Folkhemmets genombrott som militärfars

”Kungliga Johansson” gjordes 1934 av Sölve Cederstrand (regi) och Sölve Cederstrand och Torsten Lundqvist (manus). Ingen av de här herrarna har satt några djupare spår i den svenska filmhistorien, men åtminstone äldre filmroade ska, om de studerar de båda nämndas ganska långa verksförteckningar, finna att de – tillsammans eller var och en för sig – har gjort ganska många på sin tid populära filmer och att de säkert har sett ganska många av dem.

”Kungliga Johansson” finns numera tillgänglig i ”Pilsnerboxen 2”.

Rollbesättningen är ganska imponerande: Erik ”Bullen” Berglund spelar en svensk kock, Carl-Ulrik Johansson, närapå dödsdömd i Italien för att ha serverat svensk punsch, åter igen inkallad till den svenska repövning han under tiden har missat. Thor Modéen spelar sergeant Göran Persson, Håkan Wettergren Carl-Ulriks son Gösta, Annalisa Ericson, som han blir betuttad i, spelar Karin, dotter till överste Magnus Stålhagen (Carl Barcklind) och Anna-Lisa Baude en något lynnig kokerska hos de senare.

Nästan allt man väntar sig av traditionella militärfarser, sådant som oreglementsenlig klädsel, nyttjande av starka drycker, spioneri för främmande makt, förekommer i den här filmen, och vore det bara för det, kunde ”Kungliga Johansson” lämnas åt glömskan.

Men den här filmen har en politisk underton som gör den intressant, och då tänker jag inte bara på skildringen av trettiotalets Italien.

Johanssons son, betydligt mer politiskt engagerad än fadern, får den senare att hålla agitationsanföranden på partimöten, som kallas något annat men uppenbart är socialdemokratiska. Och liksom i trettitalets svenska verklighet tar den här folkliga men fredliga rörelsen den politiska makten – ny försvarsminister blir ingen mindre än vår kungliga Johansson, den äldre av johanssönerna. Den här politiska tolkningen av filmen stöds också av att en av de sånger som spelas i den är Joel Ljungqvists ”Till seger”, länge något av en fansång för SSU.

Avslutningen, där Carl-Ulrik Johansson först sätts i kurran av sergeanten men sedan ändå överraskar honom genom att befordra honom, är ganska kostlig.

De finska väljarna får själva definiera sig som höger respektive vänster. Det intressanta är att det stora flertalet centerväljare anser sig själva stå till höger, medan Sannfinländarnas väljare är delade mellan höger och vänster

Maaseudun Tulevaisuus har låtit Taloustutkimus göra en opinionsundersökning där de tillfrågade har fått klassa sig själva som höger respektive vänster.

Av de tillfrågade definierade sig 15 procent definitivt som höger, medan 41 procent ansåg, att de lutade en aning åt höger.

9 procent av de tillfrågade definierade sig själv som vänster, medan 35 procent ansåg att de lutade en aning åt vänster.

Att de flesta av Kokoomus’ (Samlingspartiets) väljare såg sig som höger är föga överraskande. Men också cirka 80 procent av dem som röstar på Suomen Keskusta (Centern) ansåg sig stå till höger. Intressant är att de väljare som röstar på Perussuomalaiset (Sannfinländarna) i nästan exakt lika stor utsträckning fördelar sig på högern respektive vänstern.

Trettondagskonsert

Uppsala kammarkorkester under ledning av Paul Mägi gav åter igen en festlig trettondagskonsert i Musikens hus. Det var festligt och fullsatt, och programmet bestod av idel örhängen ur den klassiska repertoaren.

Kammarorkestern var dagen till ära kompletterad med två sångsolister, sopranen Kerstin Avemo och tenoren Cataldo Caputo, och på mig imponerade Avemo allra mest: Hon intog scenen med skönsång och auktoritet i ”Care mio che il mio cor” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”. Ingenting i första delen av konserten – Bellini, Donizetti, mer av Verdi – kunde mäta sig med det, vilket också innefattar Caputos sångliga insatser.

Avemos bravur var inte mindre efter pausen, men i den delen hävdade sig också Caputo, till exempel i ”La donna e mobile” ur Verdis ”Rigoletto”.

I andra delen fanns också annat att glädja sig åt: Emile Waldteufels orkesternummer ”España” och de båda violinisternas, Klara Hallgrens och Nils-Erik Sparfs, spel i Pablo de Sarastes ”Navarra”.

* * *

Efter konserten gick Birgitta och jag tillsammans med Bengt, Inger och Anna på Stationen för gemensam middag: Anna åt råbiff medan övriga valde Biff Rydberg. Birgitta och jag drack lättöl till maten.

Högertendens bland de yngsta väljarna i Danmark

Någon vänstervind, som skulle kunna rädda en fortsatt vänstermajoritet, blåser inte bland de yngsta väljarna i Danmark. Det går medlemsmässigt knackigt både för Socialdemokratiets och Socialistisk Folkeprtis ungdomsförbund. Enhedslistens ungdomsförbund SUF är det enda ungdomsförbund på vänstersidan som sticker ut – det har ökande medlemstal, kanske för att det vågar visa profil.

Största ungdomsförbund i Danmark är Venstres Ungdom med över 2.600 medlemmar – vilket senare kanske också vittnar om att politik, speciellt politisk organisering, inte är den yngsta generationens stora grej.

Uppstickaren bland de borgerliga ungdomsförbunden är LAU, Liberal Alliances Ungdom, som har ökat med 200 medlemmar och nu är uppe i drygt 800 medlemmar.

Högerpopulistiska Dansk Folkepartis Ungdom har cirka 630 medlemmar.

KU, Konservativt Ungdomsparti, ligger på oförändrade, låga medlemstal.

Men väljarsympatierna bland de yngsta väljarna, 18-24 år, ligger åt höger – 55 procent av dem lutar åt att rösta blått vid kommande val.

Arbeiderpartiet ser ut att gå framåt också i en rad lokala val i Norge

Arbeiderpartiet nådde i en rad opinionsmätningar på nationell nivå i december i genomsnitt rekordhöga 41,4 procent.

Också en rad kommunala mätningar runt årsskiftet indikerar framgångar: Arbeiderpartiet skulle inte bara behålla maken i Trondheim utan också erövra den i Oslo och Bergen. Men opinionsmätningar på kommunal nivå varierar naturligtvis beroende på lokala debattämnen, och ett snitt av 40 olika mätningar i 40 olika kommuner gav vid årsskiftet Arbeiderpartiet lite mindre, 36,2 procent, vilket också det är en framgång på 4,5 procentenheter jämfört med kommunvalet 2011.

Jämfört med valet 2011 går Høyre i samma kommuner tillbaka med 4,9 procentenheter till 23,1 procent, medan högerpopulistiska Fremskrittspartiet med sina 11,6 procent i stort sett bibehåller sin nivå från 2011, 11,4 procent.

Melodikrysset nummer 1 2015

Jag hade en del problem med dagens kryss, inte för att det var svårt utan för att min skrivbordslampa har pajat och för att jag därför hade svårt att läsa mina egna anteckningar.

Men för all del: Sebastian (Karlsson) med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011 hade jag redan förträngt, så att identifiera honom beredde mig vissa svårigheter.

Yohio, som 2013 kom tvåa med ”Heartbreak Hotel”, hade jag inga svårigheter att komma ihåg, och jag tror inte att det beror på att den låg närmare i tiden.

Inte heller hade jag några svårigheter med att komma i håg ”När vindarna viskar mitt namn” från 2000, även om Roger Pontare här sjöng den på engelska.

Ja, vi kan gå ända tillbaka till Sten och Stanley och deras ”En vanlig dag” för att få bevis på att mitt musikminne inte funkar tidsselektivt.

Däremot har jag uppenbarligen inte tyckt att Lotta Engbergs ”Världens bästa servitris” var något att lagra i musikminnet. Men hon är ju inte så svår att känna igen ändå.

Att jag och Anders Eldeman inte riktigt har samma referenspunkter visades av en dubbelfråga. Jag hade inga svårigheter med att komma i håg ”Den närsynte bofinken Knut” – jag förknippar honom med Eva Rydberg – men Kent Finell har jag inget som helst förhållande till.

Kanske dras jag till djurvärlden. Ett exempel är ”Saltkråkan”, ur vilken vi i dag hörde ”Vad gör du lilla råtta?”.

Det här leder oss tämligen osökt över på ett annat djuriskt stycke, ”Vyss på dig”, framförd av Kaa, en orm i ”Djungelboken”.

En djurisk uppsyn hade ju också Iron Maiden, som vi i dag hörde i ”Children of the Damned”.

Lite kul är det att Eldeman i sitt melodikryss bjuder på en musikalisk mix som rymmer både den och en polska med en titel som jag missade, framförd av Orsa spelmän.

Och att strax på den följer ouvertyren till Pjotr Tjaikovskis ”Nötknäpparen”, som här ska ge oss ordet nöt.

Jag har redan redovisat svaren på ett par barnkulturfrågor med anknytning till film, men ytterligare ett par av frågorna i dagens kryss hämtade sina svar från filmens värld.

Jag har själv sett Kay Pollaks ”Så som i himmelen”, ur vilken vi i dag hörde ”Gabriellas sång” sjungen av Helen Sjöholm.

Fast för egen del tycker jag att en del av de tecknade filmerna om Betty Boop är ett strå vassare.

Är förvandlingen av Aftonbladet Kryss & Quiz en anpassning till den förväntade kunskapsnivån i samhället?

Avpolletteringen av Anna Hagberg som kryssmakare i Aftonbladet Kryss & Quiz skulle ju kunna ha varit ett tillfälligt missgrepp, men i nummer 1 2015 har även hennes efterträdare Mats Olsén försvunnit.

Jag har i och för sig haft synpunkter på hans kryss, men de här anmärkningarna har inte gått ut på att hans kryss skulle ha varit för lätta, och nu ser jag plötsligt ett mönster i förändringarna: Kryss som fordrar intelligens och associationsförmåga får stryka på foten, kultur får stryka på foten för masspridd populärkultur (musik, TV) och så vidare.

Ut ur spalterna åker i det senaste numret ytterligare tre av de kryssmakare, som har bidragit till att jag trots ökande kritiska synpunkter har fortsatt att köpa Aftonbladet Kryss & Quiz. Den utmärkta konstruktören av Resekrysset, Eva Ohlin-Särman har ersatts av Helene Gustavsson, vars enkla kunskapsfrågor har åsatts trepoängsnivån. Sarah Kinman, vars associationsbanor det alltid var ett nöje att (till slut) knäcka, har ersatts av Mikael Robertsson, vars debut i genren Tvetydigt är en ren förolämpning mot oss som förleddes tro, att det här fortfarande var ett kryss på fyrapoängsnivå. Och Gunilla Hultström, som verkligen levde upp till benämningen på sitt kryss, Kluriga korsordet, har ersatts av Johan Engström, vars kryss det tar en bråkdel av tiden för föregångarens kryss att lösa, detta trots att hans kryss är dubbelt så stort som hennes.

Ett tips till redaktionen: Fortfarande finns det ett par medarbetare kvar att likvidera, om nu ambitionen är att anpassa kunskapsnivån på kryssen till redaktionens. Några idioter kan ju bli stötta när de inte klarar av att lösa Bertil Johanssons Svåra krysset och Anders Bengtssons båda krypton, särskilt då det hjälpbokstavslösa Mer kryptiskt.

Bland arbetare och småborgare i trettitalets Stockholm

Erik ”Bullen” Berglund (1887-1963) var, utom för sitt värv inom teater och film, också känd som radiokåsör om mat och fick bland annat en pilsnerkorv döpt efter sig – den finns fortfarande.

Mindre känt är att han också hade en politisk sida. 1938 regisserade han till exempel en valfilm åt Socialdemokraterna, ”Knut löser knuten”, vars manus skrevs av Nils Beyer, filmkritiker och kulturskribent på socialdemokratiska Morgon-Tidningen.

Många av tidens mycket kända och av publiken älskade skådespelare och regissörer var övertygade socialdemokrater och gjorde också kommersiella spelfilmer med tydlig politisk tendens – jag har själv skrivit om det här; du kan läsa mer under Kulturspegeln, Film, Arbetarrörelsen och filmen.

”Jag gifta mig – aldrig” (1932) i regi av Per Hugo och Erik ”Bullen” Berglund hör dock inte hemma i den kategorin. Dess förlaga var en fars med samma namn med manus av Ernst Fastbom. Dock utspelar den sig, om än inte i Stockholms mest påvra miljöer, bland enkla människor som strävar efter att få ihop till sitt uppehälle.

Med tanke på Erik ”Bullen” Berglunds knytning till pilsnerkorven är det ganska passande att han i den här historien spelar korvgubbe. Det visar sig dock, att han i den här filmen, som är den första av sammanlagt sex i ”Den stora pilsnerboxen Vol 2”, snarare har en fallenhet för prima cognac än för pilsner.

Den skäligen enkla historien, om hans relation till änkan han bor hos och om de kärleksförvecklingar änkans två döttrar med högst olika egenskaper dras in i, kan vi lämna därhän. Och när jag studerar rollistan, slås jag av att flertalet av de ledande rollerna spelas av i dag helt okända skådespelare – bland de icke krediterade skådespelarna finns däremot Sickan Carlsson och Sigge Fürst, och vi möter också John Wilhelm Hagberg som gårdssångare och Nisse Lind som dragspelare.

Det sist nämnda leder oss osökt över till att det i äldre underhållningsfilmer av den här typen åtminstone i dag inte längre är handlingen som får oss att se dem till slut. Tidstypisk musik, skärgårdsutflykter, gatubilder, heminteriörer, klädsel och jargong är sådant som i stället roar oss.

Ingen ljusning för danska (S)

Inkomstklyftorna i det danska samhället ökar, visar data från Dansk Statistik, detta trots att Danmark har en av socialdemokrater ledd regering och regeringen har som mål att öka jämlikheten.

I årets sista opinionsmätning från Epinion får Socialdemokratiet 21,0 procent mot det snitt som redovisas i Berlingske Barometer, 21,5 procent. Lyckas partiet inte entusiasmera väljarna, riskerar det att i det kommande folketingsvalet hamna under resultatet i det förra, 2011, 24,1 procent, inte heller det något att yvas över.

Dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, hamnar med 7,5 procent i den aktuella mätningen och 7,6 procent i Barometer också under sitt eget valresultat 2011, 9,5 procent.

Också deras avhoppade tredje partner, Socialistisk Folkeparti, ligger, med 7,4 procent i Voxmeter och 7,2 procent i Baromeern, under sitt valresulat 2011, 9,2 procent.

Det enda vänsterparti som ligger över sitt valresultat 2011, 6,7 procent, är rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i den aktuella mätningen får 9,7 procent och i barometergenomsnittet 9,5 procent. Det här partiet har också snabbt och tydligt kritiserat den ökande ojämlikheten i det danska samhället.

Hack i häl på Socialdemokratiet, med 19,8 procent i Epinion och 19,5 procent i Barometern, ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som i valet 2011 bara fick stöd av 12,3 procent.

Och etta även i den här mätningen ligger borgerliga och ganska högervridna Venstre med 24,0 procent. Dess barometergenomsnitt är 24,3 procent. Venstre, som i valet 2011 fick 26,7 procent, har också gjort tapp till DF.

Konservative Folkeparti, som i valet 2011 fick 4,9 procent, ligger i den aktuella mätningen på 4,4 procent och i Barometern på 4,2 procent.

Och Liberal Alliance, med 5,0 procent i valet 2011, ligger på 5,6 procent i både Epinion och i Barometern.

I dödens väntrum

I söndags var även Anna här på julkalas hos oss tillsammans med döttrarna Sara, Amanda och Ella och hunden Sudden. Först i dag har jag dock kunnat smaka på hennes julklappsbröd av två sorter, efter ett förlorat dygn i mitt liv.

Jag hade lovat Birgitta och barnen att gå till doktorn med det samma efter helgerna, så på måndag morgon klev jag upp och gick, utan att först äta frukost, till Vårdcentralen, dels för den sedvanliga provtagningen för doseringen av Waran, dels för att få en bedömning av min ohälsa och lämplig medicinering av den. För det senare hamnade jag i en ganska lång väntekö.

Den kvinnliga läkare jag sen till slut fick träffa – ingen jag tidigare har mött – lyssnade bland annat på mina lungor och sa, att det troligtvis fanns vatten i den högra lungan, vilket inte föreföll osannolikt; jag har drabbats av det tidigare i år. Så jag fick omedelbart remiss vidare till Akuten på Akademiska tillsammans med en rekommendation om röntgenbesiktning av lungorna.

Allt det här är logiskt och rationellt, även om jag själv hade trott att besöket på Vårdcentralen skulle ända i ett recept på en mer effektiv hostmedicin.

Jag har långvarig – och god – erfarenhet av flera av klinikerna på Akademiska, men Akuten hade jag aldrig tidigare varit på. Den visade sig vara ett Inferno, vilket säkert hade att göra med att ingen uppenbarligen hade räknat med den anstormning som drabbade den första vardagen efter alla helgerna.

Man fick ta kölapp och sen sätta sig i en vänthall full av människor, så många att alla inte alltid fick sittplats trots att den här vänthallen var biografmöblerad med rad efter rad av stolar.

Så småningom blev det i alla fall min tur att i en samtals/bedömningslucka redogöra varför jag var där, ett samtal som ändade i att jag blev godkänd.

Fast det betydde inte att jag blev insläppt. Jag fick sitta kvar för att bli uppropad. Den här väntetiden drog ut, och jag hann faktiskt somna flera gånger innan jag blev en av de utvalda.

Läget där inne på Akuten var obeskrivbart – kaotiskt är ett för milt ord. Det låg människor precis överallt, alltså även ute i gångarna och längs informationsdisken. Personalen var otroligt stressad – märk att jag inte förtalar den; jag begriper fullt ut dess pressade situation. Till bilden av Inferno bidrog sådant som att en del av de intagna att döma av orörlighet eller ständigt mekanikt upprepade rörelser såg ut att befinna sig i dödens väntrum. På avstånd hördes en mansröst om och om igen skrika ”Jag vill hem!”, ”Jag vill hem!”. I början av natten ropade en man i närheten av mig om och om igen ”Jag vill kissa!” till dess att en kvinnlig anförvant till en annan patient helt resolut hämtade någon ur personalen och den personen hjälpte honom med ett bäcken.

Att personalen under de här omständigheterna måste koncentrera sig på sina egna mest akuta uppgifter är begripligt, åtminstone för mig som inte hörde till dem som var mest illa däran, men jag medger att jag började känna av en viss irritation när det dröjde, innan jag ens fick träffa en sköterska eller ett biträde – jag vet inte vilket – som förhörde sig om mitt tillstånd och tog ett antal prover. Hon agerade också föredömligt raskt när jag berättade, att jag är diabetiker och ännu inte hade fått något i mig: Strax fick jag ostsmörgås och osockrad nyponsoppa.

Sen skulle det bli fler omgångar ostsmörgåsar och osockrad nyponsoppa – Akuten har nämligen ingen servering av vanlig sjukhusmat. I motsats till vad jag hade hoppats blev jag nämligen kvar där mycket längre än vad jag naivt hade trott – och ingen jag frågade kunde heller ge mig besked om vad som skulle ske med mig och varför. Jag fick också flytta hit eller dit flera gånger.

Runt midnatt – jag har inte antecknat tiderna – fick jag äntligen träffa en läkare. Om jag har förstått saken rätt, berodde den här tidsutdräkten på att det bara fanns en läkare i tjänst, och han måste – helt naturligt – prioritera de mest akuta fallen. Den läkare som jag bara såg skymta förbi fick jag själv över huvud taget inte träffa; den som slutligen tog sig an mig måste ha gått på nattpasset.

Den unge läkare jag till slut fick ett samtal med gjorde både yrkesmässigt och personligt ett gott intryck på mig. Han tvivlade på att den möjliga vattensamlingen i lungorna hade ett direkt samband med den akuta infektion jag hade drabbats av, men tyckte att jag ändå borde skickas till röntgen för kontroll.

Sen blev det som vanligt (för den här miljön) igen: Läkaren hade antytt, att jag eventuellt, efter lungröntgen, kunde skrivas ut, men när det sedan dröjde och jag försökte fråga personal, fanns det ingen som visste, när den här undersökningen skulle bli av.

Så till slut drog jag – i viss beredskap: sjukhusskjorta på överkroppen men iförd långbyxor och strumpor – sjukhustäcket över mig och lyckades, trots det oväsen som pågick omkring mig, också somna. Dess förinnan hade jag fått mina kvällsmediciner – läkaren hade fått låna min aktuella läkemedelslista, på vilken jag i marginalen hade fört ut uppgifter om när under dygnet jag ska ta respektive medicin.

Runt fyra på morgonen – jag har som sagt inte fört exakt tidjournal – väcktes jag plötsligt och upplystes om att nu hade jag fått tid för undersökning på Röntgen. En pigg ung dam skjutsade mig dit, en trappa upp, i sängen.

Röntgen skötte sitt värv snabbt och effektivt, och på nolltid var jag och min säng tillbaka på Akuten. Där rådde vid den här tidpunken på dygnet ett nästan skrämmande lugn, så jag somnade omedelbart om.

Strax efter sex väcktes jag av en läkare, och han kunde nu ge besked:

Det fanns mycket riktigt en del vatten i lungorna, men det borde försvinna, om jag höjde morgonintaget av Furix från en till två tabletter. (Jag kan berätta att redan det nuvarande intaget av Furix starkt befrämjar lusten att kissa.)

Mot hostan skrev han ut en mer kraftfull medicin, som bland annat innehåller något morfinpreparat. (Hustrun är just nu nere på stan och handlar och har lovat att, med stöd av mitt leg, hämta ut medicinen.)

Sen fick jag en ostfralla igen, den här gången tillsammans med en mugg rykande hett te, och så bar det hem i en sjukhustaxi.