Att döda ett barn

”Stockholm Östra” (2011) är Simon Kaijser da Silvas långfilmsdebut, en förbluffande välgjord sådan – men regissören hade tidigare gjort andra typer av filmer, bland annat för TV och för barn.

Filmens tema, att råka döda ett barn, är ju inget nytt – bland andra Stig Dagerman har skrivit en berömd novell om en bilolycka. Men här, i Pernilla Oljelunds manus, ligger fokus på vad som händer sen, med bilföraren Johan (Mikael Persbrandt), som efteråt blir frikänd i rätten, och den omkomna flickans mamma Anna (Iben Hjejle), som har skickat i väg dottern till skolan på cykel. De bor ganska nära varann, men känner inte varann, och Johan drivs att ta kontakt med mamman, vilket han gör på Östra Station och sen på tåget.

Han törs inte bekänna att det var han som körde på hennes dotter, men han blir omedelbart tagen av Annas skönhet och sätt, och när hon på sätet i vagnen glömmer kvar en sak, får han anledning att söka upp henne hemma för att ge henne det hon tappade bort. Ur det här växer bit för bit en ömsesidig attraktion, en attraktion som hela tiden hotas av det svarta hål han gör sitt bästa för att inte blotta. Den här attraktionen hotar också deras tidigare existerande familjerelationer, men det är magnetismen mellan Johan och Anna, den som snart övergår i kärlek, som är det centrala i filmhandlingen.

Sen kommer ändå den oundvikliga kraschen: Hon lämnar honom, när sanningen, som han har dolt, avslöjas.

Han reagerar med att tappa lusten att leva, tar en överdos tabletter för att göra slut på sitt liv.

Men hans dragningskraft på henne har inte upphört att fungera, och hon hittar honom och lyckas tillkalla en ambulans, som för honom till sjukhus, där hans liv kan räddas. Och där, när han vaknar, finns hon hos honom igen.

Det märkliga med den här historien är att den berättas så återhållet, faktiskt helt utan sentimentalitet.

Snurrig, åtminstone vad gäller filmhandlingen

Ivar Johanssons (regi) ”Snurriga familjen” (1940) finns återutgiven i den så kallade ”Pilsnerboxen”, men även i det här fallet gäller att detta inte främst beror på att där dricks så mycket pilsner.

Man anar av uppläggningen att filmen kan ha en scenförlaga, och mycket riktigt: Den har som närmaste förlaga den tyska pjäsen ”Eine feine Familie” (och har också hämtat inspiration från en annan tysk fars, ”Es kommt in den besten familien”), men miljön är här ett fjällhotell i Åre, där också en del exteriörer har filmats. Filmmanuset har skrivits av två svenskar, Torsten Lundqvist och Sven Zetterström.

Filmhandlingen, med ganska många farsgags, är någon gång roande, men den här filmen hör verkligen inte till de mest sevärda i ”Pilsnerboxen”.

Den snurriga familjen består av den åtminstone till att börja med välbeställda familjen Blom: pappa Theodor, Todde (Thor Modén), mamma Laura (Elsa Carlsson), sonen Karl-Erik (Åke Söderblom) och dottern Anne-Marie (Eivor Landström). Den beter sig som om den ägde hotellet: har högljudda fester med musik och dans vilket hindrar de övriga gästerna, gradvis allt färre, från att sova. När läget till slut blir så ohållbart att hotelldirektören måste tala med dem, köper Theodor Blom hela hotellet.

Det här leder till att hela personalen säger upp sig.

Krisen blir ännu mer akut genom att Blom får veta, att hans pengar nu är slut. I det läget måste familjen själv ta över driften av hotellet: pappa blir inte bara direktör utan också receptionist och portier, fru Blom tar över köket, sonen blir kypare och dottern servitris. Med lite påhittighet så går det, men den som sen får snurr på verksamheten igen är den återvändande portiern, Svensson (Eric Abrahamsson). Denne räddar också hotellrörelsen ekonomiskt genom att gå in med pengar. Allt det här gör han för att han har blivit betuttad i dottern Blom, som han mycket riktigt får i filmens happy end.

Filmen innehåller också ganska många musikinslag, där Åke Söderblom får möjlighet att visa sina talanger på piano.

Borgerliga Venstres starka opinionsdominans i Danmark verkar bruten

Socialdemokratiet är i Gallups senaste mätning uppe i 22,4 procent. Det innebär en ökning med 2,1 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i början av maj. Berlingskes Index, som utgör ett genomsnitt av ett antal mätningar under senare tid, ger partiet 21,3 procent. Fortfarande är det alltså en bit kvar till valresultatet 2011, 24,8 procent.

Socialdemokratiet har vunnit fler väljare från Venstre (12.530) än sin vänsterliberala regeringspartner Radikale Venstre (4.755), men Venstres tapp till Konservative (16.390) är större, och den helt dominerande delen av de flyende venstreväljarna, 137.802, har gått till Dansk Folkeparti.

Dansk Folkeparti minskar i den här mätningen med 0,8 procentenheter men får ändå stöd av 20,9 procent mot bara 12,3 procent i valet 2011; partiets barometergenomsnitt ligger dock på 21,1 procent.

I den här mätningen minskar krisande Venstre med 2 procentenheter till 21,9 procent (22,6 procent i index), vilket ska jämföras med valresultatet 2011, 26,7 procent, och ännu högre opinionssiffor i rader av undersökningar fram till krisen kring Lars Løkke Rasmussen. Det är framför allt bland de yngsta väljarna Venstre tappar kraftigt i stöd: bara 8,5 procent av väljarna i åldern 18-24 år anger Venstre som sitt val. Venstres återstående väljare har också en manlig övervikt, 57,9 procent (mot 42,1 procent kvinnor).

Konservative har – se ovan – alltså dragit till sig en slatt väljare från Venstre: har sedan mätningen förra månaden ökat med 0,8 procentenheter till 5,5 procent, vilket ligger över valresultatet 2011, 4,9 procent. I Berlingske Barometer får partiet 4,9 procent.

Liberal Alliance backar med 0,5 procentenheter till 4,3 procent, vilket understiger valresultatet 2011, 5,0 procent. I Berlingske Barometer noteras partiet för 5,5 procent.

Radikale Venstre, som är ett vänsterliberalt parti och sitter i koalitionsregering tillsammans med Socialdemokraterne, går fram med 0,7 procentenheter till 8,7 procent, vilket fortsatt ligger under valresultatet 2011, 9,5 procent. Barometergenomsnittet är 8,5 procent.

Det från regeringssamarbetet avhoppade Socialistisk Folkeparti ökar i den aktuella mätningen med hela två procentenheter till 7,9 procent, vilket fortfarande är lägre än valresultatet 2011, 9,2 procent. Barometergenomsnittet är för SF 6,2 procent.

Den här uppgången verkar ha skett på bekostnad av röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som minskar med 2,7 procentenheter till 7,1 procent, vilket är obetydligt över valresultatet 2011, 6,7 procent. Barometergenomsnittet ger partiet fortfarande 9,4 procent.

Två norska opinionsundersökningar med delvis olika resultat

I Norge har två opinionsmätningar publicerats samtidigt, dock med olika resultat.

I den mätning Respons Analyse har gjort för Bergens Tidende och Aftenposten går det uppåt, + 0,4 procentenheter, för Arbeiderpartiet, som får 33,6 procent mot 30,8 procent i stortingsvalet 2013.

Nedåt, – 0,3 procentenheter, går det däremot för det ledande regeringspartiet Høyre, som får 26,5 procent mot 26,8 procent i 2013 års val.

Dess regeringskollega, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet ökar dock med 1,6 procentenheter till 14,4, vilket fortfarande ligger under valresultatet 2013, 16,3 procent.

Aftenposten ägnar sin nyhetsartikel om den här undersökningen huvudsakligen åt Kristelig Folkepartis fortsatt låga nivå, 5,4 procent (- 0,3), vilket är under valresultatet 2011, 5,6 procent. Tidningen påpekar, att KrF fortsatt ligger under det som 2009 betecknades som ett katastrofval och som ledde till partiledarbyte: Dagfinn Høybråten byttes ut mot Knut Arild Hareide. Att den senare har försökt bredda väljarunderlaget till grupper långt utanför kretsen av kristna fundamentalister har uppenbarligen inte hjälpt.

Liberala Venstre, som liksom KrF fungerar som parlamentariskt underlag för den blå-blå regeringen, går det heller inte så bra för. I den aktuella mätningen backar partiet med 0,1 procentenheter till 4,7 procent; Venstre ligger därmed under valresultatet 2013, 5,2 procent.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som valde att ingå i den röd-gröna regering som föll i valet 2013, minskar också med 0,6 procent till 5,5 procent, vilket är identiskt med valresultatet.

Kollegan i samma regering Sosialistisk Venstre ligger med 4,3 procent (+ – 0) aningen över valresultatet 2013, 4,1 procent.

Dess yttervänsterkonkurrent Rødt ligger oförändrat på 1,1 procent, vilket är identiskt med partiets valresultat 2013.

Och Miljøpartiet De Grønne, som står utanför blockpolitiken, ligger med 3,3 procent (- 0,2 procentenheter) fortsatt under fyraprocentsspärren, men partiet samlar nu fler än i 2013 års val, 2,8 procent.

* * *

Norstats junimätning, som samtidigt publicerades i Vårt Land, är en påminnelse om att man inte kan ta enskilda opinionsmätningars resultat för givna – den här mätningens resultat visar nämligen annorlunda resultat än de som redovisas ovan.

Dock bekräftar Norstat-mätningen det många andra mätningar också indikerar: Arbeiderpartiet ligger påtagligt över partiets resultat i valet i fjol. I den aktuella mätningen får AP 35,8 procent, vilket är en uppgång med 1,4 procentenheter.

Høyre ökar i den här mätningen med 0,7 procentenheter, till 26,9 procent.

Fremskrittspartiet ökar med 0,4 procentenheter till 14,1 procent.

Kristelig Folkeparti får 5,0 procent och Venstre 4,7 procent.

Senterpartiet tappar i den här mätningen 1,2 procentenheter och stöds av 4,4 procent.

Ännu mer illa ute är Sosialistisk Venstre, som från maj till juni tappar 1,9 procent. Det betyder att SV är nere på rekordlåga 2,5 procent och alltså ligger långt under fyraprcentsspärren.

SV kan ha tappat väljare till det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne, som i den här mätningen ökar med 0,9 procentenheter och når magiska 4 procent (= spärrgränsen).

Rødt stöds av 1 procent.

Melodikrysset nummer 23 2014

Det tog en stund innan poletten föll ner och jag begrep att det var Justin Timberlake Bieber som sjöng ”Rollercoaster” – han hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner förstås till honom.

Snäppet svårare i dag (för mig alltså) var det faktiskt att identifiera Sibel. Hennes ”Stop” från Melodifestivalen 2010, som jag bevisligen lyssnade på, har helt uppenbart inte satt några spår i mitt musikminne.

Petra Nielsen minns jag däremot från Melodifestivalen 2004, främst för hennes kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”.

Per Gessle är en artist, vars skivor jag aldrig har köpt. Likafullt är han hyggligt lätt att känna igen. I dag hörde vi honom i ”En sten vid en sjö i en skog”.

Då står mig den taubeska naturromantiken närmare. I dag spelades Evert Taubes ”Sjösala vals”, där han besjunger Orrberget. Vill ni ha hela texten, finns den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Naturromantik, fast från en helt annan landsända, hittar man också i Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”.

I dag verkade det faktiskt som att Anders Eldeman över huvud taget vädjade till makterna om mer sommar och sol.

Han spelade ”Sol” med Anders Eriksson ur ”Alla ska bada”.

Och så lät han Ane Brun (på hyllningsskivan till bröderna Gärdestad) sjunga ”Ge en sol”. Ane Brun har jag förresten hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm.

Som läsarna av denna blogg vet, ser jag och skriver ofta om film. I dag bjöds vi på musik ur två filmklassiker.

Den första av dem, ”En fattig trubadur”, är svensk och har gjorts i olika versioner, dels av Edvard Persson i ”Vart hjärta har sin saga”, dels senare av Cornelis Vreeswijk.

Temat ur ”High Noon” från 1952 (på svenska ”Sheriffen”) sjöngs av Tex Ritter.

Politik är Eldeman försiktig med i sitt kryss, men i dag lät han en forn göteborgsradikal sjunga om företagsdemokrati. I Karl Gerhards – en annan radikals – original var temat ”Idel ädel adel”.

En annan uddig samhällsskildrare är Magnus Uggla, men hans texter är mer allmänt satiriska än uttalat politiska. I dag var hans budskap ”Jag dansar aldrig nykter”, vilket enligt Eldeman kunde ha sin grund i att han dess förinnan måste ha besökt en bar.

Och sen, när spriten har gått in och vettet ut, händer det ju en del att de med Rally börjar skråla ”Ska vi byta fruar med varann?”.

Fast i Hans Alfredsons original, avsedd för barn, var ju budskapet oskyldigare: Ska vi byta grejer med varann? Alfredsonversionen ville Eldeman ha i singularis, grej.

Bitvis roande pilsnerfilm – men det är ju inte pilsner de dricker!

Weyler Hildebrands (regi) ”Pensionat Paradiset” (1937) med manus av Robert Wahlberg och Artur Enell brukar ses som sinnebilden för begreppet pilsnerfilm – men så mycket pilsner dricks där ju inte, snarare då andra starkvaror. När Julle Bergström (Thor Modén) har sjungit ”En äkta mexikanare” i en scen, där han har låtsats vara operasångaren Don Carlos, förklarar han inför pensionatsgästerna, att medlet för att få bra sångröst är hojtarolja, och på frågan var man kan få tag på det svarar han ”På Systembolaget”, med tillägget att man då bör fråga efter Kron.

Starkare varor än pilsner förekommer också till exempel i scenen, där pigan Lotta (Marita Marke) under syarbete använder sig av fästmannen och skräddarlärlingen Nisse (Nils Ericson) som provdocka med peruk och allt och Nisse sedan blir uppvaktad av sol-och-våraren och tjuven Kihlman (Arthur Fischer), här opererande under namnet baron de Planche.

Tidens kritiker, framför allt Carl Björkman i Dagens Nyheter, var inte nådiga mot den här filmen. Bland det som Björkman nämnde fanns mängden av slapstickartade detaljer, som fanns inlagda i filmhandlingen: pensionatsgästerna och deras beteende (adelsdam med taxeringkalender, barn som inte kan hålla tätt, någon som nyser i väg det som serveras på smörgåsbordet, skokräm i stället för solkräm, Nisses erövring, iförd dambaddräkt med ballonger som bröst, av simborgarmärket, då ena ”bröstet” exploderar, när nålmärket ska fästas där). Mycket är ganska plumpt men ett och annat också pricksäkert, som fröken Cronbloms (Lili Ziedner) kommentar om den just anlända morgontidningen: ”Det var rysligt vad få döda det var i dag då!”.

Carl Björkman kallade den här filmen för ”ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald”, men det är ändå att ta i. Själv har jag inte några större svårigheter att skratta åt de flesta farsinslagen. För egen del har jag svårare med bristen på normal realism, sådant som att innehavarinnan av pensionatet, Elvira Pettersson (Julia Caesar) inte skulle känna igen den närboende skräddaren Julle Bergström, när han en natt besöker pensionatet för att dra ur sladden till det strykjärn hans syster, pigan Lotta, har glömt på, och då – när han blir upptäckt – låtsas vara Don Carlos från Argentina.

Jag skulle naturligtvis kunna återberätta hela den snåriga farshandlingen, men jag nöjer mig med att avslöja vad som händer mot filmens slut. Lotta och Nisse får varann, så också Elsa Petterssons dotter Margit (Greta Ericson) och Margits älskade ingenjör och racerbåtsförare Erik Karlsson (Folke Helleberg), det senare efter det att den av mamma Elsa förordade Kihlman har avslöjats som en simpel tjuv. Kihlman försöker fly i en racerbåt men besegras ombord i ett rejält filmslagsmål av Julle. Erik belönas med en stor summa pengar av den riktige Don Carlos (Carl Hagman), som nu har dykt upp.

Även Julle åker dit, på äktenskap med Elsa.

Allt det här hindrar inte, att det mesta i den här filmen görs med mycket gott humör och av rutinerade skådespelare. Nämnas bör också, att filmen innehåller ganska många sång- och musikinslag, och att man i småroller ser några mycket kända skådespelare och sångare som Sigge Fürst, John Botvid och Calle Reinholdz.

Leden sluts bakom Løkke Rasmussen. Före detta SF-minister gör politisk comeback som socialdemokrat

Opinionsmätningsföretaget Wilke har för Jyllands-Postens räkning frågat 500 Venstre-väljare om Lars Løkke Rasmussen fortsatt, efter de affärer som har solkat hans namn, är rätt man att leda partiet.

Krisen kring partiledaren ledde som bekant till att stödet för partiet sjönk och en del medlemmar och förtroendevalda lämnade partiet, men nu sluts leden: sju av tio venstreväljare tycker att det var rätt beslut av Venstres partistyrelse att låta Løkke sitta kvar som partiordförande. Övriga svarar i ungefär lika delar, att det var fel eller att de inte vet.

Tillfrågade statsvetare och andra bedömare är överraskade över den stora uppslutning Løkke fortfarande har.

Men danska media rapporterar samtidigt, att Venstre mitt under ledarkrisen har fått flera hundra nya medlemmar.

Sedan får vi förstås i kommande opinionsmätningar se, hur det för närvarande relativt låga stödet för Venstre utvecklas.

* * *

Under Socialistisk Folkepartis stora kris nyligen, som ändade i att partiet bytte ordförande och lämnade regeringskoalitionen, tappade SF två av sina förutvarande ministrar till socialliberala Radikale Venstre respektive Socialdemokratiet.

Astrid Krag, som blev socialdemokrat, har sen dess försäkrat sig om att få en valbar plats i nästa folketingsval, nu hos Socialdemokraterne. Nu har hon också fått en egen plattform i den socialdemokratiska gruppen i Folketinget: Hon blir ældreordfører med uppdrag att utveckla partiets äldrepolitik.

Den amerikanska mardrömmen

Charles Laughtons film ”Trasdockan” (”The Night of the Hunter”, 1955) fick inte det erkännande den förtjänar när den gick upp på biograferna, varken i USA eller här i Sverige, men senare har den – med all rätt – kommit att räknas in bland filmklassikerna. Charles Laughton och James Agee baserade sitt filmmanus på en bästsäljande roman med samma namn av Davis Grubb (1953), på svenska kallad ”Nattens onda ögon” (1955). Handlingen i den här historien är förlagd till depressionseran.

Men det är filmversionen, i Laughtons regi och med fantastiskt svart-vitt foto av Stanley Cortez, som är ett mästerverk. Den pendlar mellan skenbar idyll och en nervslitande expressionism med rekvisita hämtad från skräckromantikens mörkaste skrymslen. Kameraåkningarna mellan de gulliga djur barnen i filmen passerar under sin båtfärd på floden och deras egen förföljare, Döden på sin vita häst, hör till det otäckaste som har visats på film.

Den familj Harper som står i centrum för handlingen är white trash. Pappan, Ben (Peter Graves), begår rånmord men lyckas innan han grips överlämna de 10.000 dollar han har tillskansat sig, till sonen, John (Billy Chapin), som hittar ett gömställe i lillasyster Pearls (Sally Jane Bruce) trasdocka. Sonen får stränga order av pappan om att inte yppa att han vet något om var pengarna finns. Alltså berättar John inget ens för mamman i familjen, Willa Harper (Shelley Winters).

Men strax efter att det här händer grips pappan av polisen, sätts i fängelse och döms att hängas för rånmord. Hans familj där hemma drabbas dubbelt. Barnen får också sona för faderns dåd – de andra barnen i skolan hånar och plågar dem genom att sjunga ”Hing. Hang. Hung. See what the hangman done.”

I fängelset har pappan uppenbarligen undsluppit sig något som väcker cellkamratens intresse: Tydligen finns det en stor summa rånpengar undanstoppade någonstans därhemma. Cellkamraten Harry Powell (mästerligt och otäckt spelad av Robert Mitchum), är, trots att han är pastor, inte Guds bästa barn han heller – men han sitter inne för det betydligt mindre allvarliga brottet bilstöld och släpps så småningom ut. Fast några skrupler har han inte, så han föresätter sig att spåra de undangömda pengarna och själv lägga rabarber på dem. Människor han möter på sin väg bländar han med en blandning av skenhelighet och teatraliska trick: på hans händer finns tatuerade LOVE respektive HATE.

När han börjar slå sina lovar runt det som återstår av familjen Harper, introduceras han genom att hans skrämmande skugga genom fönstret tränger in i barnens sovrum.

Men det är mot modern han sätter in en stöt genom att bruka en kombination av gudlighet och manlig charm, och snart har änkan med sina två barn fallit till föga och gift sig med honom. Pastor Powell visar sig inte vara ett dugg intresserad av den äktenskapliga sängen men desto mer av vad barnen kan tänkas veta om var deras pappa har gömt rånpengarna. Så när han har konstaterat, att Willa uppenbarligen inte vet något av nytta och dessutom börjar bli varse vad han utsätter barnen för, mördar han henne en natt och förankrar kroppen i floden.

Vi får se vad som har hänt genom en fiskande grannes ögon: Han ser henne där nere i vattnet med håret vajande som sjögräs – men blir rädd för att han, alltför ofta en fyllbult, själv ska bli anklagad för mordet, så han säger inget till någon.

Pastorn iscensätter en historia om att hustrun har rymt – hennes avskedsbrev har han tyvärr bränt.

Nu är barnen i styvpappans våld och alltså mycket illa ute. Till slut tvingar pastorn John att erkänna att pengarna finns, men John slår i pastorn att de finns nedgrävda nere i källaren. Och just när pastorn har konstaterat, att detta är omöjligt med det golv som finns där, springer John och systern ut och låser dörren. Fast nu är goda råd dyra. John och Pearl springer ner till familjens roddbåt nere vid floden och lyckas få ut den, med sig och systern i, ögonblicket innan pastorn hinner fånga in dem.

Och så börjar en nattlig flodfärd med målet att hitta den som de tror förrymda mamman. Men efter dem följer längs stranden deras förföljare på hästryggen, som en ond demon.

De klarar sig rätt länge: sover över i en höloge men flyter i land med ekan i en vassrugge där de blir upptäckta och haffade av en barsk tant. Hon (Lilian Gish) driver ett religiöst barnhem för föräldralösa och övergivna barn, så efter ett kort förhör med barnen blir dessa skrubbade rena, får rena och hela kläder och förstås mat – och så får de stanna i det här barnhemmet. Rachel Cooper, som barnhemsföreståndarinnan heter, är en förståndig kvinna och får ur barnen tillräckligt för att förstå att den där pastorn hör till Satans anhang, så när han trots hot och varningar återkommer en andra gång, skadskjuter hon honom helt sonika med det gevär hon har och också kan hantera.

Polisen kommer och tar hand om pastorn – vid det här laget har man hittat mamma Willas lik i floden och jagar Powell som mördaren.

Powell jagas nu själv också av en mordlysten lynchmobb. Polisen hinner dock frakta undan honom – men konstaterar att han för den skull inte kommer undan. Det här är bödelns, inte mobbens jobb.

Lite för mycket idyll blir det sen i filmens slut, när barnen firar jul i Rachels barnhem.

Bräckligt röd-grönt övertag i Norge

I norska TV2s junimätning har den sittande blå-blå regeringen (Høyre och Fremskrittspartiet) hamnat i minoritet även om man räknar in stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti i underlaget. De röd-gröna partierna skulle få 85 mandat i Stortinget – men då måste man också räkna med de mandat – var sitt – det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne respektive yttervänsterpartiet Rødt enligt den här mätningen får – mot det borgerliga blockets 84 mandat.

Jämfört med majmätningen går Høyre tillbaka med 1,7 procentenheter till 26,1 procent mot 26,8 procent i stortingsvalet 2013.

Dess formella regeringspartner, högerpopulistiska Fremskrittspartiet tappar 0,8 procentenheter och är därmed nere på 11,7 procent. Det är långt under partiets resultat i stortingsvalet förra året, 16,3 procent.

Av regeringens två stödpartier i Stortinget går liberala Venstre fram med 1,2 procentenheter till 6,5 procent, vilket är över partiets valresultat 2013, 5,2 procent.

Kristelig Folkeparti minskar med 0,2 procentenheter till 4,6 procent, vilket är under valresultatet 2013, 5,6 procent.

Uppåt, med 1,3 procentenheter, går det för det av mittenpartierna, Senterpartiet, som ingick i den röd-gröna regeringskoalition som föll i valet. I valet fick SP 5,5 procent; nu är partiet uppe i 6,1 procent.

Sosialistisk Venstre, som också ingick i den arbeiderpartiledda regeringen, fick i valet stöd av 4,1 procent och har länge kämpat med vikande siffor. Lite ljusare ser det ut nu: SV får i den här mätningen liksom i den förra 4,5 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som i Norge alltså inte tar ställning i blockkriget, såg i den förra mätningen i den här serien ut att, med 4,1 procent, klara den norska fyraprocentsspärren men är nu åter nere på 3,1 procent. Det här innebär att partiet får nöja sig med sitt enda, lokalt förvärvade mandat i Oslo.

Yttervänsterpartiet Rødt är starkt även det i Oslo och skulle där kunna knipa ett lokalt mandat. Men i landsgenomsnitt ligger partiet stilla på en mycket lägre nivå, 1,7 procent.

* * *

Min gamle vän från många resor till Oslo och Arbeiderpartiets kontor vid Youngstorvet, den mångårige medarbetaren på partikontoret, partisekreteraren 2001-2009 Martin Kolberg, intervjuades nyligen i vänstertidningen Klassekampen. Rubriken lyder: ”2001 var ein skandale og ein katastrofe for Ap”.

Martin Kolbergs analys är att Arbeiderpartiet liksom många andra socialdemokratiska partier under en olycksalig tid smittades av New Labour-tänkande. Målet blev då inte längre att åstadkomma en högre grad av jämlikhet. Kolberg ser ett samband mellan detta och katastrofvalet 2001, då partiet var nere i 24,3 procent.

Det här var han sedan med och vände, och han hör också till dem som aktivt har verkat för att Arbeiderpartiet skulle bredda regeringsunderlaget genom att samarbeta med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet.

Kolberg tror på Jonas Gahr Støre som nästa partiledare för Arbeiderpartiet, och i det fallet betyder hans omdöme mycket mer för mig än allt annat jag har läst i den frågan.

– – –

Jag träffar fortfarande ibland Martin Kolberg, numera mest som gäst på socialdemokratiska partikongresser i Sverige. Vi brukar hälsa hjärtligt, och sen sätter han alltid pekfingret mot mitt hjärta och säger uppfordrande:

– Enn, du måste skriva dina memoarer!

Danska Venstre kör vidare med Lars Løkke Rasmussen som ordförande

Alla närighetsskandaler danska Venstres ordförande, Lars Løkke Rasmussen, var inblandad i ledde både till spekulationer i media om Løkke Rasmussens snara avgång (och spekulationer om vem som skulle efterträda honom) och till att en växande andel partiavdelningar och partiföreträdare krävde hans avgång. I går kväll var partiets hovedbestyrelse inkallad till ett krismöte, som drog ut på tiden men slutade i ett antiklimax: Partistyrelsen ställde sig enhälligt (!) bakom beslutet att låta Løkke Rasmussen sitta kvar.

Till det här bidrog säkert att det inte finns någon självklar utmanare till posten som partiordförande. De tänkbara namn som nämndes hade alla också en stor oppositionsgrupp mot sig, och vad skulle man vinna konstant på att bygga in motsättningar i partiet? Alltså valde man att ge Løkke Rasmussen en ny chans, den här gången uppenbarligen med vice ordföranden som vakthund.

Vilken effekt det här kommer att ha på Venstres opinionssiffror är för tidigt att säga. Partiet hade rekordlågt stöd dels i EU-valet nyligen, dels i en Megafon-mätning här om dagen. Fullt så illa till ligger partiet inte i Berlingske Barometer, där Venstres genomsnittssiffra är 22,9 procent, vilket dock också det är långt under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent. De två senaste mätningar som har fogats in i barometern ger ännu lägre siffror, 21,2 procent i Voxmeter 1 juni och 20,1 procent i Epinion 2 juni.

Ingen av de här siffrorna fångar in venstreväljarnas reaktion på partiets beslut sent i går kväll att låta Løkke Rasmussen sitta kvar som partiledare.

I Berlingske Barometer är Socialdemokratiet och det högerpopulistiska Dansk Folkeparti jämnstora med vartdera 21,0 procent. Voxmeter ger Dansk Folkeparti 20,1 procent, ett stöd lägre än Socialdemokratiets, men i Epinions mätning är partiet uppe i 23,8 procent. Huruvida det senare är en effekt av att DF tar över väljare från Venstre är för tidigt att säga. Men båda de nämnda opinionssiffrorna ligger långt över Dansk Folkepartis valresultat 2011, 12,3 procent och är ett vittnesbörd om att partiet i dag av både tidigare vänsterväljare och högerväljare ses som ett en spark i häcken-val med adress deras tidigare partier.

Socialdemokratiet ligger i barometergenomsnittet alltså på samma nivå, 21,0 procent, men får olika resultat i de båda senaste mätningarna: på första plats med 22,7 procent i Voxmeter och på andra plats (efter DF) med 21,4 procent i Epinion. Enligt de här båda mätningarna går det uppåt för partiet – men det är fortfarande en bit kvar till valresultatet 2011, 24,8 procent.

Konservative Folkeparti, som i folketingsvalet 2011 fick 4,9 procent, ligger med 4,7 procent i barometergenomsnittet nära detta resultat, men i de båda senaste mätningarna är stödet för partiet större: 5,1 procent i Voxmeter och 5,8 procent i Epinion. En del övergångar från Venstre kan nog inte uteslutas.

Liberal Alliance får ett barometergenomsnitt på 5,7 procent, ett resultat över det stöd partiet fick i 2011 års val, 5,0 procent. Voxmeter ger partiet 5,6 procent, Epinion 5,4 procent. Också det här partiet kan tänkas ha tagit över en slatt venstreväljare.

Fast säkert har också ganska många tidigare venstreväljare i rådande situation i partiet valt att lägga sig på soffan och avvakta vad som händer i deras gamla parti.

Det socialliberala Radikale Venstre, som samregerar med Socialdemokraterne, får ett barometergenomsnitt på 8,5 procent, en procentenhet under partiets valresultat 2011, 9,5 procent. De båda aktuella mätningarna ger lite olika signaler om partiets fortsatta utveckling. Voxmeter ger partiet höga 9,1 procent, medan det i Epinion bara får 7,3 procent.

Hur går det då för de båda konkurrerande vänsterpartierna?

Det från regeringskoalitionen med S och RV avhoppade Socialistisk Folkeparti får i barometern 5,8 procent mot 9,2 procent i folketingsvalet 2011. Voxmeter ger partiet 5,6 procent, men i Epinion är partiet uppe i hela 7,2 procent.

Röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i valet 2011 fick 6,7 procent, har nu ett barometergenomsnitt på 9,9 procent. I Voxmeter ligger partiet kvar på ungefär den nivån, 9,7 procent, men i Epinion får det bara 8,7 procent. Om Epinion har fångat in en bestående tillbakaströmning från Enhedslisten till Socialistisk Folkeparti återstår att se.