En bonddotter från Småland med hjärtat till vänster

Astrid Lindgren var bonddotter från Småland och kom från en centerpartistisk familj. Men hennes egen erfarenhet av samhället gjorde henne i ganska unga år till socialdemokrat. Det här kan man se av de värderingar som präglar flera av hennes böcker, och hon har själv bekräftat att hon betraktade sig som socialdemokrat och att Socialdemokraterna fick hennes röst i valen.

Det här, det faktum att hon var så folkkär och hennes förmåga till frätande formuleringar gjorde, att hennes artikel om Pomperipossa i Monismanien, publicerad i Expressen, slog ner som en bomb i valrörelsen 1976. Den här socialdemokratiska författarens poäng var att skattesystemet var så konstruerat, att personer som hon riskerade att betala mer än 100 procent i skatt plus sociala avgifter. Märk alltså att hon ingalunda var mot höga skatter som användes för nödvändiga gemensamma ändamål men tyckte att ett skattesystem som fungerade på det här sättet fungerade orimligt.

Finansminister Gunnar Sträng (s), som jag normalt betraktade som en förnuftig karl, valde av för mig helt obegripliga skäl att bemöta det här inlägget på ett korkat och lätt nedlåtande sätt.

Att Astrid Lindgren med sin artikel bidrog till att fälla den socialdemokratiska regeringen torde vara obestridligt. Men till det här valresultatet bidrog också finansministerns (s) reaktion.

Jag skriver det här, eftersom jag i kväll har sett det andra programmet i TV-serien om Astrid Lindgren.

Det här är ett utmärkt och inträngande författarporträtt, som också belyser de mörka sidorna i Astrids liv: hur det var att bli med utomäktenskapligt barn i den tidens Sverige och sedan leva i ett äktenskap som långt ifrån var någon idyll.

Men för att återvända till 1976: Själv fortsatte jag att hålla Astrid Lindgren högt, skrev i partiorganet Aktuellt i politiken (s) mycket uppskattande om de böcker hon publicerade.

Själv förblev hon socialdemokrat, skrev bland annat uppmuntrande brev till Ingvar Carlsson efter ett val som inte hade gått så bra.

Melodikrysset nummer 52 2014

Riktigt bra känner jag mig fortfarande inte, men nu känns det i alla fall som att – peppar, peppar – hälsotillståndet långsamt förbättras.

Det här bidrog väl också till förmågan att lösa dagens kryss. Anders Eldeman bidrog å sin sida med att spela låtar, som inte i något fall var helt okända för mig.

Tyska Nena har jag till exempel tidigare hört i ”Neun und neunzig Luftballons”.

Därmed är vi inne på den lätt barnsliga linjen, så det känns helt rätt att fortsätta med Olav Gerthels ”Balladen om den tama abborren”.

Och eftersom Gerthel var operasångare, blir det då ganska naturligt att gå över till opera, i dag ”Rosenkavaljeren”, som Richard Strauss skrev 1911.

Från den europeiska scenen, fast i en annan mening, kommer ”Fairytale”, som norrmannen (från början vitryssen) Alexander Rybak 2009 vann Eurovision Song Contest med.

Och för att fortsätta på ESC-linjen: För min del förstod jag genast, att Robin Stjernberg, som med ”You” blev nummer ett i svenska Melodifestivalen 2013, inte skulle ha en chans i den europeisk finalen.

Också Salem Al Fakir har vi hört i Melodifestivalen, men den här gången fick vi höra honom i ”I’m So Happy”. Den skulle vi tydligen förknippa med TV, men för min del hade jag ingen aning om vad det var för program den uppenbarligen skulle förknippas med. Här har jag googlat och hittat ”Solsidan”, som jag mycket riktigt aldrig någonsin har sett.

Även om jag inte delar Anders Eldemans vurm för Bond-filmer, har jag sett Sam Mendes’ ”Skyfall” – den som är road kan gå upp under Kulturspegeln, Film, och läsa mera. I ”Skyfall” står Adele för det musikaliska ledmotivet.

Också i dag hade Anders Eldeman med en Beatles-låt, den här gången Paul McCartney’s ”Let i Be”.

Lill Lindfors hade på sin tid stor framgång med ”En man i byrån”, vars svenska text Peter Himmelstrand hade snickrat ihop, icke utan finess.

På den humoristiska linjen gick också Lasse Berghagen, när han skrev ”Flirtige Knut”.

Hur jag ska få ihop det här med Caroline af Ugglas’ mer troskyldiga ”Tror på dig”, vet jag inte.

Men jag vet att flickor som är alltför troskyldiga kan råka ut för det som hon i ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” råkade ut för: hon fick större och större mage.

I fjol så gick jag med herrarna i hagen
aj, aj med herrarna i hagen
ja med herrarna i hagen
I år har jag någonting som sparkar i magen
aj, aj som sparkar i magen
ja som sparkar i magen

En vit men samtidigt förmörkad jul

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.

Inga dramatiska opinionsförändringar i Danmark

Det stora borgerliga Venstre – mer höger än partinamnet antyder – är, med 25,4 procent, fortsatt största parti i Danmark, detta enligt Voxmeters senaste mätning, och i det genomsnitt av mätresultat som konstituerar Berlingske Barometer får partiet 24,5 procent. De här resultaten ligger hyggligt nära partiets valresultat 2011, 26,7 procent.

Får man tro Voxmeter ligger nu det högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 19,1 procent först på tredje plats – samma placering, fast med 19,4 procent, får det i Berlingske Barometer. Hur som helst är det här nivåer långt över partiets resultat i 2011 års val, 12,3 procent.

I motsats till Venstre har Socialdemokratiet i ringa utsträckning lyckats ta tillbaka förlorad terräng. I den aktuella voxmetermätningen får partiet 21,5 procent och i Barometern 21,4 procent. Det är resultat märkbart under den också låga nivå partiet hamnade på i valet 2011, 24,1 procent.

Dess kvarvarande partner i regeringen, socialliberala Radikale Venstre, står och stampar på en nivå under sitt valresultat 2011, 9,5 procent: Voxmeter ger partiet 7,9 procent, Berlingske Barometer 7,6 procent.

Deras avhoppade tredje ben i regeringen, Socialistisk Folkeparti, ligger på 7,1 procent i Voxmeter och på 7,2 procent i Barometern, fortfarande märkbart under valresultatet 2011, 9,2 procent.

Dess eviga konkurrent om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten ligger ungefär där, på 9,1 procent i Voxmeter och till och med på 9,4 procent i Barometern, vilket i båda fallen ligger över partiets valresultat 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger fortsatt kring sitt resultat i folketingsvalet 2011, 4,9 procent: får i Voxmeter 5,2 procent och i Barometern 4,1 procent.

Aningen över sitt valresultat 2011, 5,0 procent, ligger Liberal Alliance med 5,4 procent i Voxmeter och 5,6 procent i Baromeern.

Norge: Arbeiderpartiet det stora partiet i ytterligare en mätning

I MMIs partisympatimätning för Dagbladet backar Arbeiderpartiet med 1,6 procentenheter men är med 39,8 procent fortfarande mycket över sitt resultat i stortingsvalet 2013, 30,9 procent.

Partnern i den förra rödgröna regeringen Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,1 procentenheter till 3,9 procent och närmar sig då 4-procentsspärren. I valet 2013 var partiet, med 5,1 procent, över spärren.

Den tredje pelaren i den fallna regeringen, Senterpartiet, ökar med 0,3 procentenheter till 5,4 procent, ett resultat mycket nära valresultatet, 5,5 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,2 procentenheter till 0,9 procent men är alltså inte uppe i sitt eget valresultat från 2013, 1,1 procent.

Det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,1 procentenheter till 3,0 procent. I valet 2013 fick partiet 2,6 procent.

Kristelig Folkeparti, som Arbeiderpartiet försöker locka över på sin sida, får sitt bästa resultat på ett år, ökar med 1 procentenhet till 5,9 procent. I valet 2013 stöddes KrF av 5,6 procent.

Liberala Venstre ökar också med 0,4 procentenheter till 4,8 procent, vilket dock fortfarande ligger under partiets valresultat 2013, 5,2 procent.

I den här mätningen ökar även det ledande regeringspartiet Høyre med 0,4 procentenheter till 23,4 procent, en nivå som dock ligger under partiets valresultat 2013, 26,8 procent.

Men dess partner i den blå-blå regeringen, högerpopulistiska Fremskrittspartiet backar med 1 procentenhet till 12,0 procent. I folketingsvalet 2013 stöddes partiet av 16,4 procent.

De här tendenserna märks också tydligt i en speciell mätning, gjord för Aftenposten i Oslo. Arbeiderpartiet går framåt, medan Høyre backar. Till det intressanta med osloundersökningen hör också, att Sosialistisk Venstreparti, som traditionellt har varit starkt i Oslo, backar och verkar tappa röster till Arbeiderpartiet men också till Miljøpartiet De Grønne.

Estland: Socialdemokraterna leder inte men ligger hyggligt till inför det kommande valet

Den opinionsundersökning som har gjorts av Emor och som redovisas i Eesti Päevaleht ser siffermässigt ganska märklig ut: Det bitvis nyliberala regeringspartiet Reformierakond och det ledande oppositionspartiet, det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) får båda 16 procent. På platsen efter dem kommer Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) med 12 procent, och på sista platsen återfinner vi det nationalkonservativa och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika) med 9 procent.

Men det här är säkra, icke viktade partisympatier, som i ett val där sannolikt inget ytterligare parti kommer att ta sig över femprocentsspärren, kommer att viktas upp så att de sammanlagt blir 100 procent.

Enligt en annan undersökning, gjord av Turuuuringute AS för samma tidning, ser väljarna Socialdemokraterna som en naturlig del av varje tänkbar regeringskoalition. Men den som nu existerar, den med Reformpartiet, ses av en majoritet som den bästa tänkbara.

Finland: Centern största parti

I Yles decembermätning ökar Suomen Keskusta (Centern) med ytterligare 1,2 procentenheter och är med 26,7 Finlands utan konkurrens största parti. Det är en rejäl återhämtning jämfört med partiets resultat i valet 2011, 15,8 procent.

Däremot går det utför, den här gången med 2,1 procentenheter, för det ledande regeringspartiet, det borgerliga högerpartiet Kokoomus (Samlingspartiet), som nu stöds av 17,5 procent mot 20,4 procent i valet 2011.

Det högerpopulistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2011 med 19,1 procent blev lika stort som Socialdemokraterna, backar i den här mätningen med 0,8 procentenheter till 17,3 procent.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), som då hamnade på samma procentandel, ökar i den här mätningen med 0,9 procentandelar till 16,1 procent men ligger då fortfarande under sitt valresultat.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som har lämnat regeringen (i vilken även SDP ingår), ökar med 1 procentandel till 8,9 procent, en smula över valresultatet 2011, 8,1 procent.

Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som också det, fast lite senare, har lämnat regeringskoalitionen, minskar med 0,8 procentenheter till 8,3 procent men ligger också då på en högre nivå än i valet, 7,3 procent.

Återstående partier är kvar i regeringskoalitionen.

Svenska Folkpartiet ökar med 0,4 procentenheter till 4,0 procent, men även det ligger under partiets valresultat, 4,3 procent.

Också Kristillisdemokraattit lever fortsatt ett farligt liv: ökar visserligen med 0,6 procentenheter till 3,5 procent, men partiets resultat i 2011 års val var 4,0 procent.

Melodikrysset nummer 51 2014

”Jul, jul, strålande jul” var budskapet i en känd sång, signerad Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921, men en svår och efterhängsen förkylning gör, att jag för min del knappast ens har kunnat börja med julförberedelserna.

Jul för hela slanten var det också i dagens upplaga av Melodikrysset.

Det inleddes med en sång som brukar vara med i vartenda julkryss, ”Adams julsång” (”O helga natt”), sjungen av Jussi Björling.

I övrigt gav oss Anders Eldeman den vanliga blandningen av julanknutna sånger.

Ett par julpsalmer är då en given ingrediens.

”Gläns över sjö och strand” – ”Betlehems stjärna” – skrevs 1891 av Viktor Rydberg och ingick i hans ”Vapensmeden”, och tonsättningen gjordes 1893 av Alice Tegnér.

Betydligt äldre är ”Det är en ros utsprungen”, i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”.

Lär sig barnen de här klassikerna numera i skolan? Jag är själv inte kristen, men jag tycker att de hör till det svenska kulturarvet.

Av mycket kända julsånger spelades i dag ”White Christmas”, dock inte med Bing Crosby utan med Dean Martin.

Huruvida några av de andra jullåtar som spelades kommer att nå den här kultstatusen återstår att se.

Bland jullåtarna med utländska artister fanns Mel Tormés och Robert Wells’ (nej, inte han!) ”The Christmas Song”, i dag exekverad av Céline Dion.

Och så ”All I Want For Christmas” med Mariah Carey.

På den svenska försökslistan fanns också några kandidater:

Malena Ernman med ”I decembertid”.

Peter Jöback (som vi såg i TV i går) med ”Varmt igen”.

Och så trion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med ”Another Winter Night”.

Fast själv håller jag mig gärna till ett par barnklassiker.

Den ena heter på svenska ”Rudolf med röda mulen”, i engelskspråkigt original ”Rudolph the Red Nosed Reindeer”. Vad jag förstod, frågade Eldeman efter färgen – ”ett beskrivande ord” – i titeln, men jag vet inte om han ville ha svaret på svenska eller på engelska, red eller röd. En av mina trogna kryssbloggläsare säger, att Eldeman frågade efter originaltiteln, så då ska ni nog skriva red i krysset.

I mål går vi i dag i en annan färg. Vi hörde ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur Disney-klassikern Pinocchio.

Disneykavalkaden på julafton missar jag aldrig!

En hjärtans god jul tillönskar jag alla mina läsare.

Till Harry Martinson med dedikation från samtidens alla betydande författare

Tidigare i år fick jag ett brev från Harry Martinson-sällskapet med en förfrågan om att skriva en text till sällskapets årsbok, som till tema skulle ha gåvoböcker till Harry med dedikation från deras respektive författare. I mitt fall handlade det om första delen av Tage Erlanders memoarer, ”1901-1939”. ”Harry Martinson med tack för allt Du betytt för vår generation”, löd Tage Erlanders dedikation.

Och jag skrev gärna, om hur äldre tiders politiker – inte bara akademiker som Tage Erlander och Olof Palme utan också politiker med proletärt ursprung som Gunnar Sträng – var läsande människor, och om hur äldre tiders arbetarrörelse också var en bildningsrörelse.

Årsboken, ”Till Harry från… Dedikationer i Harry Martinsons bibliotek” (redaktörer Gunilla Aldén, Johnny Karlsson, Bertil Knoester och Åke Widfeldt, Martinson-sällskapet / Vekerum förlag, 2014), har just utkommit och visar sig vara inte bara en källa till Martinsons eget författarskap utan också till hans litterära samtid i mycket vid mening.

Att Martinson har fått böcker av andra nobelpristagare, utöver Eyvind Johnson som han delade pris med även Pär Lagerkvist och Ivo Andrić är närmast självklart, men trots att Martinson inte var någon hängiven deckarläsare, har han också fått ”Tiga är silver” från dess författare, Stieg Trenter. Bland dem som har skickat egna böcker med dedikation finns till exempel Karl Gerhard och Evert Taube.

Jag fylls av både värme och visst vemod när jag ser listan över de författare som alla har skickat egna böcker med personlig hälsning till Harry Martinson, sådana som Werner Aspenström, Tage Aurell, Gunnar Björling, Karin Boye, Rabbe Enckell, Carl-Emil Englund, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Jan Fridegård, Elsa Grave, Hjalmar Gullberg, Lars Gyllensten, Lars Görling, Piet Hein – den här namnuppräkningen kunde göras mycket längre.

Samtidigt slås jag av att flera av de ovan nämnda och ännu fler av de onämnda författarna förmodligen är sorgligt okända för dagens bokläsande allmänhet, i vart fall den yngre delen av den. Förr fanns ett representativt urval böcker, skrivna av alla någorlunda betydande författare, tillgängligt i bokhandeln, ofta då i pocketutgåvor. I dag får man vara glad över att Modernista åter lyfter fram böcker ur av de stora förlagen försummade författarskap.

Ni som vill ha en introduktion till ett antal sådana författarskap rekommenderas att köpa Harry Martinson-sällskapets årsbok. Den kostar 262 kronor inklusive frakt. Boken kan beställas från Holje bok, Box 14, 293 21 Olofström, telefon 045491542, info@holjebok.se.

Finns det ett liv i jul och efter jul?

Jag har ju verkligen inte lust att göra bloggen till en dagbok över mina fysiska krämpor – envist har jag därför skrivit om andra och för flertalet intressantare ämnen – men sanningen är att jag inte alls har mått bra under den senaste tiden.

Giktmedicinen håller visserligen problemen i benen i schack, men i stället har jag drabbats av en svår och långvarig förkylning, som bland annat har tvingat mig att avstå från Karl-Petter Thorwaldssons födelsedagskalas och installationsmiddagen på Uppsala slott för den nya hedersupplänningen, Ulrika Knutsson.

Snuvan har visserligen avtagit men har ersatts av hosta och brist på fysisk ork, och nu gör det ont under revbenen på höger sida när jag hostar. Julen kommer allt närmare, men jag har dag för dag tvingats skjuta på julklappshandlandet.

Hustrun har stått mig bi på alla upptänkliga sätt, men i dag tog jag mig i alla fall samman och åkte ner på stan för en rad ärenden: gick på banken och tog ut julklappaspengar, gjorde nödvändiga kompletteringsköp på Apoteket och handlade på Coop Konsum för att kunna laga mat i dag och på lördag, fyllde också på i kylen och köpte var sin stor chokladask, Lindt, åt hustrun och dottern som har tagit så väl hand om mig.

Men allt det här tog på krafterna. I kväll har jag suttit i min fåtölj och halvsovit och frusit framför TVn.