En mycket hörvärd konsert

I torsdags var det abonnemangskonsert i vårt Musikens hus i, konserthuset Uppsala.

Före konserten hade vårt eget lilla konsertsällskap – utöver mig och Birgitta Bengt och Inger samt Anna och Käthe – bord beställt på Lucullus för gemensam middag. Vi hann beställa mat, men innan vi hade fått den gav Birgitta, som under ett par dygn hade haft ont i magen, upp och åkte hem. Jag blev naturligtvis orolig men beslöt att i alla fall fullfölja konserthusbesöket. Jag åt smörstekt gösfilé med kronärtskocka i citronsås, och det smakade utmärkt.

Sen gick vi över till konserthuset – jag lämnade i garderoben också in den kasse med fyra uttjänta marimekkoskjortor jag hade med mig till Anna, som väver mattor av dem, plus Birgittas kasse med hennes egenstickade ylletröja, nu med förlängda ärmar, att av Anna tas med hem till dottern Ella, och sen tog jag hissen upp till konserthallsfoajén, där jag fick programmet och började läsa det.

Själva konserten visade sig bli den bästa på länge, faktiskt rätt igenom mycket hörvärd. Allt som spelades hade knytning österut: Finland, Estland, Ryssland och Ukraina. Bara ett av styckena som ingick i det här programmet hade någon knytning till rubriken i det tryckta programmet, ”Accordeonkonsert”, men också den delen, som jag ska återkomma till, var värd att lyssna på.

Programmet inleddes med ett verk av Lotta Wennäkoski, född 1970 i Finland: ”Verdigris”, komponerad 2015 och med verkstitel som betyder koppargrönt, är starkt inspirerad av Sibelius’ ”En saga” men verkligen inget plagiat.

Kvällens gästdirigent var estländaren Olari Elts, och det är märkligt att lilla Estland har lyckats frambringa så många skickliga dirigenter, kända också här i Sverige. Uppsala hade ju under en lång period Paul Mägi som chefdirigent, på Operan dirigerade Eri Klaas och Göteborgs symfoniker hade länge Neeme Järvi som dirigent.

Och eftersom det i Estland också finns mycket hörvärda kompositörer, valde Elts också att spela en av dem, Erkki-Sven Tüür, född 1959. Av honom hade Elts valt att spela ”Prophecy” (2007), ett profetiskt verk som tidigare har spelats med Olari Elts som dirigent. Det här är ett ganska särpräglat stycke, eftersom det är en konsert för accordeon och orkester. Det i sådana här sammanhang ovanliga soloinstrumentet spelades här av ukrainskan Irina Sarotyuk.

Av den redan nämnde Jean Sibelius (1865-1957), vars verk jag har på mängder av LP-skivor, spelades ”Tuonelas svan” ur Lemminkäinen-sviten, komponerad under påverkan av Richard Wagner. Men Lemminkäinen förekommer också i det finska nationaleposet ”Kalevala” och i den estniska varianten ”Kalevipoeg” (Kalevs son). Det senare bör ha bidragit till att Olari Elts har valt att dirigera just ”Lemminkäinen-sviten”.

Efter pausen spelades Dmitrij Sjostakovitjs (1905-1975) ”strong>Symfoni nummer 9 i Ess-dur”. Sjostakovitj var en uppburen kompositör i Sovjetunionen, men när han 1945 spelade det här verket, blev Josef Stalin rasande för att Sjostakovitj inte i sitt nya verk hyllade Sovjetunionen för segern i andra världskriget., och det är, antar jag, ett viktigt skäl för en estnisk dirigent att spela just Sjostakovitjs nionde symfoni. Men hur som helst: det här är en lysande komposition alldeles oberoende av denna bakgrund, det bästa jag har hört i vårt konserthus på mycket länge.

Birgitta bidrog av ovan redovisade skäl till att publiken denna kväll lämnade åtskilliga platser tomma, vilket verkligen var synd, eftersom både programmet och orkesterns framförande var lysande.

Tillsammans med Bengt och Inger åkte jag, salig över vad jag hade fått uppleva, hem i taxi.

Birgitta, som alltså hade åkt hem, satt då framför TVn och såg en Beck-deckare, regisserad av Harald Hamrell, under gymnasietiden kompis med vår Anna – vi kände också hans föräldrar, Sven Hamrell och Sonja Lyttkens. Jag anslöt, och även om vändningen för Birgitta kom först under natten, kan jag avslutningsvis meddela, att hon i dag är på benen igen.