I dag firade vi Anna

Anna fyller 51 i dag. Det är ju inte någon särskilt jämn födelsedag att fira, men i vår familj brukar vi alltid uppmärksamma varandras födelsedagar. Men eftersom både jag och Birgitta blir inte bara äldre utan också allt skröpligare och tröttare, tog vi resan i två etapper: åkte in till Uppsala redan i går och handlade, övernattade i vår lägenhet där och tog sen ett förmiddagståg till Stockholm.

Både vår allmänna sköplighet och det faktum att vi bar på presenter – Birgitta hade till exempel köpt en gjutjärnsgryta – gjorde, att vi åkte mycket taxi. Birgitta skulle, innan vi åkte till den avtalade lunchen med Anna, skriva på några papper i ett av hennes få kvarvarande förtroendeuppdrag, så vi tog taxi dit – till ett advokatkontor på Kungsholmen – från Stockholm C. Hunnen till korsningen Vasagatan-Kungsgatan tog chauffören, trots att han hade fått rätt nummer på Kungsgatan, av åt alldeles fel håll, åt Hötorget till, så vi fick korrigera honom, och på kungsholmssidan fick han ändå leta länge efter rätt nummer. När vi senare – efter lunchen med Anna som jag strax ska återkomma till – åter skulle ha en taxi, nu från Hötorget till Marimekko, tillfrågade vi fyra taxiförare där om att köra oss, men när de hörde att det gällde en enligt dem alltför kort bit, avböjde de, och i stället fick vi haffa en förbipasserande taxi från ett av de stora taxibolagen. Detta som en lektion till dem som tror på den fria konkurrensen, till exempel i taxibranschen.

Den först nämnda taxin körde oss i alla fall, om än på kringelkrokiga vägar, till Café Piastowska på Tegnérgatan, där vi hade stämt möte med födelsedagsbarnet. Vi, inte minst jag, har varit där förr med henne – jag gick dit och åt polsk ärtsoppa och pannkaka till lunch varje torsdag på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen nere på Sveavägen 68. Piastowska visade sig dess värre inte vara lunchöppet numera – det finns kvar men är öppet bara på kvällarna. Så medan vi väntade på Anna gick jag runt till andra bra restauranger som jag mindes från mina år på partiexpeditionen, men det var som förgjort: två andra som också hade varit värda ett besök hade försvunnit. Vad vet jag egentligen om dagens krogvärld i Stockholm?

Sen kom Anna, och vi enades efter lite rådslag om att gå ner till Arirang på Luntmakargatan. Och den fanns kvar!

Arirang är en koreansk restaurang med en helt koreansk meny; man kan till och med få koreansk öl till maten. När vi anlände, var det fortfarande lunchrusning, så vi fick vänta på bord, men det ordnade sig snart, och vi beställde alla det vi själva ville ha. Jag fick också chans att öva min gamla konst att äta med pinnar, men det fanns sked också till dem som behövde det. Gott och rikligt var det.

När vi under mycket prat hade ätit klart, hade lunchrusningen avtagit, och det började glesna i lokalen. Då plockade vi fram våra presenter till Anna, Birgittas gryta och mina paket med böcker och DVD-filmer. Födelsedagsbarnet fick två rejäla kassar att bära därifrån.

Ändå hade jag då fått två Hillman-filmer tillbaka av Anna – hon hade dem redan och gav dem nu till mig på min snart stundande födelsedag.

Det var just min stundande födelsedag – den 19 juni fyller jag 75 – som föranledde utflykten till Marimekko. Det är så att jag älskar Marimekko-skjortor och använder sådana så ofta att jag då och då sliter ut några. Birgitta ville därför ge mig ett par nya och, eftersom jag är ganska kräsen i färgvalet, ha mitt bistånd att välja ut just de skjortor jag ville ha.

En sådan fanns inne, och den fick vi med oss hem. Men den andra som jag ville ha fanns bara i en katalog och måste följaktligen först beställas från fabriken i Finland. Men eftersom även den nu är betald, kommer den direkt i brevlådan i Öregrund.

När vinden vände

Jag har tidigare skrivit om rader av böcker om Olof Palme, hans tid och politik – du hittar dessa recensioner ovan under Kulturspegeln, Politik. Skälet till detta är inte främst att jag verkade nära honom, på Socialdemokratiska partistyrelsen från det att han tillträdde som partiledare 1969 fram till hans död 1986 (och även därefter arbetade kvar på partiexpeditionen). Nej, jag ser fortfarande Olof Palme som den socialdemokratiske partiledare som, framför allt under den första delen av sin tid som partiledare, då han också var statsminister, mest radikalt ändrade det svenska samhället i den radikala riktning som var – och har förblivit – även min.

Den som har skrivit den mest fullödiga biografin över Olof Palme är professorn i samtidshistoria vid Södertörns högskola Kjell Östberg. Andra delen av den här biografin, ”När vinden vände” (Leopard, 2009), behandlar de vitala åren, hans första tid som statsminister, tiden i opposition och återkomsten i regeringsställning plus mordet på honom och den kaotiska utredning som följde.

Mycket av det som skildras av Östberg har jag alltså upplevt inifrån; en stor del av dem som finns i bokens personregister har jag personligen träffat. Dessutom har jag läst en mängd andra böcker, ett par av dem skrivna i självförsvar, som behandlar både epoken och den i många avseenden kuriösa mordutredningen. Jag har många gånger funderat över hur det kom sig att den långt ifrån naiva Anna-Greta Leijon lät sig ryckas med av den fantasifulle Ebbe Carlsson – men jag minns också min egen häpnad när min egen hustru tog hem en högt uppsatt utländsk politiker och det bland dem som tillsammans med honom satt runt vårt köksbord fanns en journalist från GT, Ebbe Carlsson. Och jag minns också när jag själv hördes i mordutredningen, inte som misstänkt utan som expert på extremistgrupper, hur häpen jag blev över hur lite den säkerhetspolis som hörde mig visste om EAP, Europeiska arbetarpartiet, som samtalet gällde. Kanske var det inte så konstigt att många ledande socialdemokrater misstrodde polisens förmåga, detta sagt utan att jag därmed vill försvara deras klavertramp i palmeutredningen.

Nå, Östbergs bok handlar ändå till största delen om Palmes politik. Och vi får där utmärkta sammanfattningar av palmeerans många reformer, på så vitt skilda områden som demokratiseringen av arbetslivet, jämställdhetspolitiken, de många sociala reformer som bidrog till att göra Sverige till världens kanske mest jämlika land, den radikala biståndspolitiken, den aktiva utrikespolitiken (Cuba, Isreal/Palestina, Portugal och dess kolonier), den roll han bidrog till att ge Socialistiska internationalen, europafrågan (där Palme hade startat som EEC-vän men sedan hamnade rätt), det internationella freds- och medlararbetet inklusive arbetet för kärnvapenfria zoner. Jag råkar veta att Östberg har sin politiska bakgrund i det trotskistiska Socialistsika partiet, men han har som biograf inte bara förhållit sig strikt vetenskapligt till det han skriver om – hans sammanfattande efterord i slutet av boken andas i många stycken beundran för och uppskattning av föremålet för hans biografi.

Detta betyder inte att han undviker ämnen som kunde störa den positiva bilden av Palme: U-båtarna, de vilda strejkerna, pomperipossastriden med Astrid Lindgren (i grunden själv socialdemokrat), palmehatet, den tilltagande tröttheten – allt detta skildras också med historikerns klara blick.

Mest värt att diskutera vidare är Östbergs två i vissa avseenden olika bilder av Olof Palme: den radikale samhällsreformatorn som sen avlöstes av en trött statsminster, delvis stadd på reträtt. Oavsett om löntagarfondsförslaget var rätt tänkt, kan Palmes skepsis mot LOs ursprungliga förslag förstås mot bakgrund av att han såg en mängd komplikationer med det; intrycket av honom – också mitt eget från vårt samarbete i programkommissionen – var annars att han ingalunda var någon motståndare till att begränsa kapitalets makt, tvärt om. Jag önskar möjligen att Östberg hade ägnat ytterligare möda åt att analysera Kjell-Olof Feldts och de många ekonomers (som figurerar så flitigt i Östbergs notapparat) roll för att få Olof Palme, som själv inte var ekonom, att på område efter område gå med på att liberalisera ekonomin.

Det som steg för steg genomfördes var nämligen inte den oundvikliga följden av någon naturlag. Jag känner ekonomer, några av dem mycket framstående, som skulle kunna ge goda argument för motsatsen.

En film som gapar över alltför mycket men som ändå är sevärd

Hasse Ekman (1915-2004) har gjort oerhört många filmer, några av dem riktigt bra, somliga av dem ganska medelmåttiga. Men hans flit gav honom också rutin – även de av hans filmer som man inte är beredd att ge högsta betyg innehåller påfallande ofta element som gör att man, trots deras brister, mer ser till deras förtjänster.

Ett exempel på det senare är hans ”Jazzgossen” från 1958, verkligen Hasse Ekmans egen skapelse: han står för manus och regi och spelar den mycket dominerande huvudrollen som revydirektören Teddy Anker. I de övriga bärande rollerna får han gott stöd av Elof Ahrle i rollen som den före detta korvgubben Mille Bergström, som han gör till sin kompanjon, och även Maj-Britt Nilsson som revyflickan Karin Ingel, efter giftermålet med revydirektören Karin Anker, i sin senare karriär som sångartist Carina Anker.

Runt henne väver Ekman filmens i vissa avseenden för utdragna och lite för lite fördjupade intrig. Hon är, när filmen börjar, ihop med den mycket svartsjuke poeten och socialisten Erik Jonsson (Bengt Ekerot), vars naturliga miljö mer är Klara Folket hus, en miljö som är lika okänd för Teddy Anker som den nattklubb, Blue Heaven, Anker bygger upp är för Erik Jonsson. Karin lämnar Erik för Teddy – de gifter sig – men efter en utdragen kris i det ankerska äktenskapet lämnar hon honom och gifter sig i stället med Erik.

När Karin har gift sig med Teddy tvingar han henne att lämna baletten, men hon återvänder till scenen, nu som sångerska – ett av filmens mer påkostade sång- och dansnummer (dansarna är proffs) är ”I min blommiga blå krinolin”.

Därmed kommer vi också in på det som är både en förtjänst och en brist hos den här filmen. À la tidens amerikanska musikfilmer innehåller den en rad mycket representativa sånger och även artister från den mycket långa tid den omspänner, från 1922 till en bit in i andra världskrigets beredskapsår. Artisterna är också många: Sigge Fürst som Ernst Rolf, Karl Gerhard som sig själv, Alice Babs och Zarah Leander med ljudupptagningar från skivor plus många, många andra som vi schlagernördar kan identifiera än idag. Särskilt roligt är det att Ekman har filmat Karl Gerhard i så många av sina paradnummer, till exempel ”Den ökända hästen från Troja”.

Det sista leder oss över till en annan tanketråd: Även om filmens Teddy Anker framställs som en apolitisk underhållare, är dess skildring av trettiotalet och andra världskriget långt ifrån apolitiska. Säkert stämde detta också med Hasse Ekmans egna politiska värderingar – jag har från en mycket säker källa fått höra att hans son, Gösta Ekman, i ett socialdemokratiskt sällskap berättade, att pappa Hasse på valdagen uppfordrande brukade vända sig till sönerna med ett ”och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Till det den driftige Teddy Anker också företar sig är att producera den första svenska ljudfilmen och, som en bioinledning till den, en journalfilm, som fångar oerhört många av de stora händelserna både i Sverige och på den mörknande världsarenan. Den här journalfilmen hör till det som bidrar till att förrycka den filmiska rytmen i ”Jazzgossen”, men den gör, liksom de många sceniska och musikaliska inslagen, samtidigt den här filmen till ett intressant tidspanorama.

Anker går det med tiden allt sämre för, inte bara i det avseendet att hustrun alltså överger honom. Före skilsmässan har han hunnit bränna stora summor pengar på ett alldeles feltänkt projekt, att försöka lansera Karin som seriös skådespelerska. Sen går det utför också med det som är hans gebit, revyscenen: hans satsningar blir allt mer storvulna och kostsamma, så hans partner Mille hoppar av och öppnar café – Ankers revyscen går snart med svidande förlust, och han tvingas i konkurs.

I filmens slut är han beredskapssoldat ute i en vintrig skärgård. Till detta förband kommer då två beredskapsunderhållare, dels Karl Gerhard, dels hans exhustru som får framföra krigsårens stora schlager med Ulla Billquist, ”Min soldat”. Och se, hon hittar sin soldat igen, och eftersom hennes man, poeten, har stupat i spanska inbördeskriget, vittnar en kyss innan hon kliver ombord på transportbåten om att kärleken kanske på nytt har tänts. Rart men banalt.

En värld av lögner och bedrägeri

Federico Fellini (1920-1993) gjorde, efter sin succé med ”La strada – landsvägen” (1954), ”Skurken” (”Il bidone”, 1955). Den kan inte mäta sig med ”La strada”, inte heller med en del av Fellinis senare filmer, men den är, med all sin moraliska och filmiska svärta, ändå klart sevärd.

Den är, med sina småskurkar utklädda till präster, både mycket italiensk och mycket typisk för Fellini: tre fromlande bedragare – den rutinerade Augusto (Broderick Crawford), den yngre Picasso (Richard Basehart) och den skrupelfrie Roberto (Franco Fabrizi) – lurar av fattiga människor, i filmens öppning ett par kvinnor ute på landet, deras enda besparingar. De låtsas ha fått ett meddelande från en avliden i själanöd: denne bekänner ett mord och att han med liket vid ett högt träd på de uppsöktas ägor har grävt ner en skatt. Hittar de detta, lovar Augusto utsyrd till präst, ska de få behålla skatten – dock måste kyrkan få en rundlig summa för att ett antal gånger läsa den nödvändiga själamässan. När de så har hittat skelettet och skatten – kattguld och glas – tar de de fattiga kvinnornas enda besparingar och ger sig under fromma fraser i väg.

Bedrägerier, i stort som smått, fyller de här skurkarnas liv och naturligtvis deras plånböcker – jag skulle kunna återberätta fler episoder, men den ovan kan räcka. Via de här tre männen får vi också möta den skrupelfria halvvärd som gärna tar sig ett glas champagne på någon annans bekostnad.

Giulietta Masina har också en roll, om än en mindre framträdande sådan, som hustru till den yngste i skurktrion. Hon börjar också fatta misstankar om att allt inte står rätt till med de pengar han drar hem, officiellt i egenskap av framgångsrik försäljare, och hon får också maken att åtminstone vackla.

Den mest intressanta och komplicerade personen i den här skurktrion är emellertid den ärrade Augusto. Sprickorna i hans fasad blir synliga, när han – av en slump – på gatan stöter ihop med dottern Patrizia (Lorella De Luca), som han nog gärna skulle ha velat hjälpa med hennes fortsatta studier, och sedan – när man i princip upprepar illusionstricket med de nedgrävda benen och den nedgrävda skatten, den här gången med en familj med en handikappad flicka som lurendrejeriobjekt, verkar han för första gången ha gripits av samvetsbetänkligheter. Så när skurkarna efter väl förrättat värv har bytt om och ska dela på bytet, förklarar han, att han har lämnat tillbaka pengarna.

De andra tror honom förstås inte och misshandlar honom, först i jakt på pengarna, sen av hämnd, och han lämnas halvt förlamad i en brant slänt. Han lyckas senare i alla fall släpa sig upp mot vägen men dör.

En förändrad Fellini

Likt många andra fångades jag starkt av banbrytande filmer som ”La strada – landsvägen” från 1954 av den italienske filmregissören Federico Fellini (1920-1993).

Också i hans ”Giulietta degli spiriti” från 1965 (”Julietta och andarna”) spelas huvudrollen av hans hustru, den mycket skickliga skådespelerskan Giulietta Masina (1921-1994), men där tar likheterna slut. ”Julietta och andarna” markerar på många sätt ett nytt skede i Fellinis filmskapande.

”Julietta och andarna” är Fellinis första färgfilm, och det är oerhört påtagligt på vilket genomtänkt, ja utstuderat sätt han använder sig av färgen i den här filmen. Färgestetiken präglar minsta detalj, till exempel färgen på klädesplagg och hur den ter sig mot den fond den aktuella scenen utspelas i.

Fellini använde sig länge av Nino Rota som musikalisk parhäst. Sällan har Rotas musik känts så kongenial som i den här filmens många scener som utgör ett slags korsningar av dröm och cirkus eller varieté.

Filmen börjar annars nog så realistiskt: Giulietta förbereder, med hjälp av tjänstefolket (vi rör oss i en överklassmiljö), en romantisk middag med tända ljus tillsammans med sin man som snart väntas hem – det är deras femtonårsdag som gifta. Maken, Giorgio (Mario Pisu), visar sig när han äntligen anländer inte bara ha glömt vad det är för dag – han har också med sig ett märkligt följe som stojande drar in i huset. Redan från början markeras alltså filmhandlingens ovan nämnda karaktär.

Att maken inte förefaller att vara inresserad av den intimitet hustruns försök till romantisk middag för två var ett uttryck för illustreras av att han, när det är läggdags, lägger sig i dubbelsängen iförd både öronproppar och sovögonmask.

Sedan han i drömmen också har uttalat en annan kvinnas namn, börjar Giulietta forska i vem det är maken bedrar henne med och anlitar därvid en privatdetektiv.

Det intresanta med den här filmens handling är emellertid inte den så att säga realistiska sidan av den här saken. ”Julietta och andarna” rör sig i stället i en dröm- och fantasivärld, till vilken jag inte har alla nycklar, eftersom jag inte är tillräckligt förtrogen med den jungianism Fellini vid den här tiden var starkt påverkad av. Men det är heller inte den exakta tolkningen av de olika drömartade scenerna – flera av dem med en lockelse till förbjuden erotik, människor ur Giuliettas omgivande verklighet som dyker upp i gåtfulla och nya och oväntade sammanhang, en barndomsscen – som är det viktigaste i den här filmen.

Viktigare är den av andarna – synerna – marterade Giulietta och det beslut hon genom denna reningsprocess kommer fram till: att inte längre klamra sig fast vid den notoriskt otrogne mannen, i stället i så fall hellre leva sitt liv vidare ensam.

Melodikrysset nummer 23 2012

Vill man sätta mig på pottan när det gäller Melodikrysset, ska man välja artister med anknytning till Idol, ett progam jag aldrig någonsin har sett. Men när det gällde dagens idolfråga, uppfattade jag i texten det som var titeln, ”Make You Feel My Love”, och vips ledde mig Google till Moa Lignell. Jag tror inte att jag tidigare ens har hört hennes namn, men hon sjöng tydligen den här låten 2011.

Också Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo har alla varit med i Idol, men dem – eller rättare sagt deras konstellation EMD – känner jag i alla fall till. De tävlade nämligen med ”Baby Goodbye”, som vi hörde i dag, i Melodifestivalen 2009.

Från Melodifestivalen 2000 minns vi ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, en i flera bemärkelser färgstark artist.

Och på tal om färger: vi fick också höra den gamla beatleslåten ”We All Live In a Yellow Submarine”, den som skulle ge oss ordet gul.

Detta leder oss tämligen osökt vidare till Uno Svenningssons ”Under ytan”. Fast för att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman som så ofta en finsk version, ”Alla pinnan” med Isto Hiltunen. Nu kom jag i och för sig ihåg Svenningssons originaltitel, men faktum är att den finska låttiteln är en ordagrann översättning.

Om vi i stället går upp på ytan, hittar vi där Stig Olins gamla hit ”En gång jag seglar i hamn”.

Lite skeppssymbolik finns det faktiskt också i texten till ”Rolling In the Deep”. Den som sjöng var Adele, mer fullständigt Adele Laurie Blue Adkins.

Den var ny i krysset, men annars har ju Eldeman en tendens att köra repriser.

”The Elephant Song”, som i dag skulle ge oss ordet elefant, har till exempel varit med förr i krysset.

Och har vi inte hört ”Take Me Home Country Roads” med John Denver tidigare också? I vart fall behövde jag inte ledtråden till en amerikansk stad för att komma på hans efternamn.

Mycket Björn och Benny har det också blivit genom åren.

I dag startade krysset med ”Nu mår jag mycket bättre” med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och BAO.

Längre fram i krysset fick vi höra Björns och Bennys ”Beatrice” med Sofia Källgren.

Melodikrysset brukar ju också innehålla en och annan klassiker, då och då av märket Karl Gerhard. Dagens fråga, med ”Jazzgossen” från 1922 som illustration, var kanske i lättaste laget.

Detsamma får man väl säga om dagens operafråga. Åtminstone jag kände omedelbart igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag tror nog att ganska många även av dem som i motsats till mig inte har sett den här operan vet, att den utspelar sig i Egypten.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Fel man

Att misstankarna faller på – ibland styrs till – fel gärningsman är ju en inte helt ovanlig ingrediens i deckare. Ett exempel på det här greppet är Alfred Hitchcocks film från 1937 ”Young and Innocent” (i USA ”The Girl Was Young”), på svenska ”Ung och oskyldig”. Den bygger på en deckare från 1936 av Josephine Tey, ”A Shilling For Candles” – jag har läst flera böcker av Tey men inte just den här, så jag kan inte bedöma hur mycket av bokens handling som finns bevarad i Hitchcocks filmversion.

En nyckel till svaret på den här filmens who dunnit ges i filmens öppning, ett stormigt gräl mellan ett frånskilt par, hon känd skådespelerska: han anklagar henne för affärer med andra och örfilar henne besinningslöst.

En ung man, manusförfattaren Robert Tisdall (Derrick De Marney) som har nämnts i det här grälet kommer i en påföljande filmsekvens gående på stranden och upptäcker, ledd dit av en skränande flock måsar, skådespelerskans ilandflutna och döda kropp. Han rusar i väg för att hämta hjälp, men två kvinnor som också promenerar på stranden, missförstår situationen. Också polisens misstankar riktas mot honom när det visar sig att skärpet från hans regnrock hittas bredvid den uppenbarligen strypta kvinnan. Misstankarna stärks när han berättar att hans regnrock på något mystiskt sätt har försvunnit.

Tisdall, som vill bevisa sin oskuld genom att hitta den försvunna regnrocken och med hjälp av detta den verklige mördaren, rymmer från polishuset, och det är här den dam, som är en obligatorisk del av många av Hitchcocks spänningsfilmer, kommer in i handlingen: Att hon, Erica Burgoyne (Nova Pilbeam), dessutom är dotter till den lokale polischefen (Percy Marmont) blir här en extra krydda.

Tisdall flyr i hennes bil, och hon tvingas till att börja med mot sin vilja följa med på flykten, men vare sig det nu är hans charm eller argumentation hon faller för – snart deltar polischefens dotter frivilligt i Tisdalls flykt undan polisen och dennes jakt efter den riktige mördaren. Mycket av det här – middag hemma hos polischefen med småbröder till Erica, ett födelsedagsparty hos en gammal faster – skildras småputtrigt trivsamt, annat – som när Erica kommer med mat till Robert, när han gömmer sig i en gammal kvarn, och de spåras dit av polis – så där lagom spännande.

Deras jakt på den försvunna regnrocken som kan leda dem till mördaren ger till slut resultat: Den som uppenbart tycks ha Tisdalls regnrock är en luffare, Old Will (Edward Rigby), och Tisdall lyckas, med visst besvär, identifiera honom genom att ta in på ett natthärbärge. Tisdall lyckas till och med vinna luffarens förtroende; denne säger sig ha fått den, utan skärp, av en för honom okänd man som han inte vet vem det är men nog skulle känna igen.

I regnrockens ficka finns dock en sak som kanske kan leda dem till rätt man: en tändsticksask från ett fashionabelt hotell. Så våra vänner, även luffaren som ju måste vara med för identifikationens skull, beger sig till hotellet där det pågår tedans till ett band där några av medlemmarna är svärtade i ansiktet för att se ut som amerikanska jazzmusiker. Även här finns kostliga scener som när luffaren dansar med Erica för att bättre kunna se dem som finns därinne.

Och då inträffar en av de där sakerna som är så roliga i hitchcocktypen av deckare: en av de här ”negrerna” får syn på luffaren och försöker dölja sitt ansikte, men när detta inte vill lyckas, får han de karaktäristiska tics i ansiktet, som luffaren så väl minns. På det här sättet avslöjad faller mördaren/”negermusikern” samman och erkänner, nu även med poliser närvarande – polisen har spårat våra vänner till det här hotellet.

Robert och Erica håller om varann, och polischefen ler, uppenbart gillande.

Lill-Ella och Klara med gitarr

Sonen, Matti, och hans Karin och deras baby Ella har varit i Uppsala och hälsat på hos Mattis syster Kerstin. Eller kanske snarare hos Kerstins och Bos dotter Klara: När Klara fyllde år i våras hade hon hett önskat sig en riktig gitarr, och det hade Matti och storasyster Anna tillsammans bestämt sig för att ge henne. Matti, som spelar gitarr i eget band och har jobbat länge i musikaffär, skulle välja en bra gitarr men kunde inte just då. Men nu var det alltså dags att överlämna den där presenten.

Du kan se bilder från gitarrkalaset hemma hos Kerstin och Bo här.

Lägg märke till att Klara, liksom sin mor, är vänsterhänt. Jag antar att Matti har anpassat presentgitarren till detta.

En kväll i syrenernas tid och gullregnens månad

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara själv en betydande poet, fortfarande väl värd att läsa. Hans gärning som översättare och introduktör har varit till glädje för många litteraturintresserade, inte bara för Svenska akademien där han var ledamot 1940-1961.

Det melodiösa i hans poesi har lockat till tonsättningar, till exempel av den här dikten:

Kyssande vind

Text: Hjalmar Gullberg (ur ”Kärlek i tjugonde seklet”, 1937)

Musik: Ging Kutschbach

Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

”Kyssande vind” finns insjungen på skiva av bland andra Jan Malmsjö.

En sång i syrenernas tid

Så här i syrenernas tid vågar jag mig på att publicera en sång om syrener på franska, ”Les lilas” av Georges Brassens.

Georges Brassens (1921-1981) var en av de riktigt stora i fransk viskonst. Jag har en hel rad både LP och EP med honom, lyssnade mycket på honom på sextiotalet. Flera svenska vissångare har sjungit hans sånger, men förmodligen betydde Lars Forssells översättningar av ”La gorille” (”Djävulens sång”) och ”Corne d’aurochs” (”På lek”) mest för att göra Brassens känd här i Sverige.

Här kommer en sång som jag själv har spelat på grammofon gång på gång:

Les lilas

Fransk originaltext och musik: Georges Brassens, 1957

[Répétition]:
Quand je vais chez la fleuriste
Je n’achèt’ que des lilas
Si ma chanson chante triste
C’est que l’amour n’est plus là

Comm’ j’étais, en quelque sorte
Amoureux de ces fleurs-là
Je suis entré par la porte
Par la porte des Lilas

Des lilas, y’en avait guère
Des lilas, y’en avait pas
Z’étaient tous morts à la guerre
Passés de vie à trépas

J’suis tombé sur une belle
Qui fleurissait un peu là
J’ai voulu greffer sur elle
Mon amour pour les lilas

J’ai marqué d’une croix blanche
Le jour où l’on s’envola
Accrochés à une branche
Une branche de lilas

Pauvre amour, tiens bon la barre
Le temps va passer par là
Et le temps est un barbare
Dans le genre d’Attila

Aux cœurs où son cheval passe
L’amour ne repousse pas
Aux quatre coins de l’espace
Il fait le désert sous ses pas

Alors, nos amours sont mortes
Envolées dans l’au-delà
Laissant la clé sous la porte
Sous la porte des Lilas

La fauvette des dimanches
Cell’ qui me donnait le la
S’est perchée sur d’autres branches
D’autres branches de lilas

[Répétition]

”Les lilas” finns på LPn ”Georges Brassens et sa guitare no. 5” (Philips B 76074R, 1957) och även på en EP från 1962 (Philips 432 747) tillsammans med ”La marche nupitale”, ”Oncle Archibald” och ”Celui qui a mal tourné”. På skivinspelningen kompar Brassens sig själv på gitarr, Pierre Nicolas spelar bas och Antoíne Schessa också gitarr.