Melodikrysset nummer 53 2015-2016

Det är fortfarande mörkt ute, när jag, för att hinna göra morgontoalett och äta frukost, går upp tidigt på morgonen. Lite trött känner jag mig till att börja med, men två koppar nykokt kaffe gör underverk.

För egen del tyckte jag att dagens kryss innehöll en del knepigheter, vilket jag uppskattar.

Till det jag själv inledningsvis hade lite problem med var den allra första låten. Det lät som Niklas Strömstedt, men eftersom jag inte brukar se ”Så mycket bättre”, hade jag aldrig hört honom sjunga ”Drake”. (Och den som har gjort originalet tror jag att jag över huvud taget aldrig har hört.)

”One Night With You” har jag förstås hört, men vem var den belgiske artisten som sjöng den här? Jo, Helmut Lotti, kom jag fram till efter diverse googlande.

Lite mer bekant, mest genom Eurovision Song Contest, är irländaren Johnny Logan. Det var han som sjöng ”Galway Girl”.

På 1980-talet var jag upptagen av annat än att lyssna på internationell, till exempel tysk, popmusik. Så sorry, Sandra (Menges), hon med ”I’ll Never Be) Maria Magdalena” från 1985, har jag inga som helst minnen av.

Betydligt mer bekant är jag med amerikansk populärmusik av traditionellt slag. Ett exempel ur dagens kryss är ”The Man I Love”, med text av Ira Gershwin. Den som vi hörde sjunga den var Liza Minnelli.

Och faktiskt behärskar jag en del av operarepertoaren. I dag fick vi höra ett smakprov på ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Lasse Dahlquists många låtar, till exempel för Edvard Perssons filmer, är välbekanta för mig. I dag hörde vi, fast instrumentalt, ”Kalle på Spången”.

Ulf Peder Olrogs låtar är också välkända för mig, bland dem ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.

Ytterligare ett par av det här landets stora sång- och musikmakare förekom i krysset, fast i båda fallen instrumentalt.

Dels spelades Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, som skulle ge oss kryssordet Stockholm.

Dels spelades, mycket väl av Ulrik och Mikael Neumann, Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”. Den börjar ju ”Det är måndag morgon…”. Men här ville Anders Eldeman som svar ha nästa dag, det vill säga tisdag.

Men jag har ingenting mot traditionella schlager heller. Ett exempel är ”Mälarö kyrka”, som skrevs 1968 av Sven Lindahl. Här spelades den på trumpet, men i texten förekommer ju en orgel. Fast vad Eldeman ville veta, förstod jag så småningom, var vad den kallas som spelar på orgeln. Jo, organist.

Kvar sedan är bara Tage Danielsson, kär i åminnelse. Kaffe och bullar sjöng han om i ”Lådan”, 1966.

Och sen återstår det bara för en allt äldre man att önska läsarna ett gott nytt år.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

Danskarna säger nej till att sänka skatten för de rikaste

Affärstidningen Børsen har låtit Greens undersöka danskarnas inställning i frågor, som kan komma att bli avgjorda i vårens planerade skattereform.

Bara sex procent av de tillfrågade anser, att man bör sänka skatten för dem med den högsta skattesatsen, cirka en halv miljon danskar, det vill säga omkring tio procent av de skattskyldiga.

Däremot anser 39 procent av de tillfrågade, att det är angeläget att sänka skatten för dem som har de lägsta inkomsterna.

Danmark: Socialdemokratiets asylpolitik splittrar det röda blocket

Jag har tidigare återgett en undersökning, som visar, att Socialdemokratiets väljare är starkt splittrade i frågan om den danska asylpolitiken. Partiet, läs partiledningen, har i den här frågan lagt sig nära styrande borgerliga Venstre. Men en mycket stor del av partiets väljare delar den mer generösa syn partiets samarbetspartners på vänstersidan har.

Ekstra-Bladet har publicerat en enkät om detta med företrädare för Socialdemokratiets normala samarbetspartners.

Uffe Elbæk från Alternativet konstaterar kallt, att Socialdemokratiets invandringspolitik inte bara splittrar utan också försvagar den samlade oppositionen.

Socialistisk Folkepartis ordförande Pia Olsen Dyhr ser att flera vänsterpartier drar åt lite olika håll, men hennes kritik av Socialdemokratiet är stenhård:

– Der er noget, der tyder på, at Svend Aukens Socialdemokrati er afgået ved døden.

Socialdemokratiet och Venstre klistrar sig samman för att kunna tävla med Dansk Folkeparti, konstaterar Sofie Carsten Nielsen från Radikale Venstre.

Och Enhedslistens Søren Søndergaard är inte överraskad – han har sett liknande tendenser redan tidigare, då hos förra ordföranden, till lika statsministern Helle Thorning Schmidt.

Norge: Fremskrittspartiet snart lika stort som Høyre

Åtstramningen av flyktingpolitiken tycks ha gett Fremskrittspartiet, länge ett parti på dekis, ny vind i seglen. Efter att i stortingsvalet 2013, det som ledde till ny, borgerlig regering, ha fått 16,3 procent har partiet i en del undersökningar legat under 10 procent, men nu gör partiet ett enormt ryck uppåt och får i Norstats mätning för Vårt Land hela 19,2 procent (+ 1,1 procentenheter jämfört med förra mätningen i samma serie).

Det finns ingen annan förklaring till detta än den sittande blå-blå regeringens åtstramning av invandringspolitiken, bland annat en mycket hårdare linje i fråga om återföreninar.

Det intressanta är att dess partner i regeringen, Høyre, samtidigt ökar med 3,4 procentenheter till 23,8 procent. Det senare är fortfarande lågt om man ser till partiets valresultat 2013, 26,8 procent.

Bland förlorarna finns den blå-blå regeringens trognaste stödparti, liberala Venstre, som dock i just flyktingpolitiken har en helt annan linje. Venstre, som i valet 2013 fick 5,2 procent, är nu nere på 3,2 procent (- 0,3).

Det enda parti, som förutom de båda regeringspartierna går framåt, med 1,4 procentenheter till nu 5,6 procent är Kristelig Folkeparti, som i valet fick 6,0 procent. KrF kan numera tänka sig att byta politisk sida.

Å andra sidan backar det mittenparti, Senterpartiet, som fram till valet 2013 ingick i den röd-gröna koalitionen, med 2,0 procentenheter och får då stöd av 4,5 procent mot 5,5 procent i 2013 års val.

Det ledande partiet i denna regering, Arbeiderpartiet, som i förlustvalet 2013 fick 30,8 procent, får i den här undersökningen stöd av 33,4 procent. Det är ju fortfarande över valresultatet 2013 – men jämfört med förra mätningen i samma serie är det här – 2,4 procentenheter.

Och den förlusten har partiet inte gjort åt vänster.

Det tredje partiet i den fallna regeringskoalitionen, Sosialistisk Venstreparti, som i valet 2013 med 4,1 procent hamnade strax ovanför spärren, backar i den här mätningen med 0,5 procentenheter till 3,5 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt ligger med 1,7 procentenheter även i den här mätningen över sitt valresultat 2013, 1,1 procent, men det här innebär en minskning med 0,7 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie.

Blockneutrala men något vänsterlutande Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 fick 2,8 procent men i en rad mätningar senare har legat tryggt över fyraprocentsspärren, hamnar i den här mätningen på 3,0 procent, vilket är en nedgång på 0,2 procent.

Finland: Socialdemokraterna störst i ytterligare en mätning

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, gör i ytterligare en mätning, den här gången gjord för Yle, en formidabel uppryckning och blir med 22,7 procent största parti.

Bakom den här uppgången finns, som jag tidigarer har skrivit, partiets hårda kritik mot socialt orättfärdiga inslag i den sittande borgerliga regeringens åtstramningspolitik.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), har även i den här mätningen, med 21,4 procents stöd, petats ner på andra plats. Centern ligger i den här mätningen fortfarande knappt över sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Dess koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 18,7 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare överger nu i massor det parti de har röstat på – i den aktuella mätningen är partiet nere på generande låga 8,9 procent. Därmed har partiet halkat från tredje till femte plats bland partierna.

Större är även här oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu är uppe i 11,7 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, stöds nu av 7,3 procent.

I opposition befinner sig också Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, numera med ett stöd av 3,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), också de numera i opposition, får 3,4 procent mot 3,5 provcent i valet.

En mycket amerikansk julfilm

Frank Capra, född 1897 på Sicilien, död 1991 i USA, var en mycket framstående filmskapare. Jag har bara skrivit om en av hans många filmer, ”Arsenik och gamla spetsar” (1944), men det finns flera tiotal, gjorda mellan mitten av 1920-talet och mitten av 1960-talet, att välja bland.

”Livet är underbart” (”It’s a Wonerful Life”, 1946) är högst sevärd den också. Tycker jag, som varken tror på skyddsänglar eller under, naturliga för en regissör som kom från Sicilien och för en amerikansk publik, som älskade den här filmen och fortfarande ser den juletid, det senare för att den är en julsaga.

Vi möter en man, George Bailey (James Stewart), som står på en bro och tänker ta sitt liv i floden under den, detta dessutom på självaste julafton.

Men någon där uppe tycker att han ska få en chans undan fördärvet, och uppdraget att frälsa George Bailey går till Clarence Odbody (Henry Travers), en ängel än så länge utan vingar – ska han få sådana måste han lyckas, kvalificera sig för vingar. Det här är så amerikanskt så att det blir roligt.

Största delen av filmhandlingen blir sedan att ängeln, i filmsekvenser från George Baileys förflutna, lär känna den själ han ska frälsa, från mycket unga år, då han räddar livet på sin bror, över kärleken till den som blir hans hustru och mor till deras barn, Mary Hatch Bailey (Donna Reed) till hans verksamhet som bankman i den lilla stad där han bor och där han också bygger bostäder åt de små och medellösa i samhället.

Kontrasten till honom är stans hårdhudade ärkekapitalist Henry F Potter (Lionel Barrymore), som – när ingenting annat hjälper – försöker köpa honom. Bailey är för ett ögonblick frestad, men sedan segrar hans mer moraliska hållning.

Kriser drabbar förstås även vår lilla stad och den lille mannens bundsförvant, bankmannen George Bailey. Effekterna av depressionen lyckas han hantera så att kunderna/medborgarna blir nöjda. Men i alldeles fel ögonblick förvinner en summa pengar, som den lätt demente farbror Bill Bailey trodde sig ha satt in på banken, och nu har inte heller George pengar nog för att rädda situationen.

Han vänder sig då i sin nöd till Potter för att få hjälp men får kalla handen. Potter vill krossa honom.

Det är det här som är startmotorn för hans gräl med hustrun och barnen där hemma, barbesöken i decembernatten, en halkkrock med bilen mot ett träd och till slut det planerade självmordshoppet från en bro.

Det är här ängeln utan vingar griper in: Han hoppar själv i floden och ropar sen på hjälp. Bailey blir sitt forna jag: hoppar i och räddar mannen i nöd.

När George sedan undslipper sig, att han önskar, att han aldrig hade blivit född, förvränger den listige ängeln synen på sin räddare: George Bailey går en lång promenad genom sin stad, men ingen, inte ens hans hustru, känner igen honom, och miljöer, som han själv har räddat är i stället slum och ruiner. Han inser till slut, att det han har gjort har varit värt något för andra.

Så han återvänder till bron och ängeln och ber om en andra chans och får den – men när han kommer hem, finns polisen där för att arrestera honom.

Och då inträffar ett riktigt under: Hem till honom kommer alla de där små människorna han själv har hjälpt när de var i ekonomiskt trångmål. De vill hjälpa honom allihop, var och en inte med någon imponerande stor summa, men sammantaget räcker det och blir över.

Väldigt amerikanskt och kanske inte särskilt realistiskt. Men även jag blir varm om hjärtat och lite blank om ögonen.

Familjejul – och så är det vardag igen

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela Kindbloms ”Den svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

Melodikrysset nummer 52 2015

Jul eller inte – vi trogna melodikrysslösare sätter oss vid radioapparaten även när det är annandagsmorgon. God jul alla likasinnade, förresten!

I dag startade Anders Eldeman med en ljudillustration många av oss – några av er hördes av här på bloggen – hade väntat sig i förra veckans kryss, det så kallade julkrysset: ”O helga natt”, skriven av Adolphe Adam och därför allmänt kallad ”Adams julsång”.

Dagens kryss var annars inte lika julpräglat som förra veckans, men en känd julpsalm, med ursprung i tyskt 1800-tal, spelades i alla fall: ”När juldagsmorgon glimmar”.

Våldsamt svårt var det väl inte.

Själv hade jag inledningsvis svårt att komma på att busringaren i radio ju kallade sig Kalle Sändare – i det avsnitt som återgavs hade han ”missförstått” begreppet ansiktsmask.

Och för att hoppa i tiden: Zara Larsson, i dag med ”Lush Life”, har jag väl inte heller lyssnat tillräckligt mycket på.

Men resten var egentligen bara en fråga om att fylla i rätt svar och då stava rätt.

Till exempel veta hur Tom Waits skriver sitt efternamn. Det var alltså han som hade gjort originalet, ”Jersey Girl”, till det vi hörde Sten & Stanley sjunga, ”Då och nu”.

Några av de frågor som förekom i dag var rent av löjligt lätta.

Det är klart att jag som inbiten melodifestivallyssnare så här efteråt åtminstone kommer i håg några av de sångbara bidragen.

Sådana som ”Tango, tango”, fast ändå kanske mest för att Petra Nielsen 2004 sjöng den som ”Tängo, tängo”.

”The Worrying Kind” från 2007 tyckte jag för egen del var en suveränt bra låt. Ola Salo, som sjöng den, har jag själv sedan också hört live vid en OD-konsert här i Uppsala.

Och för att fortsätta på det här personliga spåret: Jag har alla skivor med The Beatles och alla med Simon and Garfunkel. I dag fick vi lyssna på en Beatles-melodi, ”I Will”, med Art Garfunkel.

Evert Taubes samlade produktion och egna insjungningar har jag, utöver på en del gamla LP-skivor, samlade i ett par CD-boxar – den som är road av ämnet Taube kan ju gå upp under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter. Sonen, Sven Bertil Taube, har också gjort många förnämliga insjungningar av faderns sånger. I dag hörde vi honom tillsammans med Lisa Nilsson sjunga ”Som stjärnor små”.

Evert Taube är ju – inte mig emot – en återkommande gäst i Melodikrysset. Lite svårare har jag för att i andra fall samma låt, om än i lite olika varianter, återkommer i krysset. Därmed har jag inte gjort något musikaliskt fördömande av till exempel ”My Way”, i franskt original ”Comme d’habitude”.

Lite roligare är det då att höra omgjorda varianter. I dag sjöng till exempel Mora Träsk om kaviar. Fast det var ju inte särskilt svårt att känna igen melodin, ”Cadillac”, och då lista ut att det Eldeman ville ha till svar var bil.

Gamla schlager är lite av mitt gebit, så jag blir också glad varje gång Eldeman spelar någon sådan. I dag fick vi till exempel höra Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Och så går vi då i mål med ”Dream a Little Dream of Me” med The Mamas and the Papas. Så vad hette Mama Cass egentligen? Jo, Cass Elliot.

God jul en gång till, den här gången till alla Mamas and Papas, de som här om dan gladde barn och barnbarn med att uppfylla några av deras drömmar.

Felix i barnboksvariant

Jag är ett stort fan av Jan Lööf och publicerade följaktligen hans serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag under nio år under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet var dess chefredaktör – jag gjorde då om det gamla partiorganet till en mix av politiskt magasin och familjetidning.

En rad recensioner av Jan Lööfs verk i olika genrer hittar du ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Serier.

När jag för en tid sen fick höra talas om att Jan Lööf tänkte göra ett kombinerat verk, beslöt jag mig genast för att köpa två exemplar, ett till ett barnbarn och ett till mig själv.

Det intressanta med den här boken, ”När Felix blev stor” (Bonnier Carlsen, 2015), är att den är både genre- och åldersöverskridande.

Serien ”Felix”, nu för övrigt återutgiven i färg, har förvisso lästs också av ungdomar, men dess handling och dess associationsanknytningar till klassiska litterära förebilder har gjort, att den också har haft en till stor del vuxen läsekrets.

Baksidestexten på ”När Felix blev stor” slutar med följande: ”I den här bilderboken kliver Felix på allvar in i barnens värld.”

Det tycker jag ger en mycket förenklad bild av den här boken.

Visst är den i huvudsak gjord som bilderbok i stort format, men den börjar och slutar som serie. Också av det senare följer problemet att normala bilderboksläsare inte har de associationer som fordras. Och samma problem får de yngre med huvudhandlingen. Det mesta i den är nog, om vi håller oss till texten, begripligt för den åldersgrupp boken primärt verkar rikta sig till, men framför allt en del av de storslagna och detaljrika bilderna fordrar kunskaper och läsupplevelser som normala bilderboksläsare inte har: I det sagoland där den överdimensionerade Felix och hans nyförvärvade kompis Lisa hamnar säljer Stalin enkla raketbiljetter till månen, kör Helan och Halvan förbi i en ålderdomlig bil och ses Fantomen ute på gatan med Devil i koppel. I ett annat avsnitt förvandlas Felix, åtminstone till klädseln, till Läderlappen/Batman. Och i ytterligare ett annat avsnitt dyker det gamla filmmonstret Godzilla upp.

Mot slutet, i en stad med grekiska skyltar, dyker plötsligt en bil upp med Jan Lööf vid ratten – föga förvånande för oss som vet var Jan Lööf bor delar av året. Jan Lööf får förresten på skallen av Lisa för att han har ritat henne med rosa mjukisbyxor, och fast han försvarar sig med att han inte kan rita tjejer, får han rita om henne.

I slutavsnittet, också det alltså gjort som serie, möter de en mystisk Sherlock Holmes-klädd person, som visar sig se ut som Leif G W Persson. Han behöver två ungdomar som spanare.

Lisa: Jaa! Absolut!

Felix: Nää! Inga fler äventyr på ett bra tag.

Lisa: Jo då. Vi är med. Samtidigt som den här sagoboken tar slut så börjar ett nytt hemligt Felix-äventyr. Hej då.

Vad det här betyder får man kanske så småningom se.