Konsert med spansk musik

Torsdagskvällens konsert på Uppsala Konsert & Kongress skilde sig på flera sätt från de vanliga abonnemangskonserterna: Uppsala kammarorkester hade för kvällen en spansk dirigent, Alfons Reverté. Och eftersom kvällens tema, ett mycket sammanhållet sådant, var ”Spansk afton”, hade man som solist på gitarr – vad annars – lånat in den mästerlige Göran Söllscher.

Konserten började med ett relativt sent stycke, ”Sortilegis” av Xavier Montsalvatge (1912-2002).

Men flertalet i publiken associerade säkert mer de avslutande tre styckena, zarzuelas med rötter i teatermusik, med Spanien och dess musik: ”El Bateo” av Federico Chueca (1846-1908), ”La Leyenda del Beso” av Reveriano Soutullo (1880-1932) och Juan Vert (1890-1931) och ”La Terre del Oro” av Gerónimo Giménez (1854-1923).

Göran Söllscher gjorde sin solistinsats på gitarr i ”Concierto de Aranjuez” för gitarr och orkester av Joaquin Rodrigo (1901-1999). För egen del gillade jag speciellt dess inledande sats, Allegro con spirito.

Söllscher fick varma applåder, med rätta, och gick publiken till mötes genom att som extranummer före pausen spela en katalansk folkmelodi.

Efter pausen spelades ett längre orkesterstycke, ”El amor brujo” av Manuel de Falla (1876-1946). Det var väl inövat och lät bra, och många i publiken kände säkert igen en av dess många delar, den hetsiga ”Danza ritual del Fuego”, Rituell elddans.

* * *

Jag och Birgitta fick skjuts till Vaksala torg (och efter konserten hem igen) av Bengt och Inger, och på den restaurang Bengt och Inger hade valt fick vi så småningom sällskap även av Anna.

Själv hade jag aldrig varit på restaurangen i fråga, Lucullus i Sivia-komplexet på centrumsidan av Vaksala torg, men alla var nöjda med den mat de hade valt, jag för min del biff med grönpepparsås och pommes frites. Till det drack jag Pripps Blå lättöl.

Exemplet Norge: Svårt att dra säkra slutsatser av en enstaka gallupmätning

Jag har från min yrkesverksamma tid i det socialdemokratiska partiet i Sverige viss övning i att analysera opinionsundersökningar. En lärdom är att inte dra alltför vittgående slutsatser av enstaka opinionsundersökningar. Flera undersökningar från flera undersökningsföretag är, särskilt om de pekar åt samma håll under en tid, säkrare indikationer om förändringar i de politiska sympatierna.

Jag ska ge er några exempel från vårt grannland Norge på att man inte ska vara alltför snabb i sina slutsatser.

Här om dan redovisade jag en undersökning som TNS Gallup hade gjort för norska TV 2 och där Høyre påstods ha gjort en anmärkningsvärt stor opinionsmässig framryckning. Nu läser jag en annan färsk undersökning, publicerad i Vårt Land och gjord av Norstat, att Høyre visserligen ökar med 0,2 procentenheter men till mediokra 21,0 procent, långt under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

I redovisningen av TNS Gallups undersökning gick Høyre framåt på bekostnad av Arbeiderpartiet, som därmed hamnade på 38,8 procent, i och för sig inte så illa det heller mot bakgrund av att partiet i valet 2013 stöddes av 30,8 procent. Men i mätningen från Norstat ligger Arbeiderpartiet kvar på sin mycket höga nivå: får 41,6 procent, vilket visserligen också är en tillbakagång men bara med 0,8 procentenheter.

Den nu aktuella undersökningen från Norstat ger ytterligare ett exempel på hur vanskligt det är att dra snabba och säkra slutsatser av förändringar i någon enda enskild mätning.

Enligt Norstat faller det högerpopulistiska Fremskrittspartiet med 2,1 procentenheter till 10 procent (mot 16,3 procent i valet 2013).

Samtidigt ökar Kristelig Folkeparti med 1,2 procentenheter till 6,4 procent (mot 5,6 procent i valet 2013).

I texten från nyhetsbyrån NTB nämns som en tänkbar förklaring, att en ledande företrädare för Fremskrittspartiet i affekt har beskyllt KrF för att ha ansvar för att människor, bosatta i Norge, lierar sig med terrororganisationer.

Den slutliga opinionseffekten kan naturligtvis ha blivit just att Fremskrittspartiet minskar och Kristelig Folkeparti ökar. Men det betyder inte nödvändigtvis, att FrP-sympatisörer i någon större utsträckning har gått över till KrF. Mer sannolikt är att KrF har plockat invandrare och invandrarvänliga norrmän från andra, mer näraliggande partier, men att leden där har fyllts på med avhoppade FrPare – den här sortens sympatiförflyttningar kan i själva verket ske i räckor, i flera steg.

Men låt oss återvända till mätningen från Norstat:

Liberala Venstre, ett mittenparti som i likhet med KrF i princip stöder den blå-blå regeringen, ökar med 0,1 procentenheter till 5,1 procent (mot 5,2 procent i stortingsvalet 2013).

Senterpartiet, som samregerade med Arbeiderpartiet och SV, ökar med 0,7 procentenheter till 5,8 procent (mot 5,5 procent i valet 2013).

Regeringskollegan från perioden före valet, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 0,5 procentenheter till 4,1 procent (samma som i valet) och ligger därmed precis över fyraprocentsgränsen.

Lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,4 procentenheter till 1,1 procent (samma som i valet).

Och det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne tappar 1,5 procentenheter och hamnar därmed på 3,5 procent (mot 2,0 procent i valet 2013, då partiet ändå, på rund av högre stöd i huvudstaden, där knep ett lokalt mandat i Stortinget).

Norska Coop får köpa ICA-butikerna i landet

I Norge har ICA inte alls lyckats som här. Det här har ändat i att ICA har beslutat sig för lämna Norge – alltså sälja sina sammanlagt 553 butiker med lite olika storlek och med ett par olika namn.

Norska Coop la ett för ICA – det svenska moderbolaget – attraktivt bud, men den norska konkurrensmyndigheten, Konkurransetilsynet, inledde därefter en granskning av den här affären, en granskning som har tagit rundlig tid. En av förklaringarna till det senare är att den här myndigheten har granskat effekterna av en fusion delmarknad för delmarknad, sammanlagt 90.

För att tillfredsställa Konkurransetilsynet, som vill förhindra att kooperationen på vissa av dessa delmarknaden blir alltför dominerande, har Coop gjort upp i godo: Coop säljer 43 butiker till lågprisgruppen Bunnpris (Bottenpris) och 50 butiker till Norgesgruppen.

Men vinsten för Coop blir ändå att man nu övertar många ICA-butiker till exempel i det centrala Østlands-området och i Bergen-regionen, där konsumentkooperationen i dag inte är så stark.

Norgesgruppen som en av de två köparna av butiker från Coop är kanske inte helt självklar: Kedjan, som driver butiker under namnen Kiwi, Meny och Spar, kontrollerar redan 40 procent av den norska dagligvaruhandeln.

Coop kommer nu i alla fall upp i drygt 28 procent av den norska dagligvaruhandeln och blir klart större än trean, Reitan-gruppen.

Ingen EU-entusiasm i Finland

Finländska politiker hörs ibland argumentera för sitt lands inträde i NATO, och då höjs genast röster även här om att vi i så fall borde följa finländarnas exempel.

Jag är mycket skeptisk, och det visar sig att också finska folket – i alla fall en mycket stor majoritet av det – är tveksamt till NATO-inträde.

Helsingin Sanomat låter regelbundet TNS Gallup fråga finländarna om vad de anser om NATO-inträde. I den här undersökningen, gjord den 16-27 februari, har 1006 personer tillfrågats.

Inställningen är ungefär densamma som i en motsvarande undersökning i augusti förra året: 57 procent motsätter sig NATO-anslutning, 27 procent är för en sådan och 16 procent vet inte.

Av högerborgerliga Samlingspartiets anhängare är 57 procent för NATO-anslutning. Men bland övriga större partiers, Socialdemokraternas, Sannfinländarnas och Centerns, så även De Grönas, anhängare har andelen NATO-anhängare minskat.

Fritt efter Henning Mankell

Deckarserier blir ofta filmer, iland till och med när det inte finns fler böcker att filmatisera.

När det gäller den senaste serien av filmer som bygger på deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange), har man i och för sig vinnlagt sig om att få till en femtitalistisk miljö, men de tre huvudagerande skildras ganska stereotypt, och man har i vissa fall tagit sig friheter i förhållande till bokoriginalet.

Filmatiseringarna av Per Wahlöös och Maj Sjöwalls mycket läsvärda serie om Martin Beck och hans kolleger blev i flera fall inte så tokiga, och framför allt Bo Widerbergs version av ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, var lysande. Sen har det kommit ett otal filmer utan bokförlaga om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, några, signerade till exempel Harald Hamrell, inte alls oävna, men många med sviter av att vara serieproducerade. Jag har sett flertalet av dem i TV men inte brytt mig om att skriva filmrecensioner.

Fast de som närmast föranleder de här raderna är Henning Mankell och hans figur/polis Kurt Wallander.

De ursprungliga Wallander-deckarna har filmatiserats, ibland med gott, ibland inte med riktigt lika gott resultat.

Men som så ofta i liknande fall har filmproducenterna velat ha mer. Och Henning Mankell har gått med på att låta sina romanfigurer och sin ystadsmiljö leva vidare, fast nu med annan manusförfattare.

Här om kvällen såg jag en av de här filmerna, ”Wallander – Försvunnen” (2013) i regi av Leif Magnusson, i TV. Och låt mig genast säga att den här filmen, med Stefan Thunberg som manusförfattare, utan att vara något mästerverk i genren ändå håller en hygglig spänningsnivå. Krister Henriksson spelar även i den här filmen rollen som Kurt Wallander, och hans dotter Linda, också hon polis, spelas av Charlotta Jonsson. Douglas Johansson spelar Martinson.

Polismiljön skildras i det här fallet utifrån perspektivet att Wallander återvänder till stationen efter en tids avstängning.

Deckarhistorien har som startpunkt, att en ung flicka aldrig kommer till skolan och sedan visar sig vara försvunnen – skallgång ger inget resultat. Sökljuset riktas på olika personer, först på den försvunna flickans mamma, som visar sig ha en affär med en man som inte är hennes egen – Wallanders kolleger misstänker också den man som mamman lever ihop med i ett trassligt förhållande – och sen på mamman till en flicka som försvann för flera år sen (och som visar sig vara lite av en privatdeckare). Vem det sedan är som är den skyldige kan den vane deckarläsaren möjligen lista ut själv – en person som syns så pass mycket i en deckarhistoria brukar också ha en dold roll i den.

Upplösningen, med mördarens överrumplande attack på Wallanders polisdotter Linda, är riktigt spännande.

Ett Första maj-krav förverkligas, även om det har tagit tid

I början av 1960-talet var jag med om att göra Laboremus till Uppsalas största studentförening. Receptet var aktivitet och bredd, radikalism och uppkäftighet.

En av de Första maj-paroller vi förde fram rörde en då mycket omdiskuterad stadsmiljöfråga. ”Riv Tempo-huset!” löd vår paroll. Det var inte ett krav som föll i god jord hos demonstrationsledningen – stans socialdemokrater hörde nämligen till dem som hade sagt ja till det här nya monstret i en känslig stadsmiljö vid Stora Torget. För just monstruöst avvikande var Tempos (nuvarande Åhléns) tårtpapperfasad i en känslig stadsmiljö.

Nå, huset revs förstås inte, och så småningom har väl uppsalaborna vant sig vid tårtpapperfasaden, vilket intervjuer i TV, nu när den här fasaden faktiskt ska bytas ut, vittnar om.

Själv har jag inte ändrat uppfattning. Det är en estetisk landvinning, att den rivning (åtminstone av fasaden) vi krävde i min ungdom äntligen blir av.

Missförstå mig nu inte. Jag är alls inte mot stadsförnyelse och modern arkitektur, men den här fasaden var faktiskt anskrämlig.

Ingmar Bergman i New York-miljö

Woody Allens fascination av Ingmar Bergman är omvittnad, också av Allen själv, och till exempel det stora familjekalaset – thanksgiving – i ”Hannah och hennes systrar” (”Hannah and Her Sisters”, 1986) har helt uppenbart julkalaset i ”Fanny och Alexander” (1982) som inspirationskälla. Och som för att poängtera det konstnärliga släktskapet med Bergman låter Allen (både regissör och manusförfattare) Max von Sydow spela rollen som Frederick, äldre konstnär som sedan fem år lever ihop med en av den här historiens tre systrar, Lee (Barbara Hershey).

Lee uppvaktas av – och blir till sin förskräckelse attraherad av – Elliot (Michael Cane), gift med hennes syster Hannah (Mia Farrow).

Den tredje systern, Holly (Dianne West), gör misslyckade försök att bli skådespelerska, varefter hon börjar skriva böcker, som helt uppenbart hämtar sin handling från hennes eget liv och inte minst andra familjemedlemmars relationshistorier. Holly har vidare, åtminstone tidigare, haft drogproblem.

Att Elliot, som han framställs i filmen, har en viss yttre likhet med Mickey (Woody Allen) kan ju vara en markering av att Mickey tidigare har varit gift med Hannah – det händer ju i verkliga livet att människor som bryter upp från ett parförhållande söker sig till någon som har likheter med den förra partnern. Själv tycker jag till att börja med att det ibland är svårt att särskilja vem som är vem – detta gäller särskilt som Allen spränger in tillbakablickar med sig själv/Mickey i den tablåartat fortskridande handlingen.

Nå, Woody Allens gestaltning av den hypokondriske Mickey – han söker läkarhjälp i den ständiga övertygelsen att han lider av någon dödlig åkomma, hjärntumör – är fantastisk. Fruktansvärt rolig är också skildringen av hur Mickey testar olika religioner, som katolicism och Hare Krishna.

Inspirationen från Bergman, lusten att berätta en rikt förgrenad familjehistoria, yttrar sig också i att föräldrarna till filmens tre systrar, Norma (Maureen O’Sullivan) och Evan (Lloyd Nolan), framträder med sina egna egenheter och problem, i Normas fall alkoholism.

Ändå har jag då inte återberättat den här filmens samtliga spår och sidospår. Men man bör väl nämna åtminstone att Holly i slutet av filmen är gift med Mickey och att hon väntar barn. Lee har hittat och är gift med en ny karl. Hannah och Elliot har försonats och fortsätter att vara gifta.

Filmens skildring av New York är detaljrik och lysande. Här måste den från Europa inlånade fotografen, Carlo Di Palma, ha vägletts av Allen själv.

Och det rikhaltiga och varierade musikvalet i filmen vore egentligen värd en egen analys.

Norsk gallup: Høyre återtar terräng

I en mätning som TNS Gallup har gjort för norska TV 2 går det för första gången på länge uppåt för regeringspartiet Høyre. Enligt den här mätningen ökar partiet med hela 4,7 procentenheter till 25,0 procent. Fast även då ligger partiet under sitt valresultat 2013, 26,8 procent. Till stor del tycks den här uppgången baseras på viss återströmning av tidigare høyreväljare från Arbeiderpartiet. Framgången har skett över hela landet, och den baseras på tillbakaströmning av väljare under 60 år. De återerövrade väljarna arbetar till största delen inom privat sektor.

Dess partner i den blå-blå regeringen, högerpopulistiska Fremskrittspartiet, ligger i stort sett stilla (+ 0,1 procentenheter) med 10,7 procent, en nivå långt under partiets valresultat 2013, 16,3 procent.

Som redan har framgått ovan, har Høyres uppgång till stor del skett på Arbeiderpartiets bekostnad. Arbeiderpartiets tillbakagång är 3,8 procentenheter, men även då ligger partiet på 38,8 procent, en nivå långt över partiets resultat i valet 2013, 30,8 procent.

Arbeiderpartiet har landsmöte (partikongress) 16-19 april, och då kommer partiet att få en i stort sett helt ny ledning. Jonas Gahr Støre sitter i och för sig kvar som partiordförande, men även han är ju relativt ny. Enligt det förslag som valberedningens ordförande, den tidigare partisekreteraren och det mångåriga ankaret på Arbeiderpartiets partikontor vid Youngstorvet i Oslo Martin Kolberg har presenterat, föreslås kongressen välja två nya vice ordförande för partiet, dels den av mig här på bloggen tidigare presenterade före detta AUF-ordföranden och Nej till EU-aktivisten Trond Giske, dels en 31-årig kvinna med pakistansk bakgrund, Hadia Tajik, som sitter i Stortinget för Oslo men egentligen kommer från Rogaland. Hon var kulturminister i den regering som föll i valet 2013. Partisekreteraren, Raymond Johansen, har ju beslutat att i stället satsa på oslopolitiken, så som ny partisekreterare föreslås Kjersti Stenseng från Oppland, där hon har varit distriktsordförande.

Sosialistisk Venstreparti har i den här undersökningen hamnat på rätt sida om fyraprocentsspärren. Partiet går fram med 0,7 procentenheter och stöds nu av 4,8 procent mot 4,1 procent i valet.

Deras regeringspartner Senterpartiet backar i den här undersökningen med 0,2 procentenheter till 5,8 procent, vilket fortfarande är bättre än partiets valresultat 2013, 5,5 procent.

Sämre går det för de två mittenpartier som utgör parlamentariskt stöd åt den blå-blå regeringen.

Liberala Venstre får sitt lägsta stöd sedan stortingsvalet, då partiet samlade 5,2 procent. Nu minskar partiet med 0,6 procentenheter till 4,3 procent.

Kristelig Folkeparti, som i valet 2013 fick 5,6 procent, minskar i den aktuella mätningen med 0,8 procentenheter och hamnar då på 5,0 procent.

Blockneutrala Miljøpartiet De Grønne, som i valet samlade 2,8 procent men fick ett lokalt mandat i Oslo, klarar inte spärren: minskar med 0,5 procentenheter till 3,0 procent.

Och lilla yttervänsterpartiet Rødt, som i valet samlade 1,1 procent, ökar den här gången med 0,5 procentenheter till 2,0 procent.

Ísland – det sjuder inte bara i de varma källorna utan också i folkopinionen

Ísland är ett nordiskt land, men bortsett från hot om vulkanutbrott står det nästan ingenting om det i svenska tidningar.

Därför först lite introduktion.

För ett par år sen drabbades Ísland av en kris, som landets finansvalpar och en borgerlig regering försatte landet i. Den ansvariga borgerliga regeringen ersattes av en rödgrön, men när den inte snabbt nog fick landets ekonomi på fötter igen, ersattes den i maj 2013 av en borgerlig regering, ledd av Sigmundur Davið Gunnlaugsson från det liberala centerpartiet Framsóknarflokkurinn (Frmstegspartiet), som i det val som föregick detta, den 27 april 2013, hade fått 26,4 procent och 19 mandat.

Med sig in i den nya regeringen tog man det liberalkonservativa gamla maktpartiet Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), som hade stötts av 26,7 procent men också hade fått 19 mandat i den isländska riksdagen, Alltinget. Detta partis ledare, Bjarni Benediktsson, blev finansminister.

Det socialdemokratiska partiet, Samfylkingin (Samlingsfronten), hade varit den ledande kraften i den rödgröna regering som på grund av islänningarnas otålighet i fråga om snabba resultat sopades bort från makten. Det här partiet, under ledning av den karismatiska Jóhanna Sigurðardóttir, hade bildats av den gamla socialdemokratin plus tre andra vänsterpartier. I valet 2013 fick partiet låga 12,8 procent och bara 9 mandat mot tidigare 20. Partiledare: Árni Pall Árnason.

Rester av det gamla före detta kommunistpartiet plus nya gröna hade tillsammans bildat det andra parti, som föll i valet 2013, det ekosocialistiska och feministiska Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna). Det här partiet halverades i valet 2013 och fick med 10,8 procent av rösterna 7 mandat mot tidigare 14. Partiledare: Katrin Jakobsdóttir.

I valet 2013 tog sig i stället ett helt nytt parti, det populistiska Björt framtið (Ljus framtid) med Guðmundur Steingrimsson som partiledare in i Alltinget. Det samlade 8,2 procent och fick 6 mandat.

Också Piratar (Piratpartiet) med Birgitta Jónsdóttir som ledare, gjorde 2013 debut i Alltinget. Det fick 5,1 procent av rösterna, vilket gav 3 mandat.

Jag redovisade i höstas opinionsläget i Ísland, och efter årsskiftet har det kommit två nya opinionsundersökningar från opinionsinstitutet MMR.

Framsóknarflokkurinn (Frmstegspartiet), stöddes i den första av dem, gjord i januari, av rekordlåga 9,4 procent men fick i februarimätningen ett lite bättre resultat, 13,1 procent. Partiet ligger fortsatt långt under sitt valresultat.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) stöddes i januari av 27,3 procent. Det minskar i februari men förblir ändå med 25,5 procent landets största parti.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) har återhämtat sig något sen valet, men dess 15,9 procent i januari och 14,5 procent i februari är ändå en skugga av de framgångar partiet hade efter samgåendet med andra vänsterkrafter.

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) har också gjort en viss återhämtning: I januari stöddes partiet av 11,9 procent och i februari av 12,9 procent.

Nykomlingen 2013 Björt framtið (Ljus framtid) hade i januari ökat sitt stöd till 16,9 procent men backar lite i februari, till 15 procent.

Och Piratar (Piratpartiet) fick i januari 12,8 procent, i februari detsamma.

36,4 procent i februari mot 34,8 procent i januari sa sig ha tilltro till regeringens förmåga.

Estland: Fäderneslandet gjorde ett ännu sämre val än i prognoserna, och det gick rejält utför ockå för (S)

Opinionsmätningsföretaget Emor lyckades i sin valprognos inför valet i söndags fånga in Reformpartiets uppåtgående trend men inte vidden av den nedgång Socialdemokraterna drabbades av.

Men låt oss ta partierna någorlunda i storleksordning.

Det stora borgerliga, i vissa stycken nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) gjorde ett mycket bra val. Det tappade visserligen tre mandat, men 27,7 procent av rösterna gav partiet 30 mandat och gjorde det till landets största, även om partiet alltså förlorade 3 platser. Valresultatet gör också partiet till regeringsbildare.

Återhämtningen har säkert att göra med att partiet trots en del fadäser känns som ett säkert kort och med att många estniska väljare inte ville ge Edgar Savisaars Centerpartiet med dess stora röstunderlag av ryssar chansen att bli störst.

Keskerakond (Centerpartiet) blev ändå något av en valvinnare. Det ökade från 23,3 procent 2011 till 24,8 procent 2015, vilket gav 27 mandat (+ 1).

Keskerakond är allmänt ett centristiskt parti, i vissa avseenden likt sin finska motsvarighet: De är öppna för sociala reformer – i båda fallen slåss de med Socialdemokraterna om småfolkets röster.

Men det specifika för det estniska Centerpartiet är att det har blivit partiet framför andra för landets ganska stora ryska minoritet. Socialdemokraterna – jag ska strax återkomma till dem – har försökt ta upp kampen om de ryska väljarna bland annat genom att till en av sina ministrar utse en ung ryss, Jevgeni Ossinovki. Men bland de många ryska väljarna i huvudstaden Tallinn är det fortfarande mest Savisaars centerparti som gäller, och måhända har krisen i Ukraina och det faktum att en ukrainska, Olga Sõtnik, lämnade sitt parti i Riigikogu, Centern, för Socialdemokraterna, bidragit till att ryssarna också i det ryssdominerade länet Ida-Virumaa, som Ossinovski tidigare har fått att i växande utsträckning stödja (S), den här gången var svårare att mobilisera. Valdeltagandet var lägst i landet i Ida-Virumaa. (Det var högst i Harjumaa i min gamla del av Estland, nordkusten öster om Tallinn, i Tartu och i huvudstaden Tallinn, som ju är Edgar Savisaars eget kungrike.)

Det konservativa, kristna och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) blev den riktigt stora förloraren i valet. I valet 2011 fick partiet 20,5 procent av rösterna, men i 2015 års val stöddes partiet bara av 13,7 procent. IRL förlorade hela 9 mandat och är nu nere i 14, det senare ändå bara 1 mandat mindre än det Socialdemokraterna fick. IRL har helt uppenbart tappat till framför allt de två nya konservativa partierna i det estniska parlamentet.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) har – trots eller på grund av inträdet i koalitionen med Reformpartiet kan man tvista om – gjort ett miserabelt val. Och partiet har, trots att det i några opinionsmätningar har varit landets största parti, nu för tredje gången i rad gjort ett val, vars resultat ligger under partiets resultat i opinionsmätningarna. Så vitt jag har kunnat läsa mig till, har partiet den här gången gjort hembesök hos fler väljare än något annat parti har gjort, men resultatet blev ändå det här:

15,2 procent röstade den här gången på Socialdemokraterna mot 17,1 procent i valet 2011. Därmed tappar partiet 4 platser i Riksdagen och får 15 platser. Märk då att förlusten egentligen är ännu större: Partiets riksdagsgrupp har under perioden blivit större genom övergångar från Centerpartiet till Socialdemokraterna.

Jag noterar, när jag studerar valresultaten, att flera av partiets länge hårt arbetande krafter inte har blivit återvalda, men eftersom deras namn inte säger något för svensk publik, avstår jag från namnuppräkning. Men jag noterar att av de från Centerpartiet övergångna Rainer Vakra med mycket högt personröstetal har blivit invald för (S) i Tallinn, medan till exempel Inara Luigas, en ryska med samma bana, inte har blivit invald. Man kan förstås undra hur några av de nu utslagna trotjänarna kommer att reagera, när det till exempel gäller fortsatt förtroende för partiledaren, den även han från Centern avhoppade Sven Mikser, försvarsminister i den fortfarande sittande koalitionsregeringen.

Mycket – framför allt övriga partiers motvilja mot Centerpartiet – talar för att den ganska omaka koalitionen mellan Reformpartiet och Socialdemokraterna består. Problemet då är att de här båda partierna, med 45 platser av sammanlagt 101 i Riigikogu inte längre har majoritet. Närmast till hands är då att erbjuda någon ministerpost också till något av de nya partierna i Riksdagen.

Jag har redan sett konservativa Vabaerakond (Fria partiet), som fick 8,7 procent och 8 mandat, nämnas som en tänkbar partner.

Även det andra nya partiet, Konservatiivne Rahvaerakond, definierar sig som konservativt, och även dess 7 mandat, baserade på 8,1 procent av rösterna, skulle räcka. Det finns dock ett problem: Det här partiet är byggt på resterna av ett parti, ursprungligen kolchosarbetarnas parti, som det nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna lyckades klyva – en stor del av partiet, bland annat ett antal riksdagsledamöter, lockades över till Socialdemokraterna. En annan del av det här partiet omvandlades sedan till ett folkligt högerparti.

Sedan finns det förstås också partier som har deltagit i valet men inte har klarat femprocentsspärren.

Rohelised (De gröna) minskade den här gången med 2,9 procent och landade på 0,9 procent.

Och de vänsterpartiliknande sista resterna av kommunistpartiet, Ühendatud Vasakpartei (Förenade vänsterpartiet) samlade 0,1 procent (= 764 röster i hela Estland).