Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 13 2013:

”Sankt Olof: Bilist körde in i garage”

YA.SE

* * *

”Den mördade kvinnan försökte ringa efter hjälp”

Norran

* * *

”Man knivmördad i Stockholm
Polisen: Vi tror det är allvarligt”

AFTONBLADET.SE

* * *

”Världens befolkning 9,6 miljoner 2050”

Välfärd

* * *

”Sen hoppas vi på lite folk på lördag då det är Sverige som spelar.”

NSD/HD

* * *

”Larmet: Tio stockholmare dör varje år”

SVT.SE/VÄSTERBOTTENSNYTT

Spektakel med musik

”Det var så roligt, jag måste skratta”, sången om den trekantige gubben med hatten kantad av korvaskinn, sjöng jag redan under min egen folkskoletid. Nu är jag 76, men jag minns den fortfarande, och jag kan också otaliga andra visor – faktiskt fantastiskt många – med Lennart Hellsing som textförfattare. Jag har också haft nöjet att träffa honom personligen: Hustrun hade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, inbjudit honom till talmannens vårmiddag; temat för middagen var barnen.

Lennart Hellsings fantastiska verser, ofta tungvrickande men alltid strikt regelbundna i rytmen, har lockat många tonsättare, och de här sångerna har fångat generation efter generation. Jag har själv bidragit till detta genom att ge hans böcker först till våra egna barn, sen till barnbarnen. Men eftersom också jag själv har köpt eller av hustrun fått alla hans både gamla och nya böcker, finns de som den sångskatt de är även i våra bokhyllor.

Av hustrun har jag nu också fått ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” (Rabén & Sjögren, 2013), 50 hellsingsånger i urval och ackompanjemang av Johanna Hellsing och Klas Widén.

Johanna Hellsing har förstås sjungit hellsingsånger ända sen hon var liten – hon är dotter till Lennart Hellsing och hans hustru Yvonne Lombard. Här har hon tillsammans med Lennart gjort urvalet. Klas Widén har komponerat för barn och unga och har också spelat in skivor. Tillsammans har de här båda på gitarr, dragspel, tramporgel, ukulele och flöjter spelat in samtliga sånger, så att de unga bokägarna och deras föräldrar kan sjunga alla sångerna till ackompanjemang. Det går att med hjälp av sifferkod trycka fram exakt den sång man vill sjunga; inbyggd i bakre bokpärmen finns en batteridriven musikmaskin. För föräldrar som kan spela till exempel piano eller gitarr har dessutom varje sång försetts med noter och ackord.

Själv kan jag sedan gammalt flertalet melodier, men också jag har på det här sättet lärt mig några nya tonsättningar, bland annat signerade Klas Widén.

Men självfallet är det kanske främst Knut Brodins tonsättningar som har sjungits av generation efter generation, allt ifrån ”Det var så roligt”, som jag själv lärde mig redan under min folkskoletid. Och hur många andra av Brodins hellsingtonsättningar kan inte stora delar av svenska folket utantill? ”Här dansar Herr Gurka”, ”Krakel Spektakel”, ”Ticke tack”, ”Sipa lipa lakritspipa”, ”Opsis Kalopsis”, ”Lapprika papprika”, ”Tre små rädisor”, den av många som opassande ansedda ”Nicko Ticko Tinn” och ytterligare andra.

Men också många andra tonsättare är värda att nämna, till exempel Hans-Åke Gäfvert (”Trollkarlen” – ”I Indialand…” – och ”Maskeradbalen”), Lillebror Söderlundh och Georg Riedel (banansångerna).

Och så finns här sånger som kan sjungas till folkmelodier från olika länder: ”På stäppen” (Ryssland), ”Annabell Olsson” (England), ”Till Paris” (Frankrike), ”Luffarvisa” (Sverige) med flera.

Också de generösa illustrationerna gör den här boken till en skatt att ha i barnkammaren. Många av till exempel Poul Ströyers illustrationer är ju i sig klassiker. Men också många andra har åstadkommit pärlor, till exempel Eva Eriksson med sin sjö av Citronil, Pija Lindenbaums apa, Fibben Halds bild av Annabell Olsson, Charlotte Ramels och Tord Nygren många fina illustrationer – ja, ännu fler kunde nämnas.

Och så är det till slut också de fantastiska texterna, roliga, tungvrickande, många av dem oöverträffade.

En del, som ”Scheherazade”, för oss till de tusen nätternas sagoland:

Det var fru Scheherazade
hon hade en silverspade
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade,
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade.

Annat, som Herr Gurka, Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök och göken som gal i maj, hör hemma i vår egen trädgård och skog.

Och så har jag i den här samlingen hittat en underbar sång till en traditionell melodi, en sång som jag har hört vår Anna sjunga:

En liten båt

En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Jag undrar vad dom viskar.

Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Tillägg:
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Och jag blev glad som katten!

En film om gott gry och mod

Bröderna Joel och Ethan Coen är legendariska filmskapare. Också deras ”True Grit” från 2010 är högst sevärd, ibland andlöst spännande. Det enda jag beklagar med den är att den även här i Sverige har fått behålla sin originaltitel. Vet alla biobesökare och nu också TV-tittare vad ”grit” betyder på svenska?

”True Grit”, ursprungligen en bok från 1968, filmades redan 1969 med John Wayne. Jag har inte sett den filmversionen, men jag kan tänka mig att bröderna Cohen har försökt krypa närmare bokoriginalet. Hur som helst är de suveräna som skildrare av både människor och miljöer. Och så är deras film spännande, periodvis nervpirrande.

I centrum för handlingen står en blott 14-årig flicka, Mattie Ross (Hailee Steinfeld), vars pappa har mördats av en av hans anställda, Tom Chaney (Josh Brolin). Mattie vill hämnas pappan efter principen öga för öga och tand för tand, och hennes hårda beslutsamhet illustreras redan i början av filmen när hon till synes oberörd ser tre män hängas i ett slags kollektiv galge. Det här är inte min personliga straffmoral, men hennes inställning utgör en förklaring till vad som driver henne till att göra det hon anser att hon måste göra.

Rik är hon knappast, men hon lyckas ändå få ihop ett tillräckligt stort startkapital för att till slut kunna leja en kapabel medhjälpare, ett slags sheriff med rätten i sin egen hand, den enögde Rooster Cogburn (Jeff Bridges). När han väl har åtagit sig uppdraget, att i indianterritoriet hitta Chaney, vill han inte ha Mattie på släp och försöker också, förgäves, skaka av sig henne.

Det här jaktuppdraget kompliceras ytterligare av att mördaren, för ett annat brott, jagas även av Texas Rangern LeBoeuf (Matt Demon). För Cogburn spelar det ingen avgörande roll var Chaney, väl infångad, hamnar, men Mattie ger sig fan på att pappans mördare ska hängas i Arkansas.

Den fortsatta historien, som jag inte vill avslöja i alla sina detaljer, innehåller både kampen mellan de här tre, tidvis förenade, tidvis åtskilda, och hur man i indianterritoriet konfronteras med Chaney och det gäng banditer han ingår i. Den blodiga upptakten i en förfallen hydda och den nattliga striden, när också Chaney och hans gäng kommer dit, är nervkittlande. Ännu mer nervkittlande är den utdragna slutstriden, där Mattie bland annat tas till fånga av banditerna och är nära att bli dödad.

Hon lyckas skjuta Chaney men faller själv ner i en håla, som visar sig vara full av skallerormar. Cogburn anländer och lyckas dra upp henne i sista stund, men då är hon biten i armen, som Cogburn måste skära i för att rädda henne. I en strapatsrik ritt för han henne till sjukhus, där hennes arm amputeras. När hon vaknar till medvetande är han försvunnen.

Bortemot 25 år senare, när hon är 40, möter vi åter Mattie (nu spelad av Elizabeth Marvel). Hon är nu en vuxen kvinna, enarmad men ändå kapabel, och hon har aldrig glömt att hon fortfarande är skyldig Cogburn 50 av de dollar hon en gång utlovade honom. Till slut lyckas hon få kontakt med honom – han är vid den här tiden verksam i en turnerande vildavästernshow – och de kommer överens om att hon ska söka upp honom när den ger föreställningar i närheten av där hon bor.

Men när hon kommer dit, visar det sig, att Cogburn har dött för tre dar sen.

Jo, far blev firad också i år

I min barndomsfamilj firades inte Fars dag, men på Mors dag brukade jag plocka en bukett vildblommor åt min mamma.

Sen, när jag fick egna barn, blev jag firad på Fars dag.

Numera, då våra barn har egna barn och själva blir firade på Mors respektive Fars dag, har Birgitta och jag ändå fortsatt att uppvakta varann på Fars respekive Mors dag – de här dagarna är ett slag påminnelser om det viktigaste i vårt liv tillsammans, våra barn.

Så i går morse gick Birgitta upp före mig, bryggde kaffe och la sista handen vid den fina smörgåstårta med skaldjur hon i smyg hade börjat göra redan dagen före. Och sen tågade hon in i sovrummet med det jag alltid brukar få och alltid önskar mig, ett antal fint inslagna bokpaket.

Under ett antal farsdagar har jag av henne fått den senaste boken av Arto Paasilinna. Så också i år: ”Volotinens första fru och annat gammalt”. Hon vet också att jag gillar och har läst det mesta av Torgny Lindgren, så jag har också fått Kaj Schuelers samtalsbok ”Torgny om Lindgren”. Monica Zetterlund har jag allt av på skiva, så det var förstås helt rätt att ge mig Klas Gustafsons bok om henne, ”Enkel vacker öm”. Jag har också alltid gillat Lena Nyman – upplevt henne på revyscen hos Hasse & Tage, sett henne filmad av Vilgot Sjöman och Tage Danielsson (som Ronjas mamma); jag har henne också på skiva – så det ska bli intressant att få läsa Annika Perssons biografi ”Jag vill ju vara fri”.

Och så känner ju mor i huset till mitt starka intresse för barnlitteratur, däribland min vurm för Lennart Hellsing. Innehölle ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” bara texterna till 50 av hans (av andra) tonsatta verser, hade jag väl inte behövt den här utgåvan – det mesta finns i tidigare utgivna böcker som jag har. Men det här urvalet, gjort av dottern Johanna Hellsing plus Klas Widén, innehåller inte bara noter och gitarrackord utan också en kassett, där man – och då framför allt nya generationer av barn – kan lära sig melodierna. Också Lennart Hellsings fantastiska – gamla så väl som nya – illustratörer har beretts generöst utrymme. Jag ska återkomma till den här boken, men jag vill redan nu tipsa om att den bidrar till att göra varje barnkammare den finns i till en skattkammare, sångskattkammare.

* * *

Vi har tillbringat Allhelgonahelgen och även den efterföljande måndagen i Öregrund: Vi är här för att göra i ordning och stänga för vintern.

Birgitta åkte hit före mig; jag var kvar i Uppsala och tog hand om barnbarnen, Viggo och Klara, de sista morgnarna på deras höstlov. Sen åkte vi ut hit, den här gången tillsammans, efter Hans Elmgrens begravning.

De ljusa timmarna är få nu, och särskilt Birgitta har använt dem för att göra i ordning trädgården inför vintervilan. Men att någon – i det här fallet Birgitta – måste vara här också i slutet av förra veckan hade att göra med att hon hade beställt och fått höststädning av sommarhuset då. Så när jag och hon kom ut hit efter begravningen, var allt prydligt rent.

Ute i trädgården har också jag gjort en del insatser, både i går och i dag. I går lyfte vi tillsammans in trädgårdsbordet och trädgårdssoffan i redskapsboden, och sen bar jag in och staplade de utfällbara bordsgavlarna och trädgårdsstolarna. In i boden åkte också gradvis trädgårdsredskap, darttavla med pilar, grill och en otrolig mängd blomstag till rabatterna, massor av andra saker – ni kan inte ana vad allt som finns att ställa in i en stor trädgård – och allra sist också skottkärran. De två långa och tunga vattenslangarna bar jag ner till och la in i redskapsskjulet nere vid vägen. I dag har Birgitta täckt det gamla trädgårdsbordet vi har stående i talldungen med presenning; hon har också lagt presenning över de låsta cyklarna i cykelstället. Och så lyckades vi med stor möda gemensamt lägga och binda en stor presenning över växthusets tak och ner över dess väggar, alltsammans av glas.

Snart tar Birgitta bussen in till stan.

Jag åker lite senare efter att ha dragit ner värmen och låst huset.

Hej då, Öregrund! Härnäst ses vi fram mot nyårsafton.

Last chorus: Hans Elmgren

Hans och Käthe Elmgren kom jag i kontakt med redan under första hälften av 1960-talet. De var, allt sedan mycket unga år, goda vänner till Birgitta och Bengt Kettner, Birgitta senare åter igen med flicknamnet Dahl som efternamn – de var alla aktiva i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, och hade därför självklart valt att bo på Nykterhetsvännernas studenthem, sudentikost kallad Arken och belägen på Sturegatan i Uppsala.

Båda de här familjerna fick barn under tiden på Arken, Birgitta och Bengt Anna och Käthe och Hans Klas – Käthe och Hans fick lite senare också Maja och Linus. (Birgitta fick barn med mig, men det är en annan historia.)

Hans och Käthe tedde sig i mina ögon som ganska olika: Käthe ibland eldfängd, Hans till synes alltid lugn som en filbunke.

Själv bodde jag aldrig, trots att jag på den tiden var helnykterist, på Arken men kom att vistas ganska mycket där, eftersom många av mina nära vänner, samtidigt medlemmar i socialdemokratiska Laboremus, bodde där. Till de arkabor som så småningom kom att ansluta sig till Laboremus fanns Birgitta; även Bengt blev lite senare socialdemokrat.

Hans och Käthe fanns inte i den här politiska kretsen men kom genom Birgittas förmedling att bli även mina vänner när hon och jag blev ett par. Jag har upplevt dem som nyfiket intresserade också av politiska frågor, och deras vän från mycket unga år, Birgitta, har fått många frågor, särskilt när hon fick uppdrag i socialdemokratiska partiets ledning och i regeringen. Jag har sett elmgrenarna som liberala, i meningen öppna, i politiska frågor men har aldrig frågat till exempel vilket parti de röstade på. Och det är ju också deras ensak.

Att jag över huvud taget nämner det här beror på att Birgitta och jag var på avskedsceremoni och minnesfest – beteckningen är hämtad ur dödsannonsen – för Hans i fredags och att ett par av minnestalarna där uttryckligen nämnde Hans’ radikalism.

Jag påminner mig då att Hans en gång, när jag och Birgitta var hemma hos honom och Käthe, plockade fram ett häfte med socialistiska dikter, skrivna av en anfader till honom, som var socialistagitator. Dikterna var ganska grovhuggna i formen, knappast läsbara i dag, men jag tror att Hans ville visa en bit av sitt eget arv för mig. Tyvärr har jag glömt vad den här anfadern och hans diktsamling hette, men när jag under en paus i avskedsceremonin/minnesfesten frågar sonen Klas, kan han tala om för mig, att den där gamle socialistagitatorn i vart fall inte hette F E (Frans Elof) Elmgren, som i Per Olov Enquists underbara roman ”Musikanternas uttåg” (1975) kallas Johan Sanfrid Elmblad. Men F E Elmgren från Jönköping fanns på riktigt och var socialistisk agitator i Enquists Västerbotten, och namnlikheten gör att jag fortfarande skulle vilja veta mera.

Förlåt denna utvikning, men tankarna far dit de vill dagar som min fredag.

Avskedsceremonin för Hans var verkligen fin, och Alfvénsalen i OD-borgen var fylld till sista plats av familjemedlemmar, släktingar och gamla arbetskamrater och vänner till Hans, många av dem förstås i min egen och Birgittas ålder och ännu äldre.

Alla tre barnen Elmgren höll fina minnestal över sin pappa, född den 19 november 1933 och död den 14 oktober 2013, således vid nästan 80 års ålder. Både de och Käthe klarade att här hålla distans till sin privata sorg, och de var ju också förberedda genom att Hans nu länge hade varit intagen på sjukhus, vilket han själv bar med ett slags självklar lätthet. I dödsannonsen har familjen med Pär Lagerkvist sammanfattat det som ändå måste ske: ”Din frid skall vara oändlig så som havet.” I annonsen talas också om ”ljusa minnen” och om slutet på ”en lång tids värdigt burna sjukdom”.

Dödsannonsen toppas av en segelbåt, något som självfallet fanns i Hans’ liv, och som man kan ana av annonsens utformning, fanns det inga religiösa element i det här avskedstagandet.

Avskedsceremonin rymde ett minnestal av Hans Åberg, men utöver diktläsning (Pär Lagerkvist, Peter Curman) bestod den i övrigt nästan bara av musik (flöjt och piano) och sång. Unisont sjöng vi ”Vem kan segla förutan vind” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”. Kören Canzonetta sjöng Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och en tonsättning av Erik Blombergs ”Var inte rädd för mörkret”. Och så medverkade förstås ODs veteraner – Hans var gammal ODist – med ”Till Österland” och ”Över nejden”.

Avskesceremonin avslutades med att Canzonetta och alla körsångare tillsammans sjöng Johannes Brahms’ ”Erlaube mir”, och så spelade Anders och Birgitta Öhman på flöjt och piano Glucks ”Dans på de saligas ängar”.

Därefter bar barn och barnbarn ut kistan med Hans, och medan vi samtalade med bekanta och obekanta, dukades främre delen av salen om, och så blev det servering och minnesfest.

Under den blev det sedan många minnestal. Flera av dem hölls av gamla arkabor, bland dem Birgitta och Anna, Birgittas dotter från arakatiden, ända sedan då vän med barnen Elmgren. (Och jo, bland de många närvarande gästerna fanns förstås också Annas pappa Bengt och hans nuvarande fru Inger, också hon en gång i världen boende i studentrum på Arken.)

Minnesorden var inte bara många utan också komna från hjärtat. Hans kunde inte ha fått ett finare avskedstagande.

Melodikrysset nummer 44 2013

Melodikrysset är förstås alltid lättast, när man själv har låtarna som spelas på skiva, filmerna som musiken är hämtad från på DVD och så vidare. I dag är det till och med så att jag i flera fall själv har skrivit om dem här på bloggen.

”Vem som helst blues” var en av ljudillustrationerna i dag. Den finns på CDn ”Hosianna” med Lars Winnerbäck, och om den kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Winnerbäck, Lars.

Evert Taube har jag allt av på skiva, och jag ägnade en sommar för ett tag sen åt att återge och kommentera många av hans sångtexter. Så ni kan hitta texten till hans ”Nudistpolka” med kommentar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Jules Dassins film ”Aldrig på en söndag” har jag skrivit om på Kulturspegeln, fast den recensionen hittar ni förstås under Film. Melina Mercouri gjorde en minnesvärd rollprestation i den.

Dagens melodikryss innehöll ytterligare tre filmmusikfrågor, men åtminstone två av dem var inte lika lätta för mig.

Hyggligt lätt var det att känna igen ”På söndag, på söndag”, som skulle leda oss tre dar tidigare, till torsdagen. Men sen kom jag på att den också har förekommit i en film, något som Eldeman inte frågade efter: Alice Babs och Sven Lindberg sjöng den i Stig Olins film ”Resan till dej”.

Jag har i och för sig sett ”Sången om Stockholm” från 1947, men jag ska gärna tillstå att jag inte omedelbart kom ihåg ”Men bara vi kunde få vind igen”, i filmen framförd av Anders Börje och skriven av Nils Ferlin och Lillebror Söderlundh.

Filmen ”Titanic” har, trots att den var en gigantisk publiksuccé, redan tidigare vållat mig problem i Melodikrysset, detta för att jag själv aldrig har sett den. I dag spelades hur som helst ”My Heart Will Go On” ur den.

”Titanic” har ju förekommit tidigare i Melodikrysset, och det gäller också några andra av dagens ljudillustrationer.

Sålunda har vi tidigare hört ”Put Your Hand In the Hand” tidigare men då på svenska. Det är ju en sång som hör hemma i den religiösa sfären, men den mest kända versionen av den har väl gjorts av Elvis Presley.

Också ”Flickor bak i bilen” – ”Vi har det bra, vi där bak i bilen” – har vi hört tidigare, fast då med Siw Malmkvist. I dag hörde vi den på engelska, ”Little Girls Sitting In the Backseat”.

Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” har likaså förekommit förr.

Och också ”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund har förekommit tidigare. Fast i dag skulle vi klara var den utspelas, nämligen på Gotland.

Två låtar låg å andra sidan utanför det jag vanligtvis brukar lyssna på.

Robbie Williams har jag inget förhållande till, och jag har förstås inte heller hört hans senaste album.

Och Lady Gaga, i dag i ”Applause”, håller mig ifrån sig, inte för att jag är sexuellt pryd utan för att hon är så utstuderat spekulativ.

Jag väljer att avsluta dagens kryssredovisning med ”Humlans flykt” av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Den skulle ge oss svarsordet insekt.

Så här års hörs det inget humlesurr i trädgården. Blomrabatterna förbereder sig för vinterdvalan, täckta av alla löv som har fallit av träden. De gula löven där och på gräsmattan är det enda som lyser upp höstmörkret en smula under den allt för korta dagen.

Vi var på begravning i går av en gammal vän – vi är ju i den åldern nu, allihop. Efter samlingen i Uppsala – jag ska återkomma till den – åkte vi ut hit till huset vid kusten.

Det var för sista gången den här hösten. Fast i min ålder vet man ju inte vilket besök som blir det slutgiltigt sista.

Danmarks två största städer har stabil vänstermajoritet

Medan vi nu under relativt lång tid har haft borgerligt styre i Stockholm, är förhållandet det omvända i vårt södra grannland: ”Socialismen er en storby i Danmark” lyder rubriken över en stor artikel i Information.

Poängen är att medan borgerligheten har vunnit stora segrar i övriga nordiska huvudstäder, kommer de rödgröna partierna att ytterligare gå framåt i Danmarks två största städer, København och Aarhus, som båda – Aarhus dock med ett kort undantag – mycket länge har haft stabil vänstermajoritet. Och nu indikerar en gallupmätning att de rödgröna, trots svårigheterna i riksmätningarna, ytterligare kommer att gå framåt i kommunalvalet den 19 november. Slutsatsen är att borgmästarna i dessa två danska storstäder, Frank Jensen (S) respektive Jacob Bundsgaard (S), inte bara kan sitta kvar utan kan se fram mot att se sin position förstärkas.

Det intressanta med det här är att trots att medelkøbenhavnarna har blivit allt mer välbeställda och antalet arbetslösa och lågavlönade har minskat, lockas inte de medelklassväljare, som nu dominerar, att rösta höger. Tvärt om ser Enhedslisten, förvisso ett grönt parti men i andra frågor stående till vänster om Socialistisk Folkeparti, ut att göra ett kanonval. Enligt en Gallup-mätning skulle det här partiet, som är ett ofta bångstyrigt stödparti till S-SF-RV-regeringen, kunna få så mycket som 27 procent av rösterna i den danska huvudstaden. Och man ska alltså ha klart för sig, att Enhedslisten inte är någon kopia av vårt eget Miljöpartiet – partiet byggdes upp som en koalition av små vänsterpartier – därav namnet Enhetslistan – och har senare skaffat sig också en grön profil.

Vänstervågen, inte bara i Danmarks två största städer utan också i andra stora städer som Odense och Aalborg, bärs enligt den här artikeln främst upp av välutbildade kvinnor.

De ledande (S)-politikerna i Storstockholm och övriga storstäder i Sverige borde kanske åka över till några av de stora danska städerna över kommunalvalet och studera vad det är som betingar vänsterframgångarna där. Självfallet ska de då gästa Socialdemokratiet och kolla deras uppläggning av valet. Men avdela gärna också någon att göra närstudier av Enhedslisten.

På 70-årskalas i Vallentuna

Birgittas lillebror Ragnar hade sjuttiårskalas hemma hos sig i Vallentuna i dag, så nu har alla syskonen Dahl passerat 70-årsstrecket.

Birgitta och jag åkte dit tillsammans med syskonen Dahls faster Karin; vi tog SL-tåg tillsammans till Upplands Väsby och hämtades där upp i bil av Birgittas och Ragges syster Karin och hennes man Hasse, som också de bor i Vallentuna.

Utanför huset där Ragge och Gunnel bor mötte ytterligare en i syskonskaran Dahl, Gunnar, tillsammans med sin fru, Annica. Och så undertecknades ett gemensamt gratulationskort att tillsammans med de (res)pengar man gemensamt hade salat till överräckas av storasyster Birgitta.

Sen gick vi uppför trapporna , ringde på och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den födelsedagsvisa som alltid sjungs i familjen Dahl.

Några andra, främst förstås Ragges och Gunnels barn – Lena och Anders – och barnbarn, hade redan anlänt, men allt efter som kom det allt flera. Snart blev det buffé med en rad goda ingredienser.

Syskonen med respektive satt alla med Ragge runt det stora middagsbordet, och mot slutet av måltiden äskade syskonens gamla faster Karin, som också satt där, tystnad och höll ett hjärtevarmt och ovanligt tal till födelsedagsbarnet, samtidigt ett hyllningstal till hela skaran av syskon. Faster Karin är, trots att hon om en vecka fyller 93, fortfarande aktiv i fredsrörelsen, och trots att hon har mycket markanta vänstervärderingar, hyllade hon samtliga sina brorsbarn för att de – trots att det bland dem finns inte bara två socialdemokrater utan också en folkpartist och en moderat – är ett mönster av demokratisk tolerans.

Efter det här hyllningstalet var knappast något öga torrt, och Birgitta kunde inte hålla sig, utan passade på att hylla också faster Karin inför hennes kommande födelsedag.

Vi, även jag, har genom årtiondena kommit att träffa alla förgreningar i familjen Dahl, men låt mig, eftersom det här handlar om lillebror Ragges 70-årsdag, särskilt nämna den varma och periodvis ganska intensiva kontakt vi har haft med just Ragge och hans familj. Hans blivande fru Gunnel bodde hos oss under sin seminarieutbildning i Uppsala, så Ragge var förstås mycket här och hälsade på, och jag törs nog säga, att jag och Gunnel fick mycket bra kontakt (om till exempel musik men faktiskt också om politik) under de där åren. Och inte nog med det: hennes och Ragges dotter Lena kom under sin studietid att dras allt mer åt ett intensivt miljöengagemang – hon har intervjuat Birgitta, den före detta miljöministern, för en uppsats – och bodde liksom sin mor under en period, när hon studerade på Lantbruksuniversitetet, hemma hos oss.

Numera har hon också familj och en dotter, Linnea, liksom vår Mattis Ella i ett och ett halvt års-åldern.

Mitt farfarshjärta smälte genast också för Linnea, så ett slag lekte jag med henne med legobitar. Linnea accepterade mig helt uppenbart som lekkamrat, räckte mig bland annat legobitar jag fick sätta ihop.

Och när vi sen skulle ge oss i väg – den här gången var det Gunnar och Annica som skjutsade oss och faster Karin till Upplands Väsby – och sa hej då till lilla Linnea, böjde hon sig fram ur sin mammas famn och gav mig en kram om halsen.

Partifusion med oviss utgång på Åland

Åland är en del av Finland, men det är helt svenskspråkigt och har status som självstyrande område; Åland har också egen flagga.

Åland utövar sin självstyrelse genom Lagtinget med 30 platser. Dessa fördelades i valet 2011 på följande sätt (mandatutfall i föregående lagtingsval, 2007, inom parentes):

Liberalerna på Åland 6 (10)
Åländsk center 7 (8)
Moderaterna på Åland (tidigare Frisinnad Samverkan) 4 (3)
Ålands socialdemokrater 6 (3)
Obunden samling 4 (4)
Ålands framtid 3 (2)
Ålands framstegsgrupp 0 (0)
Gröna på Åland 0 (0)

Obunden samling har nu beslutat att gå samman med Moderaterna, vilket skulle göra dem till Lagtingets största partigrupp.

Huruvida detta också kommer att leda till att Moderaterna därmed blir största parti i nästa lagtingsval är en annan fråga.

Obunden samling bildades ursprungligen av en grupp yngre centerpartister, som var missnöjda med partidisciplinen, och det här partiet har också i Lagtinget i många frågor tillämpat fri röstning och inte haft ambitionen att forma en sammanhållen politik. Under senare tid har också spänningarna ökat mellan partiets höger- respektive vänsterfalang.

Inte heller om det aktuella beslutet att gå samman med Moderaterna finns någon total enighet. Ett par av styrelsemedlemmarna röstade nej till fusionen, och sen återstår det framför allt att se, om De Obundnas väljare följer med till Moderaterna.

Ledande företrädare för Centern, det parti De Obundna en gång lämnade, men också för Liberalerna och Socialdemokraterna, säger i kommentarer i Nya Åland att de både hoppas och tror att en del av de obundna väljarna nu i stället ska hamna hos dem.

En moderniserad men mycket välgjord Sherlock Holmes-historia

Arthur Conan Doyle (1859-1930) är mest berömd för sina berättelser – fyra romaner och 56 noveller – om Sherlock Holmes. Jag har läst de här deckarhistorierna allt sedan unga år, och jag har dem förstås i samlad utgåva i bokhyllan.

De här berättelserna är inte bara spännande, utan de utmärks också av logik, detaljskärpa och suggestiv miljöskildring.

Den som är förtrogen med Sherlock Holmes så som han och hans äventyr skildrades av Conan Doyle upplever först att Guy Ritchie i sin film från 2009 ”Sherlock Holmes” tar sig stora friheter inte bara när det gäller själva historien, som hämtar karaktärer – förutom Holmes och dr Watson också till exempel Irene Adler – från Conan Doyles verk. De här figurerna har fogats in i en ny historia, skriven av tre nutida manusförfattare, och figurerna har delvis andra karaktärsegenskaper än hos Conan Doyle. Sålunda är Sherlock Holmes här (spelad av Robert Downey Jr) inte bara en tankeskarp iakttagare och logiker utan också något av en modern actionhjälte, som vi möter både i boxningsringen och i våldsam kamp med skurkarna. Också hans intellektuella sidekick doktor John Watson (Jude Law) är i den här tappningen en mycket mer fysiskt aktiv och kapabel hjälpreda än han framstod i Sir Arthur Conan Doyles berättelser.

Samtidigt förs vi genom skildringen av gatuliv och miljöer och människor effektivt tillbaka till ett svunnet London. Den här filmen slarvar inte med något sådant.

Och till slut känns det här som en Sherlock Holmes-historia, i de viktigaste avseendena ändå trogen Arthur Conan Doyle.

I fokus på den andra sidan, förbrytarsidan, står seriemördaren Lord Blackwood (Mark Strong). Fler offer finns på Blackwoods lista, men han grips av Holmes och döms till hängning. Efter avrättningen blir det doktor Watsons uppgift att kolla att han är död och utfärda dödförklaring.

Men det här liket dyker upp igen, levande och kapabel att utföra nya mord. Gravöppning begärs därför, och Holmes och Watson finner att det visserligen ligger ett lik i kistan, men det är inte Lord Blackwoods.

Paniken sprider sig i London.

Jag vill inte förstöra nöjet för tillkommande tittare, men jag kan ju åtminstone antyda en del ingredienser i den fortsatta historien: Blackwood har, i maskopi med bödeln och med hjälp av en drog, kunnat lura även doktor Watson. Han dödar vidare sin egen far och tar kommandot över en hemlig orden, i vilken bland andra ingår justitieministern och amerikanske ambassadören. Det yttersta syftet är att inte bara ersätta den alltför veka och lättpåverkade demokratin med ett nytt kraftfullt välde. Blackwood vill själv bli allenarådande ledare.

Han lurar Holmes att gå till ett slakteri, där han på ett löpande band med sågklingor bland djurkropparna har hängt också Irene Adler (Rachel McAdams) som han har utsett till sitt redskap mot Holmes men som har fattat tycke för denne och därför inte går att lita på. Kampen på rullbandet med tiden och de roterande sågklingorna är rejält spännande.-

Blackwoods maktövertagande är planerat att avgöras i själva det brittiska parlamentet: Han hotar med att alla som inte stöder honom ska dö. Holmes lyckas avslöja hur det här ska gå till och får här också hjälp av Irene Adler med att oskadliggöra de cyanidkapslar som Blackwood ämnar använda.

Slutstriden står på en ännu inte färdigbyggd Tower Bridge – av detta kan vi sluta oss till att den här historien utspelar sig mot slutet av 1800-talet – och även Sherlock Holmes svävar i livsfara innan han lyckas oskadliggöra Blackwood. Kampen på liv och död äger rum på hög höjd och är också den nervkittlande.

Och så får vi en hint om en säkert lika spännande fortsättning. Irene Adler berättar för Holmes att den som egentligen har lejt henne är detektivens gamle fiende professor Moriarty.