Gamla Koppra har problem – men vi skulle tillsammans kunna vitalisera kooperationen

Ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1959 har jag troget handlat på Konsum. När jag bodde i mitt första hyresrum på Jumkilsgatan, handlade jag i den närbelägna konsumbutiken vid Ringgatan – butiken finns faktiskt kvar, även om den har flyttat över gatan. När jag sedan bodde i hörnet Linnégatan/Kungsgatan, handlade jag i konsumhallen i Forum-varuhuset. När Birgitta och jag sen skaffade en bostadsrätt på Idrottsgatan, började vi handla i konsumnbutiken vid Torbjörns torg, den som flyttade snett över torget och fick nya, rymliga och fräscha lokaler på vår sida av torget. Och när vi 1969 också skaffade oss ett sommarhus i Öregrund, var det alldeles självklart att vi skulle handla i Konsum där.

Det finns många argument för min konsumtrohet.

Jag tycker kooperationens butiker har bra varor till rimliga priser. För mig, uppvuxen i en fattig familj där man var tvungen att räkna ören när man skulle handla, ter sig vulgärargumentationen mot Konsum helt orimlig: Att i dagens samhälle – där levnadsstandarden är högre och där basmaten tar en relativt sett mindre andel av vår inkomst – människor säger sig jaga runt mellan olika butikskedjor för att hitta de allra billigaste varorna utan att bry sig om någon annan faktor än pris förefaller mig helt sjukt.

För mig spelar också en mängd andra faktorer roll för var jag handlar: Att butiken är nära, helst på gångavstånd. Att den är miljömedveten. Att den erbjuder varor med olika egenskaper och i olika prisklass – i dessa fall får vi göra avvägningarna själva.

Och så vill jag inte att en privat handlare ska tjäna pengar på det jag handlar. Det är ett viktigt skäl till att jag väljer att inte handla i ICA-hallen vägg i vägg med vårt Coop Konsum här i Svartbäcken.

Nå, som jag tidigare har berättat, är vårt Coop Konsum där nedläggningshotat. Många av oss trogna konsumkunder bråkade, och nu har butiken fått ytterligare ett år på sig att visa ett bättre resultat.

Butiken går faktiskt bättre nu, men jag vet inte om det kommer att räcka för att rädda den. Men det osäkra läget gjorde, att butiken förlorade Posten till ICA vägg i vägg – där rök kanske en del strökunder. Och föreståndaren delar sin tid mellan vår butik och en annan på annan ort.

Jag känner KFs ordförande, Anders Sundström, som en driftig och handlingskraftig man, men det återstår att se om hans nyss offentliggjorda recept för sanering av KFs ekonomi och kärnverksamhet är den rätta.

Att sälja av fastigheter ger ju snabbt friska pengar – dock finns ju risken att hyreskostnaderna för verksamheter som ligger i de här byggnaderna i stället stiger.

Butiker som går knackigt måste kanske i nuvarande ekonomiska läge offras, men därmed blir det ju också allt svårare att behålla kunder, till och med fanatiskt konsumtrogna sådana. ICA finns däremot i dag, som Konsum fanns förr, praktiskt taget överallt.

Men OK, det kanske inte finns några alternativ, när förlusterna har blivit så här stora.

Sundström och den övriga KF-ledningen har också som idé att starkt slimma verksamheten och varuutbudet ute i butikerna. För egen del är jag inte lika övertygad om att den lokala marknaden, ens stadsdel för stadsdel, är något enhetligt. Kundernas önskemål skiljer sig till exempel ganska mycket, om man jämför livsmedelshallar i storstäderna och butiker i bygder, där människor i mycket stor utsträckning har tillgång till egenfångad fisk, viltkött, bär, frukt samt potatis och grönsaker från egna odlingar. Själv skulle jag satsa på föreståndare med fingertoppskänsla och öron öppna för kundernas önskemål i just den egna butiken.

I bästa fall lyckas man med den här operationen i alla fall rädda en frisk kärna av livsmedelsbutiker, som drar tillräckligt många kunder för att de här butierna ska klara konkurrensen med privathandeln. Men för att klara priskonkurrensen med de privata kedjorna fordras ju också en viss volym, när man förhandlar med varuleverantörerna.

Sen ingår det också i KFs saneringsplan att renodla verksamheten till livsmedelshandel, och här kommer vi till något problematiskt i planen.

Konsumentkooperationen var förr en stor och framgångsrik verksamhet med egna livsmedelsföretag, varuhus och specialvarubutiker på många olika områden. Det mesta av detta har redan för länge sedan skurits bort.

En fortlevande gren av detta, som nu tydligen ska skäras av även den, har varit särskilt framgångsrik: bokförlag, tidskriftsutgivning och bokhandel.

KFs stolta skepp Vi var en gång en gigant bland Sveriges veckotidningar.

KFs bokförlag Rabén & Sjögren blev Sveriges främsta barn- och ungdomsbokförlag både i fråga om kvalitet och volym.

Detta förlags vuxenutgivning fördes över till Norstedts, som KF köpte, och där hamnade också utgivningen i Socialdemokraternas av KF köpta bokförlag Tiden och Prisma.

De också inköpta Klssikerförlagets och Fabels utgivning delades upp mellan vuxenbokförlaget och ungdomsbokförlaget.

Av allt detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp.

Klokt nog stödde man denna utgivning genom att köpa också Akademibokhandeln. Nätbokhandel har bedrivits genom Bokus och bokklubbsverksamhet genom Böckernas klubb.

Också på det här området har kunderna blivit mer otrogna, och olika verksamheter har periodvis haft förluster, dock av mindre slag än livsmedelsbutikerna. De här verksamheterna kan inte vara omöjliga att styra upp ekonomiskt, och jag finner det rent stolligt att överge det område, där kooperationen faktiskt har varit mycket framgångsrik.

Behövs det friskt kapital, så släpp in kooperationen i övriga nordiska länder som delägare. En samnordisk kooperativ förlags- och bokhandelsgrupp borde till och med på allvar kunna ge Bonniergruppen en match!

Last chorus: Folke Isaksson

Folke Isaksson (1927-2013) är död. I våra bokhyllor finns en hel rad av hans böcker, en av dem, diktsamlingen ”Eldflugorna” (Bonniers, 1998), med följande dedikation:

Till
Enn och Birgitta
dessa gnistor under det mörka himlavalvet,
med varm tillgivenhet
från
Folke

Nej, han var inte någon nära vän, men vi kom ändå att ha en del med varann att göra.

Som poet etablerade han sig under det romantiska femtiotalet, men det fanns också ett politiskt engagemang hos honom som periodvis tog över. Han var medarbetare på socialdemokratiska Morgon-Tidningens kultursidor 1951-1958, och han hörde till de svenska vänsterintellektuella, som under kalla kriget drev den tredje ståndpunkten.

Han var en av de många vänsterintellektuella, som hade dragits till Clarté, men kommunismens övergrepp fick honom och många andra att i stället söka sig till socialdemokratin. I hans fall innebar det bland annat att han övergav Clarté för socialdemokratiska Laboremus.

När jag i början av 1960-talet valdes till ordförande i Laboremus och tillsammans med andra likasinnade vred föreningen åt vänster, hörde Folke Isaksson, fast han inte längre hade någon anknytning till Uppsala, till den krets av lite äldre intellektuella, som gillade den här radikaliseringen.

När Laboremus 1962 till sitt sextioårsjubileum gav ut den mycket uppmärksammade, på utrikespolitik och globala sammanhang inriktade debattboken ”Förändringens vind” (redaktörer Ulf Himmelstrand, Enn Kokk, Torsten Nilsson och Lars Rudebeck, Partisanserien, Rabén & Sjögren), fick Folke Isaksson avsluta den med essän ”Världen och vi i världen”.

Folke medverkade också i flera arrangemang, anordnade av hans gamla förening.

Själv hade jag ännu tidigare lärt mig att älska hans poesi med dess femtiotalistiska dragning åt estetiskt fulländade bilder, mer kärva än romantiska i sättet att beskriva.

Jag väljer här ett par exempel som fångar den årstid då han dog.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

Ur ”Blått och svart”, 1957

Att det här draget i hans poesi fanns kvar också senare kan jag illustrera med en dikt, hämtad ur den samling jag och Birgitta fick med dedikation:

Häggen

Efter det första vårregnet sker undret:
en ljus sky svävar över den knotiga marken,
jordkokorna som stelnat under vinterns grepp

Den kommer med vällukt, en ilning av åtrå,
en genomskinlig underkjol som blottar och döljer
När de tunna hängena börjar viska om förförelse,
inser vi att allt står att vinna eller förlora
Häggens trolldom, dess doft fördunklar vår syn,
så att trädet självt knappt blir synligt

Häggen i hagen, i skogens utkant:
ett sydländskt fruktträd
som det vilda slagit klorna i
En sårbar skönhet, en hektisk tid
innan de sköra blombladen börjar snöa

Sedan de svrta bären, fruktköttet som hetsar tungan,
en njutning enbrt för barn som lärt sig
att tillvarons eftersmak är bitter

Ur ”Eldflugorna”, 1998

Sist tar vi en dikt som handlar om döden:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Ur ”Det gröna året”, 1954

Döden tänker jag mig gärna så.

I syrenernas tid

Ute på gården blommar syrenerna, och den soliga morgonen andas ett löfte om några varma försommardagar.

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter läser jag Holmberg:

Reprisen

Göken gal för sin hjrtanskär,
fjärran hörs lärkorna svara.
Humlor nynnar i ljuvt begär.
Björkarna jublar och bönderna svär.
Det är som det brukar vara.

En bilderbok i ordets egentliga bemärkelse

Thé Tjong-Khing (född 1933) är en mycket särpräglad skapare av barnböcker. Han verkar numra i Nederländerna men kommer ursprungligen från Indonesien, som ju har varit holländsk koloni; hans namn avslöjar dock, att han kommer från en kinesisk familj.

Thé har illustrerat barnbokstexter av andra, men hans ”Var är tårtan?” (En bok för alla, 2013, i original ”Waar is de taart?”, 2004, , första utgåvan i Sverige Bonniers, 2007) är något så unikt som en bilderbok utan ord.

Den är också svår att återberätta, eftersom den innehåller så mång sidospår och detaljer.

Men där finns ändå en grundhistoria: Herr och fru hund har ställt fram en tårta på trädgårdsbordet. Den stjäls av två råttor, och så får vi följa hundparets jakt på råttorna och tårtan – i slutet av boken är råttorna bundna vid en palm och tårtbitarna fördelade mellan en mängd figurer (djur) som har förekommit i historien.

Vi har sett dem i olika, ibland ganska perifera, situationer på bokens stora och generösa bilduppslag, och vitsen är förstås att det barn man ”läser” för eller som själv bläddrar ska hitta mängder av sidohistorier och sidofigurer att tyda och fantisera kring.

Bildmässigt förenar Thé detaljrikedom och tydlighet med en ovanlig konstnärlig skönhet.

Här är sagans häxa en krokodil

Roald Dahl (1916-1990) har ett norskt namn, men vi känner honom som brittisk författare. Han föddes i Cardiff, men hans föräldrar kom båda från Norge.

Han har skrivit böcker även för vuxna, men inte minst som barnboksförfattare – en mycket egensinnig sådan – skördade han stora framgångar, också här i Sverige.

”Den enorma krokodilen” (svensk text Meta Ottosson, En bok för alla, 2013) gavs ursprungligen ut på svenska av Tidens förlag 1988; originalet, ”The Enormous Crocodile”, gavs ut 1978. I samtliga fall är den här historien kongenialt illustrerad av Quentin Blake, som Roald Dahl samarbetade med också i andra fall.

I de klassiska folksagorna, som ”Hans och Greta”, har vi ofta mött häxor, som äter barn. I det här fallet är historien om människoätaren mer realistisk: Den Enorma Krokodilen vill gärna mumsa i sig inte bara ett utan gärna flera barn. Han skryter med det också, för flera av de andra invånarna i djungeln.

Den här läskiga krokodilen lägger sig i försåt för att lättare kunna knipa barnen: förklär sig till palm med kokosnötter, låtsas vara gungbräda i lekparken och riddjur på karusellen , rent av bänk vid picnicbordet i parken.

Det här kunde ha gått riktigt illa, om inte de djur och fåglar han hade skrutit för om sina lömska avsikter hade kommit barnen till hjälp.

Och till slut ingriper elefanten och slungar – efter att ha snurrat honom fortare och fortare – krokodilen ut i rymden.

Och se: den här krokodilhäxan hamnar inte i ugnen som i sagan om Hans och Greta utan far genom rymden rakt in i solen, där det förstås bara blir ett knaperstekt krokodilskinn kvar av honom.

Sen här bilderboken är inte bara på grund av sitt innehåll utan också på grund av textens avsevärda längd inte lämplig för de yngsta barnen. Ge den snarare till barn som själva redan har läst sig läsa.

Centern återtar mark i Finland – Sannfinländarna bakåt

Finlands motsvarighet till de högerpopulistiska och invandrarfientliga partier, som har etablerat sig också i Danmark, Norge och Sverige, heter Perussuomalaiset (Sannfinnländarna). Det här partiet, under ledning av Timo Soini, gjorde en verklig skräll i riksdagsvalet 2011 och ökade med hela 15,0 procent till 19,1 procent.

Största parti blev motsvarigheten till våra moderater, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), som fick 20,4 procent (- 1,9).

Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraatinen Puolue (under ledning av Jutta Urpilainen), fick också 19,1 procent (- 2,3) men klarade hårfint att få platsen som Finlands andra parti i storlek.

Valets stora förlorare blev Suomen Keskusta (Centern), länge normalt en av de tre stora partierna i Finland. Nu samlade partiet bara 15,8 procent (- 7,4).

Också de mindre partierna förlorade röster.

Motsvarigheten till vårt miljöparti, Vihreä Liitto (Gröna förbundet) fick 7,3 procent (-1,2).

Suomen Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) fick 4,8 procent (- 0,8).

Svenska Folkpartiet fick 4,3 procent (- 0,3).

Och Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) fick 8,1 procent (- 0,7).

Finland har en lång tradition av blocköverskridande koalitionsregeringar, och budet att bilda regering går till ledaren för det största partiet. Statsminister blev således Jyrki Katainen från Samlingspartiet.

En majoritetsregering bildades av-partier från hela den politiska skalan, förutom Svenska Folkpartiet som alltid brukar ingå i finländska regeringar även Socialdemokraterna, Gröna Förbundet, Kristdemokraterna och Vänsterförbundet.

Utanför stod således dels Sannfinländarna, dels Centern som behövde slicka såren.

Stödet för Sannfinländarna sjunker. I TNS Gallups aprilmätning (25 mars-20 april) för Helsingin Sanomat får partiet 16,9 procent (18,7 i mars),

Centern däremot har en uppåtgående kurva: Resultatet i marsmätningen var 17,9 procent, och i april stöddes partiet av 19,1 procent. Därmed har Centern blivit näst största parti.

Centern har alltså gått om inte bara Sannfinländarna utan också Socialdemokraterna. SDP ligger i april med 17,9 procent (18,1 procent i mars) på tredje plats.

Ohotad etta är fortsatt Samlingspartiet, som får 20,1 procent i aprilmätningen (21,0 procent i mars).

Gröna Förbundet fick i aprilmätningen 8,3 procent (7,8 i mars).

Svenska Folkpartiet fick i aprilmätningen 4,4 procent, samma siffra som i mars.

Kristdemokraterna fick 4,3 procent i april mot 3,2 i mars.

Vänsterförbundet slutligen fick i aprilmätningen 8,1 procent, i marsmätningen 7,9.

–

Invandrings- och flyktingfrågorna spränger den borgerliga fronten i Norge

Dagsavisen rapporterar, att ledande politiker i Fremskrittspartiet – bland dem förre partiledaren Carl I Hagen – vill fokusera valkampanjen ännu mer på en uppstramning av invandringspolitiken, på det som i partiets program på området uttrycks så här: ”Norges mottak av mennesker fra land utenfor den vestlige kulturkrets begrenses kraftig.”

Man kräver också ett nytt departement för invandring och integration, och det är helt uppenbart att partiet i en regeringsförhandling efter höstens val hoppas kunna lägga beslag på ministerposten i fråga.

Det här bidrar knappast till att göra de redan tveksamma Venstre och Kristelig Folkeparti mer positiva till att sitta i samma borgerliga regering som FrP.

En dag med liljekonvalj och förgätmigej, smörgåstårta, deckarpaket och blommande krikonträd i trädgården

Mor i huset är av och till rätt så skraltig men kämpar på så gott hon kan. Så skam vore det, om inte far månade om henne på Mors dag.

I morse vaknade jag halv sju och mindes genast vad det var för dag. Jag var på Coop Konsum i går och förberedde mig: handlade ingredienser till den väldiga smörgåstårta som hör till våra morsdagstraditioner: ekologiskt fullkornsbröd, potatissallad, gräddfil och lättmajonnäs, rostbiff, hamburgerkött, pepperrotsvisp och riven pepparrot, ett par goda ostmixer, grön och gul paprika att tärna, tomater och rädisor att skiva och kanske något mer som jag har glömt. Av det här byggde jag, lager för lager, upp en väldig smörgåstårta. Jag är rädd att vi inte kommer att göra slut på den ens till lunch, trots att vi åt den till frukost tillsammans med apelsinjuice, hälsofil och två sorters kaffe, bryggkaffe åt mor och kokkaffe åt far.

På frukostbordet hade jag ställt de två buketter jag hade varit och plockat i trädgården: en med tulpaner och en med liljekonvaljer och förgätmigej.

Fast innan jag tog ut mor i huset i köket, uppvaktade jag henne med några deckarpaket. Bland dem fanns tre återutgivna böcker av Maria Lang, ursnyggt formgivna på femtiotalsvis. Innehållsligt har den här nyutgivningen fått ganska sval kritik, och inte heller jag anser Maria Lang – Dagmar Lange – höra till de bästa svenska deckarförfattarna, men kanske kan gamlingar som Birgitta och jag läsa de här böckna med ett nostalgiskt igenkännande, som man inte kan begära att dagens unga recensenter ska ha.

För övrig fanns det bland presenterna också ett skriftligt löfte om att jag, när vi åter kommer in till Uppsala, ska köpa den nyutkomna andra delen av Sigrid Kahles memoarer åt mor i huset.

Mor själv har tagit ett första varv ute i trädgården bland de blommande krikonträden.

Melodikrysset nummer 21 2013

För min del fick jag anstränga mig en del för att lösa dagens kryss. Men det som är svårt för den ene kan vara lätt för den andre och tvärt om.

David Bowies ”Space Oddity” hade jag till exempel inte hört, men ledbokstäverna pekade på att svaret borde bli David, och det lät som han.

Yngre krysslösare kan ha haft svårt att känna igen Martin Kochs ”Lyckan”, men sen fick de ju både titeln och artisten som sjöng in sången, Karin Juel.

Också Bee Gees, i dag med ”My Destiny”, var lätta att identifiera med hjälp av de ledbokstäver man så småningom fick, alltså om man inte redan är förtrogen med deras musik.

Elvis Presley är däremot så stor och fortfarande så ofta spelad, att de flesta nog genast förknippar ”Please Release Me” med hans namn. Och väldigt många vet säkert också, att hans residens hette Graceland.

Själv är jag också ganska slängd på gamla svensk schlager.

Charlie Norman gjorde till exempel en jazzig version av Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, bakom vilken det inte var purlätt att känna igen låten så som Lill-Babs ursprungligen gjorde den. Därmed inget ont sagt om Charlie Norman.

Ibland konstruerar Anders Eldeman kryss där samma artist eller upphovsman förekommer två gånger. Magnus Härenstam förekom i och för sig inte som svar i någotdera fallet, men han fanns med i en TV-serie och en film, som gav svaren till två av frågorna.

Självklart har jag, eftersom jag har haft barn i rätt ålder för det, sett honom i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Och jag har också sett honom i Lasse Hallströms film ”Tuppen” från 1981. Ur den hörde vi i dag ”Världen är full av violer”, signerad Nils Perne och Sven Paddock.

Låtar som ”Vill ha dig i mörkret hos mig” – det förekom flera stycken – förknippar vi med paret Christer Sandelin och Tommy Ekman.

Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ var också lätt att känna igen – märk dock att det sista sökta ordet för att passa in i krysset måste skrivas med bokstäver, två.

I Melodifestivalen 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”. För egen del älskar jag Europa mer än Christer Sjögren, men min kärlek omfattar mera dess särpräglade kulturer och olika språk än den byråkratiska överbyggnad som kallas EU.

Tält är ju också ett slags överbyggnad fast av en trevligare sort, särskilt när där spelas Knäpp upp-revy. Två klssiska knäppuppare, Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, hördes i dag i det ljuvliga numret ”Tänk dig en strut karameller”.

”Nu är den förbannade sommaren här” sjöng Bengt Sändh i sin klassiska ”Vals om sommaren”. Bengt har faktiskt varit här i Öregrund, i samband med inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”, men vore han här nu och såg vår trädgård, med körsbärs- och plommonträd i full blom och äppelträd och syrener på väg att slå ut, skulle han nog revidera sin uppfattning om sommaren.

Enn politiker

Jag är inte bara en ivrig korsordslösare – då och då har jag själv förekommit i olika korsord.

Eftersom jag skriver om mycket, däribland också om tidskrifter, har jag emellanåt skrivit om Aftonbladets bidrag till kryssgenren, Aftonbladet Kryss & Quiz, både rosat och risat. Och faktiskt har ganska många av krysskonstruktörerna via kommentarer här på bloggen visat, att de tycker att det är kul att bli bedömda av en van krysslösare. Dessutom har flera av dem lyckats få med mig i sina kryss.

I veckans Årtalskrysset, signerat Björn Lundkvist, hittar jag överst nyckeln EN ENN, POLIIKERN, och de fyra svarsrutorna ska förstås då fyllas med KOKK. Jag har ingenting emot det, särskilt som det här är Årtalskrysset och dess tyngdpunkt ligger i det röda sextiotalet; dess bildblickfång utgörs av Bob Dylan.

Björn Lundkvist har för övrigt sällat sig till den skara av krysskonstruktörer som det är roligt att ta en dust med, och jag säger det verkligen inte för att jag har fått den här personliga hälsningen i veckans kryssbilaga.

Mina personliga favoriter i den här kryssbilagan är fortsatt Bertil Johanssons Svåra krysset, Sarah Kinmans Tvetydigt och P O Carlzéns Kluriga korsordet, det senare ett gammaldags korsord med nycklar vid sidan om.

De här är naturligtvis inte de enda lockande kryssen i Aftonbladets kryssbilaga, men de håller alltid en jämn och hög kvalitet.

Då och då knyts också nya och lovande konstruktörer till Aftonbladet Kryss & Quiz, och ibland medför de här nyrekryteringarna en förbättring. Dock bättrar sig ibland kritiserade konstruktörer: Jag skällde länge på Gudrun Pettersson för slarv, och hennes Kryptiskt blev faktiskt bättre på den punkten, även om svårighetsgraden var för låg.

För en tid sen tyckte jag att lösandet av Kryptiskt fordrade lite mer eftertanke och upptäckte då, att konstruktören var ny. Kryptona görs numera av Anders Bengtsson, och även om de inte heller därmed har blivit supersvåra, är de lite mer varierade.

Och jo, jag löser fortfarande varje vecka vartenda kryss utom Sportkrysset. Det senare är inte konstruktörens utan temats fel.