Kristina Lindquist ny kulturchef på Upsala Nya Tidning

Upsala Nya Tidning meddelade för ett par dar sen, att tidningen har utsett ny kulturchef efter Lisa Irenius, som efter pågående barnledighet blir detsamma på Svenska Dagbladet.

För Kristina Lindquist innebär det här, att hon återvänder till det som var hennes hemstad under universitetsstudietiden. Hon är mycket yngre än jag, men vi har faktiskt träffats några gånger, bland annat vid hennes fars begravning. Förklaringen till det här är att det finns släktband mellan hennes familj och min hustrus. En gång i världen hade jag också länk till hennes blogg, men sedan gjorde hon den otillgänglig. Synd – bloggen var intressant och läsvärd.

Skrivit har hon i flera sammanhang. Bland annat har hon skrivit teaterrecensioner för både DN och UNT, och på kultursidorna i Dagens Nyheter har hon då och då skrivit samhällsdebatterande inlägg.

En allmänt radikal hållning hos henne kan man ana av att hon nu senast har haft tjänsten som chefredaktör för tidskriften Ottar och tidigare också har medarbetat i Arbetaren. I lite yngre år var hon, vad jag minns, medlem i Vänsterns studentförening i Uppsala.

När jag ovan med gillande nämnde hennes blogg, var det alltså inte för att vi i alla stycken hade identiska åsikter utan för att jag uppskattar människor som med kritisk klarsyn granskar samhället omkring oss.

Det hoppas jag att hon fortsätter med även när hon i oktober tillträder tjänsten som kulturchef på UNT.

Melodikrysset nummer 33 2014

Jag kom tillbaka till det fortfarande somriga Öregrund i går. Här pågår badortsdagar. När de är över, breder sig gradvis höstlugnet, oavsett vädret, över vår lilla stad.

Dagens melodikryss tyckte jag för min del inte hörde till de svårare.

Det enda lite svåra för mig var att komma på att det var Paris Hilton som sjöng ”Stars Are Blind”. Anders Eldeman presenterade henne lite sarkastiskt som superkändis som det är svårt att veta vad hon egentligen är känd för, men inte ens det hjälpte mig till att börja med.

Men så kom nästa fråga, vars svar innehöll de tre sista bokstäverna i hennes förnamn, och svaret föll på plats. Det som spelades var nämligen ”Ingen rädder för vargen här”, som ingår i Disney-filmen om tre små grisar, och eftersom det var djursorten, gris, som söktes, blev jag nu säker på vem som stod för sången i den förra frågan.

Om vi fortsätter på USA-linjen, kan vi ta dagens allra första fråga. Vi hörde Ove Lind spela ”Chicago”, annars mer känd i Frank Sinatras version.

En fot i USA har ju också Jill Johnson, senast känd genom TV-programmet ”Jills veranda”. I dag hörde vi henne tillsammans med Magnus Carlsson i ”You’re Always On My Mind”.

Därmed är vi också inne på svenska artister, som helt dominerade dagens ljudillustrationer.

Ytterligare en av dem, Johan Renck, mer känd som Stakka Bo, sjöng på engelska. ”Mute” hette låten som spelades.

Och Hasse & Tage hade ju lånat en engelsk melodi till sin ”Ett glas öl”. Jag och hustrun har sett och hört dem göra den här låten på scen, i ”88-öresrevyn”.

Arja Saijomaa, i dag i ”Samma himmel, samma sol”, har jag en gång i världen haft på omslaget till Aktuellt i politiken (s), vars redaktör jag var – vi hade en lång intervju med henne med anledning av att hon hade ställt upp i kampanjen för en finsk, socialdemokratisk presidentkandidat. Själv är hon ju egentligen finska men har haft en stor del av sin sångkarriär förlagd till Sverige.

Då är inte steget långt till Thore Skogman, som i valet 1968 av övertygelse, brukspojke som han var, ställde upp i den socialdemokratiska valkampanjen och turnerade tillsammans med Sten Andersson. Fast i dag hörde vi inte Thore själv utan Karl Grönstedt och Nils Fläcke i hans ”Jag fikar efter kaffe”, som i dag skulle leda oss till det sökta ordet, kaffekopp. (Svaret kaffekopp är rätt, men tydligen baserade jag slutsatsen på fel låt. Den här heter ”Kaffetåren” och är skriven av Erling Grönstedt och Tore Lagergren.)

Östen Warnerbring fick vi i dag höra i ”En sommardröm i vitt”.

Vad Sonja Aldén var klädd i vet jag inte – förmodligen i olika plagg, eftersom det vi hörde var ett potpurri.

Och sen återstår bara den vackraste musiken i dag, ett avsnitt ur ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”. Er som aldrig har sett opera framföras från scen vill jag gärna råda till att gå och se ”Trollflöjten”.

En kväll med Jan Hammarlund och Malvina Reynolds

Trots en smula olika politiska utgångspunkter – fast vi har faktiskt båda vänstervärderingar – betraktar jag Jan Hammarlund som en både politisk och musikalisk själsfrände. Jag tror det ursprungligen var Jans idé att vi tillsammans skulle göra ett program om den amerikanska vänsterns musik, vilket vi också gjorde vid ett välbesökt möte i ABF-huset i Stockholm. Sen har vi setts med glesa mellanrum – jag får dock regelbundet per mejl Jans meddelanden om konserter, skivor med mera – och han framträdde, som vän och gäst, vid en gemensam födelsedagsfest för mig och Birgitta, då vi båda fyllde något högt och jämnt.

Nyligen fick jag ett mejl från Jan om att han i ABF-huset i Stockholm skulle ha ett releaseparty med sång och prat på temat Malvina Reynolds. Detta med anledning av hans nya CD ”Uncovered Malvina Reynolds” (Skördemåne SCD09, 2014). Jag tackade ja och hälsades genast välkommen per mejl av Jan.

Jag spelade en viss roll för att göra Malvina Reynolds känd här i Sverige: Jag skrev i Aftonbladets Innerspalten om henne och hennes LP ”Malvina Reynolds Sings the Truth” (CBS 1967), och när jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, tog jag med en av hennes sånger, ”Little Boxes”, i Gösta Åbergs svenska översättning ”Små lådor”.

I min ägo har jag ett antal LP-skivor med henne, utgivna av hennes eget bolag Cassandra Records, av finska Love Records och av svenska Amigo. Jag har henne också på CD från Smithsonian Folkways.

Jan Hammarlund har träffat henne – hon var född 1900 och dog 1978 – här i Sverige och i Finland, och han har faktiskt bott hemma hos henne i Californien under någon månad, berättade han vid träffen på ABF-huset i går.

Den här träffen började med en film om och med Malvina, en film som i hög grad handlade om Malvina Reynolds som politisk aktivist, dock oftast i sånglig form. I filmen medverkade bland annat Pete Seeger, själv nu också död – Pete gjorde inte minst Malvinas ”Little Boxes” känd för en mycket stor publik. Jan nämnde sedan själv i snacket kring filmen och Malvina, att även till exempel Joan Baez har sjungit in hennes ”What Have They Done To the Rain”.

Jan Hammarlund har tidigare tolkat sånger av Malvina Reynolds till svenska och sjungit in dem på CD. Men nu har han gjort ett riktigt storverk: Han har sjungit in 16 sånger av Malvina, sånger som han har fått av henne själv, och som bonusspår får man dessutom fyra sånger, sjungna av henne själv.

Jag fick i går höra ett antal av de här låtarna i Jans insjungning och i ett fall med en tjejkör, som fanns med på den här releasefesten. Somligt av det som spelades var jävligt bra blues. Bredvid mig inne i salen i ABF-huset satt förresten den utmärkte munspelaren Jörgen Lindström.

Jag ska skriva mer utförligt om den här skivan, när jag har hunnit lyssna ordentligt på hela innehållet.

I publiken fanns bland annat en annan gammal vänstermusikbekant, Pierre Ström, som kom fram och hälsade.

Vid pratstunden efteråt över en mugg juice pratade jag mer med Pierre, bland annat om den perverst förvridna skivmarknaden, där det är svårt för sångare av Pierres och Jans typ att få skivor utgivna – dessutom är det inte skivor av den här typen som får uppmärksamhet på det fåtal recensionsavdelningar som fortfarande existerar.

Jan ger alltså ut sina skivor på en egen skivetikett, Skördemåne, och bästa sättet att få tag på den här skivan är att gå in på http://janhammarlund.se/musikbutik.html – den här CDn kostar 129 kronor.

Också Dansk Folkeparti större än (S) i ny dansk mätning

I den senaste sammanvägningen av de olika mätningar, som tillsammans bildar underlag för Berlingske Barometer, är borgerliga Venstre störst med 23,2 procent. Det är partiet även i den senaste av de mätningar som har infogats i barometern, den från Yougov, där partiet får 23,0 procent. Än är det dock en bit kvar till partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

I det valet fick populistpartiet Dansk Folkeparti bara 12,3 procent, men i den aktuella mätningen är partiet uppe i nästan det dubbla, 22,7 procent (21,0 procent i Barometern), vilket gör det till Danmarks i storleksordning andra parti.

Därmed har Socialdemokratiet knuffats ner på tredjeplatsen. Yougov ger partiet 19,2 procent (20,8 procent i Barometern), vilket åter ökar avståndet till dess valresultat 2011, 24,8 procent. Partiledarens/statsministerns Helle Thorning-Schmidts nej till högre dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen med mera kommer knappast att bidra till att ändra på det här.

Också Socialdemokraternas kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre får ett sämre stöd, 7,3 procent, i den aktuella mätningen än i barometergenomsnittet (8,1 procent) och i valet 2011 (9,5 procent).

Det från vänster-mittenregeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den aktuella mätningen 5,9 procent mot 6,5 procent i Barometern och 9,2 procent i valet 2011.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, den rödgröna och feministiska Enhedslisten, ligger fortsatt högre med 9,8 procent (9,1 procent i Barometern), alltså över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti, som försöker öka sin attraktionskraft genom att byta partiledare, ser ännu inte ljuset i tunneln – men det ovan refererade har väl knappast heller fått någon effekt i den aktuella opinionsmätningen. Fast partiet får i den aktuella mätningen i alla fall 6,5 procent (5,7 procent i Barometern) mot 4,9 procent i det senaste valet.

Därmed är det hur som helst större än Liberal Alliance, som nyligen ville exkludera de konservativa ur ett framtida borgerligt regeringssamarbete. LA får i den aktuella mätningen 4,8 procent (5,1 procent i Barometern) mot 5,0 procent i valet 2011.

Sommar i P1 med Svante Pääbo

En av alla dessa ester som lever i Sverige och har blivit mycket kända här är Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland. Wikland är ett svenskt giftasefternamn – dess förinnan hette hon Pääbo.

Namnet på dagens sommarpratare, Svante Pääbo, får mig – fast jag inte känner honom – att ana, att också han har estniskt påbrå, och det visar sig stämma: I senare delen av sitt sommarprogram berättade han om sin estniska mor, kemisten Karin Pääbo, som fick ett barn – Svante – tillsammans med Sune Bergström, senare nobelpristagare i medicin. Dock var Bergström gift på annat håll, så Svante kom endast att träffa honom i samband med hans besök på lördagarna.

Jag törs inte spekulera över vad det här kan ha betytt för Svantes egna sexuella böjelser – han bekände, rakt och frimodigt, i sitt Sommar att han är bisexuell, vilket jag kopplar till valet av sista låt (titeln!) i programmet, ”Somewhere Over the Rainbow”. Fast så småningom fastnade han ändå för att leva ihop med en kvinna, och de har två barn tillsammans. För ett av dem spelade han i sitt sommarprogram för övrigt ”Sesame Street”.

Fast mest fascinerande var i mitt tycke första hälften av hans Sommar, där han berättade om ett ämne, som ligger långt från de humanioraämnen och den samhällsvetenskap jag själv har läst. Pääbos specialitet är evolutionär genetik.

Om huvudinriktningen på sitt forskningsfält, neanderthalarna (samt en del andra utdöda grenar av människosläktet), berättade han pedagogiskt och begripligt också för en normalt allmänbildad radiopublik. Neanderthalarna är för övrigt inte helt utdöda – de parade sig med våra förfäder/förmödrar – och genom generationerna bär vi alla med oss ett litet genetiskt arv efter dem. Och om någon trodde att forskning av Svante Pääbos typ, baserad på uppgrävda benlämningar, skulle kunna rättfärdiga någon typ av rasism, fick han eller hon tji.

Musiken i hans program var liksom han själv varierad: Corenelis Vreeswijk, Ali Farka Touré & Ry Cooder, Bulat Okudzjava, Talking Heads och så, som en hyllning till den nu döda modern, ”Ottje Nasj” med Nicolai Gedda, Eugene Evetz och Alexander Nevskij-katedralens kör.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 9 2014:

”Lärare måste ha befogenheter att hindra unga som förstår undervisningen.”

Göteborgs-Posten

* * *

”Sprängde sig i en klockbutik”

Rubrik i Metro om ett inbrott i en uraffär

* * *

”BT på plats inför VM-premiären: ’Pengarna kunde använts bättre’”

Självbekännelse (?) i Borås Tidning

Sommar i P1 med Gunhild Carling

Gunhild Carling har jag sett och hört i TV, fast inte i ”Let’s Dance” i våras – det programmet har jag över huvud taget aldrig sett. Jag vet att hon kommer från en musikerfamilj och själv kan spela så olika instrument som munspel, trombon, harpa, säckpipa, trumpet (tre samtidigt!), också steppa.

I hennes Sommar-program, som nästan helt speglade hennes passion för traditionell jazz, fick vi höra henne spela och sjunga, och när det gäller urvalet av spelade skivor, fanns där flera stycken med anknytning till henne och hennes familj, med Gunhild Carling och ett par gånger henne + The Carling Big Band. Och jag menar inget illa när jag konstaterar, att så självcentrerat och musikinriktat – till och med tiden som student i Lund präglades av det senare – som hennes Sommar var, var det inte nödvändigtvis fel.

Resten var en ljudfest med traditionella jazzmusiker och jazzsångerskor som Billie Holiday, Duke Ellington, Bix Beiderbecke, Louis Armstrong, Fats Waller och Woody Herman.

Ja, hon var egensinnig. Men jag är beredd att köpa det, när jag får chans att lyssna på så mycket hörvärd jazz.

Sommar i P1 med Björn Wahlroos

Också i Sverige finns det gamla revolutionärer som senare l livet kom att tjäna kapitalet. Ett exempel är min gamle vän och trätobroder Klas Eklund. Men i vårt grannland Finland finns ett ännu mer flagrant exempel, Björn Wahlroos.

Under den revolutionära vågen i slutet av 1960-talet var Björn Wahlroos en mycket övertygad kommunist och deltog bland annat i ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors. Men under ekonomistudierna, bland annat i USA, gick han över till den motsatta sidan.

Wahlroos utvecklades sedan till en av Nordens mest framgångsrika företagare – i dag är han fortfarande styrelseordförande för Sampo Group och Nordea.

Men i dag yttrar sig hans ungdoms radikalism egentligen bara i den musik han spelar, artister och låtar mest från sent sextiotal och tidigt sjutiotal: The Beatles, Janis Joplin, The Eagles, The Who, Jimi Hendrix, Bruce Springsteen, The Rolling Stones, Cream, Eric Clapteon, David Bowie. Fast åsiktsmässigt honom närmast, av det han spelade, är nog budskapet i ABBAs ”The Winner Takes It All”.

Nu ska ni inte tro att jag, en sextiotalsradikal som har behållit sina gamla socialistiska jämlikhetsvärderingar, när jag lyssnar på Björn Wahlroos’ sommarprogram sitter framför radion och hatar och försöker hitta angreppspunkter.

Låt mig nöja mig med att han enligt min mening inte riktigt lyckades argumentera omkull Thomas Piketty och hans bok ”Kapitalet i det 21a århundradet”. Det visade sig också att Wahlroos, trots att han åtminstone i princip är anhängare av EU, ändå ser inkongruensen och trögheten i den här skapelsen som så stora, att han inte törs garantera dess fortbestånd. Och hur gamla industriländer som Sverige och Finland ska kunna matcha lågpriskonkurrensen från länder i Asien hade han knappast heller något svar på.

Venstre åter största parti i Danmark

Statsminister Helle Thorning-Schmidt, som också är ordförande för Socialdemokratiet, har som första åtgärd efter semestern deklarerat, att det inte blir någon höjning av de så kallade dagpengarna, ersättningen vid bland annat arbetslöshet. Det här har väckt kraftiga reaktioner inte bara i fackföreningsrörelsen utan också, även offentligt, i delar av det egna partiet. Om hon, vilket det spekuleras om i Danmark, planerar för nyval, verkar det här inte vara världens bästa strategi för att vinna det.

Ett av de minsta partierna, Konservative Folkeparti, har länge stått och stampat på sin låga nivå i mätningarna – inte ens Venstres kris ledde till någon överströmning att tala om till Konservative. Detta har säkert bidragit till att partiets ordförande, Lars Barfoed, har beslutat sig för att avgå – men för säkerhets skull har han också själv utpekat sin efterträdare, Søren Pape Poulsen.

Den politiska temperaturen stiger alltså i Danmark, och nu har också publiceringen av färska opinionsmätningar i Berlingske Tidende kommit i gång igen efter sommaruppehållet. I de två senaste är borgerliga Venstre åter största parti, medan Socialdemokratiet har halkat ner på andra plats.

Den senaste kommer från Voxmeter. Där får Venstre 23,5 procent (23,1 procent i genomsnitt i Berlingske Barometer), att jämföra med 23,8 procent i Gallup och 26,7 procent i valet 2011.

Voxmeter ger Socialdemokratiet 21,4 procent (21,6 procent i Barometern), att jämföra med 21,3 procent i Gallup och 24,8 procent i valet 2011.

I Voxmeter stöds högerpopulistiska Dansk Folkeparti av 20,3 procent (20,3 procent i Barometern), att jämföra med 19,4 procent i Gallup och 12,3 procent i valet 2011.

Voxmeter-mätningen ger socialliberala Radikale Venstre 8,7 procent (8,5 procent i Barometern), att jämföra med 7,7 procent i Gallup och 9,5 procent i valet 2011.

Voxmeters resultat för Socialistisk Folkeparti är 7,7 procent (6,8 procent i Barometern), att jämföra med 6,5 procent i Gallup och 9,2 procent i valet 2011.

Dess konkurrent, röd-gröna och feministiska Enhedslisten får 7,8 procent i Voxmeter (8,8 procent i Barometern), att jämföra med 10,1 procent i Gallup och 6,7 procent i valet 2011.

Konservative Folkeparti får i Voxmeter 5,5 procent (5,3 procent i Barometern), att jämföra med 5,2 procent i Gallup och 4,9 procent i valet 2011.

Och Liberal Alliance får i Voxmeter 4,7 procent (5,2 procent i Barometern), att jämföra med 5,1 procent i Gallup och 5,0 procent i valet 2011.

Sommar i P1 med Agnes Wold

När jag kom till Uppsala, hade jag bland mina vänner en statistiker, som berättade om sin institution, bland annat om Herman Wold. Herman Wold flyttade 1970 till Göteborg där han fick en professur, men hur som helst var hans dotter Agnes Wold då bara femton år, så vi rörde oss inte i riktigt samma kretsar, åldersmässiga kretsar alltså.

Agnes Wold är i dag professor i klinisk bakteorologi vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet, och när jag i dag, med stigande entusiasm, hör hennes Sommar i P1, således ett första möte, fylls jag av sympati: Hon är en likasinnad, också i meningen att hon har visat vilja att förändra världen och faktiskt lyckats med det.

En av mina starkaste upplevelser i mina egna formbara år var upptäckten att män och kvinnor, vad man än påstod om könsskillnader och könens kapacitet, i grunden var lika och även lika kapabla.

Wold är skicklig och framgångsrik inte bara inom sitt eget fack. Hon gav en del råd från sitt eget kompetensområde och en del andra som visade att hon också har sunt förnuft. Men kärnan i hennes sommarprogram var hennes och kollegan Christine Wennerås’ djärva och envisa korståg mot hur man i den medicinska forskarvärlden systematiskt och utan grund sorterade bort meriterade, även bättre meriterade kvinnor från att få tjänster, tjänster som i stället systematiskt gick till mindre meriterade män.

För det här vill jag, som likasinnad man, överräcka en stor blombukett till henne. Programmet blev inte sämre av att det gjordes med glimten i ögat och ett glas champagne (i en rolig passage ett glas Treo, för att det skulle bubbla) i handen.

Inte heller blev programmet sämre av att hon valde att spela bra och i flera fall pricksäker musik till pratet, vilket en låttitel som ”Livet är en hård bransch” är ett vittnesbörd om. Turid (”Om snällhet”), Leonard Cohen (”Everybody Knows”), Dixie Chicks (”Truth No 2”), Cornelis Vreeswijk (”Sjuttonde balladen”), ”Tjejclown” (”Tjejclown”) och The Beatles (”Here Comes the Sun”) vittnar alla om att Agnes Wold och jag inte bara har åsiktsmässiga likheter.