Finlands Gröna lämnar regeringen på torsdag

Gröna förbundet (Vihreä Liitto) lämnar med största sannolikhet regeringen i Finland på torsdag. Orsaken är att regeringen då ska fatta beslut om Fennovoimas begäran om tillstånd för kärnkraftverket i Pyhäjoki och att näringsdepartementets förslag är att säga ja. Ryska Rosatom står för reaktorleveransen och ska också ta över en tredjedel av aktierna i det finska kärnkraftverket.

Ville Niinistö, för övrigt tidigare gift med Maria Wetterstrand med vilken han har gemensamma barn och som är miljöminister i den finländska regeringen, anser att det som gör det här tillståndet extra prekärt är att det ökar Finlands beroende av rysk energi.

Också ett par av de övriga partierna i den finländska koalitionsregeringen är kluvna.

Svenska Folkpartiets är sedan gammalt delat i fråga om kärnkraften, och partiet kan komma att dela sina röster. Enligt Hufvudstadsbladet kommer partiordföranden, Carl Haglund, att rösta för tillstånd, medan justitieminister Anna-Maja Henriksson röstar emot.

Även två av de tre socialdemokratiska ministrarna väntas motsätta sig kärnkraftstillståndet.

Detta har ändå stabil majoritet i regeringen.

Hur som helst får det här en intressant effekt. Vänsterförbundet (Vasemistoliitto) har tidigare lämnat regeringen, och om Gröna förbundet nu också gör det, blir Socialdemokraterna (Sosialidemokraattinen Puolue) ensamt kvar som icke borgerligt parti i den finländska regeringen

Socialdemokratiet på hyggligt hög nivå i ny dansk mätning

I Voxmeters senaste mätning ligger Socialdemokratiet inte bara tvåa utan hyggligt högt: Partiet får där 22,7 procent mot genomsnittet i Berlingske Barometer, 21,8 procent. Det förra är bara ett par procent under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Partiets socialliberala koalitionspartner Radikale Venstre, som i valet 2011 fick 9,5 procent, går det inte riktigt lika bra för. I den aktuella mätningen får RV 7,2 procent mot 8,0 procent i Barometerns genomsnitt av de senaste mätningarna.

Socialistisk Folkeparti, numera inte med i regeringen, får 7,2 procent mot 6,9 procent i barometergenomsnittet. Men än är det en bit kvar till partiets resultat i 2011 års folketingsval, 9,2 procent.

Den rödgröna och feministiska Enhedslisten är, med 8,3 procent, fortsatt större, men barometergenomsnittet, 9,3 procent, pekar – om Voxmeter ligger rätt – mot att gapet minskar. Fast även Voxmeters tal ligger högre än partiets valresultat 2011, 6,7 procent.

Ohotat ligger nu det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre åter på första plats med 25,9 procent (24,1 procent i Barometern). Därmed ligger Venstre åter mycket nära sitt valresultat 2011, 26,7 procent.

På tredje plats ligger numera – partiet fick bara 12,3 procent i valet 2011 – högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 17,7 procent (18,8 procent i Barometern).

Konservative Folkeparti ligger på mediokra 4,8 procent mot 5,2 procent i Barometern och 4,9 procent i valet 2011.

Och Liberal Alliance får 5,3 procent både i den aktuella mätningen och i Barometern, vilket är ett resultat obetydligt över resultatet i folketingsvalet 2011, 5,0 procent.

Kammarorkestern med Ellen Nisbeth som solist på viola

Höstsäsongens första konsert med Uppsala kammarorkester, som vanligt under ledning av Paul Mägi, ägde rum i torsdags, och jag var förstås där, men val och annat har hindrat mig från att skriva.

Programmet inleddes med en Ouvertyr i C-dur (omkring 1830) av Felix Mendelssohns på sin tid (1805-1847) sorgligt tillbakahållna och förbisedda syster Fanny Mendelssohn-Henzel – för att över huvud taget bli spelad publicerade hon några av sina kompositioner i hans namn. Intressant att få höra detta sällan spelade stycke för orkester!

Inte mindre intressant var det att därefter få höra den sällan spelade ”Romanze för viola och orkester i F-dur” (1911) av Max Bruch (1838-1920). Romanser var ju ursprungligen verk för sång, men här har i stället violan, skickligt trakterad av unga Ellen Nisbeth, den bärande rollen.

Sin virtuositet fick hon också användning för i rondosatsen i den italienske violinisten Niccolò Paganinis (1772-1840) Violinkonsert nummer 2 i H-moll (1826).

Efter pausen avslutade orkestern med ett längre verk, Symfoni nummer 2 i C-moll (1877) av Anton Bruckner (1824-1896). Bruckner har jag inte lyssnat så mycket på, vilket kan vara en delförklaring till att jag ställde mig lite avvaktande till det här verket – men å andra sidan hade jag inga svårigheter att ta till mig de för mig lika okända verk som spelades före pausen. Och jag medger att den musik av Bruckner som spelades hade partier, vars kraft slog an på mig.

* * *

Anna, som Birgitta och jag brukar äta middag med i samband med konserterna i Musikens hus, har den här säsongen skaffat abonnemang också åt sin pappa, Bengt, och hans fru, Inger. Vi har beslutat oss för att fortsätta traditionen att äta middag på restaurang, nu alltså med fler i middagssällskapet.

Enklast var det att starta med middag i Musikens hus, men eftersom restaurangen var stängd, serverades maten i stället högre upp i huset, och det var buffé som gällde. Buffén var rikligt tilltagen och varierad.

Som alltid har jag röstat på Socialdemokraterna

Jag blev i mycket unga år socialdemokrat, och när jag fick rösträtt, röstade jag självklart på Socialdemokraterna.

Det sista har jag fortsatt med allt sedan dess: Jag har alltid röstat på Socialdemokraterna i riksdags-, landstings- och kommunvalen, och mitt parti har även fått min röst i EU-valen, där jag står för en mycket mer skeptisk hållning än den mitt parti så småningom kom att inta.

I EU-valen har jag därför personröstat på socialdemokratiska antifederalister.

Också i valen till riksdag, landsting och kommun har jag markerat min personliga hållning. Alla på valsedeln tillhör visserligen samma parti, men särskilt i ett stort parti som det socialdemokratiska kan man välja mellan kandidater som ligger lite olika på höger-vänsterskalan och som betonar speciella frågor olika mycket. Och eftersom jag själv tillhör vänsterflygeln i mitt parti, har jag förstås markerat detta genom att kryssa kandidater, inte nödvändigtvis med åsikter identiska med mina men ändå värderingsmässigt närstående och med en bra hållning i frågor jag tycker är viktiga.

I dag får vi se hur det går, både för det parti som är mitt och för de kandidater jag har kryssat.

I kväll ska jag och Birgitta delta i partiets centrala valvaka i Stockholm. Hur det än går, ser jag fram mot att få träffa gamla vänner.

S hack i häl på Venstre i ny dansk mätning. Dansk Folkeparti nere på tredje plats

De danska opinionsundersökningarna fortsätter att ge skiftande resultat.

I den senaste, från Gallup, får borgerliga oppositionspartiet Venstre bara 22,5 procent, mot 23,3 procent i Berlingske Barometer och 26,7 procent i folketingsvalet 2011.

I den här mätningen ligger Socialdemokratiet god tvåa med 21,7 procent, mot 21,3 i Barometern och 24,8 procent i valet 2011. Danska media har nu åter börjat diskutera möjligheten av att partiledaren Helle Thorning-Schmidt avgår och ersätts av Mette Frederiksen. Den senare sägs företräda en mer radikal kurs för regeringen – med vad säger koalitionspartnern Radikale Venstre då?

Socialliberala Radikale Venstre får enligt den här mätningen ett gott stöd, 9,1 procent (mot 8,1 procent i Barometern), alltså hyggligt nära valresultatet från 2011, 9,5 procent.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade S och RV ensamma i regeringen, får i den här mätningen 6,2 procent, ett stöd under barometergenomsnittet, 6,7 procent och förstås valresultatet 2011, 9,2 procent.

Över den senare nivån befinner sig numera den feministiska och rödgröna Enhedslisten, som i både den aktuella mätningen och i Barometern får 9,8 procent. I valet 2011 fick partiet 6,7 procent.

Raketen i dansk opinion, missnöjespartiet Dansk Folkeparti, landar i den här undersökningen på 18,5 procent mot 19,4 procent i Barometern. Därmed ligger DF på tredje plats – men partiets stöd är ändå mycket högre än i 2011 års val, 12,3 procent.

Konservative Folkeparti stöds i den här mätningen av 5,2 procent (5,5 procent i Barometern) mot 4,9 procent i senaste valet.

Liberal Alliance får i Gallup-mätningen hela 6,2 procent, mot 5,4 procent i Barometern och 5,0 procent i folketingsvalet 2011.

Arbeiderpartiet större än Høyre i Oslo

Den opinionsmätning Sentio har gjort för Klassekampen, i dag för övrigt en mycket läsvärd tidning, visar att Arbeiderpartiet nu är större än Høyre i Oslo, som i hela 18 år har haft borgerligt styre. Arbeiderpartiet stöds av 33,9 procent, vilket är 0,8 procentenheter mer än i kommunvalet 2011 (33,1 procent). Høyre får i den aktuella mätningen stöd av 33,4 procent mot 35,7 procent i valet 2011.

Klassekampen ser den här förändringen som en ”Raymond-effekt”, det vill säga en effekt av partisekreterarens i Arbeiderpartiet, Raymond Johansens, beslut att satsa på oslopolitiken och ställa upp som förstanamn på partiets lista i huvudstaden. Johansen själv pekar på att Arbeiderpartiet nu har bättre siffror även i städer som Bergen, Bodø, Tromsø och Drammen.

Ändå innebär den här opinionsmässiga framgången inte att den samlade vänstern skulle kunna ta över i huvudstaden. Vore den aktuella undersökningen ett valresultat, skulle Arbeiderpartiet och Høyre vardera få 20 mandat, men de fyra partierna till höger skulle fortfarande få 30 mandat mot 29 för de rödgröna partierna – och då ska man veta, att Miljøpartiet De Grønne, som är inräknade, inte tar ställning i blockpolitiken. Men skulle MDG liera sig med de rödgröna, fattas det bara 8.000 röster för att dessa skulle kunna ta över.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet får i den här mätningen 7,6 procent (+ 0,6 procentenheter jämfört med valet 2011).

Liberala Venstre är i den här oslomätningen aningen större med 7,7 procent (- 0,5).

Kristelig Folkeparti kommer bara upp i 2,0 procent (- 0,4) i huvudstaden.

Och Senterpartiet, som i Norge har ingått i den förutvarande rödgröna regeringen, får i Oslo bara 0,6 procent (+ 0,1) – Senterpartiet är i det norska fallet ett utpräglat jordbrukar- och landsbygdsparti.

Sosialistisk Venstreparti, som också ingick i den förra, rödgröna regeringen och som i riksperspektiv har stora opinionsmässiga svårigheter, klara sig betydligt bättre i Oslo, får där 7,1 procent (+ 0,8). Raymond Johansen som tidigare var aktiv i SV, bland annat som ordförande i osloavdelningen, tycks alltså inte ha lyckats dra till sig röster från SV där, åtminstone inte hittills i alla fall.

Yttervänsterpartiet Rødt går också hyggligt i Oslo och får där 3,3 procent (- 0,3).

Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne slutligen har sitt starkaste fäste just i Oslo. MDG får där i den aktuella mätningen 4,3 procent (+ 1,8).

Melodikrysset nummer 37 2014

I dag, dagen före valet, aktade sig Anders Eldeman noga för att spela musik med politiskt innehåll.

Fast slutdebatten i TV i går var ju lite av ett ”Stjärnornas krig” – även om John Williams’ musik närmast skulle leda oss till George Lucas’ film.

Ville man, kunde man ju också tolka ”SOS”, i dag dock på grekiska, som ett nödrop från den borgerliga regeringen. Men varken Benny eller Björn hör veterligen till dess anhängare.

Och bröderna Gärdestads ”Sol, vind och vatten” kan ju ses som en plädering för en annan miljöpolitik än dagens. I dag sjöngs den av Laleh, som har droppat sitt efternamn, Pourkarim, och det leder oss osökt in på nästa tema, sångerskor med avlagda efernamn.

Rihanna, som sjöng ”What Now”, har tappat sitt efternamn, Fenty, kanske i havet utanför Barbados som hon kommer ifrån.

Och Enya, som vi hörde i ”Journey of the Angels”, heter egentligen Eithne Ni Bhraonáin hemma i Irland.

Hjördis använde däremot också sitt efternamn, Pettersson. I dag hörde vi henne i ”En sång om kärlek”, Bo Setterlinds försvenskning av ”My Way”, som vi ofta hör med Frank Sinatra.

Några melodifestivalare hörde vi förstås också i dagens kryss.

Tommy Körberg sjöng ”Judy min vän” i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1969, fast i dag hörde vi den i engelsk version, ”Dear Mr Jones”.

Och 1986 sjöng Lena Ph ”Kärleken är evig” i Melodifestivalen.

Fast flera strån vassare är eurovisionsschlagervinnaren från 1985, Norges bidrag ”La det swinge”. Vinnarduon var då Elisabeth Andreassen och Hanne Krogh, men på en skiva med den förstnämnda finns en på sätt och vis ännu roligare instrumentalversion av den här låten, exekverad av Orsa spelmän.

Mer nordiskt: Vi hörde Sanne Salomonsen och Jill Johnson i Peter LeMarcs ”Lycklig att du lever”.

Den är inte alls dum, men själv tycker jag också att det är roligt när Eldeman plockar fram gamla godingar ur skivarkivet. Ett exempel på detta i dagens kryss var ”I’d Like To Teach the World To Sing” med New Seekers.

Sist kvar att redovisa är då en trio, känd och älskad inte bara av dem som i slutet av fyrtiotalet och under femtiotalet besökte Casinorevyn utan också av radiolyssnarna. Den här trion kallade sig Tre Knas och bestod av Nils Ohlson (sedan ersatt av Curt ”Minimal” Åström), Gunnar ”Knas” Lindkvist och Carl-Gustaf Lindstedt.

Carl-Gustaf var allt sedan unga år och fram till sin död en mycket övertygad socialdemokrat, både av social erfarenhet och av ideologiska skäl. När vi på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) bad honom om en intervju, ställde han villigt upp och berättade också om sin bakgrund och sin politiska övertygelse. Vi hade honom på bild på omslaget.

Kort mening

SPRÅKRÖR i norska Miljøpartiet De Grønne: Aase Morsom.

Om Joe Hill hos Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd

UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, bad mig, när jag för inte så vansinnigt länge sen var hos dem och berättade om flykten från Estland, att återkomma och då göra ett musikprogram kring Joe Hill.

Jag var där, på deras lokal på Storgatan 11 i Uppsala, här om dan, utrustad med ett bandat program med musik om och framför allt av Joe Hill, och mellan låtarna, tagna från en rad skivor med olika amerikanska och svenska artister – Joe Hill föddes i Gävle som Joel Hägglund – berättade jag om både hans frikyrkliga familjebakgrund och hans korta liv som antireligiös facklig agitator i den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW, Industrial Workers of the World. Jag diskuterade förstås också dödsdomen mot honom, den som ändade i att han på morgonen den 19 november 1915 arkebuserades.

Det här programmet varade i en och en halv timme, och jag ska inte här upprepa allt det som jag berättade, men jag vill nämna vad jag spelade:

Jag öppnade med Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Joe Hill” i Robinsons insjungning från 1940. Jag hämtade den från 10-CD utgåvan med bok ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1963” (Bear Family Records, 1996), Disc 2: ”Theatre And Cabaret Performers 1936-1941” (BCD 15720-1&2 JL).

Sen spelade jag Joe Hills ”Luffaren” (i original ”The Tramp” från 1913). Hill lånade melodin närmast från George Frederick Roots ”Jesus Loves the Little Children”, i Sverige känd som ”Jesus älskar alla barnen”, men den är tidigare känd som en marschsång från amerikanska inbördeskriget 1861-1865, ”Tramp, Tramp, Tramp, the Boys Are Marching”. Jag spelade den på svenska med Fred Åkerström på LPn ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Metronome MLP 15291, 1967, senare återutgiven på CDn ”Fem sidor: Vol 4, Den politiske” (Warner 4509-96995, 1994). Den svenska text Fred använde gjordes av Rune Lindström 1963 för en Joe Hill-föreställning på Uppsala stadsteater.

Därnäst spelade jag Joe Hills ”Casey Jones” från 1911, baseras på en låt med samma namn från 1909, signerad Tallifero Lawrence och Eddie Newton. Här valde jag en mycket rapp version med Pete Seeger som solist: ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs With Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Nämnas kan att Rune Lindström gjorde en översättning vid ovan nämnda tillfälle.

Joe Hills ”The Preacher and the Slave”, även kallad ”Pie In the Sky”, från 1911, valde jag att spela i Ture Nermans svenska översättning från 1951, ”Svarta präster”. I det här fallet valde jag att spela den i den version som finns på LPn ”Björn Arabh & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979). Joe Hills förlaga är här ”In the Sweet By and By” eller ”There’s a Land That Is Fairer Than Day”, signerad Sanford Fillimore Bennett (text) och Joseph Philbrick Webster (musik), 1868. På svenska är det här originalet känt som ”Till det härliga land”.

Men Joe Hill lånade inte låtar bara från frikyrkosfären. ”Ta-ra-ra Boom De-ay” från 1915 fanns redan 1891, då som en mycket populär schlager med text och musik av Henry J Sayers. Den letade sig, som schlager, 1891 också över till Sverige och kallades då ”Ta-ra-ra-bom-tra-la” eller ”Hvar Stockholms-flicka är så nätt”. Jag spelade den i den översättning Jacob Branting gjorde för min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), ”Ta-ra-ra-bom-tara”. Nämnas kan att det här är en sång om det som anarkosyndikalister kallar för direkt aktion. Den inspelning jag valde var den som Finn Zetterholm gjorde på ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1969 – Finn fick låna texter ur min då ännu inte utgivna sångbok).

Därnäst spelade jag ett stycke kritik av reformismen, Joe Hills ”Mr Block” från 1912. Den här valde jag att spela i amerikanskt original, insjunget av fackföreningssångaren Joe Glazer på LPn ”Songs of Joe Hill” (Folkways Records FA 2039, 1954). Jag kan i sammanhanget nämna, att alla Folkways’ gamla skivor numera går att beställa, överförda till CD, från Smithsonian Folkways i Washington.

Därefter spelade jag Joe Hills ”There Is Power In a Union” från 1913 men i Rune Lindströms svenska version från 1963, ”Det är kraft i vårt förbund”. Dess härliga religiösa förlaga, Lewis E Jones’ ”There Is Power In the Blood of the Lamb”, är känd också i Sverige som ”Det finns kraft, det finns kraft”, så när Monica Nielsen sjöng den i Olof Palmes valrörelse 1969, tog några i publiken illa vid sig, och Monica ändrade då Rune Lindströms text ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Sen berättade jag utförligt om det mord Joe Hill anklagades och mot sitt nekande 1914 dömdes för i Salt Lake City, om opinionsbildningen till förmån för honom och om hans sista tid, i fängelset, före avrättningen. Bland annat berättade jag om hans kontakt med den unga IWW-organisatören Elizabeth Gurley Flynn, som han inte kände tidigare men som gjorde ett kort besök hos honom i fängelsecellen.

Jag gav ett par exempel på deras kontakt och korrespondens: spelade utdrag ur ett föredrag Elizabet Gurley Flynn höll senare (1962): ”Narrative: Elizabeth Gurley Flynn” från CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990) och därefter ”Brev till Elizabeth Gurley Flynn”, i uppläsning på svenska av Mats Paulson på hans LP ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP-20, 1968).

Och avsnittet om Elizabeth Gurley Flynn avslutade jag sedan med ”Rebellflickan”, Jacob Brantings svenska översättning från 1969 av Joe Hills ”The Rebel Girl” från 1915, för övrigt en av de mycket få egna texter Joe Hill också har tonsatt. I det här fallet valde jag att starta med att spela den på svenska med Thorstein Bergman på LPn ”Folk som har sånger kan inte dö” (Brevskolan/YTF-50300, 1976). Men sen spelade jag den också i en härlig, textmässigt lätt bearbetad bluegrassversion med Hazel Dickens & The Johnson Mountain Boys . Den finns på CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of the Labor Organizer Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990).

Kvällen före avrättningen skrev Joe Hill sitt mycket politiska testamente, ”My Last Will”, som i Ture Nermans svenska översättning från 1951 blev ”Min sista vilja”. Det här lilla prosastycket spelade jag uppläst av Monica Nielsen på LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979).

Och sen berättade jag förstås om avrättningen, det väldiga sorgetåget och alla kuverten med hans aska som sedan spreds till alla amerikanska stater utom Utah och till många andra länder i världen, bland dem förstås också Sverige.

Sist spelade jag åter igen Earl Robinsons ”Joe Hill”, men nu i en instrumentalversion med lätta popinfluenser, hämtad från CDn ”Fellow Workers” (Righteous Babe Records / Cooking Vinyl COOK 182, 1999) med Ani DiFranco och den sentida IWWaren Utah Phillips.

De skiftande resultaten i danska opinionsundersökningar resultat av osäkerhet bland väljarna eller av skillnader i mätmetoder?

De danska opinionsundersökningarna visar så ofta olika resultat, att man frågar sig, om detta beror på osäkerhet bland väljarna eller på skillnader i mätmetoder.

Yougovs senaste mätning visar dock i ett viktigt avseende samma resultat som andra aktuella mätningar: Borgerliga oppositionspartiet Venstre är med 23,5 procent Danmarks största parti. Genomsnittet av olika mätningar i Berlingske Barometer visar samma resultat. Venstre närmar sig åter sitt resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Men i fråga om vilket parti som är tvåa visar Yougovs mätning ett resultat som avviker från andra aktuella. Yougov ger Dansk Folkeparti andraplatsen med 20,5 procent, vilket skiljer sig från genomsnittet i Berlingske Barometer, 19,6 procent, som ger DF tredjeplatsen. I valet 2011 fick DF bara 12,3 procent.

I Yougov-mätningen är Socialdemokratiet trea med 20,0 procent, men i Berlingske Barometer har partiet andraplatsen med 21,2 procent. Vilket som än är korrekt, har partiet en bit kvar till sitt resultat i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Socialdemokraternes kvarvarande partner i den sittande regeringen, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen ett mindre stöd, 7,3 procent, än i barometergenomsnittet, 8,0 procent. Båda siffrorna ligger under partiets resultat i valet 2011, 9,5 procent.

Tendensen för regeringens stödpartier på vänsterkanten skiljer sig också i den här mätningen från de tidigare redovisade i Berlingske.

I Yougov-mätningen får Socialistisk Folkeparti bara 5,6 procent mot 6,8 procent i Barometern. I valet 2011 fick SF 9,2 procent.

Den rödgröna och feministiska Enhedslisten får i den aktuella mätningen hela 11,4 procent mot 9,7 procent i Barometern och bara 6,7 procent i valet 2011.

Konservative Folkeparti får hos Yougov 5,8 procent mot 5,5 procent i Barometern, vilket är över valresultatet 2011, 4,9 procent.

Liberal Alliance får nästan lika mycket, 5,6 procent, mot 5,2 i Barometern och 5,0 procent i valet 2011.