Bland vrakplundrare i Cornwall

Daphne du Maurier var, trots sitt namn, en engelsk författarinna, född i London 1907. Från min skoltid på 1950-talet minns jag henne som en då rätt så mycket läst populärförfattare – dock levde hon ända till 1989 och publicerade sin sista bok 1981.

Mig har hon aldrig intresserat litterärt, men jag har noterat, att en av mina filmskaparfavoriter, Alfred Hitchcock, tycks ha fattat kärlek till hennes berättarkonst. Han har således baserat inte mindre än tre långfilmer på berättelser skrivna av henne. 1939 filmade han hennes ”Jamaica Inn” (1936), på svenska både som bok och film kallad ”Värdshuset Jamaica” (bokutgåva på svenska 1937). 1940 filmade hennes ”Rebecca” (1938), även på svenska både som bok (1939) och film kallad ”Rebecca”. Mest berömd av Hitchcocks DuMaurier-filmatiseringar är ”Fåglarna” (”The Birds”, 1963), baserad på en novell av henne.

Jag har nu sett om ”Värdshuset Jamaica”, som i den boxutgåva av äldre hitchcockfilmer jag har har återfått sitt engelska namn, ”Jamaica Inn”.

”Jamaica Inn” är en rövarhistoria, för att vara mer exakt en sjörövarhistoria. På Cornwalls klippiga och stormiga kust är värdshuset Jamaica Inn ett tillhåll för vrakplundrare, som genom att locka med falska ljussignaler får lastfartyg att gå på grund på de stormpiskade klipporna och sen skoningslöst dödar alla sjömän som försöker rädda sig i land. Därefter plundrar man fartyget på lasten.

Ledare för de här vrakplundarna är värdshusvärden Joss Merlyn (Leslie Banks), men han står – mot rundlig ersättning – också under beskydd av lagens upprätthållare i trakten, Sir Humphrey Pengallan (magnifikt spelad av Charles Laughton). Införstådd men inte konkret delaktig är också Merlyns hustru Patience (Marie Ney).

Från Irland kommer då plötsligt Patiences systerdotter Mary Yellen (Maureen O’Hara), för att berätta att hennes mamma är död och med hopp om att nu kunna bo hos mostern – naturligtvis förstår hon inte i vilken (sjö)rövarkula hon har hamnat. Bland sjörövarna opererar också, under falsk mantel, en representant för lagen, James ”Jem” Trehearne (Robert Newton), som dock avslöjas och är nära att bli bli hängd av vrakplundrarna. Mary lyckas i sista minuten rädda honom, varefter de sedan tar sin tillflykt – till Sir Humphrey!

Det här leder till fler äventyrliga förvecklingar, bland annat till att Sir Humphrey med Mary som fånge försöker fly till Frankrike. Men efter en vådlig slutstrid ombord på fartyget segrar förstås rättvisan, och det blir Jem som får Mary.

Det här är väl inte något av Hitchcocks mästerverk, men en bitvis riktigt spännande historia är det.

En Dinah Washington-platta som är lite för soft för min smak

Dinah Washington hette egentligen Ruth Lee Jones men ville heta något mer artistiskt, när hon blev stjärna på scen och grammofon. Hon sjöng jazz, blues och framför allt R&B och slog igenom i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Sitt riktigt stora genombrott fick hon med ”What a Diff’rence a Day Makes” (1959), som hon fick en Grammy för 1960.

Men då var hennes karriär också nästan över. Hon var född 1924 men dog redan 1963, vid 39 års ålder, av en överdos av piller och alkohol. Jag har inte detaljstuderat hennes liv, som började i en afroamerikansk gospelkör, men jag kan av antalet äkta män – åtta – ana mig till att det inte var helt harmoniskt.

”What a Diff’rence a Day Makes” kom ut som LP på Mercury (SR 601) 1959 och återutgavs år 2000 på CD av Verve (543 300-2). Den ingår som en av de 11 CDna i boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal).

Jag lyssnar gärna på den berömda titellåten, signerad Maria Grever och Stanley Adams, och också de två avslutande låtarna – ”Come On Home” (med text av Dinah Washington själv) och ”It Could Happen To You” – finner nåd inför mina öron.

I övrigt är skivan, särskilt kompet, för soft för min smak.

Svart himmel över Ísland

I Arnaldur Indriðasons ”Svart himmel” (översättning Ylva Hellerud, Norstedts, 2011, i isländskt original ”Svörtuloft”, 2009) har fokus åter flyttats. Normalt är ju Erlendur den huvudagerande polisen. Men i förra boken var Elínborg den som förde utredningen i hamn, och nu är det alltså Sigurður Ólis tur – Erlendur är bortrest på okänd ort.

Indriðason lyckas väl med att individualisera sina poliser, och det är slående att de inte görs till polishjältar, på alla punkter värda läsarnas beundran. Sigurður Óli tecknas som en mänskligt begränsad typ – läsaren blir knappast förundrad över att han definitivt överges av sin före detta sambo. Men hans konservativa, i vissa avseenden nästan reaktionära värderingar hindrar honom inte från att ta en dust med en kollega som, också utifrån liknande värderingar, har tagit rätten i sina egna händer.

Det här greppet att skildra ett poliskollektiv för naturligtvis tankarna till Ed McBains 87e-deckare, men miljöerna i Indriðasons polisdeckare, Reykjavík och Ísland, ligger mycket långt från McBains, och många av figurerna i hans böcker styrs av begripliga mänskliga psykiska mekanismer.

Liksom en del av McBains böcker rymmer ”Svart himmel” en sidohisoria; den i ”Svart himmel”, med sexuellt utnyttjande av ett barn, belyser visserligen den moraliska problematiken i huvudhistorien, men de båda historierna har inget konkret samband, och historien om den lille pojken får sin tragiska men separata upplösning i slutet av boken.

Huvudhistorien knyts ihop med ramhistorien genom att de agerande där tjänar grova pengar på barnpornografi. Det handlar om fyra bankanställda som i den växande finansbubblans Ísland av en svensk-fransk (skumrask)affärsman frestas att tvätta svarta pengar: I den isländska luftekonomin går det att få pengarna att växa så pass mycket att de räcker till att berika även de här islänningarna.

Men en av de här islänningarna visar sig få moraliska dubier, när han förstår varifrån pengarna kommer, och han röjs följaktligen undan – ”försvinner” under dåligt väder under en arrangerad fjällutflykt vid kusten. Den historien hade kanske aldrig uppdagats, om inte fjälltursarrangörens hustru, för övrigt en kvinna med vidlyftiga sexuella böjelser, hade varit med på turen och sen, i samband med en kort relation med en av bankmännen, fått honom att prata bredvid mun – vilket i sin tur ledde till att hon började idka utpressning.

Det gjorde hon nu, ganska amatörmässigt, också i några andra fall, i ett av dem mot människor som hör till Sigurður Ólis bekantskapskrets. Till slut hittar han den småskurk som råkade bringa den här kvinnan om livet, av misstag och för att driva in en knarkskuld, hävdar den gripne, men Sigurður Óli har vid det laget börjat förstå att det finns en uppdragsgivare med ett annat motiv, och han ringar, efter flera samtal med de tre återstående bankmännen, in den svaga länken i trion och får honom att bryta ihop och bekänna.

Det besök han dess förinnan gör i den nyrike bankmannens eleganta hem hör till bokens höjdpunkter: ett kliv in i den nyrika värld som byggdes av några innan finansbubblan sprack.

Hitchcock-film efter Joseph Conrad

Joseph Conrad (1857-1924, egentligen Teodor Jósef Konrad Korzeniowski) var polack, född i Ukraina, men bosatte sig efter ett antal år på sjön i England och blev också brittisk medborgare. Bland hans många läsvärda böcker finns ”The Secret Agent” (1907); jag har den på svenska, utgiven i serien Tidens klassiker: ”Anarkisten” (1976, översättning Roland Adlerberth).

Den här historien filmatiserades av Alfred Hitchcock 1936 och fick då titeln ”Sabotage” – den har dock också förekommit med titeln ”The Woman Alone”, men på svenska har den alltid hetat ”Sabotage”. Det här är alltså en av Hitchcocks tidiga brittiska spelfilmer, gjord före hans avflyttning till Hollywood, men den liksom flera av hans tidiga filmer är mer sevärda än vad de kan synas i skuggan av Hitchcocks hollywoodfilmer, gjorda i fyrfärg och med betydligt större ekonomiska resurser.

I centrum för handlingen står Karl Verloc (Oscar Homolka), ägare till en liten biograf i London, hans fru (Sylvia Sydney) och hennes lillebror Stevie (Desmond Tester). Verloc är av obestämt utländskt ursprung – möjligen ville Hitchcock, eftersom filmen gjordes 1936, att denne utländske sabotör skulle associeras till Nazityskland, som ju inte fanns när Conrad skrev sin roman.

Redan i filmens inledning mörkläggs stora delar av centrala London, eftersom ett stort elverk avsiktligt har blivit saboterat. Hitchcock låter oss också mycket snabbt förstå att den som har utfört sabotaget är Verloc.

Verloc låtsas ha sovit under elavbrottet, men hans hustru tycker sig ha sett något annat, och hon får snart ett slags bundsförvant i grönsakshandlaren Ted Spencer (John Loder), egentligen en hemlig polis på spaningsuppdrag. Att han inte genast ingriper beror på att han via Verloc vill fånga både fler och helst ännu större fiskar i det här anarkistnätverket.

Verloc tvingas till större försiktighet eftersom han inser att han är övervakad, så inför nästa och större terroristdåd skickar han hustruns lille bror Stevie att leverera den tidsinställda och redan aktiverade bomben till sitt mål. Grabben, som naturligtvis inte vet vad det handlar om, får noggranna instruktioner om att leverera snabbt och i tid. Här leker Hitchckock med åskådarans nerver: det finns mycket på en sådan här väg som kan fånga en liten killes uppmärksamhet och uppehålla honom.

Och sen händer det ohyggliga: Bomben smäller och både pojken och andra som befinner sig på samma spårvagn dör.

Också upplösningen blir dramatisk. Verloc tvingas att för hustrun erkänna sin skuld till vad som hände, även om han försöker hävda att det ju inte var hans avsikt att döda grabben. Frun dödar då honom med en kniv under ett handgemäng. Det gör att hon är nära att själv råka illa ut, men en annan av terroristerna dyker upp i deras bostad för att undanröja spår, och när han hotas av att åka fast, spränger han sig själv i luften – och undanröjer därmed samtidigt spåren av fru Verlocs knivdåd.

I slutet av filmen finns en antydan om att detektiven nog kommer att ta hand om fru Verloc och då inte sätta in henne i kurran utan på ett mer personligt sätt.

Svagheten med filmen, som alltså är spännande och välgjord, är möjligen att man aldrig får reda på roten till Verlocs samhällshat, inte heller vad det var för idéer och föreställningar som drev de andra med honom förbundna anarkisterna.

De estniska socialdemokraterna på första plats även i aprilmätningen

Nej, det var inte något mätfel eller någon tillfällighet som i TNS Emors’ marsmätning förde upp Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, till platsen som Estlands största parti. SDE behåller förstaplatsen även i aprilmätningen, nu med 29 procent (- 1). Jag har följt den politiska debatten i Estland via de stora tidningarnas nätutgåvor, och eftersom jag där har sett upprepade borgerliga angrepp på Socialdemokraterna, främst då på deras förslag om måttfulla skattehöjningar för sociala ändamål, är jag närmast förvånad över att nedgången blev så liten.

Nej, det blåser måttfull vänstervind i Estland. Ytterligare ett tecken på detta är att det nyliberala regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet), tidigare outstanding som Estlands ohotat största parti, fortsätter att backa, den här gången från 29 till 27 procent.

Dess koalitionspartner, det socialkonservativa och nationalistiska Isamaa ja Respublika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publica) går däremot upp från 12 till 13 procent. Men IRL är numera ändå ohjälpligt ett litet parti jämfört med de tre stora.

Jag har nyligen skrivit om avhoppen från Edgar Savisaars Keskerakond (Centerpartiet): i Riigikogu, Riksdagen, finns numera en grupp partilösa centeravhoppare, och partiets båda europaparlamentariker har lämnat sitt parti. Därför är det anmärkningsvärt att Centerpartiet i den här mätningen ändå går uppåt, till 25 procent (+ 2). Man kan bara spekulera om varför det är så, men partiets vänsterpopulism lockar säkert många ryssar och fattiga ester. Märk att Socialdemokraterna, som har starkt stöd av landets akademiker, nu är största parti i universitetsstaden Tartu, medan Savisaar, som styr i huvudstaden Tallinn med dess många ryssar, just har levererat ett vallöfte inför det kommande kommunalvalet om att göra buss- och spårvagnsresorna i Tallinn avgiftsfria.

Undersökningen gjordes under perioden 28 mars-18 april och omfattade 813 tillfrågade. Också i den här undersökningen är andelen vet ej-svar anmärkningsvärt högt, 36 procent.

Namnad: Ella Dahl

Sonen, Matti, ringer och berättar att han och Karin nu har bestämt sig för vad deras dotter – född den 3 april – ska heta: Ella Signe Dahl, med tilltalsnamnet Ella. Ella finns tidigare i vår familj; Annas yngsta dotter heter så.

Här kan ni se lilla Ella på bild tillsammans med sin faster Kerstin.

Melodikrysset nummer 16 2012

Vädret forsätter att konstra: Med jämna mellanrum har vi fått ett nytt snötäcke, tillräckligt djupt för att dölja de blommande krokusarna och snödropparna. Sen blir det så blött att det blir svårt att utan att få vatten i skorna ta sig ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Det har varit nattliga köldknäppar också, med åtföljande halka. Det har lett till att vårt staket – för hur mångte gången minns jag inte längre – har blivit rammat av en sladdande bil. Den här gången har bilisten inte hört av sig, vilket jag tycker är svagt.

Men oavsett väder och vind ska man ju lösa Melodikrysset när det blir lördag.

Datorn vållade mig inledningsvis mer bekymmer än krysset: Tangentbordet vägrade att lyda order. Men eftersom det har hänt tidigare, gjorde jag det erfarenheten har lärt mig, stängde av datorn en stund. Och se: nu gick det till exempel att googla, och det går att skriva igen. Så här är jag!

Det var mycket filmfrågor i dag.

”9 (nio) millimeter” från 1997 har jag inte sett, men de namn Eldeman gav oss – Reuben Salmander och Paolo Roberto – gjorde det ju möjligt att söka svaret på nätet.

En av väldigt många Robin Hood-filmatiseringar heter ”Robin Hood. Prince of Thieves”, 1991. I den sjunger Bryan Adams ”(Everyting I Do) I Do It for You”.

Och sen hörde vi, för hur mångte gången minns jag inte längre, filmmusik av Nino Rota, ur ”Gudfadern”.

Melodifestivalbidrag spelades också som vanligt.

Dagens första musikillustration var Sean Banan med Sean Den Förste Banan. Den här bananen heter Sina Samadi har jag inhämtat på nätet.

Själv föredrog jag vida ”Beatrice” med Kalle Moraeus.

För min del föredrar jag nog också Kalle framför Benny Hill, som vi i dag hörde i ”Star Names”.

Och bättre versioner av ”Cadillac” har jag hört än den finska med Eero ja Jussi & the Boys. Här skulle låttiteln ge svarsordet bil.

Och på tal om amerikanare: Frank och Nancy Sinatra hörde vi i en klassisk duett, ”Something Stupid”.

Born in the USA är också Bruce Springsteen, som vi i dag hörde i den vassa ”We Take Care of Our Own”. Jag hör till Springsteens fans och har allt av honom på skiva.

Min kollektion av Eric Clapton-skivor är också mycket stor, och hans ”San Franscisco Bay Blues”, som vi i dag hörde, gillar jag mycket.

Owe Thörnkvist har jag lyssnat på sen unga år, så småningom också blivit bekant med honom – både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar, så vi ses på landshövdingens middagar för sådana; Birgitta och jag fick också fribiljetter till hans senaste scenshow. Så det är klart att jag känner igen en av hans klassiker, ”Albin och Pia”.

Povel Ramel har jag också följt sen unga år, även hört och sett live många gånger. Povel har ju varit ganska återhållsam med att ta ställning i sina texter, men det finns ett antal lysande undantag. Ett av dem är ett inlägg i miljödebatten, till sitt musikaliska ursprung ”Nidälven”, i Povels version kallad ”Grisälven”:

Grisälven
Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø (”Nidelven”)

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då i stället med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Musik med anknytning till Leipzig – och lite Manfred Mann som förrätt

Vi åkte in till Uppsala för att gå på en av våra abonnemangskonserter i Musikens hus och kombinerade detta med att som vanligt äta middag ute. Valet föll den här gången på näraliggande Katalin, där vi åt var sin schnitzel med ansjovis- och kaprissmör samt sallad.

Medan vi väntade på maten och smuttade på vinet, hörde vi från Katalins musiklokal på andra sidan väggen ett band repa för kvällens konsert. Bandet lät inte precis som några amatörer och mitt intresse för musiken väcktes, så jag frågade servitrisen vilka det var som skulle spela. Den unga damen som hade hand om vårt bord verkade inte själv ha något förhållande till den här musiken men visste förstås vilka som spelade: Jo, Manfred Mann’s Earth Band.

Fantastiskt att få Manfred Mann som förrätt till kvällens klassiska konsert!

Dess leipzigtema fann jag möjligen lite sökt, men också kvällens första kompositör, engelskan Ethel Mary Smith (1858-1944), studerade vid konservatoriet i Leipzig under en period. Jag har inte hört något av henne tidigare, och inte heller den åtta minuter långa ouvertyren till hennes opera ”The Boatswain’s Mate”, som för övrigt komponerades i Egypten 1913, gav mig tillräckliga insikter om hennes musik. I programmet läser jag att hon var aktiv i suffragettrörelsen och att detta speglas i den här operan, men här fick vi alltså bara ta del av en kort ouvertyr utan verbalt innehåll.

Jag ska genast erkänna, att jag den här kvällen främst såg fram mot kvällens huvudnummer, Edvard Griegs (1843-1907) ”Pianokonsert i A-moll”, opus 16, 1868. Det beror inte bara på att jag som gammal norgevän har lyssnat en hel del på Grieg. I själva verket har jag också både hört och personligen träffat kvällens blott 19-åriga pianosolist, Maria Verbaite.

Det här musikaliska och personliga mötet ägde rum i regi av norska ambassaden i Stockholm – Birgitta och jag ingick i den inbjudna publiken, och under minglet efteråt träffade vi och samtalade med både Maria Verbaite och hennes mor; en förenande länk var här att jag, i egenskap av Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, upprepade gånger hade besökt deras ursprungliga hemland, Litauen. Familjen Verbaite bodde nu i Uppsala, så det hela ändade i att vi fick skjuts hem i familjens bil, med pappa Verbaite som chaufför.

Maria Verbaite spelade Grieg i fint samspel med orkestern, och det är påfallande hur tekniskt virtuos Verbaite är redan vid så unga år. Jag kan tänka mig att hon gradvis – hon bor just nu i England för vidare pianostudier – kommer att kombinera den tekniska skickligheten med ännu mer av personlig inlevelse och variation, det senare inte menat som kritik av hennes sätt att spela det här verket av Grieg.

Uppsala kammarorkester leddes kvällen till ära av en landsman till Grieg, Eivind Aadland. De största möjligheterna att sätta egna avtryck på utförandet av musiken hade han i kvällens avslutande stycke, Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 1 i B-dur”, opus 38, den så kallade ”Vårsymfonin” (1841). Med den lyckades väl Aadland så där: ibland fick han orkestern att ge sitt bästa, men där emellan blev det ibland känslomässigt tunt.

Stan Getz Featuring Astrud Gilberto

I den förnämliga 11 CD-boxen ”Ladies On Verve” (2006, distribution Universal Music) ingår också CDn ”Getz Au Go Go” (Verve 821 725-2, ursprungligen utgiven som LP 1964. Getz är ju ingen lady, men man får åtminstone en förklaring genom skivans undertitel, ”The New Stan Getz Quartet Featuring Astrud Gilberto”. Men också det är en förklaring som kläms in med skohorn: Astrud Gilberto sjunger bara på sex av de sammanlagt tio spåren.

Gershwins ”Summertime”, som man kanske hade väntat sig få höra med just sångsolist, görs här rent instrumentalt – men jag vill genast tillägga, att med Stan Getz som solist på tenorsax blir den mycket bra.

Jag hör också mycket gärna Getz’ lilla kvartett – utöver honom själv Gary Burton, vibrafon, Gene Cherico, bas, och Joe Hunt, trummor, några av dem vid inspelningstillfället fortfarande mycket unga – göra en bra version av ”The Singing Song”. Getz firar här triumfer som instrumentalist.

Med det vill jag ingalunda förringa Astrud Gilbertos insatser. Hon gör Rogers’ och Hammersteins ”It Might As Well Be Spring” utmärkt, samspelar suveränt med Getz i ”The Telephone Song” och lyckas väl också med Jobims med fleras ”One Note Samba”.

Gilberto, med tysk far och brasilians mor, är född 1940 i Brasilien, vilket förklarar valet av den sist nämnda låten och annat av Jobim, men hon övergav den man vars efternamn hon bär för att i stället inleda ett förhållande med Getz och fick en kariär som sångerska i New York.

Den här konserten spelades in inför publik på Café Au Go Go på 152 Bleeker Street i Greenwich Village. Stället hade en häftig blomstringsperiod 1964-1969, det vill säga långt innan jag var i de de där krokarna – när jag äntligen kom till Greenwich Village fanns det inte kvar. Men jag har förstås varit där senare, även på jazzklubb.

Ella Fitzgerald på Norman Granz’ Verve under sena 1950-talet

Ella Fitzgerald (1917-1996) kallades sådant som ”First Lady of Song” och ”Queen of Jazz”. Den här sortens epitet kan alltid diskuteras, men utan tvekan var hon en av de främsta jazzsångerskorna genom tiderna. Hon hade en fantastisk röst, fraserade tydligt och hade säker känsla för rytm. Dessutom tillförde hon, genom sin scat-sång, ytterligare en dimension till ett antal av de sånger hon sjöng och spelade in på skiva.

Hon hade vid mitten av 1950-talet samarbetat med Norman Granz inom ramen för Jazz At the Philharmonics, och när Granz, som också var hennes promotor, startade det egna skivbolaget Verve Records, följde hon självklart med dit. 1957-1958 spelade hon där in den LP, ”Get Happy!”, som 1998 återutgavs av PolyGram Records och som, tillsammans med en tidigare outgiven bandning, återfinns på en CD med samma namn från Verve (523 321-2), i 11 CD-boxen ”Ladies On Verve” (2007, distribution Universal).

Med Ella är det ju så att hon har spelat in så otroligt mycket, och mycket av detta är i sin tur så oerhört bra. I flera fall finns det som återfinns på den här CDn också i andra inspelningar, några av dem – som jag minns dem – ännu bättre än de som finns på ”Get Happy!”. På den platta vi här talar om kompas hon genomgående av storband, några av dem riktigt stora konstellationer. Musikerna är överlag mycket kompetenta, men variationen blir kanske inte heller, när det gäller just kompet, så våldsamt stor. Därför känns det befriande att på den avslutande, tillagda ”Swingin’ Shepard Blues” höra en flöjt bryta igenom den annars kompakta storbandsljudmattan.

I den låten, liksom i Billy Eckstines, Dizzy Gillespies med fleras ”Cool Breeze”, ”Blue Skies” (Irving Berlin och Israel Balin) och delvis ”St. Louis Blues” (W C Handy), förekommer också inslag av hennes berömda scat-sång, vilket kraftigt lyfter inspelningsresultatet.

Men också mycket av det övriga är högst hörvärt: ”You Make Me Feel So Young”, ”Beat Me, Daddy, Eight To the Bar”, ”Goody-Goody” och inte minst ”A-Tisket, a-Tasket” med text av Ella själv och där bandet i det här fallet bistår med latinokomp.