En idyllisk och rolig hitchcockdeckare
15 april 2012 17:13 | Deckare, Film | 5 kommentarerAlfred Hitchcock är ju känd för att ha regisserat många superspännande deckarhistorier, en del av dem riktigt läskiga.
Också ”Ugglor i mossen” (”The Trouble With Harry”, 1955) startar med att man hittar ett lik – men vem på denna fridfulla ort i Vermont – i filmen målad i idylliska förhöstfärger – är det som har bragt den här mannen om livet, och vem är den döde egentligen?
Först att hitta liket är den pensionerade kaptenen Albert Wiles (Edmund Gwenn), som är på kaninjakt. Wiles tror, förskräckt, att han har vådaskjutit den okände, och hans första impuls är att släpa honom in i ett buskage och gömma honom. Men det fullkomligt vimlar av folk i den här skogen; bland annat upptäcker den lokale konstnären Sam Marlowe (John Forsythe) liket, som till och med hamnar på en av hans målningar. Och till skaran av (även i sina egna ögon) potentiella mördare sällar sig därefter allt fler tänkbara personer: Kan det vara Ivy Gravely (Mildred Natwick) som har råkat döda honom med sin vandringssko? Jennifer Rogers (Shirley MacLaine) visar sig till och med veta vem den döde är – han är en efterhängsen friare, Harry Worp (Phillip Truex), som har hittat henne på hennes lantliga tillflyktsort, där hon bor tillsammans med sin lille son Arnie (Jerry Mathers) – kan det vara hon som har dödat den efterhängsne, när hon kastade en mjölkflaska på honom?
Efter hand utvecklas det här till en ren fars, i takt med att man i enlighet med de olika mordteorierna gräver ner Harrys lik i skogen och sen, när det visar sig att den senaste teorin inte håller, gräver upp honom igen, bara för att sen av något nytt skäl tvingas åter gräva ner honom. Hela tiden hotas de dessutom att bli upptäckta av sheriffen Calvin Wiggs (Royal Dano).
Fast sen visar det sig förstås att den ständigt ner- respektive uppgrävde Harry i själva verket har dött av naturliga orsaker.
Men den gruvliga historien har i alla fall fört det goda med sig att inte bara Sam och Jennifer utan också kaptenen och Miss Gravely har fallit för varandra.
Mer fars än rysare således – och så en smula romantik, dock av det mycket kyska amerikanska femtiotalsslaget.
5 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
En härlig film på alla sätt! Jag vet inte hur många gånger jag sett den i livet, men åtskilliga är det! Och man roas av nya detaljer varje gång!
Comment by Mats Werner — 2012 04 16 6:22 #
Till Mats Werner: Hitchcock är en mästare inte bara i skräck utan också när det gäller att fånga människor och miljöer.
Comment by Enn Kokk — 2012 04 16 8:48 #
Minns Du gamla Bostock – med paus för rullbyte i den enda projektorn – där bl.a. har jag sett ”ugglorna”.
Comment by Mats Werner — 2012 04 17 6:50 #
En annan historia som berör Hitchkock: När hans ”Jag bekänner” hade premiär i Stockholm, hade biografbolaget placerat min onkel Göstas filmatisering av Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” som förspel. En film som inte stod Hitchkocks berättarförmåga efter vilket också framgick av recensionerna som till Hitchkocks bolags förtrytelse ägnade mer utrymme åt förspelet än huvudfilmen.
( http://matswerner.blogg.se/2008/february/att-doda-ett-barn-och-midvinterblot.html )
Comment by Mats Werner — 2012 04 17 6:55 #
Till Mats Werner: Jag känner till Bostock men har inga särskilda minnen förknippade med den biografen. Naturligtvis har jag sett en del film även i Stockholm, men även när jag från 1968 hade börjat jobba i Stockholm, var det främst i Uppsala, min hemstad även då, jag oftast gick på bio.
”Att döda ett barn” är en kongenial, starkt berättad, filmversion av Stig Dagermans novell. Dagerman upptäckte och läste jag under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet, och novellen gjorde ett djupt intryck på mig, så när jag mellan lumpen i Sollefteå och de väntande studierna i Uppsala vikarierade som svensk- och kristendomslärare på enhetsskolans högstadium i min dåtida hemkommun Njurunda och bland annat fick hoppa in som ansvarig även för morgonsamlingar, valde jag vid ett tillfälle att läsa Dagermans ”Att döda ett barn”. Jag minns att många av eleverna, i motsats till vad som var fallet vid de mer traditionella morgonbönerna – jag ville ju inte hålla sådana, eftersom jag var ateist – blev starkt berörda av det jag den morgonen läste upp för dem.
Comment by Enn Kokk — 2012 04 17 8:35 #