Jo, jag blev firad på Fars dag

13 november 2018 23:46 | Media, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Det är svårt att hinna skriva. Allting går så långsamt när man är i min ålder, då till och med synen sviktar.

Fast till Fars dag i söndags hade hustrun köpt ett par saker som kommer att göra mitt liv lättare.

Dels hade hon köpt en ny, starkare lampa att ställas mellan våra TV-fåtöljer, dessutom tvågrenad. För mig gör den det lättare att läsa alla tidningar och tidskrifter jag envisas med att läsa varje dag. Och hon som ständigt stickar, också när TVn är på, kan till exempel lättare räkna maskor. Problemet att hon måste flytta på den malmstenlampa med mycket vacker skärm vi hittills har haft stående mellan våra fåtöljer löste hon elegant: Hon ställde malmstenlampan med dess torkade löv i skärmen framför vinylhyllan till vänster om TVn – ännu längre till vänster har den då en blommönstrad jobsgardin.

Dels hade hon köpt en ny skrivbordslampa till mitt skrivbord, där jag har datorn och dess bildskärm stående. Ett problem där har länge varit att skrivbordslampan inte har fungerat, och när synen nu allt mer har börjat svikta, har bristen på tillräckligt starkt ljus gjort det allt besvärligare att skriva. Icke utan ansträngning och med mina fysiska tillkortakommanden lyckades jag till slut nätansluta den nya lampan – jag måste in bakom en tung hurts – och hurra: lampan lyste med skarpt sken. Tyvärr rakt in i ögonen på mig, och det gick inte att vrida lampdelen mot bildskärmen. Det här måste ju rimligen gå att reglera, men då skulle jag behöva verktyg. Tyvärr finns alla våra verktyg i Öregrund; här i lägenheten finns bara hammare, och den bör nog inte användas i det här sammanhanget. Men förr eller senare löser det här sig.

I fönstret mellan mina två Nerium, en vit och en rosa, står, från och med Fars dag, nu en rödblommande orkidé, som jag också fick av Birgitta.

Och så har Birgitta som hon alltid brukar göra till Fars dag, jul och födelsedag gett mig några böcker, egenhändigt vackert inslagna eftersom hon via sin bokklubb kontinuerligt köper böcker som är avsedda för mig.

Tre av presentböckerna var i tegelstensformat: ”Babbitt” av Sinclair Lewis, ”En anarkists minnen” av Pjotr Kropotkin och ”Ett straff hon förtjänar” av Elisabeth George.

I mer normalt format är Karl Ove Knausgårds ”Så mycket längtan på så liten yta”.

Glad är jag också över att jag har fått Sara Danius’ lilla bok ”Om Bob Dylan”. Jag har följt Dylan i stort sett ända från starten och har en enorm dylansamling: skivor, filmer, sångböcker, memoarer, biografier. Och jag hör till dem som helhjärtat stödde Svenska akademiens beslut att ge honom nobelpriet i litteratur.

Min förträffliga hustru hade ockå gjort en av sina sedvanligt goda smörgåstårtor, och när hon sedan var borta på egna uppdrag större delen av en dag, åt jag smörgåstårta både till lunch och till middag.

”Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar”, sjöng Benny Andersen en gång i världen. (Se ”Svantes lykkelige dag”, Kulturspegeln, Sångtexter.)

Till lyckan på Fars dag bidrar också barnen.

Kerstin, som bor ganska nära oss, kommer hit personligen – hennes båda barn är hos pappa Bo och firar honom på fars dag. Kerstin har med sig en burk estnisk inlagd gurka till sin estniska pappa; det finns en inte helt centralt placerad butik i Stockholm, som saluför estniska gurkinläggningar, och Bo som jobbar i Stockholm har hjälpt henne att handla. Det står Talukurk på burken, vilket översatt – varken Kerstin eller Bo kan estniska – betyder Gårdsgurka/Bondgårdsgurka. Den här är jättegod – jag har skivat en gurka till mina båda morgonsmörgåsar – men den är inte det Kerstin hade hoppats, estnisk syrad gurka, Hapukurk. Till den behövs svartvinbärsblad, dillkronor, pepparrot, vitlök och grovt salt – recept finns i kokboken ”Estnisk mat”. Vem vet – Kerstin är mycket matlagningskunnig och har fått den här kokboken av mig – nästa gång kanske hon gör gurkan själv. I somras hade hon bakat fantastiskt gott estniskt surbröd åt sin pappa, bröd som jag hade i frysen i Öregrund och sedan, ett i taget, tinade och använde till varje frukost.

Lite senare ringde sonen, Matti, och gratulerade pappa på Fars dag, och jag kontrade med att gratulera honom på Fars dag – han har ju två egna väldigt rara småflickor. Flickorna och deras mamma hade förstås uppvaktat också Matti på Fars dag, och en av småtjejerna hade för övrigt också frågat Matti om de inte skulle åka också till farfar på Fars dag, men vi får ses en annan gång, eftersom de var en smula drabbade av förkylning. Matti och jag, som kommer så väl överens, hade sedan ett ganska långt samtal, även om saker som inte hör hemma just här, och sen sa han en sak som fick mina ögon att tåras av glädje: Han (som för övrigt är barnpsykolog med lång erfarenhet av att behandla barn och ungdomar) sa, att jag som pappa var en förebild för honom i hans sätt att förhålla sig till de egna döttrarna.