Melodikrysset nummer 19 2014

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fin säsongavslutning med Uppsala kammarorkester, och en eloge till violinisten Klara Hallgren

Gårdagens konsertkväll – säsongens sista – började för min och hustruns del på ett märkligt sätt. Vi bor den här veckan i vårt sommarhus i Öregrund och skulle därför åka buss fram och tillbaka. Birgitta gick till Konsum för att köpa Aftonbladet att ha med att läsa på bussen, och när hon gick och därefter inte heller dök upp hemma, trodde jag att hon hade menat, att vi skulle ses vid bussens ändhållplats. När jag så tittade på klockan, tyckte jag att hon hade gått väldigt tidigt i förhållande till den buss jag trodde vi skulle ta. Så jag kollade busstidtabellen, och fann att det skulle gå en tidigare buss, om lite drygt tio minuter.

Så jag tog på ytterkläder, låste och störtade i väg, så mycket jag nu kan störta i mitt eländiga fysiska tillstånd. Jag hann äntra bussen precis innan den skulle gå – men fann då, att det inte fanns någon hustru, i vart fall inte min, på bussen. Jag fortsatte att hoppas – kanske hade hon, tänkte jag, i stället gått till någon av de andra par hållplatserna på gångavstånd från vårt hus. Men ingen Birgitta där heller.

Nå, då skulle hon ju rimligen komma med nästa buss, den som jag från början hade trott att vi skulle ta.

Väl inne i stan promenerade jag sen till Katalin, där vi hade bestämt att före konserten äta middag tillsammans med Anna.

Jag ställde mig alltså på järnvägssidan av Katalin, där restaurangen har sin huvudingång, och väntade.

Tiden gick, men inte kom det någon Birgitta. Nu började jag faktiskt bli orolig.

En stund efter den rimliga ankomsttiden kom det ut en man ur restaurangen, och när han fick syn på mig, sa han med finsk accent: – Det sitter två damer där inne, en äldre och en yngre, och undrar vart du har tagit vägen. Du skulle kanske gå in.

Och då gick jag in och hittade där Birgitta och Anna, som hade gått in i restaurangen från andra sidan – det finns dörr där också. De satt där redan med var sin rykande het soppa – det var en sån dag – och snart hade även jag fått samma rätt.

* * *

Kvällens konsert i Musikens hus, för övrigt säsongens sista abonnemangskonsert – kändes inspirerad, kanske också för att det var ett slags jubileum: Kammarorkesterns chefdirigent, Paul Mägi, har nu lett orkestern i tio år.

Kvällens programrubrik var ”Nordisk vår”, vilket kändes lite utmanande med tanke på vädret utomhus. Men ser man till vad som spelades – verk av en finsk, en dansk och en svensk komposiör samt dessutom ett nyskrivet stycke av en amerikan, numera veksam i Sverige – var det inte någon inadekvat beskrivning.

Den finska musiken representerades av Jean Sibelius’ ”Andante festivo”, som fick sin första musikaliska gestaltning till det 25-årsjubileum en förgrening av den finländska träindustrin firade år 1922. Det här är inte något av Sibelius’ mest spelade verk, men det har faktiskt en skönhet, som fick mig att tänka, att jag borde spela skivor ur min ganska stora sibeliussamling oftare än jag tyvärr gör.

Därefter stod ett verk av dansken Carl Nielsen (1865-1931) på programmet, ”Konsert för violin och orkester”, tillkommen under en ganska lång period mellan 1911 och 1920. Kanske är det senare en av förklaringarna till att publiken vid gårdagens framförande började applådera i en i mitten-liggande paus, men jag väljer att tro att den här applåden främst var riktad till kvällens violinsolist, Klara Hallgren. Hon spelade perfekt, med både teknisk precision och underbar känsla för de olika skiftningarna i musiken.

Efter pausen fick vi höra ett mycket intressant och hörvärt nyskrivet verk av den unge amerikanske, numera i Sveige bosatte Matthew Peterson (född 1984), som har vunnit både juryns och publikens pris i årets tonsättartävling. Hans verk, vars titel är lånad från Bibelns Jesaja, heter ”And All the Trees of the Field Will Clap Their Hands” och är mycket riktigt präglat av ett starkt musikaliskt bildspråk. I musiken finns också en hel rad ekoeffekter.

Det här nyskrivna stycket kommer att spelas av en hel rad orkestrar runt om i Sverige, också i Tartu i Estland, där under ledning av den själv estlandsfödde Paul Mägi.

Franz Berwald (1796-1868), som i dag är så spelad, hade märkligt nog stora problem med att slå igenom musikaliskt under sin egen livstid, både här i landet och i Tyskland – han kom själv från en tysk familj, dock bosatt i Stockholm. Sin ”Symfonie nummer 4 i E-dur” (”Sinfonie naïve”) från 1845 fick Berwald själv aldrig höra spelas – den uruppfördes först 1878, alltså tio år efter hans död. Det senare är i dag helt obegripligt – och Berwald skulle med största sannolikhet ha varit mycket nöjd med hur den här symfonin spelades vid årets säsongavslutning.

Socialdemokraternas ordförande i Finland avsatt

Utmanaren Antti Rinne vann ordförandestriden på den kongress som Suomen Sosialidemokraattinen Puolue (Finlands socialdemokratiska parti) nu genomför. Han besegrade den sittande ordföranden Jutta Urpilainen men knappt, med röstsiffrorna 257-243.

Urpilainen lämnade partiordförandeskapet med en gratulationskram till sin besegrare men har förklarat, att hon nu inte bara kommer att lämna finansministerposten utan regeringen över huvud taget för att i stället bli menig riksdagsledamot.

Kanske har det jämna utfallet i omröstningen bidragit till att Rinne efter segern har betett sig ödmjukt. Han har sagt att det kan bli förändringar och rockader i Socialdemokraternas ministerlista och att han ”har en färdig plan” för detta och även för partiets agerande i regeringen. men han vill ännu inte offentliggöra innehållet – dock tycks han vilja satsa mer på stimulanspolitik för att öka tillväxt och sysselsättning, vilket är helt väntat från en person vars bakgrund är ett fackligt ordförandeskap.

Men han säger också att han, innan han går ut med något offentligt, vill diskutera regeringspolitikens fortsatta inriktning med partistyrelsen och partifullmäktige. Det senare organet sammanträder först i juni, men här hänvisar Rinne till att Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), som leder regeringen, även det ska byta ordförande i mitten av juni.

Eftersom Rinne också under kampen om partiordförandeposten har varit ganska fåordig om partiets fortsatta kurs, återstår det nu att se, om ordförandebytet ökar det katastrofalt låga stödet för SDP, drygt 15 procent. Själv skulle jag kunna våga gissa att det kan bära en smula uppåt för SDP i kommande opinionsmätningar, detta för att den nye ordförande är en man och kommer från fackföreningsrörelsen. Jag kan tänka mig att det kan vara argument nog för att få en del mycket traditionella arbetarväljare att återvända från Perussuomalaiset (Sannfinlädarna) till sitt socialdemokratiska fadershus.

Høyre ner i ny norsk mätning

Høyre drabbades, lagom till sin kongress, av en markant nedgång i Aftenpostens partibarometer.

Partiet faller med 3 procentenheter jämfört med aprilmätningen till 26,8 procent. Det är samma nivå som vid stortingsvalget i september. Sen valet har Høyre stadigt legat högre än valresultatet i de mätningar Respons har gjort för Aftenposten.

Regeringskollegan Fremskrittspartiet faller med 0,8 procentenheter til 12,8 procent, vilket är 3,5 procentenheter under partiets resultat i stortingsvalet, 16,3 procent.

Arbeiderpartiet är största parti med 33,2 prosent, vilket är 0,8 procentenheter mindre än i april. Men partiet ligger även därmed över sitt resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Senterpartiet og Sosialistisk Venstreparti går bägge fram, med 1,4 procentenheter vartdera. De här två partieerna har stöd från 5,7 respekive 4,3 prosent av de illfrågade i den här mätningen. SP fick i valet 5,5 procent. SVs valresultat var 4,1 procent.

Kristelig Folkeparti får 5,7 procent (5,6 procent i valet), socialliberala Venstre 4,8 procent (5,2 procent i valet), Miljøpartiet De Grønne 3,5 procent (2,8 procent i valet) och Rødt 1,3 procent (1,1 procent i valet).

Målingen er tatt opp mellom 5. og 7. mai. Feilmarginen på målingen varierer mellom 2 og 3 prosentpoeng.

Kairo i slutet av 1950-talet

Jag har varit i Nordafrika, dock aldrig i Egypten, så det är med viss nyfikenhet jag börjar se Youssef Chahines spelfilm ”Kairo centralstation” (”Bab el hadid”, 1958). Dock är det en mycket begränsad del av Egypten vi kommer i kontakt med i den här filmen: spår, perronger, tågsätt som står eller förflyttas, vagnar ut- och invändigt.

Huvudperson i det här dramat – triangeldramat – är den handikappade, halte, Kenaoui (spelad av Youssef Chahine), som försörjer sig på tidningsförsäljning.

Han blir förälskad i, på gränsen till besatt av, den vackra läskförsäljerskan Hanuma (Hind Roustom), som för övrigt visar sina kvinnliga kännemärken på ett sätt som vi här i Nordeuropa knappast förknippar med ett muslimskt samhälle.

Hon är emellertid redan förlovad med bagagebäraren Abou Serib (Farid Chawqi), som också har en ledande roll i en bihistoria i filmen, om facklig organisering av bärarna för att få en ersättning som man kan leva på.

Jag vill inte avslöja hela handlingen, men jag kan berätta så mycket som att den innehåller ett mordtema à la klassisk thriller och att en för handlingen vital person i slutet av filmen lockas att ta på sig en tvångströja.

Den här filmens rötter inte bara i Egypten utan också i sin tids ameikanska filmvärld understryks av att den innehåller ett stycke rock ’n roll-musik, faktiskt exekverad av ett tidigt egyptiskt rockband, Mike and his Skyrockets.

Nu även en kvinnlig kandidat i striden om ordförandeskapet i finländska Samlingspartiet

För en tid sen meddelade Finlands statsminister, Jyri Katainen, att han vill lämna både statsministerposten och posten som ordförande i Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), som är ett borgerligt parti till höger.

Två andra ministrar från Samlingspartiet har därefter anmält intresse för att bli partiordförande, till lika statsminister: Alexander Stubb och Jan Vapaavuori.

De här båda herrarna har nu fått en kvinnlig medtävlare, social- och hälsovårdsminister Paula Risikko.

Risikko stöds av bland andra ordföranden för Samlingspartiets kvinnoförbund. I den artikel om detta som jag har tagit del av i Hufvudstadsbladet profilerar sig Paula Risikko ”som omhuldare men sträng”.

Danska (S) klarar sig något bättre i ny mätning

I går återgav jag resultatet i Greens katastrofala resultat för danska Socialdemokratiet i en mätning publicerad 1 maj. Helle Thorning-Schmidt och hennes partivänner kan nu dra en lättnadens suck, när de tar del av Voxmeters partisympatimätning, infogad den 4 maj i Berlingske Barometer, en sammanvägning av resulat i olika gallupar under den senaste tiden. I den här Voxmeter-mätningen får Socialdemokraterne stöd av 21,1 procent. Barometergenomsnittet kommer då att ligga på 19,1 procent, vilket dock fortfarande är långt under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent. Hur som helst har partiledaren fått lite andrum i väntan på bättre tider, kanske i Bryssel som EU-kommissionär – det spekuleras om det i dansk press.

I den aktuella mätningen ligger då (S) tvåa, alltså före populistiska Dansk Folkeparti, som noteras för 17,9 procent. I Berlingskes barometergenomsnitt ligger dock DF med 20,1 procent snäppet före Socialdemokratiet, och om man jämför med valresultatet 2011, 12,3 procent, mycket högt.

I den här mätningen ligger också det stora oppositionspartiet Venstre, trots sitt namn ett parti mer på den högra borgerliga kanten, anmärkningsvärt högt, på 27,8 procent (26,9 procent i Berlingske Barometer). Det här är över resultatet i valet 2011, 26,7 procent).

Socialdemokraternas kvarvarande kollega i regeringen, vänsterliberala Radikale Venstre, får 8,6 procent både i den aktuella mätningen och i voxmetergenomsnittet. Det är någon procent under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Socialistisk Folkeparti, som ju hoppade av från regeringen, är nu uppe i 5,2 procent (4,9 procent i barometern). Fortfarande är det en bra bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

Möjligen kan man se en liten återströmning till SF från röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i Voxmeters mätning får stöd av 9,6 procent (10,5 procent i barometern). Men även det resultatet ligger långt ovanför partiets resultat i 2011 års val, 6,7 procent.

I Greens mätning såg Liberal Alliance ut att vara en smula på väg upp, och den tendensen finns, fast svagare, även i den aktuella Voxmeter-mätningen, som ger partiet 5,3 procent (5,6 procent i barometern) mot 5,0 procent i valet 2011.

Ett riktigt uselt resultat får däremot Konservative: 3,6 procent (3,9 procent i barometern). Fast 4,9 procent i 2011 års val var ju inte mycket att hurra för det heller.

EU-val

Med besvärjande böner och trånande tal
önskar människor vinna din stämma.
En prekär procedur är den väljandes val.
Dock begränsas rätt avsevärt väljandets kval
om man väljer att hålla sig hemma.

Så skaldar Holmberg i ett aktuellt ämne på Namn och Nytt i Dagens Nyheter den 6 maj.

För egen del röstade jag, när det begav sig, nej både till svenskt EU-medlemskap och sen till EMU-anslutning. Den första folkomröstningen förlorade jag och mina meningsfränder tyvärr, men den andra vann vi med besked, bland annat genom framgångsrika insatser från organisationen ”Socialdemokrater mot EMU”, i vars ledning jag var aktiv.

I den här utdragna kampen med udden riktad mot ogenomtänkt överstatlighet har jag befunnit mig på samma linje som Marita Ulvskog, som vi i går såg bli utfrågad i TV i egenskap av ledande företrädare för Socialdemokraterna i det förestående EU-valet. Utfrågarna försökte klämma åt henne för dessa ”gamla synder”, men hos mig – och tror jag hos många andra – vann hon i respekt genom att deklarera, att hon frimodigt står fast vid sina gamla åsikter om EU. Hon är också i dag en motståndare till onödig och ogenomtänt federalism, men är beredd att göra en insats i EU-parlamentet för att lösa problem, som inte känner några gränser, till exempel miljöförstöringen.

I EU-parlamentet har hon sällskap av en meningsfrände (S), Anna Hedh, som socialdemokrater med min grundinställning också har sett till att få invald.

Så mitt recept är inte Hombergs i DN. Rösta, men personrösta rätt!

Katastrofresultat i ny dansk opinionsmätning: Socialdemokratiet nere på 15,7 procent

I en opinionsmätning, utförd av Epinion för Danmarks Radio inför det förestående EU-valet, blev populistiska och EU-kritiska Dansk Folkeparti största parti med 25,0 procent. Tvåa kom det parti som i normala partimätningar brukar vara överlägsen etta, högerliberala Venstre, med 24,3 procent. Först på tredje plats kom Socialdemokratiet med 22,3 procent.

Dansk press har med viss förvåning noterat, att partiledaren (S) Helle Thorning-Schmidt i sitt Första maj-tal inte tog upp EU-frågor, detta trots att EU-valet ju är nära förestående. Thorning-Schmidt har själv varit ledamot av EU-parlamentet och hon är ingen EU-kritiker, så det här ter sig så obegripligt, att socialdemokratiska EU-kandidater i Danmark offentligt har frågat, varför hon gjorde så här.

Också i normala partisympatimätningar har Socialdemokraterne nu under lång tid ofta hamnat först på tredje plats, men partiets resultat i den senaste mätningen från Greens är så anmärkningsvärt, att det har publicerats separat, fastän den beställande tidningen, affärstidningen Børsen, hade låst in sin undersökning för icke-prenumeranter. Partiet är i den här undersökningen nere på rekordlåga 15,7 procent (18,6 procent i det mätningssnitt som redovisas i Berlingske Barometer). Det här ligger en avgrund under resultatet i 2011 års folketingsval, 26,7 procent, vilket också det är under partiets historiska nivå.

Största parti är även i den här undersökningen högerliberala Venstre med 26,8 procent (26,7 procent både i barometergenomsnittet och i 2011 års val).

Men det är helt uppenbart, att det parti som främst har snott Socialdemokratiets röster är populistpartiet Dansk Folkeparti, som i den aktuella mätningen är uppe i 23,1 procnt (20,5 i barometergenomsnittet). Det här är skyhögt över partiets resultat i 2011 års val, 12,3 procent.

Det är alltså inte vänstern i vid mening som drar vinster av Socialdemokratiets nedgång: I den aktuella mätningen leder högerpartierna med 61,0-38,6 mot vänsterpartierna.

Socialdemokratiets kvarvarande kollega i regeringen, socialliberala Radikale Venstre, får i mätningen från Greens 7,8 procent (8,6 procent i barometergenomsnittet). I valet 2011 fick RV 9,5 procent.

Deras avhoppade regeringspartner Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen 5,0 procent (4,8 procent i barometern), alltså långt under valresultatet 2011, 9,2 procent.

SFs tidigare anhängare har stannat kvar i vänsterblocket men gått över till röd-gröna och feministiska Enhedslisten. I den aktuella mätningen får Enhedslisten stöd av 10,1 procent (10,7 procent i Berlingske Barometer) mot 6,7 procent i 2011 års val.

De kvarstående borgerliga partierna gör inga våldsamma framsteg.

Liberal Alliance ligger i och för sig med 6,8 procent (5,7 procent i barometergenomsnittet) över valresultatet, 5,0 prpcent.

Men Konservative, som i valet 2011 fick 4,9 procent, ligger stadigvarande på en lägre nivå: 4 procent både i Greens aktuella mätning och i Berlingskes barometergenomsnitt.

Finns någon moral i ett samhälle med så mycket dubbelmoral?

Vittorio De Sicas (1901-1974) storverk som filmregissör är utan tvekan ”Cykeltjuven” från 1948. Men han har gjort också många andra sevärda filmer, och han var en av pionjärerna inom den italienska neorealismen.

Högst sevärd, också i dag, är hans ”Giftas på italienska” (”Matrimonio all’ italiana”) från 1964 med ett par av de största italienska filmskådespelarna, Sofia Loren och Marcello Mastroinanni i huvudrollerna som Filumena Marturano respektive Domenico Soriano. Filumena är prostituerad och Domenico en av hennes kunder.

En svensk publik av i dag finner förhoppningsvis mycket i den här filmen som både motbjudande och daterat, men om man förstår att det här handlar om både en annan tid och en annan kultur, tror jag att det går att ta den här filmhistoriens story och problemställningar till sig.

Till att börja med: Filumena, som Domenico för första gången möter på en bordell 1945, är då bara är 17 år, och så småningom får vi veta mer om hennes bakgrund. Eftersom hon är äldst i syskonskaran, har hon helt sonika körts ut ur hemmet av pappan, då hans pengar inte räcker till och hon nu är gammal nog att försörja sig själv. Men hon har ingen utbildning – hon klarar med nöd och näppe att skriva sitt eget namn – och då är det kanske, i den typen av samhälle och på den tiden, inte så främmande att söka sin utkomst på en bordell.

När Filumena och Domenico senare träffas igen, uppstår ett slags tycke mellan de här två, och så småningom leder det här av-och-till-förhållandet till att Domenico, som är rik, skaffar henne en våning, till och med med tjänstefolk. Men att ha ett officiellt förhållande med en sådan här kvinna och dessutom visa upp henne går ju inte, så när han till slut känner sig tvingad att ta med henne hem (där också hans gamla dementa mamma bor), presenterar han henne som dotter till en kvinnlig tjänsteande från förr, numera utvandrad till USA, och sen får Filumena uppträda som något slags hembiträde åtminstone inför Domenicos mamma.

Filumena är dock inte dummare än att hon förstår att Domenico ständigt bedrar henne med andra damer – porträttet av honom är verkligen inte vackert. Och så en dag fraktas hon till deras våning, till synes dödssjuk – både präst och läkare tillkallas. På sitt yttersta ber Filumena Domenico om ynnesten att bli vigd med honom som äkta make, och det här genomförs med hjälp av prästen. Varefter Filomena vaknar till liv igen, nu i sin nya status som signora Marturano.

Domenico begriper att han har blivit dragen vid näsan och gör snart med advokathjälp listiga försök att bli kvitt sitt nya ok.

Till slut går Filumena med på hans krav och flyttar ut. Men berättar också en sak som väcker svåra kval hos före detta maken. Hon har i själva verket tre hos andra utplacerade söner, pojkar till vars underhåll hon har bidragit, och inte nog med det: en av de här pojkarna är son till Domenico.

Domenico försöker, vid arrangerade träffar med henne, få reda på vem av de här grabbarna som är hans, men Filumena sår ömsom hopp, ömsom tvivel hos honom, och så ändar det här i att han adopterar alla tre pojkarna och gifter om sig med deras mor.

Ett slags happy end alltså. Men i grunden är den här filmen, ytligt sett en komedi, en tragedi med mycken svärta.