Den bästa Woody Allen-filmen på länge

”Blue Jasmine” (2013) är den bästa Woody Allen-filmen på länge. Flera kritiker har, utan att för den skull anklaga Allen för plagiat, påtalat vissa likheter med Tennessee Williams’ ”Linje lusta” (”A Streetcar Named Desire”), men Allen själv har hänvisat till att han har inspirerats av Bernie Madoff-skandalen, som handlade om ekonomiskt svindleri i skuggan av finanskrisen 2008. För mig spelar det här ingen roll – skildringen av olika skikt i det amerikanska samhället och två systrars liv, präglade av respektive systers klasstillhörighet, är mästerlig, och de båda skådespelerskor som spelar de här rollerna gör det lysande.

Cate Blanchett är pricksäker i rollen som Jeanette – under sitt överklassliv omdöpt till det finare Jasmine – Francis. Men det där livet är slut nu: Hennes förmögne man Hal (Alec Baldwin), som bedrog henne med andra men gav henne ett luxuöst liv, visar sig ha byggt sitt (och hennes) luxuösa liv på ekonomiskt bedrägeri. Hans notoriska otrohet och plan att i stället slå sig ihop med en mycket yngre tjej, gör henne så ursinnig att hon anger honom för polisen som ekonomisk bedragare. Nu dyker hon upp hos syrran, Ginger (också spelad mycket väl av Sally Hawkins) och hennes två barn samt kille Chili (Bobby Cannavale) och ber att, eftersom hon är utblottad, få bo hos dem till dess att hon själv har kommit på fötter. Som en brygga mellan de här två stadierna i livet fungerar Jasmines/Jeanettes dyrbara handväska och hennes vaneluxuösa sätt att åka flyg i första klass tvärs över den amerikanska kontinenten.

Ginger, tidigare i samband med ett besök i New York tillsammans med sin kille hållen på armlängds avstånd av systern och hennes rike man, är beredd att hjälpa Jeanette/Jasmine, men hennes arbetarklassigt mindre finkänslige kille visar, att han inte gillar det här intåget. Han påminner också om att de, när de var i New York, just hade vunnit 200.000 dollar, pengar som Jeanettes/Jasmines man lovade att han skull få att växa – med resultat som ni säkert anar.

Den i överklassen drillade Jeanettes/Jasmines talanger är visserligen bara verbala, men de räcker för att ge henne ett jobb hos en tandläkare, Dr Flicker (Michael Stuhlberg) i vars klinik hon kämpar med datorn medan hon går på kurs för att lära sig elementa om den.

Tandläkaren är intresserad av henne, men hon hittar på ett party en betydligt mer förmögen man med UD-karriär och flott villa, Dwight Westlake (Peter Sursgaard). Också syrran hittar, uppmuntrad till att byta av Jeanette/Jasmine, en älskare i Al (Louis C. K.).

Det senare tar dock snart slut, när Gingers gamla fästman vädjar och visar sina känslor och Ginger får reda på att Al i själva verket är gift.

För Jeanette/Jasmine går det däremot åt helvete. När hennes nye man in spe får reda på att hennes förre man inte alls, som hon har sagt, är bara död utan tog sitt liv efter att ha avslöjats som ekonomisk bedragare och att hon har en styvson som hon inte har nämnt, gör han tvärt slut. Och inte heller den där styvsonen, Danny Francis (Alden Ehrenreich) vill längre veta av henne när hon söker upp honom i Oakland. Utan jobb och framtidshopp och oönskad som gäst hos systern och hennes kille tågar hon med sina få tillhörigheter ut ur deras hus.

Det har redan tidigare framgått att Jasmine/Jeanette inte bara dricker för mycket utan också har psykiska problem. I slutet av filmen ser vi henne på en parkbänk, pratande högt för sig själv på ett sätt som får en annan kvinna, som satt på bänken före henne, att gå sin väg.

Jag har här återgett handlingen i rakare ordning än den har i filmen, där nutid blandas med tillbakablickar. Men sammantaget handlar filmen om en klassresa, tur och retur.

Sommar i P1 med Annie Wegelius

Både formellt och innehållsligt hade Sommar med Annie Wegelius en mycket hög nivå – det märktes faktiskt att det var ett mediaproffs som gjorde dagens program i den här serien. Hennes Sommar tillgodosåg de flesta krav man kan ställa på ett program av den här typen. Hon återvände till viktiga anhalter under sin livsresa och var, utan att bli snaskig, ganska utlämnande om både älskare och chefer. Eftersom hon har varit återhållsam med att lämna ut sådana här saker från sitt privatliv, visar det hon gjorde i sitt sommarprogram, att hon har begripit vad lyssnarna väntar sig av ett program av den här typen.

Hennes Sommar får sin charm av att hon där lyckades blanda stort och smått, allt det där som händer kring människor av hennes nyfikna typ. Redan som mycket ung skrev hon till Paul McCartney och fick svar – fast nu bekände hon att hon egentligen var mer intresserad av John Lennon. Pengar skaffade hon sig genom att, fastän underårig, jobba på krog. USA-vistelsen verkar inte ha gett så mycket mer än (i hippieerans spår) ett lite friare klädval.

Jag vet att hon har gått på journalistskola (Poppius), också att hennes TV-produktionsbolag Wegelius Television har gjort program, som har attraherat en stor publik, men inte heller efter det här programmet är jag riktigt klok på om det, utöver pengar, finns något mer som har drivit henne i hennes olika media-jobb – som programchef för det nystartade TV3, som programdirektör på Sveriges Television och i försöket att tillsammans med Maria Borelius sätta i gång att nytt, kommersiellt TV-utbildningsföretag, ett projekt som dock havererade med stora förluster för investerarna. Men mycket av det hon berättar, till exempel om samarbetet med Jan Stenbeck, hans underhuggare och företagskulturen runt dem blir underhållande, ändå i sak grunt.

Mot slutet av programmet bränner det dock till: Hon berättar om sin akut livshotande och av allt att döma obotliga cancer. Det här gör hon helt osentimentalt – den utlämnande realismen i hennes berättelse väcker min beundran.

Musiken i programmet, till stor del inte min, är väl vald med tanke på vad hon berättar om. En berättelse om en kärleksrelation med en kollega, för vars skull hon hoppar av ett välbetalt jobb men som sedan sviker henne, avslutas med ”Fuck You” med Lilly Allen, och programmet, alltså med avsnittet om cancern som äter henne allra sist, avslutas med Chaka Khan i Paul McCartneys ”We Can Work It Out”.

Sommar i P1 med Felix ”PewDiePie” Kjellberg

29,5 miljoner följer Felix ”PewDiePie” Kjellbergs YouTube-filmer på internet. Jag hör inte till dem, så jag borde kanske vara försiktig med att fälla omdömen om det här fenomenet. Men efter att i dagens Sommar ha fått höra exempel på hans kommentarer till datorspel, bland dem många skräckspel, förstår jag ännu mindre av det här fenomenet.

För egen del är jag mer oroad av att så många, inte minst unga, bland annat på det här sättet och i så hög utsträckning flyr verkligheten, mer oroad faktiskt än av det faktum att Kjellberg på det här sättet har blivit mångmiljonär. Och jag är mycket mer intresserad av att människor som likt Kjellberg tjänar mycket pengar betalar skatt än av att de, som han berättade att han gör, skänker pengar till välgörenhet. Kanske är det i själva verket av skatteskäl, inte tekniska skäl, som han numera bor i Storbritannien?

Jag kan mot bakgrund av Kjellbergs exempellösa framgång förstå, att han ombads att göra det här programmet. Men det vi bjöds på var ett ensidigt och uselt reklamprogram för hans verksamhet, ett program där man i mycket ringa utsträckning kom honom in på livet. Till och med sin tjej, en italienska, hade han träffat nätvägen. Innan han slog in på nätvägen, hade han lyckats komma in på Chalmers, vilket fordrar toppbetyg. Mot den senare bakgrunden kontrasterar hans torftiga språk; i sitt Sommar-program lyckades han åstadkomma flera språkgrodor. Upprepningarna i programmet vittnar om att det är svårt för nördar att variera sig.

Musiken han spelade var heller inte varierad. Hur tänker Sveriges Radio i ett sådant här fall? Även om han – bland annat genom att han hade tilldelats den unika chansen att göra en parallell, engelskspråkig version av sitt program – momentant lockar nya grupper av lyssnare till Sommar, kommer de ju lika snabbt att återvända till sin egen nätvärld. Medan normala Sommar-följare kan tänkas reagera med att sluta lyssna på programmet.

Melodikrysset nummer 32 2014

Sommaren fortsätter med fantastisk värme – i går eftermiddag satt vi ute vid trädgårdsbordet när vi var hembjudna på kaffe hos bekanta, Lars och Pirkku Allfors, här i Öregrund. Varannan vecka kommer vi nu efter skolstarten att hjälpa till med att hemma i Uppsala få i väg vår dotter Kerstins barn Viggo och Klara till skolan, men alla veckohelger och varannan vecka också under vardagarna kommer vi att fortsätta bo här ute i underbara Öregrund. Så Melodikrysset kommer jag, långt in på hösten, fortsätta att lösa här i vårt sommarland.

Våra barnbarn kan däremot nu se tillbaka på sitt sommarlov, så det passade väl bra att dagens melodikryss inleddes med ”Mitt sommarlov”, som sjöngs av den då mycket unga Anita Hegerland.

Fast vi har ännu yngre barnbarn. Drygt tvååriga Ella var också på besök hos farfar och farmor nu i sommar, och hon upptäcker nu steg för steg det som skildras i en annan visa, spelad i dagens melodikryss, ”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten”.

Om vi håller oss kvar i barnkulturvärlden, kan vi ta också ”Trollkarlen från Oz”. Den har jag skrivit om, både som bok och som film – ni kan läsa mer ovan under Kulturspegeln. Men teateruppsättningen, ur vilken vi i dag hörde ”Jag är en fågelskrämma, jag” med Eva Dahlgren och Nisse Hellberg, har jag inte sett.

Och apropå film: TV-serier har jag sett i mycket ringa utsträckning. Vad jag minns egentligen inte heller ”Mot alla vindar”. Men signaturmelodin måste på något sätt ändå ha fastnat, för jag kände omedelbart igen den, när den spelades i dagens kryss.

Perioden innan den sändes var småbarnsår i vår familjs liv, så det blev inte mycket tid över vare sig för slötittande i TV eller slölyssnande på radio. Så det blev inte så mycket engelska popschlagerhits – för att citera Anders Eldeman – för min del på den tiden. John Paul John kommer jag inte i håg, men med hjälp av hjälpbokstäverna hittar jag de båda första orden i hans ”Love Is In the Air”.

Annat i det här krysset var närmast tidlöst.

Det är klart att en trägen musiklyssnare i min ålder känner igen ”Ack Värmeland du sköna”.

Som äldre radiot har jag heller inga svårigheter med att genast känna igen ”Kväsarvalsen”, som börjar med textraden ”En kvanting träder i salen in”.

Och Puccinis ”La Bohème” är även det välkänd musikalisk mark för mig, även om den som i dag stod för sången var en nutida artist, Malena Ernman.

Frågan är om man inte borde räkna in också Jerry Williams, i dag med ”Did I Tell You That I Love You”, bland klassikerna.

I min privata skivsamling finns allt med Lars Winnerbäck, så även plattan där man hittar ”När det blåser från ditt håll”. Jag har för övrigt skrivit om den här CDn – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och Nanne Grönvall har jag, som jag tidigare har berättat, lyssnat på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne och Lena Ph i en duett, ”Drama Queen”.

Sen är det bara ett frågesvar, det krångligaste av dem i dag, kvar att redovisa. Vi hörde Bette Midler (som jag för övrigt också har på skiva) sjunga ”Wind Beneath My Wings”. Den ingick i filmen ”Beaches”, som man skulle översätta till svenska (Stränder) men sen reducera till singularis, strand.

Ja, än är det många sköna stranddagar kvar, åtminstone för dem som är i bättre fysiskt skick än jag.

Sommar i P1 med Bi Puranen

Musiken i Bi Puranens Sommar fångar mig omedelbart, när hon startar med att spela ”Colours” med Donovan. Sen följer mycket som jag gillar: ”Autumn In New York” med Bernt Rosengren & Berndt Egerbladh, Paul Simon & Ladysmith Black Mombazo, Kent & Jojje Wadenius, den helt underbara ”Boeves psalm” med Lars Hollmer, ”Don’t Give Up” med Peter Gabriel & Kate Bush plus mycket annat hörvärt.

Hennes prat däremellan är lågmält och vindlar mellan ett flertal ämnen: uppväxten i en miljö där hon och många andra på den tiden inte ens kände till universitetsvärlden, det produktiva ansvar hon lärde sig utöva i samband med en skolstrejk, hur hon vid blott 22 års ålder blev chef för den demografiska databasen i Haparanda, en nykter syn på den svenska skolans förmåga att faktiskt bibringa eleverna kunskap plus en hel hop andra saker hon har upplevt i sitt liv. Självfallet har en person i hennes position också upplevt en och annan smäll, men frågan är om hon borde ha använt just sitt sommarprogram till polemik (främst mot Expressen) om de ekonomiska fördelar hon och framför allt hennes av den anledningen från TV avskedade make kan ha tillskansat sig genom en utredning åt försvaret. Jag har inte tillräcklig kunskap för att kunna döma i den här frågan men tycker att den kanske inte hörde hemma i just ett Sommar-program.

Sen förstod jag inte riktigt hinten om hennes egna politiska sympatier. Om hon nu för egen del gillar Folkpartiet, är det OK för mig, men riktigt så folkpartistiskt som hon antydde är nog inte större delen av svenska folket.

Sommar i P1 med Bea Szenfeld

Bea (Beata) Szenfelds Sommar-program får mig att fundera över om hon, sedan hon 1983 flyttade till Sverige, över huvud taget har lyssnat på några program i den här serien.

Hennes eget bidrag till den var till exempel (bortsett från några enstaka inslag som Morrisey, Neneh Cherry och Anthony & The Johnsons, de senare med en väldigt speciell version av ”Knockin’ On Heaven’s Door”) inte bara okänd mark för mig – så mycket hiphop-musik har knappast spelats i något sommarprogram tidigare. Alltså: jag är inte alls någon notorisk motståndare till hiphop, men Bea Szenfelds program saknade den musikaliska variation lyssnarna väntar sig av Sommar. Kunde hon till exempel inte ha spelat åtminstone något som emanerade från hennes uppväxtland, Polen?

Hennes sommarprogram speglade, om än på ett uppkäftigt och kaotiskt sätt, hennes eget liv, och hon tecknade också med några väl valda minnen bilden av det forna kommunistiska Polen med varubrist, tomma butikshyllor och annat kaos.

Hon har, efter utbildning på Beckmans, slagit igenom som modedesigner, också gjort internationell karriär; bland annat har hon designat kläder åt Lady Gaga. Till hennes egenheter som modeskapare hör att arbeta för hand – inget plagg blir exakt det andra likt – och att arbeta med i sammanhanget ovanliga material som papper, PVC och pasta.

Ofta arbetade hon i sitt sommarprogram med snabba klipp och antydningar, till exempel en intagning på något som föreföll ha varit en psykiatrisk klinik, och en snabbredovisning av sitt eget konsumtionsmönster (choklad, hummus och porr).

Vad det är för porr hon gillar framgick inte, däremot att män inte verkar stå högt i kurs i hennes värld.

Sommar i P1 med Dr Alban

Alban Nwapa, mer känd som Dr Alban, kritiserades i en tidning för sitt Sommar-program på grund av att han spelade tre egna låtar, fyra om man också räknar samarbetsverket med tre kompisar, Mattias Frisk, Tomas Brolin och Björn Borg (Friends In Need), som spelade in ”Alla vi”.

Så vitt jag kan se, hade det här ett naturligt samband med sådant han berättade i programmet. ”Free Up Soweto” skrevs till exempel efter ett tidigt sydafrikabesök, då han gjorde ett försök att spela i Soweto – konserten avbröts nästan genast av beväpnad polis. Det här ledde sedan till att han kallades till en träff med Nelson Mandela, som rent av frågade, om inte Dr Alban kunde lära honom rappa.

Dr Alban kan musik och spelar som gammal DJ ofta låtar som är mycket dansanta, sådana som ”Ain’t Gonna Bump No More” med Joe Tex och ”You Can Get It If You Really Want” med Jimmy Cliff. Och påfallande ofta är valet av artister och låtar betingat av det han berättar i programmet: ”Fu-Gee-La” med Fugees, eftersom Jean Wyclef en gång var hemma hos honom och såg på en fotbollsmatch mellan Nigeria och Kamerun, Shaggy med ”It Wasn’t Me” apropå den fullkomligt katastrofalt felplanerade konserten (12 personer i publiken på en jättearena) man hade bett honom göra i samband Göran Perssons sydafrikabesök – UD eller Statsrådsberedningen betalade inte ens hans resa – och så ”Mary Had a Little Boy” med Snap apropå de egna två barnen och de årliga julresorna (med början den 25 december) till Nigeria, där han och familjen möts av gästfrihet och skratt.

Ändå idylliserade han inte Nigeria – han arbetar själv mot den korruption han har mött i landet. Fast möjligen tassade han runt de svåra frågorna, när han, i ganska försiktiga ordalag, i inledningen av programmet berättade om biafrakriget, då han själv var sju när det inleddes, tio när det avslutades. Dock nämnde han att en kusin, som stred i biafrastyrkorna, dödades.

Han berättade också med bruten röst om det musikaliska samarbetet med Denis Pop, god vän som tidigt dog av cancer. Till hans minne spelade han ”I’ll Be Missing You”.

På 75-årskalas i Vallentuna

Birgittas syster Karin blev 75 och firade i går detta med trädgårdsfest i hennes och Hasses trädgård i Vallentuna. Därför kunde jag inte som vanligt lyssna på och skriva om Sommar – jag återkommer separat till gårdagens program.

Vi åkte inledningsvis med buss 811 från Öregrund till Uppsala och försjönk snart i egna sysslor: Birgitta läste bok och jag löste korsord. Men vi hade inte hunnit våldsamt långt, när några nytillkomna passagerare plötsligt hejade på oss. Det var vår gamle vän från ungdomsåren Hans O Sjöström och hans hustru Lill. Det visade sig, att de hade varit och hälsat på en FiB-kompis, Knut Lindelöf, vars blogg jag för övrigt har länk till här bredvid. Vi fick sen sällskap nästan hela vägen – Hans O och Lill har flyttat till en lägenhet i närheten av Vaksala torg – och hann prata om mycket, innan våra vägar skildes åt. Men självklart var de besinningslösa israeliska attackerna mot Gaza-området ett av de ämnen vi pratade om. Hans O berättade bland annat att en ganska strid ström av israeler nu helt enkelt väljer att emigrera.

Själva fortsatte vi till 811ans ändhållplats vid Centralstationen, där Birgitta hade stämt träff med sin faster Karin, som också skulle med. Den Karin jag här talar om är namne med födelsedagsbarnet men mycket äldre, 93 år. När hon aldrig dök upp, blev vi förstås oroliga, men det visade sig bero på att hon dagen före i många timmar i nästan outhärdlig utomhusvärme hade deltagit i en solidaritetsaktivitet för de marterade palestinierna i Gaza-området. Nu orkade hon helt enkelt inte åka till Vallentuna också; hon hade ansatser till svindel.

Fast det fick vi veta först när vi hade kommit fram till Upplands Väsby, varifrån Birgitta lyckades nå henne per telefon. Det visade sig att Karin förmodligen hade befunnit sig i en sval dusch när Birgitta tidigare försökte ringa henne.

I Upplands Väsby möttes vi av Birgittas bror Gunnar och hans hustru Annica, som hade lovat att skjutsa oss i sin bil till kalaset hos Karin i Vallentuna. På gatan utanför Karins och Hasses hus väntade Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – syskonen med respektive hade kommit överens om en gemensam penninggåva och alla skulle också skriva på det åtföljande gratulationskortet.

Sen tågade vi i samlad tropp ner till gräsmattan i trädgården bakom huset och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den givna gratulationssången i familjen Dahl. Birgitta höll tal för syskonfamiljerna, och vi hurrade för Karin.

Vi hörde till de tidigt anlända, men Karins och Hasses barn (i separata kullar), nu med egna barn, fanns förstås redan där. Till dem som vi numera inte ser så ofta hör Karins son Jerk, som bor i Köpmanholmen i Örnsköldsvik – Jerks och systern Anna-Karins pappa, Bengt Sundmark, är sedan mycket länge död, men jag ser honom då och då i äldre svenska filmer; han var skådespelare.

Med Hasse har jag varit arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, där han var talarförmedlare. Han var under en period gift med en av mina andra arbetskamrater, Britt-Marie, som tillsammans med sin nuvarande man också var på festen för Karin. Och Hasses och Britt-Maries son Henning var förstås också där. Liksom förgreningar av ytterligare ett av Hasses äktenskap. Such is life numera.

Med tiden anlände det allt fler gamla vänner till Karin och Hasse, bland annat från den äldre socialdemokratiska generationen inom stockholmslänspolitiken och från folkdansvärlden – till det Karin gjorde efter det att hon och Hasse blev ett par var att dra in honom i den senare.

De yngre barnen gjorde det enda rationella i den rådande hettan: De badade i den mycket stora uppblåsbara pool som stod mitt i trädgården.

Vi äldre tog skydd under de soltak som skyddade ett antal trädgårdsbord och lät oss smörgåstårta och vin (i mitt och Birgittas fall avkylt alkoholfritt) väl smaka. Dess värre dök det också upp horder av getingar, som även de ville ha del av allt det goda. Till att värna oss fick vi då en batteridriven elektrisk flugsmälla, ett slags elektrisk stol för getingar.

Getingarna var ändå tysta redan innan de mötte sitt öde. Strax nedanför den Dahl-Strandinska tomten pågick dock renoveringen av Roslagsbanan med full kraft.

Karin och Hasse har normalt en station snett nedanför sitt hus, men jag förstod snart, att jag inte skulle kunna ta mig med Roslagsbanan in till Östra Station i Stockholm – jag hade nämligen planer på att efter festen ta mig till ABF-huset. Nu ordnade det här sig ändå: Ragge och Gunnel skjutsade oss till Upplands Väsby, varifrån jag och Birgitta tog SL-tåget åt var sitt håll.

Jag hade länge trott att det inte skulle gå att kombinera med födelsedagsfesten, men när det blev klart att jag inte ens skulle behöva bryta upp i förtid, bestämde jag mig i all hast för att åka in till Stockholm på Jan Hammarlunds releasefest för hans nya Malvina Reynolds-CD, till vilken jag hade fått en mejlinbjudan från Jan.

När jag kom fram, var där mörkt och låst, och när jag då kollade mejlet, fann jag, att klockslag, veckodag och lokal visserligen var rätt uppfattade, men att jag i hastigheten hade tagit fel på datum. Releasefesten äger rum först nästa onsdag. Men jag ska ta mig dit nästa onsdag också, var så säker! Jag gillar både Jan Hammarlund och Malvina Reynolds.

Sommar i P1 med Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahl minns jag vagt från ”På spåret” i TV. I hans huvudfack, som komiker, har jag aldrig mött honom. Den rollen antog han dock även i dag, då han sommarpratade.

Dess värre greps jag aldrig av hans besserwissertema, och trots att han är komiker, skrattade jag inte en enda gång.

Och lika illa var det med musiken han spelade. Säkert! och Sven-Bertil Taube spelades i och för sig, men det mesta var högljudd och överdrivet munter musik i så snabb takt att inte ens Rönndahl som hade valt den kunde prata fortare.

Svensk militärfars från trettiotalet

Anders Henrikssons filmfars ”65, 66 och jag” från 1936 är en svensk bearbetning, gjord av Weyler Hildebrand, av en dansk fars avsedd för scen. I den här svenska filmversionen har svenskheten betonats dels genom miljöerna (Svea Livgarde, Djurgårdsbrunns värdshus, Grand Hôtel, Kastellholmen, Blasieholmen, Hagaparken), dels med hjälp av filmmusiken (”Kungliga Svea Livgardes paradmarsch”, ”Kungliga Södermanlands regementes marsch”, ”I villande skogen jag vallar min hjord”, ”I sommarens soliga dagar” med flera).

I centrum för handlingen står grosshandlare Karl-Alfred Petterson (Thor Modéen), hans fru Lisa (Elsa Petterson) och deras dotter Ellen (Greta Wenneberg) samt även löjtnant Nils Tjäder (Allan Bohlin), som är förtjust i Lisa, vilket hon också är i honom. Men farsan/grosshandlaren tycker inte att en militär är fin nog för hans dotter.

Själv drar sig grosshandlarn inte för att gå på krogen med en ung dam som är anställd av honom, och då händer det en kväll att han, något påverkad av alkoholhaltiga drycker, kör på en lyktstolpe och senare råkar illa ut hos polisen – det är inte första gången han åker fast för rattfylla. Hans advokat konstaterar att det nog är kört den här gången, så grosshandlarn låtsas – för att komma undan sinkabirum – åka utomlands i tjänsteärende.

I själv verket åker han till stranden och badar, men medan han förlustar sig med baddräktsklädda unga damer, stjäl en förrymd soldat på repövning hans kläder och han själv blir tvungen att ta den förrymdes kläder av luffartyp. Alltså blir luffaren gripen och tagen för grosshandlare, vilket renderar honom fängelsestraff för rattfylla, ett straff som grosshandlarns advokat dock lindrar genom att till cellen skicka riktigt läckra måltider. Medan det nya hembiträdet Amalia Jönsson (Katie Rolfsen), anställd av fru Petterson, inte känner igen grosshandlarn när han kommer utstyrd till luffare och häller vatten över honom.

Pettersson hämtas av militärpolis för att återbördas till regementet, där inte heller den av honom avvisade löjtnanten (dotterns friare) låtsas känna igen honom. I stort sett kommer grosshandlarn i sin nya roll som repsoldat ganska lindrigt undan, men han utsätts vid åtminstone ett tillfälle för en manöver med ganska hårda bandage.

Här blir den här filmen en ganska typisk militärfars, ibland mycket överdriven, ibland rolig. Bland hans inkallade kamrater finns den märkliga 65an Petrus Ramlösa (Carl Hagman) och 66an Pelle Frisk (mycket väl och roligt spelad av Elof Ahrle). Den förre anser sig vara fästman till Pettersons nya (för honom själv okända) hembiträde, men det finns fler som tävlar om den gunsten – och hon själv pekar, vid ett icke reglementsenligt besök på logementet, ut Karl-Alfred/Fritiof som far till sin tioårige son.

Men till slut ordnar sig allt ändå.

Grosshandlarn återvänder hem och lyckas återerövra hustrun, som – i tron att han var utomlands – har haft en tête-à-tête med hans advokat.

Och nu får förstås löjtnanten också hans dotter.