Estland: Partier utanför regeringen klarar sig bäst

Den opinionsundersökning TNS Emor den 10-17 juni har gjort åt nyhetsbyrån TNS skiljer sig en del från den Turuuuringute AS nyligen gjorde för ERR, i vissa avseenden på ett anmärkningsvärt sätt.

Enligt Emor-mätningen stöds Reformierakond (Reformpartiet), som i mätningen för ERR var nere på 16 procent och därmed låg på tredje plats, nu av 18 procent, vilket fortfarande ger partiet tredjeplatsen. Konstrasten är i båda fallen slående mot valresultatet – Reformpartiet blev i valet i mars största parti med 27,7 procent av rösterna.

Största parti är numera Keskerkond (Centerpartiet), som i den aktuella mätningen stöds av 26 procent. I valet blev Centerpartiet tvåa med 24,8 procent.

Kometen i estnisk politik efter valet, då partiet i fråga fick 8,7 procent, är borgerliga Vabaerakond (Fria partiet), som nu är uppe i 19 procent, vilket gör det till näst största största parti.

I den förra mätningen, alltså gjord av ett annat institut, hamnade Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) med 18 procent på den platsen. I den aktuella mätningen får partiet stöd av 16 procent, vilket bara obetydligt överstiger partiets valresultat i mars, 15,2 procent. Här finns ett mysterium: I kommentarerna till den förra mätnigen noterades att stödet för SDE märkbart steg efter valet av ryssen Jevgeni Ossinovski till ny ordförande.

Det låga stödet för konservativa, kristna och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) består. Partiet, som i valet i mars stöddes av 13,7 procent, stöds i den aktuella mätningen bara av 8 procent.

Inte heller lyckas Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet), som nu får 8 procent mot 8,1 procent i valet.

Av de partier som inte klarade femprocentsspärren i riksdagsvalet, ligger Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) högst med 3 procent.

24 procent av de tillfrågade kunde inte ange något bästa parti.

Sommar i P1 med David Batra

Jag känner förstås till David Batra som ståuppkomiker, vet också att han är gift med moderatledaren Anna Kinberg Batra.

Om någon väntade sig, att han i sitt Sommar-program i P1 i dag skulle uttrycka politiska åsikter, gjorde Batra honom eller henne besviken.

Däremot överraskade Batra med att använda sin programtid till något oväntat: bekände att han som skolpojke hade varit mobbare, sökte i slutet av programmet till och med upp mobboffret Mikael för att be honom om ursäkt. Och han var dess förinnan ganska detaljerad om sina och kamraters försyndelser, sådant som hur Mikaels mössa spolades ner i en skoltoalett.

Dess bättre visade det sig, att Mikael själv, när han började i gymnasiet, hade tagit fast tag om sitt liv, vilket ledde till att han så småningom blev framgångsrik uppfinnare.

Pratet om det här blandade Batra med att spela till exempel Imperiet, Håkan Hellström, Veronica Maggio, First Aid Kit, Kent, Peter Lemarc och Eminem.

Sommar i P1 med Lena Olin

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.

Melodikrysset nummer 25 2015

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

”Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.

Danmark: Regeringsskifte men ett i flera avseenden överraskande valresultat

Folketingsvalet i Danmark gav ett i flera avseenden överraskande resultat.

Vänsterregeringen föll men om man ser till mandatutfallet med knappast möjliga marginal: 51,9 procent och 90 mandat till det vinnande blå blocket och 48,1 procent och 89 mandat till det röda blocket.

Att marginalen blev så liten, mycket mindre än ens ett antal av de bevakande svenska journalisterna begrep på valnatten, har att göra med de fyra platser i Folketinget som väljs av invånarna i Grønland och Føroyar (två för vardera). Samtliga mandat därifrån togs av representanter för vänsterpartier. Grønlands representanter i Folketinget blir Aleqa Hammond, tidigare ordförande i socialdemokratiska Siumut (Framåt), och Aaja Chemnitz Larsen från Inuit Ataqatigiit (Förenade inuiter), som har partiförbindelser med danska Enhedslisten, ett vänsterparti. Från Färöarna valdes två socialdemokrater men från två olika partier: Sjúrdur Skaale från Javnaðarflokkurin (Jämlikhetspartiet), som är för bibehållna band med Danmark, och Høgni Hoydal från Tjóðveldi (Republik), som vill bryta med Danmark.

Utfallet i den danska delen av valet innehåller överraskande förändringar både i fråga om partiernas relativa styrka och personer som har slagits ut.

Bland de senare finns till exempel en före detta partiledare i Socialistisk Folkeparti och en minister i den socialdemokratiska regering, som nu föll.

Det ledande partiet, Socialdemokratiet, klarade sig i och för sig hyggligt, delvis med hjälp av löften om sociala reformer, delvis dess värre genom anpassning till den restriktiva syn på invandring som har haft Dansk Folkeparti som motor. Den här kombinationen har stoppat utflödet till Dansk Folkeparti och har också lett till att Socialdemokratiet har vunnit tillbaka en del väljare därifrån. Slutfacit blev en ökning med 1,3 procentenheter till 26,3 procent mot 24,8 procent i 2011 års val. Men när bland annat Socialdemokratiets kvarvarande partner i regeringen Radikale Venstre mer än halverades och det blev borgerlig majoritet, valde S-ledaren Helle Thorning Schmidt att avgå i stället för att harva vidare i opposition. Som hennes efterträdare utpekas nu partiets relativt unga stjärnskott, justitieministern Mette Frederiksen.

Socialliberala Radikale Venstre, som 2011 gjorde ett starkt val och fick stöd av 9,5 procent, minskade i det här valet med hela 4,9 procent till 4,6 procent. Partiledaren, Morten Østergaard, har i sina eftervalskommentarer sagt, att RV också kan samarbeta med en borgerlig regering, men ett sådant samarbete förefaller inte vara aktuellt just nu.

Illa ut har också Socialistisk Folkeparti råkat, dock främst på grund av tapp till yttervänsterkonkurrenten Enhedslisten. SF, som i valet 2011 fick 9,2 procent, minskar med 5,0 procentenheter till 4,2 procent, detta trots att man hade satsat på ny partiledare, Pia Olsen Dyhr.

Enhedslisten gör, med 7,8 procent, ett betydligt bättre val – + 1,1 procentenheter – än 2011, 6,7 procent. Men det här kollektivt ledda partiet, som har en mycket skicklig och publikt uppskattad företrädare i Johanne Schmidt-Nielsen, har under en lång period legat betydligt högre i opinionsmätningarna.

Alla tecken tyder på att det, liksom SF och Radikale Venstre (varifrån partiledaren Uffe Elbæk, en före detta minister, kommer), har tappat sympatisörer till nykomlingen i 2015 års val, som där samlade hela 4,8 procent, Alternativet. Alternativet är ett grönt parti med viss vänsterböjelse – det lovade stödja en vänsterregering – men det betyder också, att större delen av väljarna kom från övriga vänsterpartier, även om några av dem säkert röstade på Alternativet för att den samlade vänstern på grund av tvåprocentsspärren inte skulle förlora röster, som kunde vara avgörande för valutgången.

Den stora överraskningen på högersidan är framgången för Dansk Folkeparti under ledning av Kristian Thulesen Dahl. Mot vad samtliga opinionsundersökningsinstitut hade prognosticerat, blev Dansk Folkeparti med 21,1 procent Danmarks andra parti i storleksordning. DF, som i valet 2011 fick 12,3 procent, hade allmänt förutspåtts bli tredje största parti men ökade nu med hela 8,8 procent. Huruvida det här beror på att en stor andel av de väljare som i opinionsinstitutens undersökningar svarade att de inte hade bestämt sig i själva verket hela tiden lutade åt DF eller om något i valdebattens själva slutskede fick dem att ta ställning för DF återstår att undersöka.

Venstres usla val måste ha blivit en chock för partiledaren Lars Løkke Rasmussen, även om vi andra på grund av hans många fadäser, har lättare att se hans egen skuld till det här. Venstre, som i 2011 års val med 26,7 procent blev Danmarks största parti, minskade nu med 7,2 procentenheter till 19,5 procent. Løkke Rasmussen försöker hålla god min och agerar som den självklare regeringsbildaren, men enligt normala parlamentariska principer måste ju också ledaren för det största partiet på den vinnande sidan tillfrågas, och i vart fall torde det bli svårt att med ett så litet parlamentariskt underlag bilda en handlingsduglig regering utan DFs medverkan.

Men även då skulle man bygga in spänningar i regeringen. Medan DF socialpolitiskt har en del vänsterdrag, är det enda växande (+ 2,5 procentenheter) ”normala” borgerliga partiet Liberal Alliance nyliberalt anstruket. LA, under ledning av Stig Grenov, fick nu 7,5 procent mot 5,0 procent 2011.

Konservative Folkeparti, under ledning av Søren Pape Poulsen, som i 2011 års val med 4,9 procent var ungefär jämstort med LA, minskade nu med 1,5 procentenheter till 3,4 procent, och eftersom partiet i en del opinionsundersökningar har legat ännu lägre, bör det den närmaste tiden ha fullt sjå med att hitta tillbaka till en väljarvinnande linje.

Med adress till Bernur, Björn Kihlström

På Björn Kihlströms blogg – länk finns här intill – finns i dag en text värd att läsa, ”Tyst för fan”. Den handlar om böcker och bibliotek och om vad de senare bör få fortsätta att vara.

Jag kom när jag läste den att tänka på kapitlet ”På stadsbiblioteket” i William Saroyans ”Den mänskliga komedin”.

Saroyan läste jag under min egen gymnasietid under sent 1950-tal – jag var ständigt på Stadsbiblioteket i min skolstad Sundsvall och lånade och läste då alla de stora amerikanska berättarna.

Saroyans historia förmedlar all den magi, som finns i böckernas värld, något som jag också ville vidareförmedla till mina högstadieelever, när jag efter studentexamen och lumpen vårterminen 1959 tjänstgjorde som svensklärare på högstadiet i de båda enhetsskolor som hade etablerats i min gamla hemkommun, Njurunda. Jag var också vikarierande kristendomslärare och därmed förpliktigad att hålla ett par morgonsamlingar, och eftersom jag inte är troende, försökte jag hitta andra än religiösa ämnen för dessa.

I stället för Bibeln använde jag mig där vid ett tillfälle det nämnda kapitlet i Saroyans ”Den mänskliga komedin”.

De båda vännerna Lionel och Ulysses är på väg till Stadsbiblioteket. Här hoppar jag, för att förkorta texten, över en historia som händer på vägen dit; vi går direkt vidare till stadsbiblioteket:

”De båda pojkarna gick in i den enkla men imponerande byggnaden och kom in i en värld av djup och nästan skrämmande tystnad. Det tycktes som om själva väggarna hade blivit stumma, och golvet och borden, som om tystnaden hade uppslukat allting i huset. Där satt stadens filosofer. Där satt studenter och forskare, men alla var dämpade därför att de sökte visheten. De var i böckers närhet. De försökte få reda på alltings mening. Lionel inte bara viskade, han gick också på tå. Lionel viskade därför att han trodde att man måste göra det i närheten av böcker, inte av hänsyn till läsarna. Ulysses följde honom på tå, och de utforskade biblioteket och hittade många skatter, Lionel böcker och Ulysses människor. Lionel läste inte böcker, och han hade inte kommit till biblioteket för att skaffa sig några. Han tyckte bara om att titta på dem – tusentals böcker. Han pekade på en hyllrad och viskade till sin vän: – Alla dom här – och dom där. Och dom där. Där är en röd. Alla dom där. Där är en grön. Alla böckerna.

Till slut la mrs Gallagher, den gamla bibliotekarien, märke till de båda pojkarna och gick fram till dem. Men hon viskade inte. Hon talade med högan röst som om de inte alls hade befunnit sig i ett stadsbibliotek. Det chockerade Lionel och kom ett par personer att se upp från sina böcker.

– Vad söker ni, pojkar? sa mrs Gallagher till Lionel.

– Böcker, viskade Lionel lågt.

– Vad är det för böcker du vill ha? sa bibliotekarien.

– Allihopa, sa Lionel.

– Allihopa? sa bibliotekarien. Vad menar du? Du får inte låna mer än fyra böcker på ett kort.

– Jag vill inte låna nån alls, sa Lionel.

– Ja men vad i fridens namn är det du vill då? sa bibliotekarien.

– Bara titta på dom, sa Lionel.

– Titta på dom? sa bibliotekarien. Det är inte stadsbiblioteket till för. Du kan titta i böckerna, du kan titta på bilderna i dom, men vad är det för glädje med att titta på ryggarna?

– Jag tycker det är skojigt, viskade Lionel. Får jag inte det?

– Jo, sa bibliotekarien, det är inte förbjudet. Hon såg på Ulysses. Och vem är det här då? sa hon.

– Det är Ulysses, sa Lionel. Han kan inte läsa.

– Kan du läsa? sa bibliotekarien till Lionel.

– Nej, sa Lionel, men det kan inte han heller. Det är därför vi är vänner. Han är den enda jag känner som inte kan läsa.

Den gamla bibliotekarien såg ett ögonblick på de båda vännerna. Inom sig sa hon något som liknade en förtjust svordom. Det här var någonting absolut nytt i hennes mångåriga erfarenhet som tjänsteman vid stadsbiblioteket.

– Det kanske är lika bra att du inte kan läsa, när allt kommer omkring, sa hon till sist. Jag kan läsa. Jag har läst böcker de senaste sexti åren, och jag kan inte inse att det har gjort någon större skillnad. Kila i väg ni och titta på böckerna så mycket ni vill.

– Ja ma’am, sa Lionel.

De båda vännerna vandrade in i ännu väldigare riken av mystik och äventyr. Lionel pekade ut flera böcker för Ulysses.

– Titta på dom där, sa han. Och dom där borta. Och dom här. Böcker allihop, Ulysses. Han stannade ett ögonblick för att tänka efter. Jag undrar vad det står i alla dom här böckerna. Han pekade på en oändlig rymd framför dem, fem hyllor fulla av böcker. Alla dom där, sa han, jag undrar vad det står i dom. Till sist hittade han en bok som såg mycket vacker ut på utsidan. Pärmarna var gröna, som spätt gräs. Den här är vacker, Ulysses? sa han.

Lite förskräckt över sin djärvhet tog Lionel ut boken ur hyllan, höll den ett ögonblick i handen och öppnade den sen.

– Titta här, Ulysses! sa han. En bok! Det här är en bok, förstår du. Det står nånting i den. Nu pekade han på någonting på en sida. Det där är ett ”a”, sa han. Där står ett ”a”. Och så är det några andra bokstäver. Fast dom vet jag inte vad dom heter. Alla bokstäver är olika, Ulysses, och alla ord är olika. Han suckade och såg sig omkring på alla böckerna. Jag tror inte jag nånsin kommer att lära mej läsa, sa han, men jag skulle bra gärna vilja veta vad det står i dom här böckerna. Titta, här är en bild, sa han. Det är en flicka. Ser du? Är hon inte söt? Han vände många sidor och sa: Titta! Många bokstäver och många ord, bara bokstäver och ord. Det här är stassbibbelteket förstår du, Ulysses, sa han. Det finns bara böcker överallt. Han såg på bokens tryckta sidor med ett slags vördnad och viskade för sig själv som om han försökte läsa. Så ruskade han på huvudet. Man förstår inte vad det står i boken om man inte kan läsa, sa han.

Han la långsamt ihop boken, satte tillbaka den på hyllan, och tillsammans smög de två vännerna ut ur biblioteket. Utanför började Ulysses skutta, därför att han kände sig lycklig och därför att han tyckte att han hade lärt sig någonting nytt.”

Danska valet kan bli en rysare

I morgon, den 18 juni, hålls folketingsval i Danmark.

Socialdemokratiet och övrig vänsterpartier, som länge såg ut att gå mot ett valnederlag, ser nu ut att ha en chans att behålla regeringsmakten, men det hänger på procentandelar. Enligt en mätning för Jyllands-Posten leder vänstersidan med 51,0-49,0, men andra tidningar kommer till motsatt, annars lika knappt övertag.

En eventuell vänsterseger hänger också på att majoriteten bärgas med hjälp av vänstermandat, vunna i Grønland och Føroyar, som har två platser var i Folketinget, där vänstersidan traditionellt är stark.

I Grønland går ett mandat till socialdemokratiska Siumut (Framåt), men även det andra mandatet tillfaller säkert ett vänsterparti, sannolikt Inuit Ataqatigiit (Förenade inuiter), ett parti som motsvarar danska Socialistisk Folkeparti. I en tidningsintervju framhåller visserligen en representant för det senare partiet, att stöd för det ena eller det andra blocket är avhängigt av vad man kan förhandla sig fram till i det kommande regeringsprogrammet, men att ett utpräglat vänsterparti skulle vara berett att stödja en dansk högerregering förefaller ändå ganska osannolikt.

I Føroyar ser, om man ser till en färsk opinionsmätning, där liberala Sambandsflokkurin (Unionspartiet) får 26,7 procent och socialdemokratiska Javnaðarflokkurin (Jämlikhetspartiet) 22,4 procent, de här båda partierna ut att få var sitt mandat i det danska Folketinget.

Men ett tredje parti, Tjóðveldi (Republik), får i den aktuella opinionsmätningen 20,7 procent, och nu gör danska media gällande, att det kan sluta med att det blir Tjóðveldi, inte Javnaðarflokkurin som tar det andra färöiska mandatet. Nå, den som kan något om det politiska livet i Färöarna – jag har varit där flera gånger – vet, att det här lilla örikets partiväsende är delat inte bara utefter höger-vänsterskalan utan också med hänsyn till inställning till färöisk självständighet. Alltså finns det två socialdemokratiska partier, dels Javnaðarflokkurin, som vill ha fortsatt union med Danmark, dels Tjóðveldi, som står för separatism och republik. Att det senare partiet skulle vilja samarbeta med Dansk Folkeparti förefaller inte särskilt sannolikt.

Den som lever får se hur det går.

Men jag startar som vanligt med resultaten i det förra folketingsvalet, 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Berlingske Barometer, en sammanvägning av olika mätningar, gav den 17 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 20,6 procent
Dansk Folkeparti 17,8 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Och Ritzau Index, också det en sammanvägning av olika men inte identiska mätningar, gav den 17 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 20,6 procent
Dansk Folkeparti 17,7 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,8 procent

Jag vill också ge er resultaten i en rad enskilda mätningar, de som vägs samman i Barometern respektive Indexet.

Voxmeter, gjord för Ritzau den 16 juni :

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 6,2 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 4,3 procent
Venstre 21,3 procent
Dansk Folkeparti 16,1 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 8,4 procent

Greens, gjord för Børsen den 16 juni:

Socialdemokratiet 24,4 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 5,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 20,4 procent
Dansk Folkeparti 19,5 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Epinion, gjord för Danmarks Radio den 16 juni:

Socialdemokratiet 24,7 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 5,8 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 20,4 procent
Dansk Folkeparti 17,6 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Megafon, gjord för Politiken den 16 juni:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,3 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 20,0 procent
Dansk Folkeparti 17,9 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 8,0 procent

Gallup, gjord för Berlingske den 15 juni:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 21,2 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Wilke, gjord för Jyllands-Posten den 15 juni:

Socialdemokratiet 25,9 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 5,7 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 4,6 procent
Liberal Alliance 8,3 procent

Opinionsläget i Norge

I Norge hålls lokalval i höst, och eftersom utfallet brukar skilja sig åt i kommunalval respektive stortingsval, görs särskilda opinionsundersökningar med sikte på de lokala valen.

I Norstats opinionsundersökning för NRK med sikte på kommunevalget ökar Arbeiderpartiet med 0,1 procentenheter till 34,3 procent. Den senare siffran är inte en effekt av partiets agerande i rikspolitiken – en del av partiets väljare väljer i lokalvalen att personrösta på lokala politiker från andra partier eller att stödja lokala listor.

Sämre går det för det andra partiet på vänsterkanten, Sosialistisk Venstreparti. SVs stöd i den här undersökningen är bara 2,9 procent (= – 1,7 procentenheter).

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,2 orocentenheter till 1,7 procent, och utfall av de här slaget har fått en av SVs veteraner, Knut Kjeldstadli, att starta en diskussion om ifall inte de båda vänsterpartierna borde gå samman, till att börja med åtminstone ha gemensamma valsedlar.

Senterpartiet, ett mittenparti som har samregerat med AP och SV, minskar med 0,7 procentenheter till 7,0 procent.

Kristelig Folkeparti, som överväger att göra samma sidbyte i just lokalvalen, minskar också med 0,7 procentenheter till 4,5 procent.

Men liberala Venstre, som håller fast vid sitt samarbete högerut, minskar också, med 0,4 procentenheter till 4,7 procent.

Det ledande borgerliga partiet Høyre ökar med 0,7 procentenheter till 27,9 procent.

Dess partner i den blå-blå regeringen Fremskrittspartiet minskar med 0,5 procentenheter till 9,0 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som i Norge inte tar blockpolitisk ställning, ökar med 1,4 procentenheter till 4,6 procent, vilket i en rad kommuner kan ge partiet vågmästarställning och därmed ett förhandlingskort i de sakpolitiska förhandlingarna med respektive sida.

* * *

Norstat har också undersökt folks preferenser i rikspolitiken.

I den här undersökningen ökar sympatierna för Arbeiderpartiet med 3,5 procentenheter till 41,0 procent. AP ligger alltså stadigt ett tiotal procentenheter över sitt resultat i 2011 års stortingsval, 30,8 procent.

Sosialistisk Venstreparti minskar i den här mätningen med 0,3 procentenheter till 3,5 procent, mot 4,1 procent i 2011 års stortingsval.

Så även här skulle SV behöva samverka med Rødt för att säkert klara fyraprocentsspären. Rødt minskar i riksmätningen med 0,3 procentenheter till 1,1 procent, detsamma som partiet fick i 2011 års stortingsval.

Det med vänsterpartierna samverkande Senterpartiet minskar med 1,3 procentenheter till 5,1 procent, något under partiets resultat i 2011 års val, 5,5 procent.

Kristelig Folkeparti, som i rikspolitiken, om än inte ovillkorligt, stöder den blå-blå regeringen, minskar med 0,7 procentenheter till 5,2 procent.

Och det tredje mittenpartiet, liberala Venstre, som över huvud taget inte överväger att byta sida, ökar med 0,6 procentenheter till 3,5 procent, vilket både är under spärren och under partiets valresultat 2011, 5,2 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre minskar med 0,1 procentenheter till 22,0 procent, vilket är märkbart under partiets resultat i 2011 års stortingsval, 26,8 procent.

Och dess högerpopulistiska regeringspartner Fremskrittspartiet står still på 12,1 procent, även det märkbart under valresultatet, 16,3 procent.

Det blockneutrala men i ett antal sakfrågor mest vänsterlutande Miljøpartiet De Grønne minskar i den rikspolitiska undersökningen med 1,2 procentenheter till 4,3 procent men ligger även då över spärren. I valet 2011 samlade MDG 2,8 procent.

En film om det tidiga 1930-talets Centraleuropa

Det faktum att Wes Andersons film från 2014 heter ”The Grand Budapest Hotel” får en att tro, att dess handling är förlagd till Ungern, men filmen är inspelad i Tyskland, och miljöerna och historien – i huvudsak tidigt 1930-tal – för tankarna till ett vidare Centraleuropa, där tidens bruna och svarta rörelser gradvis växte sig allt starkare. Själva miljöerna, sådana vi fläckvis känner dem från mycket senare resor till det som en gång var Österrike-Ungern, är pietetsfullt återskapade, och högerextremismen frammanas med sådant som uniformer med lätt förvrängda SS-märken och att man på tveksamma juridiska grunder kan bli fängslad. I filmen utspelas handlingen i det fiktiva landet Zubrowka.

Han som först anställs som hisspojke och allt i allo på hotellet, Zero Moustafa (som ung spelad av Tony Revolori, som äldre av F Murray Abraham), berättar för hotellchefen M. Gustave H (Ralph Finnies), att hela hans familj har mördats, vilket förstås för tanken till epokens judeförföljelser, även om hans tragiska bakgrund här har förlagts till Mellanöstern.

Berättartekniskt har Wes Anderson valt en komplicerad väg: Filmen inleds med att en ung författare (Jude Law) 1962 tar in på The Grand Budapest Hotel, som har sett bättre dagar, och en kväll i matsalen, där han är ensam med dess till åren komna ägare, Zero Moustafa, får denne att berätta sin och gamle hotellchefens historia. Vad som hände berättas sedan i etapper, och så avslutas det hela åter med detta möte.

Men för att återgå till huvudhandlingen: M. Gustave ägnar sig åt aktiviteter som har föga samband med tidens oro. Han har affärer med kvinnor, ofta äldre, som tar in på hotellet, bland dem hon som senare visar sig vara hotellets ägarinna, Madame D., det vill säga Madame Céline Villeneuve Desgoff und Taxis (Tilda Swinton).

M. Gustave får någon månad senare besked om att Madame D. är död och han finns i hennes testamente. Vid uppläsningen av testamentet inför en väldig skara släktingar, alla begivna på att få sin andel, får han veta, att Madame D. till honom har testamenerat en mycket värdefull målning, ”Pojke med äpple”. Madame D:s son Dmitri (Adrien Brody) försöker försena och förhindra arvskiftet, men M. Gustave tar helt sonika tavlan och försvinner med den.

Madame D. har dött under mystiska omständigheter, och snart kastas misstankarna mot M. Gustave för att ha mördat henne, och han arresteras trots att han har alibi. Med assistans av Zero lyckas han fly – flykten från fängelset tillsammans med ett gäng andra fångar är en överdådig äventyrshistoria – och även resten av den här delen av historien, där M. Gustave och Zero förföljs av den kallblodige, av Dmitri lejde mördaren J G Jopling (Willem Dafoe) på skidor är rafflande. Men Zero knuffar mördaren utför en brant så att han omkommer.

Under äventyrliga former – bland annat eldstrid med Dmitri – lyckas M. Gustave sedan ännu en gång rädda sin arvtavla och finner då på tavlans baksida ett nytt testamente, giltigt för det fall att Madame D. blir mördad, och enligt detta testamente tillfaller också The Grand Budapest Hotel M. Gustave. M. Gustave kan nu dra sig tillbaka och överlåter driften av hotellet till Zero Moustafa.

Zubrowka dras in i kriget och förlorar sin självständighet, och när M. Gustave och Zero per tåg försöker ta sig ut ur landet, hejdas tåget av militär, som – när M. Gustave försöker ta dem i upptuktelse – skjuter honom.

Och så kommer det sig alltså att Zero Moustafa, för övrigt helt enligt M. Gustaves vilja, till slut blir den som tar över The Grand Budapest Hotel.

Den historia Wes Anderson berättar är hans egen, men han är helt klart inspirerad av den österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942), som tog sitt liv under landsflykt.

Som film är den en lysande blandning av Mitteleuropas svarta historia och dess idyll, av tragedi och fars. Och blandningen fungerar.

Danmark två dagar före valet

Läget inför det danska valet är ganska jämnt, men det finns mätningar enligt vilka vänsterblocket har ett litet övertag – Jyllands-Postens valindikator från Wilke visar just nu 50,1-49,9 till det röda blocket – och med hjälp av röster från Grønland och Føroyar kan kanske vänsterregeringen sitta kvar. Kampen om marginalväljarna är stenhård – i valrörelsens slutspurt har till exempel Socialdemokratiet skickat brev till landets egnahemsägare och varnat dem för effekterna av Venstres politik.

Men jag startar som vanligt med resultaten i det förra folketingsvalet, 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Berlingske Barometer, en sammanvägning av olika mätningar, gav den 16 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,2 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 5,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 20,4 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Och Ritzau Index, också det en sammanvägning av olika men inte identiska mätningar, gav den 16 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,4 procent
Venstre 20,9 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Jag vill också ge er resultaten i en rad enskilda mätningar, de som vägs samman i Barometern respektive Indexet.

Voxmeter, gjord för Ritzau den 15 juni :

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 6,4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 3,9 procent
Venstre 21,9 procent
Dansk Folkeparti 15,7 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Greens, gjord för Børsen den 15 juni:

Socialdemokratiet 24,6 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 5,6 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,8 procent
Dansk Folkeparti 19,2 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Epinion, gjord för Danmarks Radio den 15 juni:

Socialdemokratiet 24,1 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 6,2 procent
Enhedslisten 9,0 procent
Alternativet 4,2 procent
Venstre 20,3 procent
Dansk Folkeparti 18,4 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Gallup, gjord för Berlingske den 11 juni:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 21,2 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Megafon, gjord för Politiken den 14 juni:

Socialdemokratiet 25,8 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 20,0 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Wilke, gjord för Jyllands-Posten den 14 juni:

Socialdemokratiet 26,2 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,4 procent
Enhedslisten 7,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,4 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 4,5 procent
Liberal Alliance 8,8 procent