Sommar i P1 med Sherihan ”Cherrie” Abdulle

Sherihan ”Cherrie” Abdulle har somaliska föräldrar, men bodde under sina tidiga år i Finland – föräldrarna var flyktingar – och kom sedan att hamna i Sverige.

I sitt ”Sommar” mindes hon Finland med blandade känslor – roddturer, som inte gick ut på att nödvändigtvis fånga fisk, på en av de tusen sjöarna men kanske mer för den mobbing hon utsattes för och de slagsmål detta utlöste.

Så när den här somaliska familjen sedan, när Sherihan var 11 år hamnade i Rinkeby och Tensta, kändes det först som att hamna i ett himmelrike: I de här stockholmska förorterna bodde människor som hade kommit hit från fjärran länder i Afrika (till exempel hennes egen familjs Somalia), Asien och Latinamerika men naturligtvis också svenskar. Jag kan själv den här miljön, framför allt Rinkeby dit Birgittas dotter Anna flyttade och där hon sen fick tre döttrar, ganska väl efter ganska många besök där, år efter år, och förr åkte jag också T-bana dit och promenerade sen resten av vägen, detta utan att någonsin något obehagligt hände. Jag nämner det här, eftersom Cherrie i sitt sommarprogram beskriver en allt farligare miljö med inslag av våld och död.

I Rinkeby lärde jag mig att vara stark, säger Cherry. Jag vet i och för sig att Rinkeby har haft lärare som har lyckats utomordentligt väl med sina klasser, men med det vill jag inte dementera Cherries mer dystra verklighetsbeskrivning – märk också att mamman och pappan nu var skilda och mamman var den som skulle klara barnen och ekonomin och bostaden. Cherrie skolkade mycket och hamnade i ett gäng där alla odlade utanförskap, vilket säkert hade att göra med sådant som utstötningsmekanismer, och i sådana miljöer växer tendensen att vända ryggen åt det omgivande samhället men också asocialitet och kriminalitet, till exempel drogmissbruk. Familjens ständiga flyttande till nya bostäder bidrog också till skolket och utanförskapet.

2004 fick den här somaliska familjen äntligen en egen lägenhet. Cherrie minns den första natten där som ett lyckorus: Familjen hade då ännu bara fått dit madrasser, men Cherrie sov över på en sådan i ett rum som var hennes eget. Liggande där rökte hon cigarrett efter cigarrett.

Gänglivet fortsatte dock och hon slogs fortfarande mycket, men nu lämnade en del gänget och andra kastades ut. Och när alla i gänget var över 15 kom det in en ny tjej i gänget, en tjej som var annorlunda och väckte respekt. Men efter en tid vände hon själv ryggen åt gänglivet och började söka något nytt.

Hon hade relativt tidigt förstått att hon hade en musikalisk ådra men då inte ens vågat drömma om att kunna använda den till något. Hennes erfarenhet var att många i hennes ålder hade föräldrar som faktiskt hade någon form av kvalificerad utbildning men ändå inte hade någon nytta av den i sitt nya land. Dock fanns det andra i hennes omgivning som såg den här musikaliska begåvningen och frågade: Varför använder du den inte till något? Killar i hennes omgivning hade oftast den vanliga killattityden att de var och visste bäst, men det fanns en som uppmuntrade henne att göra ett försök i en studio, och hon berättade i sitt sommarprogram om det lyckorus det innebar att om och om igen lyssna på den här demoinspelningen.

Och för att göra en lång historia kort: 2015 släppte hon sin första singel, ”Tabanja”, och när den väckte uppmärksamhet fick hon göra ett helt album, ”Sherihan”, och på den vägen är det.

Hon har alltså lyckats ta sig upp och blivit prisbelönt, men hon är väl medveten om att det här inte är något gångbart recept för alla de andra som ingick i till exempel hennes gamla gäng. När hon i T-banan kramar en gammal kompis, känner hon att vederbörande bär skottsäker väst. Andra gamla kompisar sitter i eller har suttit i fängelse. Och när hon efter ett lyckat scenframträdande i Malmö ringer hem till Rinkeby, får hon veta att hennes mamma och syster har blivit åsyna vittnen till hur två killar, som hon också kände, blev skjutna.

Det här får henne att mot slutet av programmet pessimistiskt säga: ”Jag har levt i en dröm, medan vännerna har varit i den riktiga världen.”

Vi har en ganska stor kollektion av dansmusik från olika delar av Afrika hemma, men äldre sådan, och visserligen finns det lite drag av afrikansk framför allt rytm i en del av de låtar Sherihan spelar, men i stort sett vet jag nästan ingenting om den musik hon spelar i stt ”Sommar”. För egen del är hon – men jag har inte lyssnat på henne heller – vad jag har förstått påverkad av hiphop, soul och r’n’b.

Hon avslutar programmet med sina egna ”Låta bli” och ”Änglar”, och bland det hon spelar finns låtar av samarbetspartners som Leslie Tay.

Den enda artist hon spelar som jag själv känner till är Beyoncé Knowles. Fast det ska inte tolkas som att jag ogillar det hon spelade – en hel del av det lät bra också i mina öron.