Det ser illa ut för den norska regeringen

Norge har stortingsval i höst, och trots sommaren görs det därför opinionsmätningar. Sommarmätningar är alltid mer osäkra, men i den mätning, som InFact har gjort för VG har över 3.000 personer intervjuats, vilket borde minska osäkerheten.

Det ser illa ut för den sittande rödgröna koalitionsregeringen under ledning av Jens Stoltenberg (AP).

Hans eget parti, Arbeiderpartiet, backar med 2 procent och hamnar på 27,5 procent.

Senterpartiet håller ställningarna med 5,3 procent (+ 0,1), medan Sosialistisk Venstreparti med bara 3,3 hamnar under spärrgränsen.

En del av förklaringen till det senare är ett par småpartiers framryckning i Oslo, där de båda skulle kunna tänkas ta var sitt mandat. Det gäller dels Miljøpartiet De Grønne, som i den här mätningen får 2,9 procent (+ 0,8), dels det socialistiska Rød Valgallianse med 2,0 proccent (+ – o).

Överlägset störst är Høyre med 31,9 procent (+ 0,7).

Fremskrittspartiet, med 14,2 procent, lider fortfarande av utøyaeffekten, men dess framgång med o.6 procentenheter får kammen att växa på partiet, och om det ställer alltför extrema krav på en kommande høyreregerings politik, innebär väl detta åtminstone ett litet hopp om att ett regeringsskifte inte blir av.

Särskilt om Fremskrittspartiet också ska ingå i regeringen, hamnar nämligen de två mittenpartier, som lutar åt en høyreledd regering, i svåra själskval – jag talar här om Kristelig Folkeparti med 6,6 procent (+ – 0) och liberala men relativt gröna Venstre med 5,6 procent (+ 0,4).

I en given situation skulle de ju, likt Senterpartiet, också det ett mittenparti, kunna tänkas byta sida.

(S) först på tredje plats i ny dansk opinionsmätning

Danska Socialdemokratiet, vars ledare Helle Thorning Schmidt är statsminister, har nu under lång tid varit extremt impopulärt bland väljarna, och i en ny opinionsmätning frän Greens kommer partiet med 17,3 procent först på tredje plats. (Enligt några andra opinionsinstitut har partiet tidigare under sommaren haft en liten men dock uppgång.)

Största parti är sedan länge borgerliga Venstre med 28,1 procent, men i den här undersökningen är också den närmaste motsvarigheten till vårt Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, större än (S) och får 17,9 procent.

Små marginaler och resultat i enstaka undersökningar ska inte övertolkas, men det är uppenbart att dansk socialdemokrati befinner sig i en djup och långvarig kris.

Socialdemokratiet har tappat en del av sina traditionella väljare till Dansk Folkeparti – många av dessa ser helt uppenbart invandrare och flyktingar som ett hot mot jobb och trygghet. Till de här väljarnas främlingskap bidrar säkert också den eleganta socialdemokratiska ledaren, som har fått öknamnet Gucci-Helle.

Till Socialdemokratiets kris bidrar också en väljarflykt åt andra hållet, åt vänster. Periodvis har (S) tappat väljare till Socialistisk Folkeparti, ett parti med vissa likheter med svenska Vänsterpartiet.

SF har i sin tur, på grund av att det delar regeringsansvaret med (S), haft ett läckage av väljare till det rödgröna och feministiska Enhedslisten, som står utanför regeringen och ibland opponerar mot dess politik. Enhedslisten är inte ett parti i traditionell bemärkelse utan en valkoalition av mindre partier på vänsterkanten.

Men inte ens om man räknar med Enhedslisten, får vänster-mittensidan enligt Greens ihop mer än 42,5 procent.

De borgerliga oppositionspartiena får sammanlagt 57,3 procent.

Sommar i P1 med Daniel Sachs

Jag fick tyvärr inte tillfälle atthöra slutet på dagens Sommar-program, eftersom vi fick besök, men jag tror att jag ändå fick höra tillräckligt mycket för att våga avge ett omdöme.

Daniel Sachs’ styrelseengagemang i så vitt skilda verksamheter som Metro, Thomas Cook, Preem och Dramaten antyder en stor personlig bredd, men hans musikval (Prince, David Bowie med flera) innebar inga våldsamma överraskningar eller variationer, möjligen då med undantaget att han spelade även Cornelis Vreeswijk.

Intressantast av det jag hörde tyckte jag var vittnesbörden om generationsskiftningar i fråga om intresset för affärer respektive för mer immateriella värv. Särskilt intressant var berättelsen om farfadern Josef Sachs, grundaren av NK. Utifån fallet Josef Sachs förde Daniel Sachs ett intressant resonemang om huruvida det går för en aldrig så integrerad och välgörenhetsinriktad jude att någonsin bli en helt accepterad medborgare i det svenska samhället.

Sommar i P1 med Cecilia Edefalk

Jag är inte särskilt väl förtrogen med Cecilia Edefalks konst (inom olika genrer), men hon är förvisso en stjärna inom både svenskt och internationellt konstliv. Det intressantaste med hennes Sommar-program var enligt min mening just det yrkesmässiga: hur hon själv arbetar, hennes samarbete med olika kanaler för att visa och sälja hennes konst och så vidare.

Svårare hade jag för ett par andra inslag i hennes program, umgänget med den döde August Strindberg och upplevelserna i Rom, de som utgick från Jesu liksvepning. Men inte heller Strindbergs ockulta dagbok sänker honom i mina ögon från positionen som en av våra största författare.

Musiken i programmet var både varierad och innehöll överraskande inslag. Vi fick höra Evert Taube och Brian Eno, Lars-Erik Larsson och Bryan Ferry, och så två varianter – båda uruppföranden – av ett verk av hennes far, Martin Nilsson. Fast allra roligast tyckte jag själv att det var att få höra ”Let My Baby Ride” med R L Burnside.

Spännande och rolig serie för yngre skolbarn

Jag är inte längrfe i åldern för att läsa Kamratposten, så följaktligen har jag inte kommit i kontakt med Katten Nils & Morris innan jag nu köpte albumet ”Den mystiska ön” (Kartago, 2013). Men det blev en trevlig ny bekantskap, skapad av kollektivet Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarsson.

Det tar en stund innan handlingn blir mer äventyrlig. Nils och Morris är till att börja med upptagna av det kortspelande Nils är helt fixerad vid. Morris slits, liksom pojkar i den åldern, mellan rädsla för tjejbaciller och en oemotståndlig lust att bli ihop med kattflickan Semlan.

Semlan är samtidigt jätteförälskad i Morris och ser sin chans när hennes mormor tar med henne på en båtresa till ön med plantagen varifrån hon får sitt älskade kaffe, som nu är på upphällningen. Med sig på resan får Semlan ta också en kompis, och hon väljer då förstås att fråga Morris men skarvar lite med sanningen för att locka honom: expeditionen till ön är en skattjakt, inte en kaffejakt.

Morris i sin tur lurar henne genom att i en stor koffert smuggla med också Nils. De här båda tillbringar, till Semlans stor förargelse, nästan all tid i Morris’ hytt, där de fortsätter att spela kort.

Väl framme ser de uppe på öns centrala bergstopp mystiska strålar upp mot himlen – det här fenomenet har tidigare skrämt i väg kaffeplantagens alla arbetare från ön. Mormor tar ensam en båt i land för att leta kaffebönor, och trots att hon har tillhållit småkatterna att stanna kvar på skutan, smyger de i en livbåt och ror i land.

Nils lämnas att vakta roddbåten, och Morris och Semlan går uppför en stig och in i en gång i berget – när detta plötsligt får ett nytt utbrott. Samtidigt som de förstår att de är med om ett vulkanutbrott och måste fly ner till båten, upptäcker de att berget innehåller mängder av jättelika diamanter.

Under den panikartade flykten tappar de dock alla diamanterna. Mormor är redan på väg ut till skutan – men var är Nils och ders egen livbåt? I sista stund dyker han upp, och även de tar sig tillbaka till skutan. Mormor får inte ens reda på att de har varit i land.

Några diamanter fick de alltså inte med sig, men plötsligt kommer det en jättelik sådan och landar på Nils’ svans. Nils, som inget vet utan tror att det bara är en lavasten, slänger diamanten i havet!

Till det här långa äventyret har man i albumet lagt en rad korta, mer komiskt inriktade fyrarutorsserier om de här tre och deras vänner och fiender,

Sommar i P1 med Malinda Damgaard

Hattmode är inte mitt gebiet, och jag ska villigt erkänna, att jag aldrig före dagens Sommar-program hade stött på modisten Malinda Damgaard.

Men uppenbarligen är hon trots sin relativa ungdom stor inom sitt område: har gjort hattar åt både Victoria och Madeleine och dessutom – under den ganska långa vistelsen hos Philip Tracey i London – gjort en telefonhatt åt Lady Gaga. Så ett yrkesmässigt erkännande har hon onekligen fått trots sin benägenhet – hon berättade om den – att skjuta upp jobb till sista minuten.

Trots att hon hade en del att berätta om både ur det offentliga livet och ur sitt privata liv, tyckte jag inte att det blev ett helt lyckat Sommar-program – kanske hade det att göra med att hon, med den otålighet som möjligen är hennes natur, skynade från ämne till ämne: en kort berättelse och så musik, en ny kort berättelse och så ny musik. Och i musikvalet kastades vi från Rolling Stones till Irving Berlin, från Ebba Grön till Frédéric Chopin och sen från Prince till Elton John till Michael Jackson.

Och sen var det slut.

Tack och hej,
leverpastej!

som hon uttryckte saken.

Sommar med Enn Kokk

Jag har tidigare berättat om mina tilltagande synproblem.

Under sommaren har de märkbart tilltagit.

Nu senast, när vi var en vecka på bussresa runt Ísland – jag ska berätta mer om det sen – var jag tvungen att hoppa över en del utflykter till fots, där jag av tidigare erfarenhet visste, att jag skulle få mycket svårt att klara terrängen och hänga med i de andras takt. Så jag hoppade över utflykterna till fots till Myvatn och Gullfoss, tröstade mig med att jag ju hade varit där förut.

Och sen är det ju det här att jag ser allting, allt från Ísland till Öregrund, som i en dimma. Särskilt tydligt är det här i skarpt solsken.

Jag hittar ju lätt till Konsum här i Öregrund, men särskilt i motljus har jag svårt att känna igen människor jag möter, åtminstone om jag inte har dem på nära håll. Så jag ber gamla bekanta om ursäkt – det är inte fråga om högfärd, om jag inte hejar.

Också vår trädgård i Öregrund bereder mig problem, eftersom den är anlagd på en naturtomt med bergknallar och andra höjdskillnader. I går eftermiddag lockade mig Birgitta att komma ut och dricka en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. Det blev en skön stund tillsammans, men jag var tvungen att fråga henne om hon såg några päron i det stora päronträdet strax intill.

Efter det där fikat tog jag en promenad runt vårt sommarparadis: såg rosor i blom i mitt sorgligt försummade stenparti, åt ett par lågt hängande skuggmoreller (men fåglarna har tagit alla våra fina körsbär, kanske när vi var på islandsresa), hittade efter mödosamt klättrande ett par röda krusbär i bergsklyftan med krusbärsbuskarna, bjöds på ett par klasar söta svarta vinbär av Birgitta, som plockade bär lite längre ner, men tvingades konstatera att jag inte kunde se om det fanns några plommon på de båda plommonträden längs staketet – vägen dit över en bergsrygg – lutning först upp, sen ner – är fullkomligt livsfarlig för en person med min begränsade syn.

Som kvällsnöje väljer vi gärna att lyssna på musik. Öronen är det inget fel på, så det har blivit både Martin Fröst och den mycket unge Bob Dylan, avlyssnade sittande i de nicaraguanska gungstolarna på glasverandan. Jag skulle gärna vilja skriva mer om skivor, men det tar emot när man inte kan läsa texten i texthäftena.

Av samma skäl har jag travar av olästa böcker. I våra många prenumererade tidningar plus kvällstidningarna nöjer jag mig oftast med rubriker och ingresser. Riktigt begärliga artiklar stavar jag mig fortfarande igenom men då med stor möda och med hjälp av det stora förstoringsglas jag har ärvt efter min mamma, också hon med synproblem. Men serier med liten text i pratbubblorna har jag gett upp att läsa.

Till mina nöjen i livet brukade höra att lösa alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz. Numera är det ett vida större problem att, även när jag använder förstoringsglas, se vad det står i nycklarna än att komma på svaren.

I går såg jag och Birgitta, som söndagens kvällsnöje, ”Varg Veum” i TV4. Jag klarar norska hyggligt bra, men jag vill ju inte heller missa några nyanser, så jag vill gärna läsa den svenska texten. Lösningen har visat sig vara att jag sätter min laminostol snett framför TVn – på en halv meters avstånd ser jag både bilden tydligt och kan, när jag behöver, läsa texten. Birgitta sitter i sin stol på sin vanliga plats – TVn är snett vänd åt det hållet. På så sätt kan vi båda, utifrån våra respektive synförutsättningar, ta del av filmen.

Hur jag fortfarande klarar att skriva blogg? Jag har ökat storleken till 150 procent.

Sommar i P1 med Jan Eliasson

Jag har träffat Jan Eliasson ett antal gånger och kommer sannolikt att träffa honom igen, så innan jag började lyssna på hans Sommar-program i dag, funderade jag lite över om detta kunde tänkas komma att dämpa eventuella kritiska synpunkter. Nu behövde jag inte stå inför något moraliskt dilemma i det här fallet. Visserligen tyckte jag att han ibland hade en väl återhållsam ton, men jag insåg också, att detta säkert hade att göra med att en vice generalsekreterare i FN knappast kan säga vad som helst om de aktuella eller relativt färska konflikter han har haft att hantera i sitt värv.

Men hisorien om geten i Sudan och om avklädningsscenen på en herrtoalett var roande, påminnelser om att även internationella uppdrag på den här nivån har sina komiska sidor.

Hans aktuella arbete i FNs tjänst medför naturligtvis att han inte kan vara hur frispråkig som helst när det gäller politik och sina egna politiska värderingar. Men den som lyssnade på vad han hade att säga, om allt från en älskad mosters död i mycket unga år i TBC till slutpläderingen för att envetet fortsätta slåss för de många som har det sämre, förstod nog ändå var han hör hemma politiskt.

Jag hoppas också att lyssnarna förstod att Jan Eliasson är en man som är passionerat intresserad av musik och att skivorna han spelade – från Bach till Bellman, från Taube till Beethoven, från Tjajkovskij till Bo Kaspers orkester – var valda efter personlig smak. Han refererade också till egna upplevelser av friluftskonserter i New York. Kul och kunnig var den brygga han slog mellan Beatles och Harry Nilsson.

Han avslutade sitt program med att spela ”Hopp” av och med Tomas Ledin:, med dess önskan om en ljusare värld.

Sommar i P1 med Inga Landgré

Inga Landgré, född 1927, är en av svensk teaters och films grand old ladies. Hon har varit knuten till flera av landets teatrar, längst till Stockholms stadsteater. Hon har gjort otaliga filmroller, bland annat i bergmanfilmer som ”Det sjunde inseglet”; hon har också spelat i några av Ingmar Bergmans TV-uppsättningar.

En så framgångsrik skådespelerska kunde ju tänkas berätta om alla dessa framgångar, när hon nu fick göra ett Sommar-program, men vad hon gjorde var att berätta om sin ganska misantropiska livshållning, i och för sig begriplig mot bakgrund av det hon berättade: mormodens självmord, faderns alkoholism och den frånskilda moderns kamp som servitris för att klara sitt och dotterns uppehälle. Den här proletära uppväxten bidrog med all säkerhet till hennes livshållning: hon kallade sig själv för socialist.

En del annat i hennes livshållning, den dragning mot religiositet som fanns som ett tema mot slutet av programmet, känner jag mig själv mer främmande för, men sammantaget var det här ändå ett helt lysande sommarprogram: berörande, distinkt utan att vara snaskigt utlämnande (hon nämnde skilsmässan från Nils Poppe bara i förbigående) och oavbrutet intressant, det kanske bästa sommarprogramemt jag har hört den här sommaren.

Till det senare bidrog också hennes musikval, och då tänker jag faktiskt inte främst på att hon spelade några av hennes och mina meningsfränder, Cornelis Vreeswijk samt Mikael Wiehe i Monica Zetterlunds tappning. Nej, det var fantastiskt att få höra ett sommarprogram, där musiken var avvikande: hon spelade det hon själv lyssnar på. Alltså fick vi höra musik av Dimitrij Sjostakovitj, Franz Schubert, Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach, Arcangelo Corelli med flera.

Och min landsman, estländaren Arvo Pärt. Pärts ”Spiegel Im Spiegel” valde jag själv att spelas vid min bror Mattis begravning, och när jag i dag satt på vår glasveranda i Öregrund, inbäddad i sommargrönska, fuktades mina ögon. Och det var inte enda gången under Inga Landgrés fina sommarprogram.

Melodikrysset nummer 31 2013

Det går snabbt utför med synen. Nu har jag, gamle tidningsläsare och redaktör, till exempel svårt att läsa brödtexten i tidningarna. Ofta nöjer jag mig med att läsa rubriker och ingresser.

Hörseln och musikminnet är det inget fel på, men jag får anstränga mig för att hitta rätt siffror i Melodikrysset, och det är också besvärligare att googla. Och sen kan jag knappt tyda mina egna anteckningar – ledtrådar så väl som svar – på A4-arket jag använder vid kryssandet.

Men – peppar, peppar – det här tror jag är de rätta svaren i dag:

Lättast är som vanligt det man har i sin egen skivsamling eller eljest ofta har hört.

I dag började krysset med Jan Johanssons version av ”Elvira Madigan”, skillingtrycket vars innehåll Bo Widerberg har gjort en film av – jag såg filmen senast nu i somras.

En annan kär gammal bekant är ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa – fast här skulle veckodagen återges i pluralis, lördagar. Jag har förresten arbetat några somrar på Örebro-Kuriren, förr utgiven i det landskap där Jeremias (Levi Rickson) hörde hemma.

”Goodnight Irene” har jag oftare hört med upphovsmannen, Leadbelly, och med The Weavers (Pete Seeger med flera), men också Eric Claptons version, som vi i dag hörde, är fin. Jag gillar Clapton över huvud taget – har massor av skivor och har även hört honom live.

Som ni säkert anar, hör jag till dem som brukade lyssna på ”Smoke Rings” i radio. Det svar man här sökte var således rök.

Och för att fortsätta på temat klassisk jazzmusik: ”Stormy Weather”, som här skulle ge oss ordet väder, är en pärla med till exempel Lena Horne eller Billie Holiday.

Och för att ta ett rejält skutt i tiden: Jag har också allt med First Aid Kit – Johanna och Klara Söderberg – i min skivsamling. Jag hoppas att deras ”The Lion’s Roar” övertygade er som inte har lyssnat på dem om att de är mycket hörvärda.

Jag gillar faktiskt ocksaå Magnus Uggla. I dag hörde vi hans ”Efterfest”, vilket skulle ge oss ordet fest.

Äldre disneyfilmer ser jag också gärna. En sådan är ”Askungen”, där vi i den svenska versionen hörde Sif Ruud sjunga ”Salagadoola menchicka-boola bibbidi-bobbidi-boo”-

Jag lyckönskar Danmark och Emmelie de Forest till segern i Eurovision Song Contest. ”Only Teardrops” vinner faktiskt på fler lyssningar.

”Ankaret opp”, som här skulle ge oss ordet ankare, förekom i en gammal svensk långfilm från 1955, ”Flottans glada gossar”.

Ett par andra glada gossar – en av dem var Ragnar Dahlberg – sjöng ”De ä’ Norrköping de”. Om jag inte minns galet har han en gång i världen gjort ett porträttprogram för TV av min hustru, bland annat med bilder från vår trädgård här i Öregrund.

Just nu är det fantastiskt sommarväder här i Öregrund, men vi vill ju inte med Evert Taube behöva sjunga ”Se hur hela Uppland står i lågor”, så i går kväll var jag ute vid vår grind mot allmänningen och varnade några killar som tältade där – det är båtvecka – för att elda i det torra gräset. De lovade att inte göra det, och vi lever.

Jag njuter av vädret och årstiden, även om ”Sommaren är kort”, som Tomas Ledin sjunger.

Och har jag tur, leder ögonoperationerna i augusti till att jag ser mer av den också. Fast jag skulle vilja se sommaren nu, inte ”Another Saturday Night”, för att citera Cat Stevens.