Sommar i P1 med Sherihan ”Cherrie” Abdulle

Sherihan ”Cherrie” Abdulle har somaliska föräldrar, men bodde under sina tidiga år i Finland – föräldrarna var flyktingar – och kom sedan att hamna i Sverige.

I sitt ”Sommar” mindes hon Finland med blandade känslor – roddturer, som inte gick ut på att nödvändigtvis fånga fisk, på en av de tusen sjöarna men kanske mer för den mobbing hon utsattes för och de slagsmål detta utlöste.

Så när den här somaliska familjen sedan, när Sherihan var 11 år hamnade i Rinkeby och Tensta, kändes det först som att hamna i ett himmelrike: I de här stockholmska förorterna bodde människor som hade kommit hit från fjärran länder i Afrika (till exempel hennes egen familjs Somalia), Asien och Latinamerika men naturligtvis också svenskar. Jag kan själv den här miljön, framför allt Rinkeby dit Birgittas dotter Anna flyttade och där hon sen fick tre döttrar, ganska väl efter ganska många besök där, år efter år, och förr åkte jag också T-bana dit och promenerade sen resten av vägen, detta utan att någonsin något obehagligt hände. Jag nämner det här, eftersom Cherrie i sitt sommarprogram beskriver en allt farligare miljö med inslag av våld och död.

I Rinkeby lärde jag mig att vara stark, säger Cherry. Jag vet i och för sig att Rinkeby har haft lärare som har lyckats utomordentligt väl med sina klasser, men med det vill jag inte dementera Cherries mer dystra verklighetsbeskrivning – märk också att mamman och pappan nu var skilda och mamman var den som skulle klara barnen och ekonomin och bostaden. Cherrie skolkade mycket och hamnade i ett gäng där alla odlade utanförskap, vilket säkert hade att göra med sådant som utstötningsmekanismer, och i sådana miljöer växer tendensen att vända ryggen åt det omgivande samhället men också asocialitet och kriminalitet, till exempel drogmissbruk. Familjens ständiga flyttande till nya bostäder bidrog också till skolket och utanförskapet.

2004 fick den här somaliska familjen äntligen en egen lägenhet. Cherrie minns den första natten där som ett lyckorus: Familjen hade då ännu bara fått dit madrasser, men Cherrie sov över på en sådan i ett rum som var hennes eget. Liggande där rökte hon cigarrett efter cigarrett.

Gänglivet fortsatte dock och hon slogs fortfarande mycket, men nu lämnade en del gänget och andra kastades ut. Och när alla i gänget var över 15 kom det in en ny tjej i gänget, en tjej som var annorlunda och väckte respekt. Men efter en tid vände hon själv ryggen åt gänglivet och började söka något nytt.

Hon hade relativt tidigt förstått att hon hade en musikalisk ådra men då inte ens vågat drömma om att kunna använda den till något. Hennes erfarenhet var att många i hennes ålder hade föräldrar som faktiskt hade någon form av kvalificerad utbildning men ändå inte hade någon nytta av den i sitt nya land. Dock fanns det andra i hennes omgivning som såg den här musikaliska begåvningen och frågade: Varför använder du den inte till något? Killar i hennes omgivning hade oftast den vanliga killattityden att de var och visste bäst, men det fanns en som uppmuntrade henne att göra ett försök i en studio, och hon berättade i sitt sommarprogram om det lyckorus det innebar att om och om igen lyssna på den här demoinspelningen.

Och för att göra en lång historia kort: 2015 släppte hon sin första singel, ”Tabanja”, och när den väckte uppmärksamhet fick hon göra ett helt album, ”Sherihan”, och på den vägen är det.

Hon har alltså lyckats ta sig upp och blivit prisbelönt, men hon är väl medveten om att det här inte är något gångbart recept för alla de andra som ingick i till exempel hennes gamla gäng. När hon i T-banan kramar en gammal kompis, känner hon att vederbörande bär skottsäker väst. Andra gamla kompisar sitter i eller har suttit i fängelse. Och när hon efter ett lyckat scenframträdande i Malmö ringer hem till Rinkeby, får hon veta att hennes mamma och syster har blivit åsyna vittnen till hur två killar, som hon också kände, blev skjutna.

Det här får henne att mot slutet av programmet pessimistiskt säga: ”Jag har levt i en dröm, medan vännerna har varit i den riktiga världen.”

Vi har en ganska stor kollektion av dansmusik från olika delar av Afrika hemma, men äldre sådan, och visserligen finns det lite drag av afrikansk framför allt rytm i en del av de låtar Sherihan spelar, men i stort sett vet jag nästan ingenting om den musik hon spelar i stt ”Sommar”. För egen del är hon – men jag har inte lyssnat på henne heller – vad jag har förstått påverkad av hiphop, soul och r’n’b.

Hon avslutar programmet med sina egna ”Låta bli” och ”Änglar”, och bland det hon spelar finns låtar av samarbetspartners som Leslie Tay.

Den enda artist hon spelar som jag själv känner till är Beyoncé Knowles. Fast det ska inte tolkas som att jag ogillar det hon spelade – en hel del av det lät bra också i mina öron.

Danmark: Socialdemokratiet under, övriga oppositionspartier över sitt valresultat

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 2 juli publicerades åter en intressant mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 6,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,2 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 20,9 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 0,7 procent

Socialdemokratiet får i den här mätningen ett anmärkningsvärt lågt resultat, medan samtliga övriga oppositionspartier, de fyra följande i tabellen ovan, har ökat sitt stöd jämfört med valet.

Det här kan ha att göra med att Socialdemokratiet allt mer öppet samarbetar med det populistiska Dansk Folkeparti.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,2 procent
Radikale Venstre 6,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 19,2 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Ísland: Regeringen har lågt stöd, och Ljus framtid verkar inte ha någon ljus framtid

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 27,5 procent (+ 1,9 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 21,5 procent (- 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 14,2 procent (+ 1,3)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 11,3 procent (+ 0,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 9,2 procent (- 9,2)
Viðreisin (Renässans) 5,6 procent (- 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 3,3 procent (- 0,3)

Här ökar åter skillnaden i storlek mellan regeringsledande Självständighetspartiet och det ledande oppositionspartiet, De vänstergröna.

Men det i regeringen ingående Ljus framtid ligger fortsatt under spärren.

Stödet för den borgerliga trepartiregeringen är fortsatt lågt, och Ljus framtid skulle ju dessutom åka ut ur Alltinget, om det vore val i dag.

Socialdemokraterna ligger i den här mätningen åter under 10 procent.

Sommar i P1 med Malin Persson Giolito

Leif G W Persson har jag träffat ett antal gånger, däremot aldrig hans dotter, Malin Persson Giolito. Pappan förekom, fast relativt perifert, i hennes ”Sommar” i dag, men han bör ändå nämnas därför att den här dottern, till och med framgångsrikt, har följt i faderns fotspår och skrivit deckare.

Vägen till den här framgången har varit både lång och krokig. Det faktum att hon har varit advokat har säkert varit till nytta för henne också senare, till exempel när hon började skriva kriminalromaner. Men jobbet som advokat tog tvärt slut – hon var då höggravid – när hon plötsligt fick sparken. Varför berättar hon inte, och det är ett exempel på något som genomgående präglar hennes sommarprogram. Hon berättar, kort och utan närmare bakgrund eller förklaring, saker som blir ett slags mosaik över hennes liv.

Sen hamnar hon i Bryssel, i EU-byråkratin, men hur och varför och vad hon mer konkret gjorde där får vi inte veta så mycket om. Jag vet till exempel inte om det var där hon träffade sin man, han som har gett henne efternamnet Giolito, men jag har förstått att han är tjänsteman i EU och far till hennes i programmet kärleksfullt omnämnda barn.

Det här är säkert en viktig del av bakgrunden för hennes kärlek till EU (en kärlek som jag själv inte har – men hon får naturligtvis bli salig på sin fason).

Däremot är jag självfallet enig med henne i hennes kritik av våldspraktiserande islamism, tycker också att henens återvändande gång på gång till attentatet 2015 mot ”Charlie Hebdo” är berättigat – tolv personer, av vilka fem var fasta medarbetare, mördades då i en islamistisk terrorattack. Och att hon tillsammans med maken sedan deltog i den enorma demonstrationen mot islamistiskt våld och för tankefrihet hedrar henne.

Den här massdemonstrationen, där så många var enade, fick henne att också göra en ganska rolig reflektion om fransmännen: De tenderar annars oftast att marschera åt olika håll.

Jag gillar också hennes litterära referenser, till exempel till ”Lilla huset på prärien”, men har här åter den invändning jag började med: De görs ofta så kort, att en normallyssnare varken hinner uppfatta eller hänga med.

Som man kan vänta sig av en person som länge har jobbat inom EU-organisationen spelar Malin Persson Giolito ganska mycket musik från Frankrike och Storbritannien (som dock nu är på väg att lämna EU), men jag nöjer mig med att nämna en av hennes favoriter, David Bowie, som får två låtar spelade: ”Quicksand” och ”Five Years”.

Mariah Carey är också värd att nämna, men hon är ju amerikanska.

I hennes svenska del av skivlistan finns Monica Törnell med ”Kom slå dig ner”, ursprungligen en låt av Eric Andersen, Thåström med Ulf Dagebys svenska version av Bob Dylans ”Tomorrow Is a Long Time” (den finns också insjungen av Nationalteatern och av Mikael Wiehe) och så låtar med Cornelis Vreeswijk och Carola.

Sommar i P1 med Richard Tellström

Jag känner förstås till ”Historieätarna” i TV, där Lotta Lundgren och Erik Haag levde sig in i hur folk åt förr, men jag har egentligen aldrig, bortsett från någon enstaka titt, följt den här programserien. Alltså var jag heller inte medveten om att dagens Sommar-värd, Richard Tellström, har anlitats som expert vid dess tillkomst.

Tellströms ”Sommar” berör förstås den här programserien, men han framträder där mest i sin egen egenskap av etnolog och måltidsforskare, för övrigt en mycket sakkunnig kock. Hans främsta paroll där är ”Vi människor äter inte för att överleva utan för att leva”. Gällde det bara kroppen, kunde vi överleva även om vi bara åt foderpellets, anpassade till människor, men vi kan inte nöja oss med samma mat varje dag. Vidare, maten på din tallrik berättar vem du är.

Men vad man äter växlar. Matkulturerna i olika länder skiljer sig åt, även om resor, migration och kokböcker gör att också matkulturer blandas. Det här är inte heller nytt – mycket av det vi i dag upplever som traditionell svensk mat har sina rötter på andra ställen i Europa och resten av världen.

Det handlar då inte bara om att olika individer föredrar olika profil på sina måltider, och då syftar Tellström inte endast på att till exempel invandrare och flyktingar tar med sig delar av sin egen matkultur. Där har jag själv vittnat om hur gästerna på mitt 80-årskalas nyligen bjöds på ett estniskt ”kallt bord”, bland annat det surbröd jag under mina tidiga år lärde mig att älska.

Nej, matvanorna påverkas även av klasstillhörighet, till och med partival. Enligt en undersökning Tellström har gjort äter socialdemokrater mer knäckebröd, miljöpartister mer fullkornsbröd. Både sossar och sverigedemokrater äter mycket limpa.

I ”Historieätarna” uppehöll man sig inte särskilt mycket vid dryckerna till maten, detta för att smaken på till exempel olika viner inte går att förmedla via TV. Men Tellström noterade en del seder, till exempel att man på vårarna kunde tappa björksav och dricka det. Det här förekom faktiskt i min egen estniska barndom.

Tellström nämnde också en mindre hälsosam vana i gamla bondekök: Både ägarna till lantbruken och tjänstefolket kunde få en sup till morgongröten.

Han tog också upp svårigheten att kopiera äldre tiders mat, inte bara för att recepten är mer knapphändiga utan främst för att ingredienserna under tidernas lopp har försvunnit eller förändrats.

Men Tellström berättade också om sin personliga bakgrund och senare egna erfarenheter.

Han växte upp i Sollefteå och minns därifrån dels den ganska enahanda maten man ofta åt, dels att proportionerna i en måltid var präglade av knapphet, till exempel två köttbullar och sex potatisar var. Men när han var dagbarn i en lite mer välbeställd familj, fick han både mer mat och mer varierad mat – fast när dagmamman frågade vad han ville ha att äta, sa han oftast ”skafferistädning”, dagmammans benämning på en måltid, som byggde på rester av tidigare matlagning.

Våren 2001, när Sverige var ordförandeland i EU, ville den dåvarande statsministern Göran Persson (s) gärna visa upp vårt land för deltagarna i olika EU-möten, som följaktligen förlades till olika orter runt om i Sverige. Tellström själv var då måltidsforskare på LRF och fick hjälpa till med måltidskomposition, att hitta regional mat.

Han noterar mot slutet av programmet, att avvikande matval numera görs i mycket stor utsträckning, utan att detta grundas på medicinska eller ekologiska skäl – vår tids trend, mer bland kvinnor än bland män och mer i storstäder än på landet, är individualistisk och att folk då, ofta till restaurangkockarnas förtvivlan,
kräver att få individuellt anpassad mat – vi äter allt mer bredvid, inte med varandra.

Jag vet inte om det är överdriven vitsighet som får Richard Tellström att starta sitt musikval med en ganska tafflig låt, sjungen av Marianne Kock.

Men resten av musiken är bättre, ett omdöme som gäller även Gerswins ”Summertime” med Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, där ju ”fish are jumping”.

Tellström visar sig ha en ganska varierad musiksmak – han spelar till exempel Amália Rodrigues (”Uma casa portuguesa”), Jackie Lee (”Just Like a Man”, när Lill Lindfors sjunger den ”En sån karl”), Bobbie Ericsons ”Utskärgård”, en låt av den italienske filmmusikmakaren Nino Rota, en komposition av Leonardo Vinci, ”Georgy Girl” med The Seekers och Birgit Nilsson och Georg Solti i ”Götterdämmerung” ur Wagners ”Der Ring des Nibelungen”.

Sommar i P1 med Ulf Ekman

I en ytlig mening är Ulf Ekman, född 1950 i Göteborg, mycket känd inte bara bland sina trosfränder – men redan begreppet trosfränder är i hans speciella fall något svårdefinierat. I unga år, under gymnasietiden i Göteborg, umgicks han med allt från sossar – vad jag förstod av dagens ”Sommar, var hans far sosse – till KFMLrare, och han berättade i dag, att han i motsats till en kompis med överklassbakgrund aldrig var medlem i den senare sekten. Kompisen hotade honom därför med att han skulle avrättas efter revolutionen. Mamman var en smula religiös, men det gällde inte honom själv, framgår det av det han berättade om en kompis som blev frälst.

Men strax före studentexamen 1969 fick han en stark religiös upplevelse, och när han sen kom till universitetet i Uppsala, började han läsa teologi. Det här ändade i att han 1979 blev präst i Svenska kyrkan och fick arbeta som studentpräst i Uppsala. Men han sög i sig religionselement också från andra håll, dels under en vistelse i Tulsa, Oklahoma, i USA, dels från den svenska pingströrelsen – ledde själv bibelstudier i Södermalmskyrkan i Stockholm.

Vida känd blev han när han 1983 grundade Livets Ord och dess bibelskola i Uppsala. Ärkebiskopen i Uppsala kallade då Ekman till sig och förklarade, att det här inte kunde förenas med att vara präst i Svenska kyrkan. Han lämnade då ställningen som präst där men fortsatte även senare att fiska själar i Svenska kyrkan.

Fenomenet Livets Ord och ledaren Ulf Ekman personligen väckte under de här åren starka känslor hos uppsalaborna. Många var mycket negativa, men andra drogs till den här församlingen och dess ledare – det flyttade till och med in folk till Uppsala, människor som drogs till Livets Ord. Min son var en av dem som vid ett möte på Ungdomens hus häcklade Livets Ord och anklagade den i deras ögon tvivelaktiga sekten för att sprida märkliga läror som att handikapp kunde vara Guds straff – varför måste Ulf Ekman då bära glasögon? Uppenbarligen tog det här skruv, för Ekman förklarade i dag, att Livets Ord aldrig har stått för det häcklade budskapet.

Mig överraskade Ulf Ekman mer i dagens ”Sommar” genom att visa upp andra sidor av sin personlighet, till exempel när han beskrev miljöer i uppväxtstaden Göteborg och berättade att han utöver politik och religion också var intresserad av musik i en mycket bredare mening än den vi förknippar med Livets Ord, till exempel av och med Bob Dylan. Och till de författare han sa sig ha läst hörde Jack Kerouac.

Rent intellektuellt förstår jag inte hans dragning till karismatiska religiösa rörelser, och faktum är att jag på den punkten inte blev klokare av det här programmet. Men uppenbart dras han till kyrkor som väcker stormar i hans själ, och de gamla vännerna/anhängarna i Livets Ord fick säkert en chock, när Ulf Ekman tog ett steg till i pendelns riktning och han och hans hustru blev katoliker. Av sommarprogrammet anar jag, att deras vistelse i Jerusalem med besök på den kristna trons alla heliga platser ledde de här religiösa seismograferna tillbaka till den kristna urkyrkan. 2014 lämnade han för gott Livets Ord.

Och ändå hade han dess förinnan gjort enorma insatser för att bilda Livets Ord-församlingar i Ryssland och Baltikum och till exempel i Albanien.

Ulf Ekmans val av musik till sitt ”Sommar” är också ett annat än det många säkert hade väntat sig.

Förvisso spelar han en sång med Livets Ords sångare och Franz Schuberts ”Ave Maria” samt ”Go Tell It To the Mountin” med Mahalia Jackson (jag har den själv på skiva) men också till exempel Sven-Bertil Taubes tolkning av pappa Everts ”Inbjudan till Bohuslän”, Johann Sebastian Bach, Bob Dylans (en idol från unga år) ”All Along the Watchover”, Jan Johanssons underbara ”Visa från Utanmyra” och en sång med israelen Dudu Fischer. Att Carola får vara med, med sin ”Fångad av en stormvind”, är motiverat redan av skälet, att hon deltog i Livets Ords frälsningsturné i Albanien.

Kjell Eriksson på visit

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!

Sommar i P1 med Harriet Andersson

Harriet Andersson är född 1932 och således 85 år gammal. Hon var på sin tid mycket känd som skådespelerska, främst filmskådespelerska. Många av hennes filmer, framför allt de som regisserades av Ingmar Bergman, visas fortfarande i TV, vilket gör att hon också är känd av yngre människor. De senare känner nog däremot inte till de många personer hon nämnde i sitt program, till exempel i skildringarna av hennes utbildning på Calle Flygares teaterskola och tiden som elev på Oscars.

Hennes väg till teatern och filmen var verkligen inte självklar, och hon valde den här vägen under visst motstånd från föräldrarna. I början fick hon ofta jobb på scener med lättare repertoar och hon drygade också ut inkomsterna genom att agera i reklamfilm, för Bronzol, minns hon.

Sitt stora filmgenombrott – hon har medverkat i mer än 90 filmer – fick hon 1953 genom Ingmar Bergmans filmatisering av Per-Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. Jag kände till Per Anders Fogelström i hans egenskap av andreredaktör för Folket i Bild, som jag var ombud för, hade även läst böcker av honom, men jag ska villigt erkänna att det på den tiden också vara annat i filmen än den litterära förlagan som intresserade mig och andra unga.

Ingmar Bergman är ju också känd för sina många äktenskap och relationer med ytterligare ett antal kvinnor, och när Harriet Andersson berättar om den här filminspelningen 1952 på ett soligt Ornö, minns hon särskilt hur Bergman tittade på henne, inte alltid i sin yrkesroll som regissör. Och mycket riktigt fick hon en invit till en privat träff med honom, där han kysste henne, ”lite taffligt” tyckte hon. Hon kontrade då genom att svara med en tryckare. Och så gick det som det gick.

Snart diskuterade de en mer fast relation. Problemet var att Bergman sedan 1952 (och fram till 1959) var gift med Gun Bergman och hon själv var förlovad med Per Oscarsson. De kom överens om att de skulle tala med den andres/andras partner, och hon och Ingmar flyttade ihop. Harriet blev jätteförskräckt när hon plötsligt en dag på gatan stötte ihop med Gun Bergman. Men Gun Bergman verkade ta det hela med en klackspark och bjöd hem Harriet på te. Fast vid det laget hade hennes och Ingmars relation tagit slut.

Filmsamarbetet med Bergman fortsatte hur som helst genom åren, och de roller hon fick – hon blev ju också skådespelare på Dramaten, märk efter några år på Malmö stadsteater, där Bergman var regissör – blev mer komplicerade och krävande än den som Monika.

I programmet uppehåller hon sig särskilt vid ”Såsom i en spegel” från 1961, där hon spelade tillsammans med bland andra Gunnar Björnstrnd, Max von Sydow och Lars Passgård. Bland alla bergmanfilmerna nämner hon också ”Viskningar och rop” (1973), där hon hävdar att hon härmar ett eget beteende i samband med pappans död.

Bergmans erbjudande i det först nämnda fallet kom som en befrielse. Hon hade nämligen 1959 gift sig med en bonde i Skåne, Bertil Wejfeldt, men hon ångrade sig redan under vigselceremonin i kyrkan, och nu fick hon en chans att bryta upp från detta hopplösa förhållande.

När det gäller hennes ganska många äkta män och framför allt partners, berättar hon också om sitt samliv med Jörn Donner under en stor del av sextiotalet. Donner som har många strängar på sin lyra – jag har både läst honom och träffat honom – har också gjort egna filmer, bland annat ”Att älska” från 1964.

Men till slut verkar hon ändå ha fått nog av karlar, hur genialiska de än var. När hon för nu 32 år sen flyttade in i en egen lägenhet, ville hon inte längre dela bostad med någon man. Hennes argument för detta i programmet var: ”Här ska inte ligga några strumpor och kalsonger på badrumsgolvet!”

Harriet Andersson är avväpnande öppenhjärtig om sitt liv, och eftersom det har gått så många rykten om henne, berättar hon hur det förhåller sig på en punkt: Hon har legat med tre regissörer, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.

De låtar och artister Harriet Andersson spelar i sitt sommarprogram har ofta ett samband med det hon berättar och är också valda med stor variation: Frédéric Chopins ”Preludium för piano nummer 3 i G-dur”, Harry Persson (”Lirum Dirum”), Nat King Cole, Sophie Tucker (”I Ain’t Takin’ Orders from No One”), Johann Sebastian Bachs ”Svit för violoncell” med Torleif Thedéen, Irving Berlins ”There’s No Businell Like Show Business” och ”Illan viimeinen tango” – ”Kvällens sista tango” kan jag som förstår finska berätta – med Eino Gron.

Datatrassel i går

I går kväll, när jag efter Wallander-filmen äntligen skulle skriva om ”Sommar”, försvann plötsligt Internet-uppkopplingen. Jag försökte med att stänga av och sen starta om datorn, men när jag inte heller då fick datorn att fungera, gick jag och la mig.

I morse gick jag upp åtta och gjorde ett nytt försök. Den här gången prövade jag ett knep som en datareparatör har lärt mig: Jag drog ur alla kontakter som satt i väggurtaget och lät datorn en kort stund vila utan någon som helst uppkoppling. Och nu funkade datorn plötsligt igen som vanligt.

80-årsfesten i backspegeln

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.