Fågelpoesi

Nummer 4 2013 av Lyrikvännen har legat ett tag på nattduksbordet i lägenheten i Uppsala. Jag ambulerar ju mellan Uppsala och Öregrund, men i det här fallet beror nog dröjsmålet med läsningen mest på att jag har genomgått en ögonoperation. Men nu har lusten att läsa vaknat till liv igen.

Det här numret av Lyrikvännen har ”Fåglar i poesin” som tema. Mycket i den – både fågeldikter och essäer om fåglar i poesin – är läsvärt, men själv har jag främst fastnat för Göran Bergengrens långa, inledande essä med många insprängda dikter, ”Var visslar en bondtrygg stare?”. Varför har jag förresten aldrig tidigare läst något av Bergengren? När jag googlar på honom, hittar jag ett trettital böcker av honom.

Den här långa essän är en blandning av egna upplevelser av fåglar och natur och av en mängd dikter med fåglar som motiv. Det ena förtar inte det andra, men det är nästan berusande att läsa en så sinnlig och konkret och personlig text, som vittnar om författarens förtrogenhet med fåglar och natur, skogens röster runt en torpglänta.

Och fågeldikterna är valda med kunskap och känsla. Som det här stycket ur ”Sista året” i Harry Martinsons ”Gräsen i Thule”, 1958:

När allt var tyst igen
kom vesslan fram ur den gamla spiselmuren
Hon tillkallade en gök från skogen,
och de höll båda en andaktsstund
Göken gol en gökpsalm.
Därmed var det hela över.
Inget var därefter som förr.
Men somrarna vandrade fram
och lät växa rödvensgräs och kransar.

* * *

”Lyrikvännen”, med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare och en av redaktörerna, är fortsatt en oumbärlig kulturtidskrift. Helårsprenumeration – sex nummer – kostar 320 kronor. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 9903.

En gång i världen startades Lyrikklubben och Lyrikvännen av gamla Folket i Bilds förlag, då ägt av Tidens förlag., i sin tur ägt av Socialdemokratiska partiet. Sen sålde partiet sina förlag, även Prisma, till Kooperativa Förbundet, som tidigare ägde Rabén & Sjögren och sedan också köpte Norstedts förlag. Av detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp; KF kom också att äga Akademibokhandeln, den största bokhandelskedjan i Sverige.

En del av det inköpta gjorde sig KF och Norstedts-gruppen av med, däribland Lyrikvännen, som alltså hamnade hos Ellerströms. Och nu annonserar KF ut hela sin förlags- och bokhandels- och bokklubbsgrupp till försäljning. Sen återstår bara minnena av arbetarrörelsens och kooperationens en gång så stolta kulturambitioner.

Tur att det finns kvar kulturbärare som Ellerströms.

Mitten i Norge splittras ytterligare?

Norge har tre klassiska mittenpartier: det liberala Venstre, Kristelig Folkeparti och landsbygds- och jordbrukarpartiet Senterpartiet.

I årets stortingsval tillkom till den här mittengrupperingen också Miljøpartiet de Grønne, i jämförelse med de övriga mittenpartierna särpräglat, eftersom det vägrar att ge sitt stöd åt något block.

Den traditionella norska mitten har också under de senaste valperioderna varit splittrad på så sätt, att Senterpartiet har ingått i en regeringskoalition, som i övrigt har bestått av Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Och när nu valresultatet tvingar den här regeringen att avgå, är det ingen som väntar sig, att SP i stället skulle stödja eller ingå i den kommande Høyre-ledda regeringen, detta även om partiet liksom de övriga partierna i den avgående regeringen naturligtvis i första hand kommer att se om sitt eget hus.

Dock är det så att den kommande regeringsbildaren Høyre dels måste låta Fremskrittspartiet ingå i eller få detta parti att stödja en minoritetsregering, dels få stöd av minst ett mittenparti. FrP kräver dock att få ingå i den nya regeringen, och det är här dilemmat för mittenpartierna uppstår.

Mest regeringsbenäget av de senare är Venstre.

Kristelig Folkeparti är splittrat – framför allt vill partiet inte hamna i regering tillsammans med det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Men också ett scenario, där Venstre men inte KrF ingår i en ny koalitionsregering, bekymrar stora delar av partiet.

Och det här handlar inte bara om rädsla för att partiet ska förlora inflytande. I KrF finns också en rädsla för att centrum i norsk politik ytterligare ska splittras och därmed, åtminstone som samlad kraft, förlora ännu mer i beydelse.

De danska regeringspartierna tappar inte bara väljarstöd utan också medlemmar

Jag har tidigare berättat om det minskade väljarstödet för den danska mittenvänsterregeringen, ledd av socialdemokraten Helle Thorning Schmidt.

Av en artikel i dagens Information framgår att regeringspartierna också tappar medlemmar.

Socialdemokratiet hade 2011 45.300 medlemamr, 2012 44.763 medlemmar och i mars 2013 42.200 medlemmar. Senare sifferuppgifter föreligger inte, så raset kan under den pågående krisen för partiet ha fortsatt.

Det går utför också för Socialistisk Folkeparti. SF hade 2011 17.588 medlemmar, 2012 15.633 medlemmar och i mars 2013 11.589 medlemmar.

Lite mer upp och ner har det gått för socialliberala Radikale Venstre. 2011 hade partiet 7.800 medlemmar, 2012 8.100 medlemmar och i septembr 2013 7.500 medlemmar.

Som så ofta hänvisar några av de tillfrågade experterna till en allmän tendens i politiken, den att medborgarna i allt mindre utsträckning livslångt identifierar sig med ett bestämt parti, men den socialdemokratiske partisekreteraren Lars Midtiby tror inte att medlemstappet nödvändigtvis har sin grund i den politik regeringen har fört.

Det kan det naturligvis ligga något i – också borgerliga danska partier tappar medlemmar.

Men det finns också tecken på att politiskt missnöje kan vara en bidragande orsak. Tre partier har samtidigt ökat sitt medlemsantal: det rödgröna vänsteralternativet Enhedslisten, den borgerliga nykomlingen Liberal Alliance och så det främlingsfientliga missnöjesparteit Dansk Folkeparti.

Med rötter i Ådalen

Jag såg naturligtvis minidebatten i TV-Aktuellt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Löfven klarade den här första direktkonfrontationen bra. men jag tror att han skulle lyckas ännu bättre, om han vågade vara mer personlig: tackla jobb och utbildning utifrån de erfarenheter han bär med sig allt sedan uppväxttiden i ett forsterhem i Ådalen.

* * *

Ådalen i Ångermanland är ett av Sveriges vackraste och mest dramatiska landskap, ett landskap som också förknippas med en av de mest dramatiska händelserna i det svenska 1900-talets fackliga och politiska historia. Jag syftar förstås då på demonstrationståget 1931, det som slutade med att människor sköts ihjäl av utkommenderad militär.

I går kväll fick vi i TV se bilder från Höga kusten i Ångermanland, detta apropå att Tomas Ledin, med familjen senare avflyttad till Sandviken, har sina rötter där och nu också är i färd med att färdigställa en skiva med sånger, där han berättar om sin barndoms landskap och miljö.

I den fanns bland annat hans farfar och farmor, som båda deltog i det ödesdigra demonsrationståget 1931.

Mycket av det Tomas Ledin har gjort är bra, men jag kritiserade honom i skivrecensioner på 1970-talet – se ovan under Kulturspegeln, Musik – för att undvika det kontroversiella och brännbara.

I det nu aktuella programmet berättade han i alla fall, att hans farfar och farmor var kommunister. Kanske har sådant hämmat honom när det gäller politiskt engagemang på skiva, men han försökte även i det här programmet komma runt hela problemet genom att försöka hävda, att den sortens sociala och politiska motsättningar, som fanns i trettiotalets Ådalen, inte längre finns i det svenska samhället. Däremot har han tagit klar och stark ställning, när det gällde apartheidpolitiken i Sydafrika. Men man måste ju inte vara just kommunist för att se den ojämlikhet och utslagning som skördar många offer också i dagens svenska samhälle.

Hur som helst: jag väntar med spänning på den kommande skiva, där Ledin växlar in på ett nytt spår, ett ådalsspår.

”Den socialdemokratiska epoken slutar med Helle Thorning-Schmidt”

Carsten Jensen är en mycket framgångsrik dansk författare, även översatt till svenska – läs till exempel ”Vi, de drunknade” från 2008.

Men han är också en skarp samhällsdebattör. Hans artiklar publiceras i den danska tidningen Politiken, men många av dem publiceras också i kulturdelen av svenska Dagens Nyheter.

Politiskt är han kulturradikal, stående till vänster.

I dagens utgåva av Politiken publicerar han en jätteartikel med rubriken ”Den socialdemokratiske epoke slutter med Helle Thorning-Schmidt”.

Den börjar med två påståenden: ”Den socialdemokratiska epoken är förbi” och ”Helle Thorning-Schmidt kommer inte att gå till historien som Danmarks första kvinnliga statsminister utan den sista socialdemokratiska. En epok, som har varat i nästan 120 år, slutar med henne.”

Därefter konstaterar Jensen, att när regeringen (Socialdemokratiet, Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre, min anmärkning) kom till makten för två år sen, var socialdemokraterna redan reducerade till landets näst största parti. Nu har Helle Thorning -Schmidt målmedvetet reducerat partiet till det tredje största, och partiet kommer aldrig att kunna ingå i kommande regeringskoalitioner med så stor styrka att det kan göra anspråk på statsministerposten.

Jensen konstaterar, att Thorning-Schmidt inte kan framträda som Första maj-talare utan att hennes kärnväljare vänder ryggen till eller buar ut henne. Men vid nästa val, när hon blir sänd ut i kylan och måste avgå som partiordförande, väntar henne likväl en stor internationell karriär.

Därefter säger Jensen, att hon egentligen inte är någon politiker utan en privat entreprenör, vars främsta projekt har varit att demolera välfärdsstaten.

Jag ska inte referera hela Jensens artikel – möjligen kommer den också i Dagens Nyheter.

För egen del delar jag i mycket hans kritik av Helle Thorning-Scmidt – jag har själv skrivit kritiskt om henne – men även om han skulle få rätt om henne och också om Socialdemokratiet på kort sikt, behöver ju slutsatsen inte bli hans, nämligen att detta också är liktydigt med slutet på den socialdemokratiska epoken i Danmark.

Socialdemokratiet kan återhämta sig och på nytt attrahera både arbetarväljare och andra som har radikala samhällsideal. Och vem vet: den sittande regeringens haveri kan kanske föda en ny socialdemokrati, som i sig härbärgerar också Socialistisk Folkeparti och vitala delar av den röd-gröna alliansen Enhedslisten.

Oppositionen framåt i Finland

Det går inte särskilt bra för de partier som ingår i den finska regeringen. I stället ökar oppositionspartierna.

Det går fortsatt uppåt för Centern, Suomen Keskusta. I YLEs septembermätning får partiet 23,8 procent (+ 1), att jämföra med augustimätningens 22,8 (+ 1,3). Centern hyser därför stora förhoppningar inför det kommande EU-valet.

Sannfinländarna, Perussuomalaiset, ett populistiskt parti, fick i augustimätningen 18,0 procent (- 0,6) men ökar nu till 19,3 procent (+ 1,3). Sannfinländarna har sannolikt dragit fördel av den opinionsvåg mot ”tvångssvenskan” i skolan, som har ryckt fram som ett hett debattämne, bland annat genom nanmninsamling.

Övriga partier ingår i en bred regeringskoalition.

Det ledande regeringspartiet, Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus, ökade med 0,4 procent i augusti, till 18,8 procent, men backar nu med 0,5 procent till 18,3.

Betydligt sämre går det för Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraatinen Puolue, som backar för andra månaden i följd: I augusti fick partiet 15,6 procent (- 0,5), och nu backar SDP med ytterligare 0,6 procentenheter till 15,0.

Svenska Folkpartiet fick i augustimätningen 4,4 procent (+ 0,4), men backar nu med 0,6 procentenheter till 3,8.

En liknande utveckling hade Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraattit, som i augustimätningen fick 3,6 procent (+ 0,2), men i sepembermätningen backar med 0,8 procentenheter till 2,8.

Gröna Förbundet, Vihreä Liito, som i augusti backade med 0,9 procentenheter till 8,4 procent, ligger kvar på den nivån, 8,4.

Det enda regeringsparti som ökar lite är Vänsterförbundet, Vihreä Liito, som i augusti minskade med 0,3 procentenheter till 7,2 procent men nu ökar med 0,5 procentenheter till 7,7.

Ordningen återställd

Tidigare under sommaren, före min ögonoperation, klarade jag bara med stor möda att ägna mig åt krysslösande. De flesta kryss i Aftonbladet Kryss & Quiz förblev olösta, inte för att de plötsligt hade blivit svårare utan för att jag inte klarade att läsa nycklarna utan förstoringsglas.

Dock brukade jag i alla fall, om än med stor möda och långsamt, ta mig igenom älsklingskryss som ”Svåra krysset”, ”Tvetydigt” och ”Kluriga korsordet”, det senare inte ett bildkryss utan ett gammaldags korsord.

Under en del av sommaren gjordes ”Kluriga korsordet” av en ny konstruktör. Hon var väl inte så tokig, men hon hade en svår fallenhet för att göra ”Kluriga korsordet” till en variant av ”Tvetydigt”, alltså vilseleda lösarna genom mångtydighet. Det var väl OK, men faktum är att jag sakande den gamle konstruktören P O Carlzén, faktiskt var rädd för att han hade bytts ut för gott.

Men i veckans nummer av den här korsordstidningen är han tillbaka.

Ordningen är återställd, inte bara till min glädje vågar jag gissa.

Melodikrysset nummer 37

I dag ska vi fira tre generationer på en gemensam födelsedagsfest, Birgitta, som fyller år (76) först 20e september, vår dotter Kerstin, som i går fyllde 44 i går, och så hennes son Viggo, som fyller 11 den 25 september. Jag har köpt ingredienser till den födelsedagsmiddag jag ska laga – även Anna och så Matti och hans familj kommer – plus blommor och presenter. Så nu gäller det att raska på med melodikryssredovisningen.

Svårast i dag tyckte jag Solomon Burke var. Jag har ingte lyssnat mycket på soulmusik, och jag kunde alltså inte klara honom med hjälp av ”Dont You Feel Like Crying”.

Det tog också en stund innan polletten föll ner när det gällde Clint Eastwood och ”Gold Fever”. Jag har nämligen inte sett filmen.

I övrigt tyckte jag för min del att det var ett relativt lätt kryss.

Jag är till exempel tillräckligt gammal för att minnas en annan mycket mer spelad filmmelodi, från 1954, ”Three Coins In the Fountain”, en titel som här skulle ge oss det svenska räkneordet tre- Fast själv minns jag att vi i min ungdom hade roligt åt den svenska varianten ”En slant i fontänen” med dess dubbeltydighet.

”Hem till gården” hade jag åter en smula besvär med. Jag brukar ju inte se TV-såpor, inte den här heller – men signaturmelodin hör ju ändå till de mer välkända.

Tecknad film är jag däremot ganska bra på.

Så visst har jag sett ”Familjen Flinta” – ”The Flintstones”, där familjeöverhuvudet (?) heter Fred.

Och jag är, också i egenskap av seriefan så väl som matinébesökare, väl bekant med Hacke Hackspett, i original Woody Woodpecker.

Och när vi nu är inne på barnsligare domäner: Vi hörde Robyn Carlsson sjunga om världens bästa Karlsson, Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Melodin har gjorts av mästaren Georg Riedel.

Också Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus har gjort mycket bra material för barn. I dag hörde vi dem i ”Flytta noga tjo tjo”.

Det nästan rimmar på ett annat av dagens frågesvar, ”Wake Me Up Before You Go Go”, på sin tid en stor hit med Wham!

En hit fick också Lill Lindfors med ”Du är den ende med svensk text av Bo Setterlind, i original med titeln ”Romance d’amour”.

Van Morrison fick en hit med ”Have I Told You That I Love You?”, som också Rod Stewart senare har sjungit in. Den görs ofta som duett, också med en kvinnoröst. Det tycks i själva verket ha varit ”Something Stupid” med Frank och Nancy Sinatra – jag var lite stressad på grund av förestående familjekalas, som jag skulle ordna. Men ordet som efterlystes var ändå en duett.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med mer kärlek, fast till mamma: Al Jolson sjöng ”Mammy”.

En fest i regi av Britt G Hallqvist och Helga Henschen

”Festen i Hulabo” av Britt G Hallqvist (text) och Helga Henschen (bild) är en barnboksklassiker, ursprungligen utgiven 1961 av Gleerups förlag, 2013 återutgiven av En bok för alla.

Britt G Hallqvist (1914-1997) var en fantastisk versmakare: skrev mycket läsvärda och roliga barnböcker och dessutom också psalmer.

Helga Henschen (1917-2009) var både författare och konstnär, dessutom engagerad medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF. Henne var jag personlig vän med under många år – vi utgjorde en del av kärnan i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – och jag var efter hennes död en av grundarna av sällskapet Helga Henschens Vänner, satt också i dess styrelse.

Bonden Jöns i Hulabo och hans fru anordnar en fest inte bara för djuren på deras bondgård, gris och ko och häst och får med flera – djuren uppför sig väl, med undantag av tre höns som hela tiden tjatar om att få tårta. Med på festen är inte bara en guldfisk som håller på att bli uppdrucken av en törstig get utan också både en mus och en mask – den senare lägger Jöns i sitt grönsaksland, när festen är slut.

Britt G Hallqvist är en mycket driven versmakare. Min enda invändning är att hon då och då använder utfyllnadsord som ”och” i början av en ny vers.

Helga Henschens bilder är kongeniala, ofta på gränsen till det genialiska. Djuren är lätt karikerade, men det är igen tvekan om att barn som tar del av de här bilderna med hjälp av dem lär sig känna igen alla de här olika djuren.

Det är en väsignelse att En bok för alla gör den här barnboksklassikern tillgänglig för ytterligare en generation av barn!

Håkan Nesser på installationsmiddag. Plats: Uppsala slott

Man kan kanske fråga sig, varför Håkan Nesser, ursprungligen närking, numera med hus på Gotland men också under långa skaparperioder bosatt i England eller ännu längre bort liggande metropoler som New York, utses till hedersupplänning. Men han bodde ju mycket länge i Uppsala – var under sin tid som högstadielärare bland annat svensklärare åt våra barn – så varför inte? Så i går kväll var det middag för honom på Uppsala slott.

Vi var där eftersom Birgitta är hedersupplänning, och dessa får ta med sina respektive till de här sammankomsterna. Således åtföljdes Håkan Nesser också av sin hustru Elke.

Hon satt under middagen bredvid värden, landshövding Peter Egardt, och mitt emot dem satt Håkan Nesser bredvid värdinnan, Lena Egardt. Jag satt nära Håkan, hade min bordsdam Sigrid Kahle, emellan, så jag kunde både följa delar av deras samtal och själv prata lite med Håkan – jag känner honom en smula sen gammalt.

På min vänstra sida hade jag Carl-Gustaf von Ehrenheim och mitt emot mig Stig Strömholm. På vår bordsända satt också Carl-Göran Ekerwald, nu på gamla dar sambo med min bordsdam, vidare författaren Elsie Johansson, som jag en gång i världen har publicerat, samt Anna Dalborg och Inger Åberg, hustrur till hedersupplänningaran Hans Dalborg respektive Lasse Åberg, som alltså satt vid den andra bordsändan, dessutom Anders Wall, vars hustru Charlotte alltså satt vid andra bordsändan. Min hustru satt mellan Hans Dalborg och Hans Alsén. Vid den andra bordsdelen satt också – fast naturligtvis åtskilda – paren Owe Thörnqvist och Berit Gullberg och Cecilia Rydinger-Alin och Folke Alin samt Knut Knutsson, känd från auktionsprogram i TV.

Som ni ser är det här en församling som spänner över allt från lärdom till underhållning, från litteratur till näringsliv, från politik och ämbetsmannavärld till musik. Och det här leder verkligen inte till middagar med bara pliktskyldiga samtal. Ljudnivån stiger snart, delvis också med hjälp av vin, till nivåer som gör det svårt för till exempel min inte helt purunga bordsdam att uppfatta vad som sägs. Årets nye hedersupplänning förväntas hålla ett bordstal, och det klarade Håkan Nesser med både humor och glans. Men det här är som ni förstår en mycket alert församling, van att framträda inför publik, så även min bordsdam berättade en personlig historia med en underton av allvar, och så småningom äskade Berit Gullberg tystnad och berättade en vansinnigt rolig historia i vilken bland annat Evert Taube figurerade.

Den middag vi bjöds på hade uppländsk touche. Som förrätt serverades laxtimbal med löjrom från Mälaren. Varmrätten var lammfilé med rotfrukter, rödvinssås och grönsaker – åtminstone några ingredienser i den här anrättningen kom enligt värdinnan från slottsträdgården.

Sen blev det buffé med ostar från Skogsbackens mejeri utanför Enköping samt bröd från Kråkvilan i Örsundsbro plus marmelad. Och allra sist blev det punchparfait med Slottsbär.

Vid kaffet efteråt i en intilliggande lokal satt vi vid mindre bord, och nu kom Håkan Nesser och satte sig bredvid mig och Birgitta. Bland annat var han intresserad av att prata om min IB-bok, som han hade läst.

Vi hann dock inte så långt, förrän det blev dags för kvällens musikaliska undehållning: Andrea Geurtsen sjöng, ackompanjerad på piano. Det visade sig, att Peter Egardt utan att känna till något personsamband därmed hade engagerat en gammal bekant till Håkan Nesser, från tiden då han undervisade i vår stadsdel. Andrea, som då gick i musikklasserna, var en av hans före detta elever! Jag kan intyga att mötet mellan de här två, efter många år, blev mycket hjärtligt och ytterligare höjde stämningen.

Efteråt pratade också jag med Andrea – jag har tidigare här i bloggen berömt henne för en musikteaterföreställning på Reginateatern i Uppsala, och jag känner också hennes far, Kees Geurtsen, som jag kamperade ihop med i kulturnämnden i Uppsala, vars ordförande (S) han var.