Vad händer med kooperationens Vi?

Kooperativa Förbundet började år 1913 ge ut Konsumentbladet, 1937 omdöpt till Vi. Vi var länge en av Sveriges mest lästa veckotidningar, men när prenumerationen – billig – inte längre knöts till återbäringssystemet, sjönk upplagan, och det plus ökade distributionskostnader via Posten ledde till att veckoutgivningen ersattes med månadsutgivning. Dagens Vi är en elegant och innehållsmässigt mångskiftande tidskrift med många läsvärda sidor.

I oktobernumret, nummer 10 2013, finns till exempel en lång artikel av Mikael Wiehe om Victor Jara och Wiehes egen sång om Jara – texten publiceras också. Numret innehåller vidare en intervju med Marianeh Bakhtiari, bland annat om intryck från hennes födelseland Iran – läs gärna vad jag har skrivit om hennes självbiografiska seriealbum ovan under Kulturspegeln, Serier. Också om film kan man läsa i det här numret: Lukas Moodyson intervjuas.

Varje nummer av Vi inleds med Sara Granérs samtidssatiriska serie ”Tidens tecken”. Den syndar mot serieformen genom att mer vara en illustrerad debattartikel än en serie i egentlig mening, men ibland – som i det nu aktuella numret – är det Sara Granér framför lysande satir. Den här gången är måltavlan TV-programmet ”Idol”. Här får ni några citat:

”Det man känner innerst inne är en stark längtan efter att det en enda gång ska komma in nån från ABF i de där audition-väntsalarna, dela ut replokalsnycklar till alla och peppa för rätten till en meningsfull fritid och att på egna villkor få hålla på med sitt musikintresse i en trygg och uppmuntrande miljö.”

”Man vill att alla deltagare ska resa sig från sina platser, gemensamt bilda en RNB-kör och låsa in Anders och Laila Bagge i varsin jordkällare. TV4 kan filma när de skäller ut en säck fjolårspotatis för att den inte har tillräckligt fräsch frisyr eller saknar modern touch när den dansar till sin favoritlåt.”

”Från djupet av ens själ väcks ett okontrollerbart behov att ett gäng 16-åringar som lärt sig hela texten till Christina Aguileras Beautiful , ska fjättra Alexander Bard vid en medeltida skampåle på ett centralt beläget torg och förklara att han måste jobba på sin utstrålning.”

Jag skulle, som jag tidigare har skrivit, önska att Vi också innehöll noveller och lyrik, men just nu är jag mest angelägen om att säkra Vis framtid. Konsumentkooperationen ser den alldeles uppenbart inte längre som sitt språkrör – vi medlemmar får i stället alla medlems- och reklamtidningen Med mera en gång i månaden.

Anders Sundström har ju deklarerat, att KFs bokförlag och bokhandlar ska säljas, och då undrar man förstås, om Vi och dess sidogren Vi Läser också är till salu. Hur som helst kan man ju förutse stora svårigheter för Vi och Vi läser, om de skiljs från kooperationen, i vars livsmedelsbutiker och bokhandlar de i dag specialexponeras i anslutning till kassan.

Att prenumerera på Vi kostar i dag 695 kronor för 12 nummer, alltså ett nummer per månad. Telefon: 0770-45 71 76. Onlinekundtjänst: www.prenservice.se. Adress: Titeldata AB, Kundtjänst, 112 86 Stockholm.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 11 2013:

”Mark- och miljödomstolen i Växjö tvingades avbryta sitt möte på fredagen om Hästhagens Idrottsplats.
Detta sedan det konstaterats att rättens ordförande var jävlig.”

Skånska Dagbladet

* * *

”Brist på skolokaler”

Rubrik i Smålandsposten

* * *

”Frilandsjournalisten Jean-Pierre Duthion som bott i Damaskus i flera år säger att människor anser att det vore helt orimligt att regimen skulle ligga bakom.”

SVERIGES RADIO.SE

Vältecknat – men storyn?

Den glest utkommande, mer albumliknande serietidningen ”Utopi” har nu presenterat dubbelnumret 10-11 2013. I ”Utopi”, som kanske snarare borde heta ”Dystopi”, publiceras rader av serier, svenska så väl som översatta utländska, som alla hör hemma i fantasyvärlden.

Ett och annat bär spår av att vara efterapningar, där lite olika stilar korsas med varann, men generellt är serierna i den här tidningen påfallande vältecknade, några av dem bildmässigt lysande. Kim W Anderssons ”Love Hurts” har jag tidigare läst även i ”Nemi”, men det riktig lysande nya fyndet är för min del John Holmvalls ”Jord & eld”, en serie i klassisk sagotradition och -stil.

Mot mycket av det övriga har jag grava invändningar.

I ett par av serierna, bland annat redaktören Fabian Göranssons och Jan Bieleckis fortsättningsserie ”Titus Pax”, är droger en viktig ingrediens.

Karl Johnssons och Sara Bergmark Elfgrens ”Vei” knyter an till den asamytologi, som är känd i vårt land, men ganska många av de övriga serierna, förlagda till okända världar i olika betydelser, är oerhört svåra att förstå för den som huvudstupa kastas in i de här historierna – och man förstår egentligen inte mer, när man har avslutat läsningen. Ofta ter sig de här serierna som bildkaskader utan episk mening, vältecknade men utan ett riktigt meningsfullt innehåll.

Tago som en äldre Galago

Folket bakom den alternativa serietidningen Galago drev också under en period förlaget Tago. Senare köptes Galago upp av Ordfront, och serieutgivningen blev en uppgift för dess etikett Ordfront Galago.

Efter en schism lämnade serieförläggaren Rolf Classon, en centralgestalt i gamla Galago, det nya förlaget och startade ett eget serieförlag, Kartago. Classon sålde 2010, för att få tillgång till tryggare kapital, antar jag, sitt förlag till Bonniers men fortsätter att leda det.

Till det Classon lyckades med var att locka över en mycket stor del av de gamla galagoserietecknarna till sitt nya förlag, och också en del av de tecknare Galago senare har publicerat har han lyckats värva till sitt Kartago.

När han nu ger ut serieantologin ”Tago v. 1” (Kartago förlag, 2013), återbrukar han inte bara ett gammalt förlagsnamn, knutet till Galago: En mycket stor del av bidragsgivarna hör till galagokretsen, inte bara den gamla utan delvis också den nya.

I den här antologin hittar jag en hel rad serieskapare, vars namn jag omedelbart förknippar med Galago: Lena Ackebo, Anneli Furmark, Nina Hemmingson, Johan Jergner-Ekervik, Martin Kellerman, Knut Larsson, Gunnar Lundkvist, Sara Olausson, Joakim Pirinen, Emma Rendel, Jan Stenmark och Frida Ulvegren – kanske finns det ännu fler med den här anknytningen.

Några av bidragsgivarna möter man i och för sig i en för dem ny genre, som prosaister. Mest spektakulär är i det fallet Lena Ackebo, som har skrivit en porrnovell, en märklig blandning av bokslutsterminologi och utstuderade samlagsskildringar. Martin Kellerman har valt att skriva om sin gamle förläggares, Rolf Classons, svårigheter med att skriva sina memoarer: året är här 2039, Kellerman själv död, och historien börjar i en iskall kåk och med en vådlig brasa på den is som ligger i viken utanför. Classon själv publicerar faktiskt i bokens inledning ett memoarartat stycke, om en historia han i mitten av sjuttiotalet – i Grekland – hade med en nyazeeländsk tjej, som sedan försvann. Den här historien är mycket tidstypisk: här förekommer andra droger än den whisky Classon ymnigt konsumerar i Kellermans historia.

Med ett prosabidrag – ett antal korta satiriska sverigebilder förklädda till resereportage – medverkar också Eric Ericson. Läsnöjet störs dock något av att Ericson och för övrigt även Kellerman inte kan skilja på ”de” och ”dem”; Ericson kan heller inte skilja på ”bredden” och ”brädden”.

När det gäller serierna i den här antologin, är de flesta läsvärda, dessutom vältecknade, en sida av seriekosnten Galago av i dag inte verkar odla. Å andra sidan finns det i ”Tago V. 1″ ett bidrag, som i fråga om teckningarna slår alla andra originalbidrag i det här numret, men som mer är en illustrerad prosatext än serie: Anneli Furmarks fina bildversion av Cora Sandels ”Två katter i Paris”, baserad på boken ”Djur som jag känt”.

Jag uppskattar också mycket Oskar Ekmans artikel om legendaren Gustaf Tenggren, mannen som i Disneys studior skapade mästerverk som ”Snövit” och ”Pinocchio”.

Den här antologin innehåller också en veterligen hittills opublicerad serie av Carl Larsson , ”Söndagspromenaden”. Den här serien har Rolf Classon hittat i ett arkiv i Bonnier-husets källare. Som just serie har den här skapelsen sina begränsningar, men intressant är det ju att få ta del av den.

Partiledaren som aldrig kom att prövas på riktigt

När Håkan Juholt valdes till partiledare – jag var med på den kongressen fast som gäst, inte ombud – hörde jag till dem som gladdes över valet. Jag kände lättnad över att Mona Sahlin hade efterträtts av en partiordförande med klassiska socialdemokratiska värderingar, värderingar som han gav uttryck åt i ett lysande tal inför en jublande kongress.

Och för att göra en kort historia ännu kortare: Som många andra som gillade den kurs han slog in på, försvarade jag honom länge, men så småningom drog jag den slutsats han själv tvingades dra: I den situation han hade hamnat, åtminstone delvis genom egna tabbar, fanns det till slut ingen annan utväg för honom än att avgå.

När han i kväll i TV intervjuades i programmet ”Min sanning”, medgav han också att han hade gjort tabbar, främst då att han tydligen utan närmare eftertanke av Riksdagen hade begärt full ersättning för den bostad i Stockholm, där han bodde tillsammans med sin nya hustru. Det borde han förstås inte ha gjort, men riksdagsförvaltningens regler var på den tiden oklara, så oklara att också andra riksdagsledamöter hade gjort motsvarande fel.

Om allt detta och en del annat talade han öppenhjärtigt i kvällens TV-program. Och hans slutsats var fortfarande, att han i den situation han hade hamnat i inte hade något annat reellt val än att avgå.

Jag nämner inte det här för att jag har någon annan mening – Juholt kunde, som situationen utvecklade sig, knappast sitta kvar. Men kanske hade han kunnat rida ut stormen, om han hade fått helhjärtad uppbackning av hela den övriga partiledningen och också hade fått ett bättre administrativt stöd. För han var faktiskt en lysande talare och agitator, dessutom med riktiga socialdemokratiska värderingar.

Men nu fanns det andra i den av kongrssen valda partiledningen, som inte var beredda att stödja honom när det började blåsa. Några av dessa – han nuddade vid ett namn – hade varit konkurrenter till honom om ordförandeposten eller förespråkade en annan politisk linje. Allt det här kommer väl att redovisas närmare i framtida memoarer och doktorsavhandlingar, men det gläder mig, att han bland dem som i det längsta stöttade honom nämnde Stefan Löfven.

En del av de ledande socialdemokrater, som ser sina politiska maktambitioner spräckta, väljer i dag i oroande utsträckning att då i stället skaffa sig mycket välbetalda jobb och uppdrag i det privata näringslivet.

Inte för att jag tror att det privata näringslivet skulle vara intresserat av Håkan Juholt, men det gläder en gammal vänstersosse, att Juholt trots de törnar han fick, många av dem avsiktliga knuffar, fortsätter att kuska land och rike kring och tala på partimöten.

”Hamlet”, efter en idé av William Shakespeare

Jag har sett åtskilligt av William Shakespeare på scen, har hans dramer både på svenska och engelska och har läst en del böcker om Shakespeare och hans dramatik; jag påminner mig på rak arm – eftersom jag då och då har använt den som referensbok -Gustaf Fredéns handbok till Sveriges Radios shakespeareserie 1960, i vilken ”Hamlet” ingick.

Ändå beklagar jag, nu när jag har sett Linus Tunströms uppsättning av ”Hamlet”, publicerad 1601 och av allt att döma skriven någon gång under peridoen 1599-1601, att jag inte hade Britt G Hallqvists översättning till hands, när jag såg föreställningen. Den här uppsättningen skiljer sig nämligen drastiskt från Shakespeares original: helt uppenbart i fråga om miljö och tid – men också texten är i den här scenuppsätningen bearbetad av regissören och Armin Kerber. Exakt hur mycket är svårt att veta utan att göra direkta textjämförelser, men utdraget ur Barack Obamas tal vid mottagandet av Nobels fredspris i Oslo den 10 december 2009 härstammar inte från William Shakespeare.

Att förlägga handlingen i ”Hamlet” till ett slags modern amerikansk vildavästernmiljö, där man förflyttar sig med bilar och duellerar på motorcyklar, i båda fallen i stället för hästar, och där man använder skjutvapen i stället för svärd, tar förvisso andan ur oss i publiken, men varför kunde man inte, som i originaldramat, låta dramat utspelas i Danmark – Hamlet var dessutom i Shakespeares original på väg att föras till hans eget hemland England. Om tanken är att vår tids publik berörs mer av en starkt moderniserad miljö, tror jag den är fel. Shakespeare talar till oss genom tid och rum.

Också musiken är vald med tanke på en nutida publik. Men i hur hög grad tror den på andar och zombies, viktiga delar av dramats handling?

Till Linus Tunströms försvar kan anföras att han – mycket skickligt – mer spelar på vår, publikens, känsla och intuition än på vår rationella förmåga att se och analysera. Bitvis är det här, sett så, en lysande uppsättning, men den har sina risker: Jag hörde publiken skratta högt flera gånger åt de gags de såg på scenen – men i grunden är ju ”Hamlet” knappast någon komedi.

Men åter igen, trots alla invändningarna är det här en mycket intressant föreställning.

* * *

Birgitta fyllde 76 i fredags och fick då av mig en mycket stor och vacker blombukett, och eftersom vi efter lördagens teaterpremiär tänkte åka vidare till sommarhuset i Öregrund, sparade hon omslagspapperet, slog in buketten på nytt och lämnade sen in den i teaterns garderob för förvaring tillsammans med ytterkläderna.

Efter föreställningen fick vi igen kläder och bagage – men någon blombukett fanns där inte längre. Det visade sig att garderobspersonalen hade trott att den var avsedd för hyllningen av skådespelarna efter premiärföreställningen.

Tablå!

Och väl bekomme. Fast eftersom buketten inte hade någon särskild adress, undrar jag förstås vem det var som fick Birgittas födelsedagsbukett.

En smula fulla i skratt gick vi själva vidare till krogen China Garden på hörnet mot busstationen, som serverar inte bara kinesisk utan även japansk och thailändsk mat. Vi valde biff med röd curry, starkt kryddad, god och mättande.

Personcentrerad estnisk kommunalvalskampanj

I höst blir det kommunalval i Estland, men eftersom valkampanjen är mycket personvalscentrerad, är det vanskligt att dra slutsatser för hela landet och för rikspolitiken av de opinionssiffror som nu presenteras. De olika partierna lyckas mycket olika i olika delar av landet, särskilt i ett kommunalval, där det dessutom också vimlar av kandidater som inte har vunnit sina lagrar på partipolitiska meriter.

I en landsomfattande opinionsmätning, utförd av Emor i början av augusti, fick Keskerakond (Centerpartiet) förstaplatsen före Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokrarerna): Centern fick då 26 procent mot Socialdemokraternas 25. I septembermätningen fortsatte det uppåt, till 29 procent, för Keskerakond, medan SDE sjönk till 23 procent.

Nu är det här långt ifrån någon katastrof för Socialdemokraterna – i 2011 års riksdagsval fick partiet 17,1 procent av rösterna. Centerpartiets uppåtgående trend torde ha mycket att göra med att estniska val, även kommunala sådana, är mycket personvalsfixerade, och huvudstaden Tallinn styrs av den mycket kände och populistiske centerledaren Edgar Savisaar, som har gjort spektakulära utspel som nolltaxa i kollektivtrafiken.

Tallinn är dessutom en stad vars betongförorter bebos av ryssar, och Centerpartiet är framför allt ryssarnas parti. I en separat undersökning för Tallinn, får Savisaar och hans parti hela 44 procent.

Detta är ändå en nedgång med 4 procentenheter. I Tallinn går nu, om än från en låg nivå, Isamaa ja Respublika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), eller snarare dess toppkandidat, den i media mycket synlige Eerik-Niiles Kross, framåt, från 6 till 12 procent.

I riksmätningarna ger detta – Tallinn är stort! – också utslag. IRL ökar från 14 procent i augusti till 18 procent i september.

I Tallinn hamnar socialdemokraternas borgmästarkandidat Andres Anvelt med 9 procent först på tredje plats.

I riksmätningarna får det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) tredjeplatsen med 21 procent (20 i augusti). Partiet är fortfarande skadat efter skandaler, som har fått stor uppmärksamhet i media.

Rohelised (De gröna), som i förra valet inte fick några platser i Riigikogu (Riksdagen), var i augustimätningen uppe i 5 procent och nosade därmed på femprocentspärren, men i septembermätningen får partiet åter igen bara 4 procent.

Melodikrysset nummer 38 2013

Jag har haft en ensam tidig lördagmorgon. Hela huset sov, men själv vaknade jag, eftersom det var melodikryssdag, som vanligt vid sjutiden: borstade tänderna, rakade mig, duschade, klädde på mig, åt två smörgåsar med skinka respektive västerbottensost, båda med skivor av färsk gurka, drack fil, juice och kaffe och kollade sen alla mina länkar på internet.

Dagens melodikryss var inte alltför svårt.

Om jag tar det först, som ligger lite utanför det jag brukar lyssna på, började krysset i dag med The Supremes och ”Baby Love” – men naturligtvis har jag hört både The Supremes och ”Baby Love” förut.

Aningen svårare – för mig alltså – var ”Waka Waka” med Shakira.

Annars innehöll det här krysset egentligen ingenting som jag inte har hört förut och tämligen omgående kände igen.

Evert Taubes ”Maj på Malö” (1943) har jag, med lite bakgrund, också återgett texten till – läs ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel har följt mig genom livet, så inte förvillar det mig, att Gunwer Bergqvist i dag sjöng hans ”The purjolök Song” med den annan text.

Både Louis Armstrong och Ella Fitzgerald hör till mina gamla favoriter, och jag har förstås många gånger hört deras ”A Fine Romance” skriven av Jerome Kern 1936.

Detsamma gäller ”April In Paris”, speciellt i Glenn Millers version. (Jag lärde mig dansa till musik bland annat av Miller och Armstrong, när jag gick i dansskola i Sundsvall under min realskoletid.) Låten skrevs 1932 för musikalen ”Walk A Little Faster” av Vernon Duke och Yip Harburg. Jag har förresten skrivit om Yip Harburg, en amerikansk radikal, i annat sammanhang.

Viktor Sund och Oskar Merikanto skrev ”Där björkarna susa” redan 1913, vilket inte hindrar att den långt, långt senare har förekommit på Svensktoppen.

Jag har det mesta av Hasse och Tage, så skulle jag inte känna igen ”Bedårande sommarvals” av Hans Alfredson och Tage Danielsson, även om den – som i dag – sjungs av Edda Magnason i stället för Monica Zetterlund? Edda spelar ju Monica i en långfilm som jag och Birgitta ska gå och se snart; jag har redan köpt CDn med Eddas Monica-covers.

Och för att totalt byta genre: Också Igor Stravinsky och hans balett ”Eldfågeln” är bekanta för mig. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Hasse Ekmans filmatisering av den här baletten, med Ellen Rasch, Eva Henning och Tito Gobbi i huvudrollerna.

Gamla schlager kan jag också hyggligt.

Det är klart att jag minns Carli Tornehaves insjungning av ”Under ekars djupa grönska” – i dag skulle den ge oss ordet ek.

Detsamma gäller ”Är det så här när man är kär när man är liten”, stor hit med SOS, Sven-Olof Sandberg 1938. Den spelades fortfarande ofta i radio när jag växte upp under efterkrigstiden. Det är sånt begreppet evergreen syftar på.

Thomas G:son har man väl knappast kunnat undgå, om man har tittat på melodifestivalerna. Bland det vi hörde som exempel i dag fanns ”Tango, tango” (”Tängo, tängo” som den sjöngs), ”Evighet” och ”Jag reser mig igen”.

Och sen var det bara Eldemans älskling Lasse Berghagen kvar – och för all del: jag låter mig gärna fångas av sommarnostalgin, när han sjunger ”Ja, det var en kväll i juni”.

Ack, vore vi där igen, nu när jag kan se igen.

I dag ska hustrun och jag till exempel se ”Hamlet” – det är premiär på Uppsala stadsteater.

De norska väljarna håller fast vid sina val

I stort sett håller de norska väljarna fast vid de val de gjorde i stortingsvalet. Det visar den mätning Sentio Research har gjort för Dagens Næringsliv.

Jämfört med valresultatet går både Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti framåt en aning, med 0,7 respektive 0,5 procentenheter till 31,5 respektive 4,6 procent.

Deras regeringskamrater i Senterpartiet minskar med 0,2 procentenheter och får nu 5,3 procent.

Regeringsbildaren Høyre ökar med 0,8 procentenheter till 27,6 procent, medan dess regeringspartner (?) Fremskrittspartiet tappar hela 2 procentenheter och hamnar på 14,3 procent. De båda mittenpartierna på den borgerliga sidan stärker något sina positioner: Venstre ökar med 0,6 procentenheter till 5,8 procent, och Kristelig Folkeparti ökar med 0,2 procentenheter till 5,4.

Miljøpartiet de Grønne står stilla på sitt resultat från valet, 2,8 procent, medan Rødt, som inte fick något mandat i valet, går fram med 0,1 procentenheter till 1,2 procent.

Klassiker plus pipor och klockor i Musikens hus

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester började lovande.

I programhäftet benämndes denna första konsert ”Pipor och klockor”, detta sannolikt för att en modern svensk tonsättare, Daniel Börtz (född 1941) den här gången gavs ett rejält utrymme före pausen. (Ofta inleds konserterna i den här serien med relativt korta verk av moderna kompositörer.) Börtz’ ”Pipor och klockor” tar hela 20 minuter att spela.

Kvällens solist var flöjtisten Per Gross, och han kompletterade mycket förtjänstfullt i det här stycket orkestern i övrigt.

Det gällde förvisso också för det som var den första konsertdelens tyngdpunkt, Antonio Vivaldis (1678-1741) ”Konsert för sopranblockflöjt i G-dur”. Det är en underbar konsert – jag har hört den många gånger på skiva och kan varje ton i den – och vår kammarorkester under ledning av Paul Mägi samt flöjtsolisen gjorde den full rättvisa.

Den här konserten hade annars inletts av en något mindre ensemble ur kammarorkestern, utan dirigent men med kvällens konsertmästare, violinisten Bernt Lysell, som ledare: Carl Philip Emanuel Bachs (1714-1788) ”Symfonia i G-dur”, ett förhållandevis kort stycke för att vara en symfoni. Den här kompositören var på sin tid mer spelad och känd än sin i dag så berömde far, Johann Sebastian Bach. Men också den här musiken i sitt snabba tempo var väl värd att höra.

Franz Schubert (1797-1828) har jag lyssnat mycket på genom åren; Birgittas mini-LP med ”Forellkvintetten”, en av de ganska få skivor vi hade i början av vår relation i mitten av 1960-talet, är nästan sönderspelad. (Vi har senare skaffat den på CD också.)

Som symfoniker är Schubert mer ojämn, och detta präglar också hans ”Symfoni nummer 4 i C-moll”, kallad ”Den tragiska”. Den pendlar mellan dur och moll, och det är ibland svårt att veta, vad Schubert egentligen ville uttrycka med den här symfonin, som också har lite svårt att hitta sin ändpunkt. Bäst gillade jag för egen del andantesatsen.

* * *

Också vår Anna, bosatt i Rinkeby, har skaffat sig abonnemang på höstens och vårens konsertserie med Uppsala kammarorkester. Jag nämner detta för att inspirera andra i stockholmsområdet att upptäcka kulturlivet i Uppsala. Det går att åka SL-tåg mellan Stockholm och Uppsala, och sen ligger vårt konserthus vid Vaksala torg, på östra sidan om järnvägsstationen. Ännu närmare är det till Uppsala stadsteater, under ledning av Linus Tunström – Stadsteatern ligger vid Kungsgatan, snett över Järnvägsparken, alltså på västra sidan om järnvägen.