Arbeiderpartiet backar i ny norsk gallup

Sist jag refererade en norsk opinionsmätning, var nyheten att Høyre gick kraftigt tillbaka. I den mätning som Sentio Research har gjort för Dagens Næringsliv (publicering 1 maj) är det i stället Arbeiderpartiet som backar. I den här mätningen noteras AP för 31,7 procent, vilket är 3,6 procentenheter mindre än i motsvarande mätning i mars, dock fortfarande över valresultatet i stortingsvalet 2013, 30,8 procent. Den enda någorlunda sannolika förklaringen till ett så stort fall är osäkerheten kring det förestående partiledarskiftet: Jens Stoltenberg lämnar ju posten för att bli bas i NATO, och den som pekas ut som efterträdare är Jonas Gahr Støre.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar hur som helst i den här mätningen med 2,7 procentenheter till 28,9 procent, att jämföra med 26,8 procent i stortingsvalet 2013.

Regeringspartnern, det populistiska Fremskrittspartiet backar med 1,9 procentenheter till 13,2 procent, vilket är långt under valresultatet 2013, 16,3 procent.

Sosialistisk Venstre backar med 0,1 procentenheter och får 3,8 procent och ligger alltså fortfarande kvar under spärrgränsen. I valet 2013 hamnade partiet strax över den, med 4,1 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt får 0,7 prosent (-0,3), att jämföra med 1,1 procent i valet 2013.

APs och SVs forna regeringskollega Senterpartiet, som efter valet har haft en hård strid om partiledningens sammansättning, får i den här mätningen 5,1 procent (+ 0,1 procentenheter), mot 5,5 procent i valet 2013.

I den här mätningen ökar båda de mittenpartier, som i Stortinget är stödpartier åt högerregeringen.

Kristelig Folkeparti får 5,4 procent (+ 0,2 procentenheter). I valet 2013 fick partiet 5,6 procent.

Och liberala Venstre får 5,9 procent (+ 1,5 procentenheter), mot 5,2 procent i valet 2013.

Miljøpariet De Grønne, som i Norge inte tar ställning mellan blocken, ligger även i den här mätningen på 3,7 procent (+ 1,1 procentenheter), alltså nära spärrgränsen. I stortingsvalet 2013 fick partiet 2,8 procent.

Melodikrysset nummer 18 2014

Jag måste tillstå, att jag hade en del besvär med dagens kryss.

Problemen började redan med första frågan, vilket väl har att göra med att jag aldrig såg sjuttiotals-TV-serien ”Alias Smith and Jones”. Men så småningom dök titeln ändå upp i huvudet.

Jag har en hel trave Smurf-filmer här i Öregrund, men eftersom jag inte har haft besök av några smurflystna barnbarn, är ganska många av dem fortfarande kvar i orbrutna plasthöljen. Jag gillar Peyo’s serier och även filmerna – men jag låter det vara osagt, om jag för den skull hade vetat, att det var Britney Spears – non of my favorites – som sjöng ”Ooh la la” i den senast smurfilmen.

”Take My Breath Away” ur ”Top Gun” med Tom Cruise känner jag åtminstone igen.

Men Pernilla Emme, i dag med ”Där en ängel hälsat på”, från Melodifestivalen 1997 minns jag över huvud taget inte. Jag fick googla på den här Melodifestivalen också för att klara hennes efternamn.

Faktiskt tog det likaså en stund innan jag kopplade att det var Emilio Ingrosso som tillsammans me Pernilla Wahlgren sjöng ”Every Time When We’re Together”.

Detsamma gäller Per Gessles Roxette-låt ”Joyride”, som här skulle särskrivas som ”Joy Ride”.

Vad kunde jag då, mer eller mindre spontant?

Ja, bossanova är inte så svårt att känna igen.

Bonnie Tyler företrädde ju Storbritannien i Eurovision Song Contest så sent som i fjol, med ”Believe In Me”. Det vore förresten – jag har sett hela presentationseländet – roligt om fler etablerade artister deltog i den här tävlingen.

Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” har vi väl hört så många gånger, bland annat i Melodikrysset, att flertalet av krysslösarna klarade den utan att behöva ta mig till hjälp.

Inget ont om den låten, men ännu gladare blev jag över att få (åter)höra Thorstein Bergmans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Thorstein är ingen nära vän till mig, men vi har mötts ett antal gånger i arbetarrörelsesammanhang, och så har han gjort en enorm insats för vår gemensamma rörelses sångtradition genom att ge ut en arbetarrörelsesångbok, när gamla ”Tidens sångbok” skamligt nog inte längre utgavs. Precis nyutkommen är ”Röda sångboken” på Leopard förlag.

Men mitt personliga musikintresse är ju, som mina läsare vet, ingalunda riktat bara mot politiska sånger.

Jag lyssnar gärna på ”Tea For Two”, som ursprungligen ingick i Vincent Youmans och Irving Caesars musikal från 1924, ”No, No, Nanette”. I det här fallet skulle svaret naturligt nog bli te.

Eller på Sid Jansson i Nils Ferlins visa om Lasse Lucidor.

Eller på Ludwig van Beethovens opera ”Fidelio”, där ledtråden i dag – att kompositören skrev en enda opera – gjorde frågan lätt för oss som är bevandrade i operarepertoaren.

Fast jag älskar verkligen många typer av musik. I går kväll såg jag till exempel i TV programmet med Brolle och Annelie Rydé och deras långa turné genom upputsade folkparker över hela Sverige. Och alla dessa rocklåtar från sent femtiotal drog massor av publik, även unga människor.

Själv har jag ännu tidigare parkminnen från Sundsvall med omnejd. Då dominerade fortfarande swingmusiken på dansbanorna.

Danska (S) nere på tredje plats igen – och nu även i EU-valet

Socialdemokratiet och populistiska Dansk Folkeparti fortsätter att slåss om andraplatsen bland de danska partierna.

I Yougovs senaste mätning (27 april) ligger (S) anmärkningsvärt lågt, på bara 17,1 procent. Om den siffran verkligen är korrekt kan man emellertid inte veta utifrån en enda enskild mätning. Just därför sammanför Berlingske Tidende de senaste opinionsmätningarna – i det här fallet finns faktiskt en med samma datering – och publicerar det vägda genomsnittet i sin Berlingske Barometer. Den ger Socialdemokraterne 19,3 procent, vilket också det dock är långt under partiets valresultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Partiets ständiga rival numera om andraplatsen, Dansk Folkeprti, får i den här mätningen hela 22,8 procent (19,9 procent i Berlingske Barometer, vilket också det ligger över det sammanvägda resultatet för Socialdemokratiet). Vad vi säkert vet är att Dansk Folkeparti numera ligger långt över sitt resultat i folketingsvalet 2011, 12,3 procent.

Störst även i den här mätningen är Venstre, ett parti som trots sitt namn står ganska långt till höger. Yougov noterar det för 25,7 procent, mot 26,7 procent i Berlingske Barometer. I valet 2011 fick partiet också stöd av 26,7 procent.

Socialdemokraternas kvarvarande regeringspartner, vänsterliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen 8,9 procent (8,7 procent i Berlingske Barometer). Resultatet i valet 2011 var 9,5 procent.

Det från regeringssamarbetet avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen 4,5 procent (4,8 procent i barometern). Det är ett resultat långt under valresultatet 2011, 9,2 procent.

En del av SFs väljare har gått till rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i valet 2011 fick stöd av 6,7 procent men i den aktuella mätningen får 10,6 procent och i barometern 10,8 procent.

Liberal Alliance får i den här mätningen stöd av 5,6 procent (5,4 i barometergenomsnitt), vilket i båda fallen är mer än valresultatet 2011, 5,0 procent.

Under sitt valresultat, 4,9 procent, ligger Konservative, som i den aktuella mätningen får 4,6 procent och i barometergenomsnittet ligger ännu lägre, på 4,0 procent.

* * *

Ett ännu mer sensationell resultat finns i den mätning Epinion har gjort för Danmarks Radio inför det förestående EU-parlamentsvalet.

I den hamnar Dansk Folkeparti, som inte är lika sålt på EU som de övriga stora partierna, på första plats med 25,0 procent av rösterna.

Enligt den här undersökningen skulle Venstre med 24,3 procent och Socialdemokratiet med 22,3 procent komma därnäst.

Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus

För ett par veckor sen – den 11 april – var jag och Birgitta på begravning i Gamla Uppsala kyrka. Den vi tog farväl av var Karl-Axel – Kalle – Eriksson (1928-2014). Kalle var medlem i vår sosseförening i Svartbäcken, landstingspolitiker i många år och fackligt aktiv i Byggnads. Men också en personlig vän sen många år. När våra barn var små, var hans fru, Betty, dagmamma åt dem, och de lekte tillsammans med Kalles och Bettys dotter Marie.

Många människor deltog både i begravningsakten och i samlingen efteråt, och vid den senare begärde jag ordet och fick tala först.

Dess förinnan hade vi suttit vid ett bord, där också ett par medlemmar i vår (och Kalles) sosseförening satt, Jimmy och Margareta Mattsson – Jimmy arbetar för övrigt själv inom byggsvängen. Jimmy berättade där en historia om Kalle som jag inte kunde motstå att vidarebefordra till de församlade begravningsgästerna:

När Marie fortfarande var ganska liten, tog Kalle med henne till det årets Första maj-tåg. Marie hade i alla fall förstått att pappans deltagande i demonstrationen hade att göra med att han var socialdemokrat.

Hon vände sig då till Kalle och frågade:

– Pappa, är jag också socialdemokrat?

Svaret kom snabbt och mycket övertygat:

– Ja-a-a!

När jag hade berättat det här, utbrast hela det stora sällskapet av begravningsgäster i ett rungande och hjärtligt skratt.

Mest skrattade Marie.

* * *

Jag gjorde något för mig alldeles nytt i dag, Första Maj. Jag gick inte med i demonstrationen. Det var ingen demonstration från min sida – jag har hjärtproblem och orkar helt enkelt inte hålla den takt tåget understundom har. Så Birgitta gick till samlingen på Vaksala torg, medan jag fortsatte med bussen direkt till Stadsträdgården, där årets möte skulle äga rum.

Den ovanliga mötesplatsen, Parksnäckan, var vald med hänsyn till att en del av publiken förväntades vilja gå på Sirius’ match på planen i närheten. Det här är förvisso en mycket trevlig park, och nattens nyfallna snö hade när det blev mötesdags i stort sett smält bort; dessutom får väldigt många sittplats med ryggstöd framför den fasta scenen.

Men problemet med den här mötesplatsen är att den ligger långt från centrum och dess gångstråk, vilket medförde, att det kom mycket lite spontan publik till årets Första maj-möte. När jag anlände, satt vi bara en handfull människor utspridda på åhörarplatserna och lyssnade på Björn Sandbergs trio, som trofast spelade för oss få som hade församlats. Något fler, men inte många fler, fick nöjet att se en dansgrupp, bestående av unga kvinnor, från Kurdistans solidaritetsförening.

Sen tågade då Första maj-tåget in på området. Enligt Upsala Nya Tidning gick 670 personer med i Socialdemokraternas och LOs tåg.

Därmed slog vi i och för sig Kommunistiska partiet (65 deltagare) och Syndikalisterna (165) och den här gången faktiskt också Kristdemokraterna (482 personer, som bland annat lockades med Lars Adaktusson).

Överraskande många, 550, gick i det tåg som arrangerades av Feministiskt initiativ.

Men inget tåg, inte heller vårt, kunde slå Vänsterpartiets, som i år enligt UNT samlade 1.275 demonstranter. Detta, plus Vänsterns framgångar i opinionsmätningarna, senast i dag, borde nog få den socialdemokratiska partiledningen att tänka till en gång till i fråga om vinster i välfärden samt om de privata alternativen inom skola, vård och omsorg.

Själva mötet, som leddes av Gustaf Lantz, var organiserat som en rad korta appeller från ledande företrädare (s) i höstens val till kommun (kommunalrådet Marlene Burwick), landsting (landstingsrådet Vivianne Macdisi) och riksdag (Ardalan Shekarabi), från Evin Incir (kandidat till europaparlamentet) samt från Åsa Olsson, LO-distriktet, och Lucas Grechnik Mörk, SSU.

Alla de här sa utmärkta saker, men jag noterade själv en annan sak, som jag gärna vill vidarebefordra. Påfallande många av de här talarna, flera av dem med topplaceringar på listorna i valet, har sin bakgrund i andra länder, och nu handlar det inte längre främst om Sveriges grannländer. Ardalan Shekarabi har sina rötter i Iran. Den fortfarande mycket unga Evin Incir är kurd. Och Vivianne Macdisi, som till utseende och när det gäller språk kunde tas för svensk, kommer i själva verket från Syrien, från det fruktansvärt drabbade Homs, vilket hon på ett mycket gripande sätt fick med i sitt korta anförande.

Kampen för alla folks frihet, hela världens fred (Carl Lindhagens gamla Första maj-paroll) nämndes i ett av anförandena och väjer inte för gränser eller vapnens eller kapitalets förtryck.

Som vi sjöng i den avslutande ”Internationalen”:

Störtas ska det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Finska (S) i fortsatt kris

I Yles aprilgallup, utförd av Taloustutkimus, ökar visserligen Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, med 0,3 procentenheter, men det är fortfarande en bit kvar till valresultatet 2011, 19,1 procent – partiet ligger, med ett stöd om 15,8 procent, kvar på fjärde plats bland partierna.

SDP har partikongress i nästa vecka, och finansminister Jutta Urpilainen har fått en utmanare om partiledarposten i fackföreningsmannen Antti Rinne. Hans angreppspunkter är rätt diffusa, men det är klart att alla inser, att basen för utmaningen är partiets svåra läge.

TNS Gallup har för Helsingin Sanomat gjort en undersökning av hur finländarna ser på den här ledarfrågn. Enligt den här undersökningen får Urpilainen bland samtliga tillfrågade, oberoende av partisympati, stöd av 41 procent mot 35 procent för Rinne. Stödet för Urpilainen har därmed ökat jämfört med en motsvarande tidigare undersökning. Dock finns det en könsrelaterad skillnad i de här preferenserna: Det är framför allt kvinnorna som föredrar Urpilainen.

Stödet för Urpilainen är avsevärt större om man bara frågar socialdemokrater. Hela 52 procent vill att hon fortsätter som partiledare, medan 39 procent vill se Rinne på den här posten.

Fast nu utses ju inte partiledare genom gallupmätningar. Bland kongressombuden kan stödet för Rinne vara mycket större.

Urpilainen är som finansminister i rampljuset, när det gäller en del krisrelaterade och mindre populära åtgärder från regeringens sida, och ett av koalitionspartierna, Vänsterförbundet (Vasemistoliitto), valde i samband med detta att kliva av från regeringsansvaret. I Yles färska gallup har detta också gett utdelning: Partiet ökar med 1,1 procentenheter till 8,8 procent (8,1 procent i valet 2011).

Därmed blir partiet större än De gröna (Vihreä liitto), som stannar kvar i regeringen. I den här mätningen backar De gröna med 0,5 procentenheter och får stöd av 8,2 procent (7,3 procent i 2011 års val).

I topp ligger fortfarande Centern (Suomen Keskusta) med 21,0 procent (+ 0,1 procentenheter). 2011 fick partiet bara 15,8 procent, men det spelutrymme partiet har fått genom att vara i opposition har gett resultat.

Det ledande regeringspartiet, det borgerliga och högerorienterade Samlingspartiet (Kansallinen Kokoomus), backar med 0,1 procentenheter men ligger kvar på sin höga nivå, 20,2 procent (20,4 procent i valet 2011). Hur det kommande partiledarbytet – nu har också favoriten Alexander Stubb bekräftat sin kandidatur – kommer att påverka stödet för partiet återstår att se.

De två resterande små regeringspartierna står och stampar.

Svenska Folkpartiet backar i den här mätningen med 0,2 procentenheter till 4,1 procent (4,3 procent i valet 2011).

Och Kristdemokraterna (Suomen Kristillisdemokraattit) ökar med 0,2 procentenheter till 3,7 procent (4,0 procent i valet 2011).

I opposition befinner sig Sannfinländarna (Perussuomaliset), det populistiska parti som i mätningarna har gått förbi Socialdemokraterna och nu är Finlands tredje största parti. Det backar en aning, med 0,2 procentenheter, men är fortfarande med 17,6 procent större än SDP. I valet 2011 fick partiet hela 19,1 procent, så möjligen visar de numera sämre mätningsresultaten, att partiet inte riktigt har motsvarat förväntningarna hos alla sina anhängare 2011.

En minoritet anser att danska (S) är ett arbetarparti

Enligt en undersökning, utförd av Megafon för Politiken och TV2, anser bara 27 procent av danskarna, att Socialdemokratiet är ett arbetarparti. Bland socialdemokraterna själva anser 46 procent – men också det är ju en minoritet – att deras parti är arbetarnas politiska språkrör.

De hårt ansatta danska socialdemokraterna kan dock i Voxmeters senaste mätning, fogad till Berlingske Barometer den 27 april, glädja sig åt att åter vara parti nummer två i storleksordning: I den aktuella mätningen får partiet 20,0 procent (19,8 procent i Berlingskes sammanvägda barometer). Men det är långt kvar till valresultatet från 2011, 26,7 procent.

I ohotad ledning hittar vi borgerliga Venstre med 28,1 procent (27,0 procent i barometergenomsnittet). Venstre ligger då över sitt valresultat från 2011, 25,6 procent.

På tredje plats ligger populistiska Dansk Folkeparti med 18,8 procent (19,3 i Berlingske Barometer). Men hur som helst har partiet etablerat sig på en högre nivå än i valet 2011, 12,3 procent.

Socialdemokratiets regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds enligt den här mätningen av 8,7 procent – resultatet är detsamma i barometergenomsnittet. Det är en smula lägre än valresultatet 2011, 9,5 procent.

Det från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen 4,8 procent, samma resultat som i barometern. Det här är långt under valresultatet 2011, 9,2 procent.

SF har tappat röster till den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i den här mätningen ligger kvar på sin nya högre nivå, 10,5 procent (10,8 procent i barometern). I valet 2011 fick partiet 6,7 procent.

Liberal Alliance ligger även i den här mätningen över valresultatet 2011, 5,0 procent: I den aktuella mätningen får partiet 5,5 procent (i barometergenomsnittet 5,3 procent).

Och inte heller i den här mätningen syns någon ljusning för Konservative. Partiet, som i valet 2011 var nere på 4,4 procent, får i den aktuella mätningen 3,1 procent (3,9 procent i de i barometern sammanvägda mätningarna).

Høyre kraftigt tillbaka i ny mätning i Norge

I en gallupmätning, utförd av InFact för tidningen VG, går det ledande regeringspartiet Høyre tillbaka med 1,5 procentenheter till 25,3 procent, att jämföra med valresultatet 2013, 26,8 procent.

Arbeiderpartiet ökar i den här mätningen med 0,7 procentenheter till 34,5 procent och befäster därmed sin ställning som landets överlägset största parti. I valet 2013 fick partiet 30,8 procent.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som tillsammans med Høyre bildar regering, ökar i den här mätningen med 0,9 procentenheter till 15,8 procent, vilket dock fortfarande är under valresultatet 2013, 16,3 procent.

Möjligen är resultatet för Sosialistisk Venstre, som nu i flera mätningar har leget under spärren, 4 procent (= + 0,4 procentenheter), ett hopp om en ljusare framtid för partiet. Men också valresultatet 2013, 4,1 procent, var ju bara snäppet över spärren.

Yttervänsterpartiet Rødt går faktiskt också fram en aning, med 0,2 procentenheter till 1,4 procent (1,1 procent i valet 2013).

Och Miljøpartiet De Grønne, som i Norge vägrar ta ställning mellan blocken, ökar med 1,4 procentenheter till 3,7 procent (2,8 procent i valet 2013), vilket är ytterligare en hint om att partiet kan komma att sega sig över spärren.

Det nyligen ledarkrisande Senterpartiet backar med 0,3 procentenheter till 4,6 procent, mot 5,5 procent i valet 2013.

SP samregerade med AP och SV, men även de två övriga mittenpartierna, som utgör ett parlamentariskt stöd för H/FrP-regeringen, backar.

Liberala Venstre backar med 0,6 procentenheter till 4,7 procent (5,2 procent i valet 2013).

Och Kristelig Folkeparti backar med 0,4 procentenheter till 5,0 procent (5,6 procent i valet 2013).

Hej då, Konsum vid Torbjörnstorg!

Vi är tillbaka i Uppsala några dagar, för att hjälpa Kerstin med Klara och Viggo och för att delta i Första maj-firandet.

När jag i dag gick upp till Konsum vid Torbjörnstorg för att handla lunch åt mig och Birgitta och även Klara, som var hemma från skolan på grund av svår allergi, mötte jag, på väg hem från butiken, en dam som i alla år, liksom vi själva, har varit en trogen kund i den här butiken. Hon närmast varnade mig för vad jag skulle möta inne i butiken.

Redan i rummet som leder in i själva butiken förstod jag, att hon hade rätt: Där fanns endast två kundvagnar.

Inne i butiken rådde fullt kaos. Jättelånga köer med fullastade kundvagnar ringlade mot kassorna. Väl inne i butiken fann jag snart att hela hyllavsnitt med begärliga varor gapade tomma. Hälsofil som jag hade tänkt köpa fanns inte längre, och just inget annat heller i mejeriavdelningen. Jag hade också tänkt köpa smörgåspålägg, men det hyllavsnittet gapade lika tomt. Det var inte lätt att över huvud taget hitta något åt oss och Klara att laga till lunch.

Konsums plötsliga popularitet var dock inte ett uttryck för att alla de här människorna i sista minuten ville rädda Konsum, som slår igen med den här månadens utgång. Nej, utan att egentligen ha gjort reklam för det hade man beslutat att sälja ut varulagret till halva priset, och det hade tydligen spritt sig med vindens hastighet.

Jag förmenar inte alla de här människorna rätten att köpa bra varor till ett fantastiskt pris, men när jag gick omkring där med min egen kundvagn, vämjdes jag också över att se dem bokstavligen plundra den butik de annars inte har lagt två strån i kors för att gynna och hålla vid liv.

Efter lunch hemma tog jag bussen till city för att bland annat gå på Apoteket, köpa seniorkort för ett år till på läns- och stadsbussarna och så gå till Coop-butiken intill Uppsala C för att inför helgen handla allt det där som redan var bortreat på mitt kära gamla Konsum i Svartbäcken.

Där fanns allt, även ganska många varor som inte har funnits i vår mindre lokala butik.

Eftersom nästan allt var slut i kylen hemma på Idrottsgatan – vi har ju påbörjat vårt sommarboende i Öregrund – blev det till slut ganska mycket, som jag fördelade i en stor papperskasse och i en plastkasse. Den stora kassen lyckades jag sen få ner i en stor bag, där jag redan hade mina inköpta apoteksvaror plus en bunt tidningar – våra tre prenumererade är omställda till Öregrund.

Det är inte vansinnigt långt mellan den här Coop-hallen och busshållplatsen, även om passagen vid Centralstationen ligger emellan, men med min usla kondition och mina lungproblem och försvagade benmuskler var det ändå en pärs att bära det här till busshållplatsen och sen från bussen hem till lägenheten. Halvtrappan upp till den höll sen nästan på att knäcka mig.

Men vad gör man inte för att få fortsätta att vara kooperatör?

Fast det här är en ojämn kamp mellan mig och Anders Sundström.

En alldeles fantastisk film

Jag hade tidigare Ettore Scolas ”En alldeles särskild dag” (”Una giornata particolare”, 1977) på VHS, men jag har nu också skaffat den som DVD-film. Gör det ni också – det här är en alldeles fantastisk film, vare sig man ser den politiskt, som ett drama om magnetism mellan två människor eller estetiskt, som filmskapelse.

Den är också mycket ovanligt komponerad.

I början av filmen ser vi autentiska journalfilmsavsnitt som sätter fokus på tiden och den politiska miljön: Hitlers besök hos Mussolini i Rom den 3 maj 1938.

Vi ser också en jättelång kameraåkning längs fönsterraderna i ett hyreshuskomplex, där kameran stannar till vid fönster, bakom vilka de två människor bor, som blir huvudpersonerna i det här dramat, ett möte mellan två människor med olika livsvillkor och av olika kön: Antonietta (Sophia Loren) och Gabriele (Marcello Mastroianni).

Hennes morgon med barnen – sex stycken – och maken, en fascistisk tjänsteman, upprätthåller sig Scola mer vid än vid Gabrieles, som sitter och skriver ut adresser på kuvert och ett slag öveväger att skjuta sig själv. Antonietta har fullt sjå med att laga frukost åt maken och alla barnen och se till att barnen är rena och propert klädda denna alldeles särskilda dag, då Il Duce möter Führern och hyllas med parader och av människomassor. Att hon inte följer med den övriga familjen har tydligt med hennes underordnade kvinnoroll att göra – senare i filmen får vi se hennes urklippsalbum med bilder på fascismens koryfeer, så hon är verkligen ingen revoltör.

Kvar i det jättelika huskomplexet verkar bara vara en nyfiken och påflugen portvakt och så Gabriele, som vi först lite i sänder får lära känna (bland annat genom portvaktens sladder).

När huset sedan är praktiskt taget tomt och Antonietta långsamt börjar städa i hemmet, flyger familjens papegoja, vars bur hon har råkat lämna öppen, ut genom ett fönster, som hon också har lämnat öppet. Hon försöker locka på den, men den flyger i väg och sätter sig i stället vid den för henne helt okände Gabrieles fönster. Så hon störtar i väg till den del av huskomplexet där han bor och papegojan finns, ringer på och ber honom om hjälp. Det tar en stund innan han kommer – vi har sett hur han har övervägt att skjuta sig, och han har också i ett vredesutbott spritt ut drivor av de där kuverten, som han uppenbarligen hatar att hålla på med; nu försöker han snabbt städa upp lite, innan han öppnar.

Sen lyckas han fånga in den förrymda fågeln och ge den till henne.

Men därmed är det här inte slut. Någonting uppstår i mötet mellan de här ganska olika människorna, dock av olika kön. Också för dem blir det här en alldeles särskild dag.

Jag tänker inte referera de olika faserna av den här dagen, med nya möten av ganska sökta skäl: Han kommer till exempel över till hennes lägenhet och erbjuder henne, en kvinna som aldrig läser några böcker, ett exemplar av Dumas’ ”De tre musketörerna”. Med små medel får Scola oss åskådare att förstå den lust att vidga och spränga gränser den här mannen väcker hos henne. Hon kämpar mot den påbjudna moralen – har utbrott mot honom – men när det här till slut ändå ändar i ett lidelsefullt samlag, är inititativet hennes.

Vilket kanske inte är så märkligt mot bakgrund av det han berättar, att han i själva verket också dras till andra män. Det plus hans ironiska distans i jobbet på radion till uppdraget att skildra det fascistiska Italien har gjort att han har tvingats lämna sitt arbete och i stället försörja sig på det där struntet vi tidigare i filmen har sett honom ägna sig åt.

Vi har tidigare i filmen också sett honom packa en väska, och i kvällningen ringer det på hans dörr. Där ute står några män och väntar på att få föra bort honom mot okända öden.

I sin lägenhet har Antonietta på rekordtid lyckats få ihop en middag, kall, vilket maken anmärker på.

Men den här alldeles särskilda dagen har inte lämnat henne opåverkad. När maken lite senare ger henne en invit om att det kanske är dags att göra det där sjunde barnet – en per veckodag, ni vet – förklarar hon anmärkningsvärt sturskt att hon inte är upplagd.

Och sen sätter hon sig i en fåtölj och börjar läsa Alexandre Dumas, ett litet, litet uppror mot fascismens uppfattning, att kvinnans domäner är moderskapet och hemmet.

* * *

Till manuset har, utöve Ettore Scola, också Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari bidragit.

Danska (S) åter trea

De danska opinionsmätningarna duggar tätt, men man kan följa dem genom att kolla Berlingske Barometer i Berlingske Tidende. Nu senast har till denna rad av opinionsmätningar med ett vägt genomsnitt lagts Epinion, daterad 21 april.

Enligt Epinion ligger Socialdemokraterne trea med 19,6 procent (19,6 procent även i det genomsnitt som redovisas i Berlingske Barometer). Partiet ligger hur som helst långt under resultatet i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

I Epinions mätning ligger populistiska Dansk Folkeparti högre, alltså tvåa, med 20,3 procent – men i Berlingske Baromters mätgenomsnitt är partiet, med 19,5 procent, faktiskt snäppet under (S). Hur som helst är det här nivåer långt över partiets valresultat 2011, 12,3 procent.

Och också i den här mätningen är Venstre – mer höger än namnet antyder – störst med 26,9 procent (26,6 i barometergenomsnittet; 27,7 procent i valet 2011).

Det vänsterliberala Radikale Venstre, som står kvar i regeringskoalitionen med Socialdemokraterne, får i den aktuella mätningen 8,7 procent, detsamma som i Berlingskes barometergenomsnitt. Det är aningen lägre än resultatet i valet 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade koalitionspartner Socialistisk Folkeparti får i Epinions nya mätning 4,4 procent mot 4,8 procent i Berlingskes sammanvägning. Båda siffrorna är påtagligt lägre än resultatet i 2011 års val, 9,2 procent.

SF har helt uppenbart tappat väljare till den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i den här mätningen får 10,7 procent (10,9 procent i Berlingskes sammanvägda genomsnitt). Därmed ligger partiet påtagligt över sitt resultat i 2011 års folketingsval, 6,7 procent.

Liberal Alliance får i den aktuella mätningen 4,8 procent mot 5,3 procent i sammanvägningen och 5,0 procent i valet 2011.

Och Konservative haltar på i rollen som den danska borgerlighetens förlorare: 4,1 procent både i den aktuella mätningen och i genomsnittet – men 4,9 procent i valet 2011 var ju inte så mycket att hurra för heller.