Last chorus: Sam Charters

Sam – Samuel – Charters, en legendar i både amerikansk och svensk skivproduktion, är död. Han föddes den 1 augusti i Pittsburgh, Pennsylvania, och dog den 18 mars 2015 i Årsta – han och hans fru Ann bodde och verkade i Sverige sen slutet av 1960-talet.

En annan legend i amerikanskt musikliv, förre Sing Out!-redaktören Izzy Young, som också flyttade till Stockholm, har jag personligen träffat (på en spelmansträff här i Uppland), men paret Charters har mina vägar aldrig korsat.

Annat då än i musikalisk mening. I min jättelika skivkollektion har jag till exempel bluesskivor från Folkways, fältinspelningar gjorda i amerikanska Södern av Sam Charters – country blues var en av hans specialiteter. Här i Sverige gjorde han skivor för svenska Sonet, allt från cajun, Snooks Eaglin och Otis Rush till Dizzy Gillespie och Peps Persson. I USA gjorde han skivor också för bolag som Vanguard (Country Joe and the Fish, Dave Van Ronk) och Prestige Bluesville.

Bland de legendariska artister han spelade in åt Folkways eller tog med på samlingsskivor fanns Big Bill Broonzy, Blind Gary Davis, Snooks Eaglin, Sleepy John Estes, Lightnin’ Hopkins, Son House, Blind Lemon Jefferson, Memphis Minnie, Mississippi John Hurt, Furry Lewis, Bukka White och Big Joe Williams. Han kartlade tematiskt, ibland på flera skivor, bluesen i till exempel Chicago, New Orleans, St. Louis. Charters spelade in cajun, calypso, jazz, traditionell musik från Bahamas, Irland och Gambia. För Folkways producerade han skivor med musik av kompositören Charles Ives. Och bland hans folwaysinspelningar finns även vad som på skivan kallas The Swedish fiddlers.

Sam Charters dog av cancer. Trodde jag på änglar, önskade jag att de spelade en blues för honom.

Melodikrysset nummer 12 2015

Dagens kryss klarade jag lätt, om man bortser från ett tekniskt avbrott. Efter nyhetsuppehållet dog plötsligt Radio Uppland, som jag brukar ha ständigt inställd i radion i mitt arbetsrum för att lyssna just på Melodikrysset.

Det här gjorde att jag, när jag fick in P4 igen, hamnade i ljudillustrationen till en fråga jag inte hade hört. Men det lät dansbandsaktigt, och så småningom kunde jag också skriva in svaret: Det var Stiftelsen som sjöng ”Hon finns överallt”.

Nja, dansband är inte riktigt min grej. Det är däremot Beatles. Fast innan jag hann komma på att det som spelades var Paul McCartneys ”Ibony and Ivory”, stack dottern, Kerstin, in huvet i rummet och sa titeln. Men sen skulle ju en del av den översättas till svenska också, ebenholts.

Jag har allt av Beatles i mina skivhyllor. Allt av Fred Åkerström också – han medverkade för övrigt i lanseringskonserten av min sångbok ”Upp till kamp!” 1970 i Folkets hus i Stockholm. Däremot har jag aldrig träffat hans dotter, CajsaStina Åkerström, som jag annars också har lyssnat en del på, fast då på skiva. Hon har även haft några hits, bland dem ”Av längtan till dig”, som hon gjorde tillsammans med Åsa Jinder.

Povel Ramel har jag hört live flera gånger, tidigt (i mitt liv) i tält i Sundsvall, sent (i hans liv) på Regina-teatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett stycke nostalgi, signerad Povel Ramel, ”Mitt 30-tal”. Fast den text han hade skrivit om trettitalet väjde ju inte heller för epokens mörkare sidor.

Också Björk har jag hört live, mycket nära scenen vid prisutdelningsceremoni i regi av Nordiska rådet i København. Att hon fick kulturpris av just Nordiska rådet har förstås att göra med att hon kommer från Ísland.

Hustrun och jag är gamla operavänner, och vi har förstås sett Georges Bizets ”Carmen”, som ”Toreadorarian” är hämtad ur. Här spelades den dock av Cave Stompers, kända för en dansmusik som var mycket populär under min skoltid på 1950-talet.

Hustrun har träffat både Björn och Benny, men ingen av oss har sett någon scenuppsättning av ”Chess” från 1986. Man jag har ”Chess” på skiva och kände förstås igen ”One Night In Bangkok”.

Ronny Eriksson och Euskefeurat finns rikt representerade i min skivsamling, och det var heller inte svårt att bakom hans ”Ja gärna” känna igen Paul Ankas klassiker från 1957, ”Diana”.

Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän” har jag både med honom och med Öbarna, som ju genom Eva Jarnedal har en anknytning till en person som Taube diktade om. Öbarna uppträdde förr ofta på socialdemokratiska partiarrangemang, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev vi om både dem och om deras skivor.

Karaokeversioner av kända låtar är väl musikaliskt inga höjdare, men jag förstår greppet att inte spela ”Vem vet” med Lisa Ekdahl.

Tom Jones är en utmärkt sångare – i dag hörde vi honom i ”She’s a Lady” – men han hör ändå inte till den kategori artister jag för egen del har på skiva.

Men vi tar väl och slutar med något svenskt, ”Skomakare Anton”. I dag hörde vi den med Alf Robertsson, men den finns också inspelad med den genom Melodifestivalen aktuelle Hasse Andersson, som har skrivit låten, och då hette den ”Skomagare Anton”.

I eftermiddag ska vi ha familjekalas, födelsedagskalas för Klara som snart fyller tio. Morfar och mormor ger henne tillsammans pengar till att börja i den efterlängtade ridskolan.

Galago är lös igen!

Jag förstår förstås att Galago har avantgardistiska ambitioner på serieområdet, även om serierna i den här tidskriften varierar när det gäller kvalitet. Samtidigt kan jag oroligt undra hur många av de serieskapare de publicerar som någonsin kan nå en så bred publik, att de skulle kunna försörja sig på sitt tecknarvärv. Fast det här gäller ju också flertalet poeter.

Jag vet inte hur många vi är som i dag prenumererar på Galago, men vi är tydligen ändå så pass många, att tidskriftens ägare, Ordfront, fortsätter att ge ut den och dessutom seriealbum av delvis samma slag. Själv har jag alltid tyckt att Galago, både av ekonomiska skäl och för att förse dagstidningar och serietidningar med nya comic strips och äventyrsserier, också kunde ge ut sådana.

Galago nummer 1 1015, nummer 118 i ordningen sedan starten, rymmer serier av så väl nya som kända serieskapare, både sådant som är vältecknat och sådant jag inte skulle slösa trycksidor på om det var jag som var redaktör. Galago sätter en ära i att också publicera serier med viss abstraktionsgrad, signerade till exempel Knut Larsson, John Andersson och Kolbeinn Karlsson, men det är inte dem jag vill åt med det sista.

Själv finner jag två serier intressantast i det aktuella numret av Galago.

Dels Anneli Furmarks både innehållsligt realistiska och realistiskt tecknade ”Siv & Ulrik”.

Dels Pontus Lundkvists och Elisabeth Voglers ganska skruvade ”Frigolithelvetet”, skruvade framför allt när det gäller de agerandes logik eller vad vi ska kalla det för.

Det här numret är, liksom övriga under första halvåret, redigerat av Johannes Klenell.

Trögt i regeringsförhandlingarna i Estland

En av följderna av valutgången i Estland – valet hölls den 1 mars – var att regeringsunderlaget måste breddas. Den sittande koalitionsregeringen, borgerliga, delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) med 30 mandat plus Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) med 15 mandat, hade inte längre majoritet. Tillsammans fick de 45 av sammanlagt 101 platser i riigikogu, riksdagen.

Ytterligare ett av de två nya partierna i riigikogu, Vabaerakond (Fria partiet) med 8 mandat, hade räckt för att ge majoritet, men det segrande och regeringsledande Reformpartiet ville ha med även kristna, konservativa och fosterländska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). Eftersom Reformpartiet mitt under mandatperioden hade puttat ut IRL ur regeringen och i stället tagit in Socialdemokraterna i den, kunde man ju ana, att detta inte skulle vara en helt lätt operation. Men Socialdemokraterna hade gjort ett dåligt val, fått bara 15 mandat, och IRL hade åkt på en rejäl valförlust, bara fått 14 mandat, så båda var beredda att förhandla.

Förhandlingarna har sedan skett med förhållandevis stora delegationer från de fyra berörda partierna som deltagare.

Det Reformpartiets chefförhandlare, statsminister Taavi Rõivas hittills har ägnat sig åt är att kartlägga de olika partiernas hjärtekrav – några förhandlingar i egentlig mening mellan de här partierna har inte förts. Man kan anta att hans avsikt med detta är att senare kunna lägga pussel: ge vart och ett av partierna något i några av deras hjärtefrågor men förstås också få ett eller flera andra partiers stöd för en i grunden reformpartistisk politik.

Framför allt nykomlingen i sällskapet, Vabaerakond, som i motsats till Socialdemokraterna och IRL ingenting har att förlora, har nu tröttnat på det här harvandet och sagt att det i så fall kanske inte är meningsfullt att fortsätta.

Socialdemokraternas partisekreterare, Indrek Saar, är inne på samma linje, och partiordföranden (och försvarsministern) Sven Mikser håller i princip med men drar ändå lite på det – kommer partiet inte med i regeringen, förlorar han inte bara sin ministerpost; nästa steg kan bli att han ersätts som partiordförande.

Nu har emellertid statsministern/partiordföranden i Reformpartiet Taavi Rõivas förstått situationens allvar och säger i ett uttalande, att han för ledarna i de partier som deltar i förhandlingarna har presenterat grundstommen i en regeringsöverenskommelse.

Så något slags fortsättning följer.

* * *

(S)-ledaren Sven Mikser har i ett långt, i dess helhet offentliggjort brev svarat regeringsbildaren Taavi Rõivas.

Mikser tillbakavisar där att Reformierakond annat än i mycket allmänna termer inledningsvis formulerade en plattform för en regeringsöverenskommelse. Han är uppenbart förorättad över att de i förhandlingarna deltagande partierna av Reformpartiet behandlas som brickor i ett spel och menar dessutom, att förhandlingsformen med delegationer från de tre övriga förhandlingspartierna ständigt närvarande lägger band på de senares representanter att inför de övriga lägga alla sina kort på bordet.

Kontentan av Miksers brev är att regeringsförhandlingarna för att kunna föras i hamn måste ge de deltagande partierna utdelning i några av deras verkliga hjärtefrågor, vilket – eftersom en sådan överenskommelse med nödvändighet måste bli en kompromiss – i sin tur innebär, att alla parter, även Reformpartiet, också måste acceptera att inte få igenom alla sina krav och att de, i kompromissens tecken, måste acceptera att regeringen i vissa stycken för en politik som något eller några av de ingående partierna inte riktigt gillar.

Norge: Arbeiderpartiet på rekordnivå. SV på väg att slås ut? Nytt mittensamarbete?

Också i den gallupmätning Opinion har gjort för Avisenes Nyhetsbyrå ligger Arbeiderpartiet på en rekordhög nivå, 43,4 procent (+ 0,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie), vilket är långt över partiets resultat i 2011 års val, 30,8 procent. När det gäller borgerliga väljare, har Arbeiderpartiet den här gången hämtat sådana från liberala Venstre, men det stora nytillskottet kommer från Sosialistisk Venstreparti: Var fjärde väljare som röstade på SF i förra valet väljer nu AP.

Sosialistisk Venstreparti minskar, trots att publiciteten inför dess kongress har gett partiet ökad uppmärksamhet, med 1,4 procentenheter och hamnar då på rekordlåga 2,6 procent, alltså långt under spärrgränsen på 4 procent. I valet 2013 hamnade partiet, med 4,1 procent, strax över spärrgränsen.

SF tappar alltså till Arbeiderpartiet, inte till yttervänsterkonkurrenten Rødt, som också minskar med 0,8 procentenheter till 1,6 procent, vilket ändå är bättre än de 1,1 procent partiet fick i valet.

Också nykomlingen Miljøpartiet De Grønne tar röster från SF och ökar i den här mätningen med 1,3 procentenheter till 4,4 procent. 2013 fick MDG bara 2,8 procent (men ändå ett utjämningsmandat i Oslo), men nu skulle det alltså klara spärren. Vilken sida partiet då skulle stödja är oklart – MDG ställer sig i Norge utanför blockpolitiken.

APs och SVs partner i den rödgröna regering som föll i 2013 års val, Senterpartiet, tappar också, hela 2,2 procentenheter, i den här mätningen och hamnar då på 4,1 procent. Det är också mindre än vad SP fick i valet 2013, 5,5 procent.

Det betyder dock inte att det borgerliga jordbrukarpartiet SP byter fot i regeringsfrågan. SP är inte skeptiskt mot att samregera med Arbeiderpartiet – däremot är det mer tveksamt inställt till SV, och SVs vacklande opinionsstöd har satt fart på dem inom SP, som i stället skulle vilja ha med något annat mittenparti, framför allt Kristelig Folkeparti, i en arbeiderpartiledd regering.

Kristelig Folkeparti och liberala Venstre är nu en del av det parlamentariska underlaget för den sittande blå-blå (Høyre + Fremskrittspartiet) regeringen, men inom KrF förs det, framför allt på amtsnivå (länsnivå) diskussioner om att de här båda mittenpartierna liksom redan Senterpartiet borde inleda regeringssamarbete med Arbeiderpartiet. Partiledarna i Venstre, KrF och SP kommer också i nästa månad att för första gången på över tio år ha en gemensam toppträff.

Kristelig Folkeparti ökar i den aktuella mätningen med 1,1 procentenheter till 5,9 procent, aningen över partiets resultat i valet 2013, 5,6 procent.

Dystrare är läget för liberala Venstre, som i den här mätningen tappar 1,1 procentenheter och då, med 3,4 procent (vilket är under spärrgränsen) är nere på sin lägsta nivå i den här mätserien, som startades 2007. Och eftersom Venstre har tappat väljare till Arbeiderpartiet, är det förstås frågan om partiet verkligen skulle vara berett att sätta sig i regering tillsammans med AP.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar med 2,1 procentenheter till 23,5 procent, men det senare är fortfarande en bra bit under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

För dess regeringskollega Fremskrittspartiet går det fortsatt illa. Minskningen i den här mätningen, 0,2 procentenheter, är visserligen marginell, men de 9,8 procent partiet då landar på är katastrofalt lägre än det stöd partiet fick i valet 2011, 16,3 procent.

Rocky Magasin i nytt format

Jag köper regelbundet en rad serietidningar, bland dem Rocky Magasin.

Rocky har tidigare getts ut i stort format, och möjligen är det det – att tidningen inte går ner i vanliga serietidningsställ i affärerna – som är en av orsakerna till att den nu har gjorts om i vanligt serietidningsformat. ”Nu med 84 sidor ” (mot tidigare 52) står det i reklamen, men det oförändrade lösnummerpriset, 59:90, skvallrar om att man nog i slutändan inte får så mycket mer för pengarna. Layouten är mycket luftig – Martin Kellermans huvudserie ”Rocky” får fyra serierutor per sida, och hans ”Kellermannen” en enda teckning per sida, i båda fallen med massor av ledig tryckyta runt omkring. Fast jag inser att ”Rocky” med sina knökfulla pratbubblor blir svår att läsa i allt för litet format. Exempel ges i urvalet ”Manges favoriter”.

På samma sätt gör man med Ellen Ekmans ”Lilla Berlin” och Lina Neidestams ”Zelda”.

Mer ekonomiskt utnyttjade är de sidor som rymmer Thomas Olssons ”Rogert” samt Stefan Thorgrens och Pelle Forsheds suveräna ”Stockholmsnatt”.

Perfekt bredd har veckans gästserie, Joakim Pirinens ”Dom fyra gullia juren”. Den är också vad gäller både teckningar och innehåll i en klass för sig.

På bokrean, till slut

Det har inte blivit av att gå på årets bokrea förrän nu. Det visade sig vara lönsamt: Akademibokhandeln/Lundeq tog 50 procent av reapriset på det de hade kvar. Och jag fick god hjälp av en av de äldre damerna där med att hitta det jag ville ha av det som fanns kvar.

Och jag fick faktiskt ihop två hela plastkassar med böcker, som jag staplade på varann i min tantvagn. Hälften gav jag till hustrun, hälften behöll jag själv. Bland det jag behöll för mig själv finns till exempel Jan Kjaerstad, Jean Genet och två böcker av Don DeLillo och så en bok av Anita Salomonsson – jag såg att hustrun kastade begärliga blickar på den, men hon får naturligtvis låna den.

Och så blev det en deckare av Michael Connelly, en av de få jag redan inte har.

Åt hustrun köpte jag Arnaldur Indriðasons senaste deckare, men det var inte någon reabok. Vi håller honom båda högt som deckarförfattare, en av Nordens bästa för närvarande.

Jag hade tänkt köpa några barnböcker också för presentbruk åt barnbarnen, men det reabeståndet var mycket utplockat.

Finland: Centern backar, Socialdemokraterna knapp tvåa

Den 19 april är det dags för val till riksdagen, Eduskunta, i Finland.

TNS Gallups opinionsmätning för Helsingin Sanomat, är gjord under perioden 16 februari-12 mars. Det rör sig om telefonintervjuer, men det stora antalet, 2.439, torde garantera en viss träffsäkerhet.

Centern, Suomen Keskusta, som i förra valet, 2011, gjorde ett mycket dåligt val (15,8 procent), gick i opposition och har i detta skytteläge återhämtat sig och blivit Finlands största parti. Fast i den aktuella mätningen, där det får 24,7 procent, backar partiet med 1,5 procentenheter jämfört med förra mätningen.

Tvåa i storleksordning, om än inom felmarginalen, blir i den här mätningen Sosialidemokraattinen Puolue, Socialdemokraterna, som däremot sitter i den finländska koalitionsregeringen. I den här gallupen får SDP 16,9 procent, vilket dels historiskt är uselt, dels ligger under partiets valresultat 2011, 19,1 procent.

En del av partiets tappade röster har säkert gått till populistiska Sannfinländarna, Perussuomalaiset, som i valet 2011 fick lika många procent, 19,1, som Socialdemokraterna men lite färre röster än dessa. Efter en tids nedgång är Sannfinländarna på väg uppåt igen, ökar i den aktuella mätningen med 1,1 procentenheter till 15,2 procent. Men det är alltså också i dag ett mindre parti än Socialdemokraterna.

Riktigt lika bra går det inte för valvinnaren och regeringsbildaren från 2011, högerborgerliga Kokoomus, Samlingspartiet. Partiet får åter igen, om än knappt, se sig slaget av Socialdemokraterna: Dess aktuella stöd är 16,8 procent. Detta är framför allt långt under partiets resultat i valet 2011, 20,4 procent, och skulle dagens gallupresultat bestå i valet i april, sitter nog partiledaren, Alexander Stubb, löst.

För de mindre partierna innebär de aktuella gallupresultaten inga stora förändringar.

Två av dessa satt till att börja med i den sittande koalitionsregeringen men valde att hoppa av:

Gröna Förbundet (Vihreä Liito), som i valet 2011 fick 7,3 procent, är nu uppe i 8,6 procent.

Och Vänsterförbundet (Vasemistoliitto) får 8,4 procent mot 8,1 procent i valet. Men märk att Vänsterpartiets motsvarighet i Finland alltså också av de borgerliga partierna där accepteras som partner i regeringskoalitioner. Att Vasemistoliitto har hoppat av från den nu sittande regeringen är dess eget beslut.

Återstående två partier sitter i regeringen, för närvarande alltså en blocköverskridande fyrpartikoalitione.

I den aktuella mätningen stöds Svenska Folkpartiet av 4,2 procent mot 4,3 procent i valet 2011.

Och Kristdemokraterna (Kristillisdemokraattit), som i valet 2011 fick 4,0 procent, harvar på på sin nuvarande lägre nivå. 3,3 procent. Det bör nämnas att spärrgränsen i finländska riksdagsval är tre procent.

Danmark: Det går fortsatt bra för Socialdemokratiet, men dess allierade är inte tillräckligt stora

Ytterligare en Berlingske Barometer förstärker den opinionsbild jag gav här om dan.

Socialdemokratiet är nu uppe i 23,1 procent, inte långt från de 24,8 procent partiet fick i 2011 års val.

Partiets problem är fortsatt att dess allierade i Folketinget ligger still eller tappar lite i stöd.

Dess kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikala Venstre, backar ytterligare, till 7,0 procent, märkbart lägre än partiets resultat i 2011 års val, 9,5 procent.

Deras avhoppade regeringspartner Socialistisk Folkeparti ökar en aning, till 6,4 procent, vilket ändå är märkbart lägre än partiets resultat i valet 2011, 9,2 procent.

Den friåkande rödgröna och feministiska Enhedslisten är numera större än den var i valet 2011, 6,5 procent, men det backar i den här mätningen till 8,3 procent.

Det är den här situationen inför det val som snart måste komma som har fått danska media att börja spekulera om ifall ett nytt vänsterbetonat parti, Alternativet, kanske skulle kunna rädda fortsatt vänsterstyre. Den myckna publiciteten har gett partiet viss skjuts, och i enstaka mätningar har partiet faktiskt legat över den mycket låga spärrgräns, 2 procent, som tillämpas i danska val. Men den här gången stöds Alternativet av 1,3 procent, samma som förra gången.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti ligger långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent, men numera fortsätter det inte att gå uppåt. I den nya Barometern ligger partiet på 20,2 procent.

Det stora borgerliga partiet Venstre ligger kvar på 22,5 procent, och det är ju inte i höjd med partiets valresultat 2011, 26,7 procent.

De två borgerliga småpartierna ligger still.

Konservative Folkeparti får också den här gången 4,9 procent, samma resultat som i valet 2011.

Liberal Alliance ligger med 5,7 procent i den aktuella Barometern över sitt valresultat 2011, 5,0 procent, men det ligger kvar på samma nivå som sist, fortsätter inte att öka.

Danmark: Socialdemokratiet närmar sig sitt valresultat. Men går det att få vänstermajoritet?

Socialdemokratiet är nu i Berlingske Barometer uppe i 23,0 procent, inte långt från de 24,8 procent partiet fick ihop i 2011 års val.

Partiets problem är att dess allierade i Folketinget ligger still eller tappar lite i stöd.

Dess kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikala Venstre, ligger still på 7,2 procent, en nivå märkbart lägre än partiets resultat i 2011 års val, 9,5 procent.

Deras avhoppade regeringspartner Socialistisk Folkeparti minskar en aning, till 6,3 procent, vilket också är märkbart lägre än partiets resultat i valet 2011, 9,2 procent.

Den friåkande rödgröna och feministiska Enhedslisten är numera större än den var i valet 2011, 6,5 procent, men det ligger still på 8,5 procent.

Det är den här situationen inför det val som snart måste komma som har fått danska media att börja spekulera om ifall ett nytt vänsterbetonat parti, Alternativet, kanske skulle rädda fortsatt vänsterstyre. Och den myckna publiciteten har säkert bidragit till att få fler väljare att ange Alternativet som sitt alternativ. I den aktuella Barometern ligger Alternativet på 1,3 procent, men i några enstaka mätningar har partiet faktiskt legat över den mycket låga spärrgräns, 2 procent, som tillämpas i danska val.

Det som kan inge vänstersidan visst hopp är också det faktum, att de borgerliga oppositionspartierna inte verkar få någon vind i seglen.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti ligger i och för sig långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent, men i den senaste Barometern minskar det lite, till 20,1 procent.

Borgerlighetens flaggskepp Venstre minskar en aning, till 22,3 procent, och det är ju långt ifrån i höjd med partiets valresultat 2011, 26,7 procent.

De två borgerliga småpartierna ligger still.

Konservative Folkeparti får 4,9 procent, samma resultat som i valet 2011.

Liberal Alliance ligger med 5,7 procent i den aktuella Barometern i och för sig över sitt valresultat 2011, 5,0 procent, men det ligger kvar på sin nya nivå, fortsätter inte att öka.