I dödens väntrum?

Kroppen känns allt mer skrotfärdig.

I dag var jag på Akademiska på hjärtbesiktning. Det togs mängder av bilder genom min nakna överkropp, men de här bilderna skickas först till en läkare för bedömning, och sen får jag förhoppningsvis träffa läkaren för att då för henne ha möjlighet att beskriva, vilka problem jag har som jag själv tror är hjärtrelaterade.

Min egen bedömning är att hjärt-lung-komplexet inte fungerar trots medicinering och pacemaker. Jag blir obeskrivligt trött bara av att gå korta sträckor och behöver stanna och vila om och om igen, fastän jag till exempel har skaffat rullvagn för att dra hem matvarorna från Konsum. För mycket kort tid sen hade jag också problem med att få på mig skorna – fötterna var svullna, vilket tyder på att uppumpningen av vatten därifrån inte funkade trots att jag tar vattendrivande tabletter.

I dag har jag klarat mig genom att både inne i Uppsala och sen på vägen därifrån till Öregrund använda buss. Men promenaderna till och från bussen är nästan outhärdliga. En del som ser min lätt vingliga promenad i korta etapper tror säkert att jag är berusad.

När jag äntligen kom tillbaka till vårt hus i Öregrund, var jag så trött att jag ganska snart somnade på sängen.

Nu har i alla fall ett glas av Coops sockerfria cola – jag är diabetiker också – fått lite liv i mig igen.

Birgitta försöker muntra upp mig. Hon har, som en present till min kommande födelsedag, rensat igenom mitt svårt försummade stora stenparti, och när jag kom hem i dag, stod det också en låda med några nya stenpartiväxter bredvid stenpartiet, som finns intill gången upp från grinden.

På 70-årsfirande i Uppsala

Tone Tingsgård känner vi sen mycket länge, bland annat genom Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala. Tone var ersättare i Riksdagen 1994-2002 och har sedan 2002 varit ordinarie ledamot. Yrkesmässigt är hon universitetslärare i ryska vid Uppsala universitet, och hon har också omfattande kunskaper om Ryssland och ett antal före detta sovjetrepubliker, där hon både har rest och gjort insatser.

Tone är född 1944, och med anledning av sin nu aktningsvärda ålder, 70, hade hon i söndags mottagning i sin våning, inrymd i ett hus alldeles intill Fyrisån.

Birgitta och jag tog förstås bussen från Öregrund in till stan för att med bok och Vi-träd och kaprifoler från Öregrund fira vår gamla vän, och när vi anlände, var det redan fullt av folk där, och sen slöt allt fler upp – Tone har många vänner både i och utanför Uppsala. Som ni säkert kan ana, var många av dem partikamrater till oss och Tone, men det var påtagligt att många av gästerna var personliga vänner eller hörde till hennes familj i vid mening. I hyllningsskaran fanns för övrigt ganska många barn.

Jag tänker inte ägna mig åt något galapeteri, så någon namnlista blir det inte. Men jag vill nämna två saker.

Dels att buffén var mycket god och mättande – jag behövde inte sucka över att jag, i egenskap av diabetiker, inte kunde ta av de tårtor och kakor som serverades.

Dels att det här födelsedagsfirandet hade ett mycket trevligt musikaliskt inslag. Jag känner allt sedan hans yngre år Terje, son till Tone och Gudmund och med efternamn, Larsson, efter fadern, som jag i åratal åkte tåg med mellan Uppsala och Stockholm, där Gudmund jobbade på LO. Jag värvade också Gudmund till programkommissionens sekretariat, när vi höll på med att skriva 1990 års socialdemokratiska partiprogram. Tyvärr är Gudmund död, men hans stora skivsamling med jazz, en samling som också jag har köpt några skivor till, finns kvar hemma hos Tone.

Och uppenbarligen har Terje lyssnat på farsans gamla jazzsamling, för det Terje och hans spelkompisar framförde i går, var inte till så liten del jazzstandards, i det här fallet framförda i en lite ovanlig sättning. Nå, sax, ståbas och trummor är ju inget ovanligt i jazzsammanhang, men Terjes eget instrument, balalajka, förknippar vi knappast med jazzmusik. Fast hans instrument är en modernisering, en elbalaljka.

Danmark: Det borgerliga Venstre nästan halverat. Socialdemokratiet största parti. Vänstermajoritet

I de senaste opinionsmätningarna i Danmark befinner sig det högerborgerliga Venstre i fritt fall – stödet för partiet har i det närmaste halverats sedan dess storhetsdagar för alls inte länge sen. Också allt färre tidigare venstreväljare står ut med partiledarens, Lars Løkke Rasmussens, extravaganta sätt att för egen och familjens vinning nyttja sitt partis och även offentliga medel. En växande del av hans parti tar avstånd från honom, och tidigare venstreväljare byter i opinionsmätningarna parti.

I folketingsvalet 2011 fick Venstre 26,7 procent av rösterna. Ännu i det mätningsgenomsnitt, där något äldre mätningar påverkar, som presenterades i Berlingske Barometer den 1 juni låg partiet kvar på 23,6 procent, men i den allra färskaste mätningen i den serien, från Voxmeter, var partiet nere på 21,2 procent. Megafon publicerar den 2 juni en mätserie som indikerar ett ännu mer drastiskt fall för Venstre: från 19,3 procent 26-28 maj till 14,5 procent (!) 28 maj-2 juni.

Regeringspartiet Socialdemokratiet, länge slagpåsen i dansk politik, har samtidigt vuxit i styrka igen. I Berlingske Barometer låg partiet fortfarande bara på 20,8 procent, men Voxmeters mätning placerade, med 22,7 procent, partiet som etta. Megafon gav den 26-28 maj partiet 22,9 procent och den 28 maj-2 juni 25,1 procent, vilket senare överskrider partiets valresultat 2011, 24,8 procent. Spekulationerna om partiledaren (S) Helle Thorning-Schmidt som ny ordförande i EU-kommissionen fortsätter – danska tidningar citerar här tysk och annan europeisk press – men skulle hon nu välja att gå till en ny sån post, behöver det ju inte längre ske med svansen mellan benen.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti, ligger fortsatt högt, men inte på första plats som i EU-valet nyligen, dock långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent. I Berlingske Barometer ligger partiet på 20,5 procent, i Voxmeters mätning på 20,1 procent. Megafon-resultatet ligger den 26-28 maj på 21,3 procent, den 28 maj-2 juni på 21,9 procent. Partiet ligger därmed på andra plats, efter Socialdemokratiet och långt före Venstre.

Konservative Folkeparti, med bara 4,9 procent i folketingsvalet 2011, hör helt uppenbart till de partier, som har tagit över väljare från Venstre. I Berlingske Barometer ligger partiet fortfarande bara på 4,5 procent, men i Voxmeters mätning är stödet 5,1 procent. I Megafon har partiet under perioden 26-28 maj stöd av hela 5,7 procent, under perioden 26-28 maj 5,4 procent.

Också Liberal Alliance ligger över sitt resultat i folketingsvalet 2011, 5,0 procent. Berlingske Barometer noterar partiet för 5,8 procent, Voxmeter för 5,6 procent. Hos Megafon ligger partiet den 26-28 maj på 5,8 procent, den 28 maj-2 juni på 6,0 procent.

Det vänsterliberala Radikale Venstre, som sitter i regeringen tillsammans med Socialdemokratiet, har länge legat under sitt valresultat från 2011, 9,5 procent, men kryper nog upp mot det igen. Berlingske Barometer rankar partiet för 8,7 procent, medan den senaste mätningen som ingår i den serien, Voxmeters, ger partiet 9,1 procent. I Megafon får partiet under perioden 26-28 maj 8,0 procent, under perioden 28 maj-2 juni 8,7 procent.

Det från regeringssamarbetet med Socialdemokratiet och Radikale Venstre avhoppade Socialistisk Folkeparti, som länge har legat under sitt valresultat 2011, 9,2 procent, lyckas inte så väl i vare sig Berlingske Barometer (5,4 procent) eller i Voxmeter (5,6 procent). Men Megafon ger partiet 6,3 procent 26-28 maj och 6,9 procent 28 maj-2 juni. Kanske får SFs mycket goda resultat i EU-valet också inrikespolitisk effekt.

Men partiets konkurrent på vänsterkanten, röd-gröna och feministiska Enhedslisten, ligger fortsatt högt. I Berlingske Barometer noteras partiet, som i valet 2011 fick 6,7 procent, för 10,2 procent, i Voxmeter för 9,7 procent. I Megafons mätning får partiet den 26-28 maj 9,8 procent, den 28 maj-2 juni 10,1 procent.

Håller man sig till den allra senaste mätningen, den från Megafon, leder nu för första gången på länge det röda blocket, med 50,8 procent, över det blå blocket, som samlar 48,6 procent.

Det skulle ju kunna tänkas locka statsministern att utlysa nyval för att på så sätt säkra regeringens fortlevnad. Men det kommer knappast att ske med det samma. Dels skulle det se övertaktiskt ut. Dels måste man nog först konstatera, att den nya politiska majoriteten inte bara är en tillfällighet.

Melodikrysset nummer 22 2014

Jag är i Öregrund igen. Det har regnat, men regnet är på upphällningen. Och hur som helst mår trädgården bra av en rotblöta.

Men det bästa av allt: datorn är tillbaka efter uppgradering och genomgång.

Faktiskt behövde jag den ändå inte särskilt mycket under knåpandet med dagens melodikryss – det mesta klarade jag spontant även i de fall, där artist/musik inte hör till mina egna favoriter.

Det senare gäller till exempel Lady Gaga och ”Applause”.

Jag är inte pryd, men en mer eller mindre sexistisk exponering av en sångerska – ännu mer påtaglig i fråga om Miley Cyrus, i dag med ”Wrecking Ball” – stör mig. Henne hade jag kanske inte lagt märke till, och det är väl poängen med det här, om jag inte hade sett utmanande bilder av henne i media.

Fast det här att låta utommusikaliska kvalitéer bära upp en skivartist är ju inget nytt. Ingen med Varg-Olles (Olle Nygren i speedwayklubben Vargarna) brist på sångröst skulle naturligtvis ha fått göra en skiva, om den inte hade sålt på ”artistens” namn. ”Här går det undan i svängarna” hette eländet.

Andra kan ju däremot både sjunga och skriva hörvärda låtar, vilket inte betyder, att allt de gör är omistligt. Lasse Berghagen och ”Låt mig få ge dig min sång” är exempel på det här.

Flertalet skiv- och sångartister strävar dock på, ibland på rutin, ibland med hits som resultat.

En som ofta lyckas är Mauro Scocco, vars ”Sarah” kan tjäna som exempel.

”Hvis du forstod” är kanske inte lika bra, men Sanne Salomonsen vill jag ändå räkna in i den här skaran.

Som mina läsare vet, uppskattar jag långt ifrån allt som framförs i Melodifestivalen, men ”Underbart”, i original med Kalle Moraeus och Orsa spelmän, i dag i en orgelversion, är en sån där låt som har en chans att leva kvar länge.

I mina yngre dar spelades ofta även äldre schlager, sådana med kanske ett par årtionden på nacken, relativt ofta i radio, och det gör att jag genast känner igen ”I en grönmålad båt”, när jag hör den i Melodikrysset, och också vet att det man gör där är ror.

Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” känner jag igen av samma skäl, även om jag senare både har besökt Engelska parken i Uppsala och lärt känna Owe Thörnqvist personligen.

Min personliga musiksmak rör sig inom mycket vida gränser.

Jag gillar Guns ’N Roses i ”Paradise City”.

Jag älskar ”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” av Georg Friedrich Händel, inte bara för att den förekom i den av mig beundrade Bo Widerbergs film ”Lust och fägring stor”.

Och Evert Taube hör till mina eviga favoriter. ”Oxdragarsång”, där han färdas med fyra ton på kärran, hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe. Kokkaffe – jag hällde en gammaldags TV-kanna full tidigt i morse.

Åka farfar!

Matti och Karin har försett mig och Birgitta med ytterligare ett barnbarn, nu lite över två år gammalt. Ella, som hon heter, är ett mycket socialt och läraktigt barn. Hon trivs på dagis, hjälper gärna andra barn och har som bästis och lekkamrat en pojke. Hon vill ständigt få böcker lästa för sig, vilket utvecklar hennes språk och fattningsförmåga.

I julas fick hon av farfar ett helt set Pippi Långstrump-saker: Pippi-hus av tyg, pippiperuk och pippikläder att ta på sig, pippiböcker och pippiattiraljer. När jag här om dan talade med sonen, Matti, i telefon, berättade han, att när familjen passerade en ryttarstaty, visade lilla Ella stolt sin kunskap: – Titta, Pippi och hästen!

Inför Kristi Himmelsfärdsdag frågade Matti om han och familjen fick komma och hälsa på i Uppsala. Farmor skulle visserligen vara ute på landet, i Öregrund, men farfar skulle vara kvar i Uppsala där det fanns fungerande dator – datorn i Öregrund var på översyn och uppgradering – och i Uppsala fanns ju också Ellas lite större kusiner Klara och Viggo samt deras mamma, Kerstin. Så självfallet var de välkomna.

Men sen kom allt tågtrasslet.

På torsdag var hur som helst Matti och Karin och lilla Ella på Stockholm C för att förhoppningsvis kunna ta sig till Uppsala, men tji! Tågen stod stilla.

När det sen visade sig, att köerna till ersättningsbussarna var mycket långa och de bussar som avgick var proppade med passagerare, bestämde sig Matti och Karin för att utflykten till Uppsala fick anstå till en annan gång.

De försökte förklara för lilla Ella att det tyvärr inte gick att resa, men Ella var inte så lätt att övertyga och sa mycket bestämt:

– Åka farfar!

Det här upprepade hon argt flera gånger, ända till dess att hon somnade i barnvagnen.

* * *

PS: Detta skrivs i Öregrund, där det nu finns en genomstädad dator med ett uppgraderat program.

(S) störst i Danmark – borgerliga Venstre ner på tredje plats

Borgerliga Venstre, i mätningarna nu länge Danmarks största parti, är mitt inne i en djup kris, försorsakad av partiledarens, Lars Løkke Rasmussens, extravaganta sätt att använda sitt partis pengar för eget och familjens bruk. I det just genomförda EU-valet halkade Venstre, med bara 16,7 procent av rösterna, ner på tredje plats, långt efter både segrande Dansk Folkeparti (26,6 procent) och tvåan Socialdemokratiet (19,1 procent).

Nu kan inte resultat i EU-valen automatiskt översättas till respektive partis ställning i den inrikespolitiska rankinglistan.

Men i fallet Venstre indikerar nu flera normala opinionsundersökningar, att partiet är inne i en mycket allvarlig kris. Och det har gått snabbt utför.

I Berlingske Barometer fogades två nya mätningar in, en från Yougov som gav partiet 21,3 procent, en från Voxmeter som gav partiet 22,1 procent, att jämföra med partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent. I en färsk undersökning från Megafon hamnar partiet ännu lägre, på 19,3 procent (- 7,1 den senaste månaden!), vilket är rekordlågt.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som vann det danska EU-valet, klarar sig strålande också i de båda först nämnda mätningarna med 23,9 respektive 19,2 procent, att jämföra med bara 12,3 procent i folketingsvalet 2011. Också i Megafon-mätningen får DF en hög uppslutning, 21,3 procent, men detta ger här partiet bara en andraplats.

Högst upp i partiligan ligger i den här mätningen Socialdemokratiet, som får hela 22,9 procent. Därmed är det inte långt kvar till partiets resultat i 2011 åra val, 24,8 procent. I Yougovs mätning fick partiet ännu bara stöd av 17,6 procent, men Voxmeter hade fångat uppgången och noterade partiet för 22,6 procent.

Socialistisk Folkeparti, som gjorde ett mycket gott EU-val, är efter sitt utträde ur regeringen uppenbarligen på väg uppåt igen. 4,8 procent i Yougov och 5,4 procent i Voxmeter men 6,3 procent i Megafon. Men fortfarande är det en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

Röd-gröna och feministiska Enhedslisten ligger omvänt kvar över sitt valresultat 2011, 8,7 procent, men medan Yougov fortfarande ger partiet 11,9 procent och Voxmeter 10,2, är Megafon nere på 9,8 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande parhäst i regeringen, socialliberala Radikale Venstre, får hos Yougov 8,7 procent, hos Voxmeter 9,4 procent och hos Megafon 8,9 procent, att jämföra med valresultatet 2011, 9,5 procent.

Konservative Folkeparti ligger under sitt valresultat 2011, 4,9 procent, hos både Yougov (4,2 procent) och Voxmeter (4,8 procent), men i Megafon-mätningen är man uppe i 5,2 procent, vilket antyder att partiet har erövrat stöd från tidigare Venstre-anhängare.

Också Liberal Alliance ligger över sitt valresultat 2011, 5,0 procent: 6,7 procent i Yougov, 5,8 procent i Voxmeter och 5,8 också i Megafon.

Än är det förstås för tidigt att säga, om de styrkeförhållanden Megafon-mätningen redovisar är bestående, men också de förändrade blockskillnaderna antyder, att något nytt har hänt i dansk politik: De fyra partierna i det blå blocket får tillsammans 51,9 procent, men de fyra partierna i det röda blocket nafsar dem i hälarna med sina sammantaget 48,1 procent.

Nye finske (S)-ordföranden blir finansminister

Den nyvalde ordföranden i det socialdemokratiska partiet i Finland Sosialidemokraattinen Puolue, Antti Rinne, meddelar att han tar över posten som finansminister efter Jutta Urpilainen, som han med knapp majoritet slog ut vid partikongressen nyligen.

Urpilainen kritiserades ju för att hon som finanansminister inte tillräckligt försvarade partiets intressen. Återstår att se om Rinne, med sin mindre rutin – han har inte ens suttit i riksdagen – lyckas bättre. Rinnes manöverutrymme begränsas också av vad den blivande ordföranden i Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) Alexander Stubb, snart ny statsminister, ger honom som utrymme.

Rinne kommer också att behöva använda mycket tid och energi åt att restaurera sitt parti, som nu i galluparna länge har haft generande låga tal och i det nyss genomförda EU-valet bara stöddes av 12,3 procent.

Ganska skiftande (S)-resultat i våra grannländer

Jag har via tidningar på nätet försökt följa vad som har skrivits om EU-valet i Danmark, Finland och Estland – när det gäller de två övriga baltiska länderna, Lettland och Litauen, saknar jag tyvärr nödvändiga språkkunskaper.

Men jag ska ändå försöka ge en bild av hur EU-valet avlöpte i vårt närområde.

Danmark

För den stora skrällen där stod det högerpopulistiska och EU-kritiska Dansk Folkeparti, som med 26,6 procent av rösterna blev största parti och fick fyra mandat. Till detta har säkert inte minst partiets toppkandidat Morten Messerschmidt bidragit – hans antal personröster, 465.758, är ett helt enastående resultat.

Som god tvåa placerade sig Socialdemokratiet med 19,1 procent, vilket gav tre mandat. Partiets toppkandidat Jeppe Kofod kom i personröstningsligan tvåa med 169.388 personröster, vilket alltså är långt under resultatet för Messerschmidt. Danska (S) har haft en viss medvind framför allt efter alla skandaler som har avslöjats om Venstres partiledare.

Motvinden för Venstre har drabbat partiet även i EU-valet. Partiet – inrikespolitiskt länge Danmarks största parti – har med 16,7 procent hamnat på tredje plats och får nu två platser i EU-parlamentet.

Krisande Socialistisk Folkeparti blev i det här valet med 10,90 procent fjärde parti i storleksordningen, och den som fick partiets enda mandat, Margrete Auken, kom med 153.072 personröster rent av trea i personvalsligan.

Det Konservative Folkeparti fick också en plats, och dess 9,2 procent, ett resultat långt över partiets siffror i de normala partimätningarna, tyder på att det har fått röster från väljare som i protest har lämnat Venstre.

Ett mandat har gått också till Folkebevægelsen mod EU, som i det här valet stöddes av 8 procent. Det är något mindre än det i dag normala stödet för Enhedslisten, som inte ställer upp i EU-valen – men en del av detta partis anhängare kan ju ha röstat på SF och Margrete Auken.

Ett mandat får också socialliberala Radikale Venstre, som i det här valet fick 6,5 procent.

Däremot blev EU-valet ett misslyckande för Liberal Alliance, som bara lyckades samla 2,9 procent av de avgivna rösterna.

Valdeltagandet i EU-valet var i Danmark 56,4 procent, vilket är märkbart över genomsnittet i hela EU-området.

Finland

Det ledande regeringspartiet Kokoomus (Samlingspartiet) lyckades trots att partiet är mitt uppe i ett partiledarbyte (och därmed ett byte av statsminister) mycket väl i EU-valet.: blev med 22,4 procent av rösterna största parti och får då fyra platser i EU-parlamentet. Toppnamnet, Alexander Stubb, fick också överlägset flest personröster. Problemet med det här, numera, är att Stubb ser ut att bli ny partiledare och statsminister, och då kan han ju inte ta plats i EU-parlamentet.

Tvåa i EU-valet blev Suomen Keskusta (Centern), som samlade 19,7 procent av rösterna, vilket ger tre platser. En av de valda är veteranen Paavo Väyrynen, men i fråga om röststöd slogs han av partivännen Olli Rehn.

På tredje plats hamnade populistpartiet Perussuomalaiset (Sannfinländarna) med 12,8 procent, vilket dock är märkbart lägre än i de normala partisympatiundersökningarna.

Det är fortfarande snäppet högre än resultatet för Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), som fick det häpnadväckande låga resultatet 12,3 procent (- 5,2 procentenheter), vilket ändå resulterade i att partiet lyckades rädda båda sina mandat. Eftersom Liisa Jaakonaari, som blev invald, är en känd och respekterad politiker, måste partiets valkatastrof rimligen bero på något annat, till exempel den nyss genomförda partiledarstriden.

Vihreä Liito (Gröna förbundet) får nu ett enda mandat (mot tidigare två) – dess röstandel, 9,3 procent, är märkbart lägre än i förra EU-valet (2009), 12,4 procent.

Det nyligen från regeringen avhoppade Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) belönas nu genom att också få 9,3 procent. Också det ger ett mandat – men det här är ett lyft jämfört med 2009, då partiet fick 5,9 procent.

Svenska Folkpartiet, som ofta lever farligt, räddade med 6,7 procent sitt enda mandat.

Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) erövrade dock, med 5,2 procent, inte något mandat.

I Finland var valdeltagande 40,9 procent, lägre än i det europeiska genomsnittet.

Estland

Det delvis nyliberala maktpartiet Reformierakond (Reformpartiet) kom i EU-valet tillbaka med full kraft, fick sina socialt och ekonomsikt vällyckade anhängare på fötter och vann överlägset, med 24,3 procent, EU-valet i Estland. Det här gav två platser i EU-parlamentet, och den som fick flest personröster, 45.037, var Reformpartiets Andrus Ansip.

Men nästan lika många personröster, 43.390, samlade den oberoende kandidaten Indrek Tarand, som jag tidigare har skrivit om. I partirankinglistan hamnar den här enskilde kandidaten på femte plats med 13,2 procent av de avgivna rösterna.

Tvåa i partirankingligan blev det i vissa frågor lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med 22,4 procent. Det intressanta med valutgången är att partiets enda mandat går till Yana Toom (född Tšernogorova) och inte till partiledaren Edgar Savisaar, som också kandiderade – Toom fick 25.263 personröster mot Savisaars 18.527. Estlands ryssar, som Savisaar flitigt har flirtat med, valde alltså en ryska i stället för partiledaren.

På knapp tredjeplats bland partierna kom det socialkonservativa, nationella och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) som med 13,9 procent fick en plats.

Och först på fjärde plats hamnade de senaste årens politiska raket, Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna), som i EU-valet bara lyckades få ihop 13,6 procent. Partiets nestor, Marju Lauristin, blev med 26.871 personröster (fler än både Tooms och Savisaars) invald i EU-parlamentet, men uppenbarligen misslyckades partiets valstrategi att späcka listan med kända politiker (flera av dem numera ministrar), bland dem också partiets ryska stjärnskott. Jag gissar på en ingående och rannsakande diskussion om partiets strategi och organisation i det här valet.

En sak att då begrunda är även det låga valdeltagandet, 36,44 procent.

Lettland

EU-valet i Lettland vanns av det högercentristiska Vienotȉba (Enhet), som fick hela 46 procent av de avgivna rösterna och fyra platser. Eftersom jag inte behärskar lettiska, kan jag inte ta del av lettiska valanalyser, men jag vågar gissa på att den kraftiga motreaktion de ryska aktionerna i Ukraina och Putins anspråk på att företräda de ryssar som bor utanför Rysslands gränser har väckt har bidragit till det här resultatet.

Tvåa kom det konservativa och nationella Nacionālā apvienība (Nationella alliansen) med 14 procent och ett mandat.

Först på tredje plats kom det tidigare mycket större, av ryssar dominerade Saskaŋa sociāldemokrātiskā partija (Socialdemokratiska partiet Harmoni) med 13 procent, vilket gav ett mandat. Harmonipartiets tidigare således dominerande ställning förklarades av dess karaktär av valkoalition. Det har numera, inte bara genom ankslutningen till den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet utan också genom att i partinamnet kalla sig socialdemokratiskt, en mycket klarare socialdemokratisk identitet – resterna av det gamla kommunistpartiet är heller inte längre i valkoalition med Harmoni-partiet. I den del av befolkningen, som främst har burit upp Harmoni-partiet, ryssarna, har det nu – se nedan – också bildats ett parti för att ta till vara just ryssarnas intressen.

Koalitionen ZZS – en koalition mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienībā – fick 8 procent och ett mandat.

Det sista partiet som fick mandat, ett sådant, var Latvijas krievu savienibā. Det är ett parti för Lettlands ryskspråkiga befolkning, så dess framgång i det här EU-valet, 6 procent, kan vara en viktig förklaring till det socialdemokratiska Harmoni-partiets tillbakagång.

Valdeltagandet var ganska lågt, 30,04 procent.

Litauen

Knappt största parti, med 17,39 procent och 2 mandat, blev valkoalitionen TS-LKD, Tėvynės sajunga (Fosterlandsunionen)-Lietuvos krikščionys demokrati (Kristdemokraterna). Partiet är konservativt och kristdemokratiskt.

Tätt efter, som tvåa, kom det ledande regeringspartiet, Lietuvos socialdemokratų partija (Socialdemokraterna) med 17,27 procent, vilket också gav två mandat.

Trea kom Lietuvos respublikos liberalų sajūdis, liberalerna, med 16,52 procent och två mandat. Som namnet anger är partiet liberalt.

Fyra, med 14,27 procent och två mandat, kom det nationalkonservativa och populistiska Tvarka ir teisingumas (Ordning och lag). I Litauen ingår detta parti i den av Socialdemokraterna ledda regeringskoalitionen.

På femte plats, med 12,83 procent, kom Darbo partija (Arbetspartiet), som fick ett mandat. Det här partiet är centristiskt och populistiskt och sitter i den litauiska regeringen tillsammans med Socialdemokraterna.

Valkoalitionen LLRA fick stöd av 8,06 procent och erhöll också ett mandat. Lietuvos lenkų rinkimų akcija och Akcja Wyborcza Polakóv na Litwie är ett konservativt parti för den polska minoriteten i Litauen. Det här partiet ingår i den socialdemokratiskt ledda regeringskoalitionen i Litauen.

Sista parti som fick ett mandat var Lietuvos valstiečių žaliųių sajunga, ett parti för gröna och bönder. Det här partiet fick 6,62 procent av rösterna.

Valdeltagandet i Litauen, 44,91 procent låg över europagenomsnittet, vilket säkert har sin förklaring i att EU-parlamentsvalet sammanföll med presidentvalet.

Socialdemokratin reducerad till hälften av vad den kunde vara

Jag har sen tidiga tonår sett mig som socialdemokrat, i 34 år arbetat på socialdemokratiska partistyrelsen, röstat i samtliga val där jag har haft rösträtt och då alltid röstat (S).

Jag är gammal EU- och EMU-motståndare, vilket jag bland annat har markerat genom personröstningen. I går la jag åter min röst på Anna Hedh (S).

Och hon återvänder till EU-parlamentet tillsammans med bland andra förstanamnet på Socialdemokraternas EU-valsedel, Marita Ulvskog, som jag också har kämpat tillsammans med på samma skansar.

Därmed inte sagt att jag skulle vara beredd att kryssa alla kandidater på den socialdemokratiska valsedeln. En del av dem är inte profilerade nog; somliga av dem har, från mina utgångspunkter, till och med fel profil, inte minst i den helt centrala frågan federalism/mesta möjliga nationella självstyre.

Just det föreliggande resultatet i EU-valet får mig dock att reflektera över en annan aspekt av den nutida socialdemokratins tillkortakommanden: Partiet förmår inte längre förena grupper, som tillsammans är så stora, att de, om de agerar tillsammans, kan bilda den riktningsgivande och styrande majoriteten.

Socialdemokratin vinner i och för sig storleksligan i EU-valet, men står i realiteten med sina 24,4 procent kvar ungefär på sin futtiga nivå i förra EU-valet.

Men Miljöpartiet ökade med 4,4 procentenheter till 15,3 procent och blev därmed näst största parti. Själv såg jag tidigt den gröna dimensionens växande betydelse för politiken, och i 1990 års partiprogram – jag var huvudsekreterare i programkommissionen och min hustru den tidens miljöminister (S) – finns ett mycket tydligt och omfattande röd-grönt perspektiv. Hade det här perspektivet också fått sätta sin fulla prägel på de kommande årens miljö- och energipolitik, skulle marknaden för ett så stort Miljöparti som dagens ha varit en helt annan. Det senare inte sagt som något klander av Miljöpartiets spetskandidat Isabella Lövin, som jag känner till också på ett annat sätt, genom Ordfront.

Vänsterpartiet, förr med förtydligandet Kommunisterna, bekämpades både i 1990 års partiprogam och i 1975 års partiprogram, som jag också var huvudansvarig för, med skarpa ideologiska argument. Ironiskt nog har dagens Vänsterparti i centrala frågor som skola, vård och omsorg ställt sig på ståndpunkter, som var helt centrala för socialdemokratin inte bara för Olof Palme och i 1975 års partiprogram utan faktiskt också i 1990 års partiprogram. Vår ståndpunkt förr var att en radikal men demokratisk vänster naturligt hörde hemma inom socialdemokratin, men under senare år har i stället allt för många radikala socialdemokrater sökt sig till Vänsterpartiet. Och ändå talar allt för att allt färre i dag ser privata och vinstdrivna alternativ som nödvändiga för bra vård, skola och omsorg. Annars tyckte jag att partiets spetskandidat Malin Björk gjorde bra ifrån sig i utfrågningar och debatter.

Vänsterns resultat i EU-valet, 6,3 procent, är ju knappast ett vittnesbörd om sanningshalten i denna utsaga, men detta ganska måttliga valresultat måste ju också ses i ljuset av den gamla vänsterledaren Gudrun Schymans plötsliga genombrott. Hennes Feministiskt initiativ fick nämligen i EU-valet 5,3 procent, också det vänsterröster i ordets vidare mening. För också Socialdemokratins försumlighet i jämställdhetsrelaterade frågor har bidragit till Fi!s framgångar. Och även när det gäller de här frågorna skulle jag kunna ge mängder av radikala skrivningar i 1990 års partiprogram, vilka möjligen är kända för dem som styr och ställer i dagens parti men som inte verkar omfatta de här kraven med tillräcklig glöd.

Sverigedemokraterna, som också de har gjort ett kanonval – 9,7 procent – kan med sin förvirrade ideologi med många obehagliga inslag inte inrangeras på den politiska vänstersidan, tvärt om, men det vore att blunda för verkligheten att inte erkänna, att SD liksom flera av de övriga partier, som nu kommer att formera en ny stor grupp i EU-parlamentet, också attraherar delar av den arbetarklass, som i dagens värld känner sig trängd, hotad och utmanövrerad. Jag vill verkligen inte försvara deras slutsatser – men helt utan skuld är väl heller inte de gamla arbetarepartier som till sin medlemsstruktur och politiska inriktning kraftigt har fjärmat sig från sitt ursprung?

Ser vi på den normala borgerliga sidan, finns där förstås ett och annat glädjeämne.

Ett sådant är Moderaternas genomklappning. 13,6 procent (- 5,2 procentenheter) är väl ungefär vad partiet förtjänar. Jag vill inte gå så långt som till att kalla partiets spetskandidat Gunnar Hökmark för det som undslapp Marita Ulvskog, men det ord hon använde är väl vad som återstår av Moderaterna efter det här EU-valet.

Lars Adaktusson är enligt min mening mycket överskattad i sin nya roll som politiker. Jag har lyssnat på honom i etermedia, och även om hans TV-kändisskap gav Kristdemokraterna 6,0 procent, är jag verkligen inte imponerad av hans kunskaper eller argumentationsförmåga.

Folkpartiets stjärna Marit Paulsen, som jag lärde känna på den tiden då hon var socialdemokrat, slet så mycket hon orkade men verkade också ha luckor i frågor som inte är hennes egna käpphästar. Gissningsvis orkar hon inte sitta i EU-parlamentet perioden ut, och då åker Cecilia Wikström upp ett snäpp. Det är en energisk och engagerad dam – jag känner henne en smula från vår gemensamma hemstad Uppsala. Något tredje manat räckte Folkpartiets 10,0 procent (- 3,6 procent) inte till.

Dagens Centerpartiet, lett av Annie Lööf som inte har ett fikonlööf kvar av den bondeförbunds/centerideologi, som fortfarande levde i det här partiet, när jag som journalist följde centerstämmorna på 1970- och 1980-talen, har jag i dag ett mycket kluvet förhållande till. Men Kent Johansson minns jag med viss sympati fån dåtidens CUF.

Melodikrysset nummer 21 2014

Några undrar kanske vart ja har tagit vägen.

Nå, visserligen har jag en inflammerad fot som värker, men jag är inte död än, och jag ska till min husläkare i morgon.

Nej, i förra veckan bodde jag i sommarhuset i Öregrund och fick då också dit en reparatör från den firma vi har köpt vår dator där av. Han vidtog en del åtgärder men ville sen ta datorn med sig till firman i Östhammar, fast sen visade det sig, att allt inte kunde göras färdigt till fredag eftermiddag, som jag hade angett som nödvändig leveranstid. Så jag blev datorlös fredag, lördag och söndag (och kom i stället överens om hemleverans och installation fredag i den här veckan, (då jag kan åka ut till huset i Öregrund igen).

Den tid jag på söndag kväll fick i lägenheten i Uppsala använde jag till att först gå och rösta i EU-valet och sen se valvakan under resten av kvällen. Jag kommer att skriva om utfallet i EU-valet också, utförligt och separat.

Melodikrysset lyssnade jag på och löste i vanlig ordning på lördagsmorgonen, men jag kunder alltså av angivna skäl inte lägga ut mitt vanliga lördagskåseri om krysset. Lite av en utmaning var det att lösa krysset helt utan hjälpmedel, främst internet, men det gick.

Svaret på allra sista frågan, den som illustrerades med ”Another Saturday Night”, Andreas, gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav, men jag hade egentligen ingen aning om vilken Andreas det handlade om. Nu när jag åter är i Uppsala och har tillgång till en dator, tar jag reda på att den som sjöng heter Andreas Weise – men hans existens har jag inte ens noterat tidigare.

Det är ju som bekant inte all populärmusik som finner nåd inför mina öron, men jag tar till mig både yngre och äldre sådan, när jag tycket att det finns skäl.

E-type – Martin Eriksson – är inte alls oäven i ”Back 2 Life”.

Och värre har jag hört i dansbandsgenren än Schytts gamla hit ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Å andra sidan var inte allt glimmande guld heller i melodifestivalerna förr i världen. 1969 blev Sten Nilsson, också han känd från dansbandsvärlden, trea med den ganska intetsägande ”Gång på gång” – här hjälpte det inte med draghjälp från den rutinerade Mats Olsson.

Å tredje sidan är inte allt ABBA och Benny Andersson har gjort guld det heller. ”The Piper” hör väl inte till deras bästa skapelser.

Nästan utmanande av Anders Eldeman var det att spela ”Champagnegaloppen” ytterligare en gång. Fast den här gången efterlyste han varken kompositören eller dennes hemland utan det alternativord tyskarna använder för drycken i titeln, nämligen sekt.

Evert Taube förekommer ju mycket ofta i krysset, men där finns det mycket att välja på. Rönnerdahl förekommer i några av Taubes visor, och det vi hörde i det här fallet var ”Sjösalavår”.

En annan gammal favorit är Bo Setterlinds text ”Du är den ende”, som sen fortsätter med ”som”. Vi minns den med Lill Lindfors, men här hörde vi en instrumentalversion med Ernie Englund.

Jag har alla James Bond-filmerna, numera i box, således också ”A View To a Kill”, på svenska ”Levande måltavla”. För musiken i filmen står Duran Duran.

Däremot har jag aldrig sett ”Dirty Dancing”, detta trots att jag uppmanades till det av kompisar, när filmen gick upp på de svenska biograferna.

Sen är det kvar två musikaliska favoriter att redovisa.

Redan i mycket unga år kom jag i kontakt med Povel Ramels musik. Till det bidrog bland annat min äldre och nu döda kusin Kreete, som efter att ha kraschat några av bröderna Nordins stenkakor i mitt första riktiga hem här i Sverige, i Juniskär utanför Sundsvall, köpte några nya, då mycket populära. En av dem var Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Den spelade vi om och om igen på nordinarnas vevgrammofon, uppställd på golvet på den öppna verandan mot vägen.

En annan favorit, från sextiotalet och framåt, var Cornelis Vreeswijk. Hans ”Jag hade en gång en båt, med segel och mast och köl” – i original ”Sloop John B” eller ”Wreck John B” och insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys – hittar du texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Med bästa hälsningar från Wreck Enn K.