Caprice med Helen Sjöholm

Årets Caprice med OD, Orphei Drängar, blev en festlig och musikaliskt bred tillställning, dessutom nu åter i universitetsaulan där restaureringen har resulterat i en utmärkt ljudåtergivning.

Som vanligt vid de här konserterna, fick man inget program, och även valet av gästartister blev en överraskning för oss i publiken. Som introduktör och sammanhållande (ibland hemlighållande) kraft fungerade Samuel Åhman, och dirigent (i stället för den fortfarande sjukskrivna Cecilia Rydinger-Alin) var Folke Alin.

Stjärnan i den här Capricen var utan tvekan Helen Sjöholm, som briljerade till exempel i BAO-numret ”Nu mår jag mycket bättre”, Py Bäckmans och Stefan Nilssons fina ”Gabriellas sång” för filmen ”Så som i himmelen” (2004) och Mikael Wiehes underbara sång om åldrande men också om fortsatt kamp ”Ska nya röster sjunga”, för övrigt också insjungen av den politiskt mycket engagerade Monica Zetterlund. I den backades Sjöholm av kören, och det faktum att OD osökt deltog också i en rad av solistnumren kompenserar åtminstone delvis att kören möjligen gavs för lite eget utrymme under den här Capricen.

Men kören gjorde ändå en del mycket hörvärda egna nummer, till exempel en madrigal med rötter från 1100-talet.

Den andra hemliga gästen var skådepelaren Andreas Nilsson, duktig på att imitera så väl dialekter som kända personer, och hans gestaltning av Kalle Anka och andra disneyfigurer väckte publikens jubel. Men frågan är om Capricerna ska vara mer av scenshow och därmed mindre av musikevenemang. Fast i rättvisans namn: Nilsson funkade också som sångpartner till Sjöholm.

Till det jag då ännu inte har nämnt är potpurriet med Elton John-låtar, den gamla Dolly Parton- och Kenny Rogers-hiten ”Islands In the Stream” och kompande Trio X´ suveräna jazzsolo.

Inte konstnärligt men programläggningsmässigt lite märkligt var det att, utöver Trio X, också få höra den mycket begåvade lettiska, här i Sverige verksamma pianisten Inese Klotina. Missförstå mig inte: Jag lyssnade mer än gärna på henne, men just under en OD-konsert hade jag velat höra lite mer med just OD.

* * *

Nå, det fick jag och ett urval andra lite senare under kvällen, då det var Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Birgitta är allt sedan sin tid som ordförande i Körförbundet så kallad Moster i OD, och jag får i egenskap av make följa med på de här slutna tillställningarna, som ägnas åt stipendieutdelning, tal (bland annat av den mycket spirituelle Hans Dalborg) och en bättre middag ständigt avbruten av sång. Man sjunger allt från dryckesvisor till Bellman och Taube, och de som sjunger är glada men verkligen inte några amatörer.

Man sitter med sin fru/make, och mitt emot mig satt till exempel förra ärkebiskopsparet Anders och Kajsa Weijryd, men när ljudnivån tillät, pratade jag också till exempel med en gammal bekant ur körsångsvärlden, Stefan Parkman.

Middagen startade med ceviche på tonfisk, lax och bläckfisk tillsammans med mangosalsa och örtbröd. Till huvudrätt fick vi lammfärsbiff med marsalasås och gräddkokt kål. Efterrätten, som jag försiktigt smakade på (jag är diabetiker), var äppel- och kanelparfait med glöggkokta körsbär.

Jag och Birgitta fick alkoholfria dryckesalternativ, och ska jag nämna något särskilt, är det den alkoholfria men mycket smakrika och goda snaps vi bjöds på – tyvärr vet jag inte vad den heter, men jag ska ta reda på det och köpa den.

När middagen bröts för kaffe och sen dans, valde vi – två åttioåringar – att ta taxi hem. På vägen ut träffade vi Jüri-Karl Seim och hans dotter. Seim är gammal ODist, och jag känner honom framför allt från otaliga resor till vårt forna hemland Estland, där vi båda jobbade för att återupprätta det socialdemokratiska partiet.

Melodikrysset nummer 49 2017

Jag har fortsatt problem med vänsterfoten: den är svullen och ankeln ömmar och småvärker. I veckan har jag varit och röntgat foten, men jag har inte fått någon analys än. Så i kväll när jag ska gå på OD-konsert och efterföljande frackmiddag kan jag nog inte få på mig någon lacksko på den foten i alla fall.

Jag var på Coop och helghandlade i går och eftersom det blev en hel rullväska plus ytterligare en kasse, blev det ganska tungt. Fast när jag sen skulle ta mig av bussen med allt det här, fick jag hjälp av en yngre dam som också skulle gå av vid den här hållplatsen. Jag tackade förstås och sa något om att det dess värre hade sina sidor att bli åtti men att både jag och min nu också åttiåriga hustru än så länge klarade oss med hjälp av var sin rullväska.

När bussen hade lämnat hållplatsen, stannade den hjälpsamma unga damen ändå kvar och fortsatte samtalet, noterade till slut också de buketter med rosor och tulpaner som stack upp ur min rullväska. Jag sa då, att de var till min hustru och att jag den här fredagen, liksom i årtionden tidigare i stort sett varje fredag, hade köpt blommor till min fru. Då fick jag ett oerhört varmt leende från den unga damen, och så försvann hon ut i vintermörkret, åt sitt håll antar jag.

Leon Landgren och Åke Gerhard skrev tillsammans sin skillingtrycksartade ”Mjölnarens Iréne”, som Thory Bernhards gjorde jättesuccé med 1954.

Här skulle jag åter kunna dra min litania om att det var bättre förr, men det har ju också långt senare gjorts sånger som alltid kommer att lysa på schlagerhimlen. Ett exempel är ”Om du lämnade mig nu”, som finns i en fullkomligt underbar inspelning från 2007, gjord av upphovsmannen Lars Winnerbäck tillsammans med Miss Li.

Ett ännu färskare exempel är ”One Mississippi”, sjungen av Zara Larsson, dock inte på svenska.

Jag gillar varken Christer Sjögren eller dansband, och en låt som ”Ge oss år tillbaka” skulle jag aldrig frivilligt lyssna på, än mindre dansa till. Det här var, som ni förstår, en av de frågor jag i dag fick lov att ta nätet till hjälp för att lösa, och inte blev den lättare av att vi fick höra den i Lennart Palm-version.

Men kan man bara den underliggande melodin, är heller inte Lennart Palm något hinder. I dag spelade han också ”Gôtt å leva”, och sånt som Galenskaparna & After Shave har gjort är jag mer bekant med.

I dag började krysset med två signaturer till radioprogram jag aldrig har lyssnat på. ”Upp till tretton” med all sannolikhet för att jag när det sändes var mycket äldre än målgruppen. Den andra delen av den här dubbelfrågan, också en radiosignatur, var lättare så till vida att det vi hörde var Beatles’ ”Yesterday”, och tydligen har det funnits också ett svenskt radioprogram som kallades så.

Nu ska ni för den skull inte tro att jag medvetet har selekterat bort vissa typer av ungdomsmusik – jag har till och med recenserat till exempel punkskivor. Jag har en stor kollektion skivor med Joakim Thåström, bland annat hans plattor med Ebba Grön och Imperiet. Och jag gillar honom som gränsöverskridare, i dag till exempel i Carl Michael Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Under min chefredaktörstid hade jag en sekreterare i mogen ålder, nu död, som bland annat sorterade ner foton i ett arkiv och där inrättade en mapp med beteckningen Grön, Ebba.

Men även jag har mina blottor i kunskapen om musik. I dag förekom det en dubbelfråga om två sorters djur, och i det första fallet, där jag saknade bara en bokstav av fyra, måste svaret rimligen bli katt – men jag vet inte vad det var för musik som spelades som ledtråd. Däremot kände jag igen det andra som spelades, hämtat från Walt Disney-filmen ”Djungelboken”. King Louies ”Jag vill ju va som du” skulle leda oss till det sökta ordet, apor.

Till sydligare breddgrader gick också ”Sällskapsresan” av och med Lasse Åberg, som jag har lärt känna en smula, eftersom han liksom min hustru är så kallad hedersupplänning.

Svaret Thin Lizzy hade jag kommit fram till redan innan frågan hade ställts och deras ”The Boys Are Back In Town” hade spelats. Den musikaliska ledtråden spelade här inte så stor roll, eftersom jag inte har lyssnat särskilt mycket på Thin Lizzy, men de bokstäver jag tidigt fick på plats indikerade, att det var den här gruppens namn som var svaret.

Ännu lättare var det att känna igen en av Sven Melanders återkommande figurer, Steve med Lloyden.

Och med tanke på den helg som närmar sig passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med dagens Evert Taube, ”Knalle Juls vals”:

Knalle Juls vals

Text och musik: Evert Taube, 1953

Här var det gran! Här var det gran!
Den finaste i stan till dopparedan!
Ensam ho står! Sista som går!
Hundra hoggde jag i år!
Pengar blir dä! Nu ska vi se:
Jo, nittinie, ge mig trehundratre
Kronor i år! Sista som går!
Här drar kallt om ben och lår.

Min lilla gran, så grön och fin,
du luktar gott som terpentin!
Vill ingen ha dig får jag la ta dig
som rövat bort dig från skogen din.
Min lilla gran, så smal och ful,
kom ta en vals med Knalle jul!
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul!

Kyla är svår! Vintern i år
han kommer la till jul så vitt jag förstår!
Här var det gran! Sista i stan
Dagen före doppardan!
Natten blir kall.. bra i så fall
Att märra står i Pelle-Janneses stall!
Havre är gott! Hö har hon fått!
Jag la dit en extra tott!

Min lilla gran…

Snart kör la vi, hem till Sofie,
Här här blev det längre än det brukar att bli
Jag har fått nog, slutar mitt knog,
Hinner inte gå på krog!
Nu, tror Sofie, sitter han i
mjuka soffan och serverade blir
Av servitris, men som surpris
Kör jag nykter hem precis.

Min lilla fru, du är så söt!
Nu är det jul…. Du kokar gröt!
Du höll på knallen med glada trallen
när alla trodde han var ett nöt!
Min lilla fru, vi kommer snart!
Nu kör vi hem, jag vill ha mat!
Å här är grana, om de vill ha´na,
Å här tre-hundra kronor som jag spart!

Inte mot Paradiset, och utan lovsång

Historien om den så kallade Kulturprofilen blir allt solkigare. Utöver att sexutpressa och sextrakassera kvinnor, även med anknytning till Svenska akademien, har han rimligen för alltid straffat ut sig själv från allt inflytande. Men också Akademien har skadats av det som har hänt. Den här mannen har uppenbarligen skroderat om sitt inflytande och sin kunskap, och i förlängningen finns läckor som har påverkat satsningarna hos vadslagningsfirmorna om vem som skulle få årets pris.

Ett näraliggande antagande är då att den som otillbörligt har försett honom med information är hans hustru, som sitter i Akademien. Jag har, måhända troskyldigt, trott att hon har varit ovetande om eller har blundat för vad han har haft för sig med andra kvinnor, men när jag nu från andre akademiledamöter har hört att hon har bagatelliserat hans beteende och ganska aggressivt tillbakavisat deras anklagelser, har min bild av henne förändrats. Och har hon brutit mot Akademiens tystnadsregler om kommande nobelpris i litteratur, är hon riktigt illa ute.

Före nobelfesten och utdelandet av årets pris kommer säkert ingenting att hända, men sedan håller jag det inte för uteslutet att det hela ändar i något ganska unikt i Akademiens historia, en uteslutning. Inte för att hon är en usel författare, för det är hon inte. Men för att hon har solkat bilden av Akademien som oväldig litterär smakdomare.

Själv är jag inte av den sorten att jag längtar efter att hänga ut eller hänga människor som har visat sig sakna moralisk kompass. Jag hoppas alltid att de som har gjort fel ändå ska ha lärt sig något av sina egna misstag.

Jag tror varken på himmel eller helvete, men går det som jag nu anar, kommer ett par människor att få uppleva ett rent helvete här på jorden.

Julkonsert (?) med Malena Ernman och Lasse Berghagen

I går kväll var vi på Uppsala konsert och kongress igen, fast den här gången inte på någon av abonnemangskonserterna utan på en av de många andra konsertevenemangen där, ”Julen är nära”, ett påstående som man ju måste hålla med om. Sångartister var Malena Ernman och Lasse Berghagen, och de fick musikalisk uppbackning av Mats Bergström, gitarr, och Jan Bengtsson, flöjt, samt Svenska stråkensemblen, ett halvt dussin musiker som vi uppsalabor känner också från andra konsertarrangemang.

Stjärnan, i alla avseenden, i den här konserten är Malena Ernman: hon är trevlig att se på och har vackra kläder, både slagfärdig och trovärdig i sitt engagemang för mindre lyckligt lottade och framför allt en sångerska med fantastisk röstkapacitet med förmåga att röra sig mellan olika genrer.

Lasse Berghagen är en förfaren låtmakare med flera välförtjänta hits i sitt musikaliska bagage. ”En kväll i juni” är en av dem, men frågan är vad den hade på en julkonsert att göra. Fast samma invändning kan man ju göra också mot de fyra solisternas gemensamt framförda och mycket riviga SweDanes-nummer ”Scandinavian Shuffle” och Malena Ernmans inledande psalm, Lina Sandells ”Bred dina vida vingar” som väl ofta framförs vid begravningar. Också till exempel ”Koppången” – i och för sig inget ont i den – ingick i programmet.
’
Men visst fanns det också några just julkonsertspassande sånger i programmet, till exempel psalmerna ”Stilla natt” och ”O helga natt” och Berghagens ”Jag vill inte va din pepparkaksgubbe”.

Nå, en trivsam konsert blev det hur som helst.

* * *

Före konserten åt vi – Birgitta och jag samt Birgittas syster Karin med man och släktingar och så goda vänner till oss, boende här i Uppsala – en riktigt hygglig buffé i konserthusets restaurang.

Bröderna Lejonhjärta på scen

Förra torsdagen, sista dagen i november, var jag och Birgitta på premiär på Uppsala stadsteater. Vi såg Alexander Mørk-Eidems bearbetning för scen av Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, utgiven 1973. Jag har läst den här boken, själv så väl som för våra barn, och vi har också sett och sett om Olle Hellboms på många sätt kongeniala filmatisering av boken 1977 – det finns en text om det här lindgrenverket ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Att med den bakgrunden se ytterligare en version av ”Bröderna Lejonhjärta”, den här gången alltså i bearbetning för scen, har sina risker. Eftersom man kan grundstoryn så bra, riskerar man att inte se luckor och ibland i föreställningen tolka in sådant som en fullkomligt obevandrad åskådare rimligen inte har någon chans att göra. (Märk dock att den här föreställningen har sjuårsgräns.) Men med detta sagt: Scenversionen av ”Bröderna Lejonhjärta, i regi av Ronny Daniesson med Marie Persson-Hedenius som dramaturg och med Martin Chocholousek som scenograf, är högst sevärd, vilket också premiärpublikens starka och ihållande applåder vittnade om.

Att föreställningen blev så bra är till stor del de två unga huvudrollsinnehavarnas förtjänst: Gustav Lindh som Skorpan (Karl) och Peshang Rad som Jonatan. Skorpan är på väg att dö i lungsot, och för att ingjuta hopp och mod i den yngre brodern berättar den äldre om hur man efter döden kommer till den blommande körsbärsdalen Nangijala och att de så småningom kommer att återses där.

Men den som först – efter en eldsvåda, på scen gestaltad med eld och rök – kommer att hamna där är i stället storebror, Jonatan. Så när det sedan bli Skorpans tur, möts han där av storebror, som blir hans introduktör till den nya världen, åtminstone på ytan så idylliskt vacker som paradismyter brukar vara. Här möter de andra som hör hemma på den goda sidan: Sofia (Tytte Johnsson) och Mattias (Gustav Levin) samt förstås motståndshjälten Orvar, här lite överraskande spelad av en kvinna, Emelie Wallberg.

Nangijala visar sig nämligen vara ett hotat paradis. Även där finns en kamp mellan goda och onda. De onda intränglingarna/erövrarna från Karmanjaka och under ledning av Tengil med draken Katla som redskap, vinner terräng till dess att Jonatan Lejonhjärta besegrar dem, men med sitt eget liv som pris. När det gäller Tengil är den här scenversionen övertydlig: I rollen som Tengil ser vi Jakob Fahlstedt, som också spelar den förrädiske värdshusvärden Jossi. Jag inser naturligtvis problemet med att på scen gestalta draken Katla, men jag undrar om de yngre i teaterpubliken verkligen förstår att den svarta jättekub de ser på scenen är en människodödande drake. (Teatern verkar dock dock vara medveten om det här problemet och tillämpar tolvårsgräns.) Scenhandlingen är, om än något förkortad, densamma som den i Lindgrens bokoriginal.

Filmen återger mycket poetiskt och, när handlingen kräver det, mycket dramatiskt den natur som skildras i Lindgrens text, och i scenversionen tvingas scenografen att vara mer återhållsam, men dekordetaljer, ljus, rökeffekter, färgval och koreografi understrykrt skickligt den här historiens mix av saga och feberdröm. Vilka som finns på den goda respektive onda sidan markeras bland annat med hjälp av färgen på dräkterna (vitt respektive svart). Till det intressanta med den här iscensättningen hör dess lån från japansk manga. Riktigt lika imponerad är jag inte av dansnumren.

Jonathans offerdöd i kampen mot de onda makterna i Körsbärsdalen leder dock inte till att myten om Paradiset krossas. Även om Jonathan förlamas i kampen mot ondskan, får han hjälp av lillebror Skorpan, och de båda bröderna kastar sig utför ett stup ner i en flod för att därigenom nå ett annat Paradis, Nangilima.

Last chorus: Mikko Kokk

I fredags, den 1 december, var jag och Birgitta i Gävle för att vara med vid min bror Mikkos begravning. Vi blev skjutsade dit och sen hem av vår son, Matti, som också själv gärna ville vara med. Han är ungefär jämngammal med Mikkos son Joakim och brukade träffa Jocke hemma hos bådas farföräldrar i Juniskär söder om Sundsvall – dessutom hälsade de på hemma hos varann: Matti var hemma hos Mikko och Yvonne i Gävle för att vara med Jocke, och Jocke kom på sommarbesök till oss i Öregrund.

Mikko var lillebror i vår familj, estniska flyktingar i den stora flyktingvågen till Sverige i slutet av andra världskriget. Vi tog oss i pappas båt över Finska viken till grannlandet Finland i februari 1944. Mamma var då höggravid, och när vi något senare befann oss i ett flyktingläger i Riihimäki, fick hon 1 aril 1944 tredje sonen, som kom att döpas till Mikko.

Lite senare tog sig vår familj tillsammans med en moster och hennes man vidare norrut, till trakten av Merikarvia, och eftersom pappa, som var småbrukare men också fiskare, hade fiskeredskapen med sig, försörjde de båda männen sina familjer genom att fiska, kunde också betala hyra för huset vi bodde i. Finnarna slogs tappert mot den stora grannen i öster, men när det stod klart att de skulle tvingas till en rad eftergifter, bland annat till att utlämna de många flyktingarna från Estland, varnade de esterna och såg mellan fingrarna med att esterna tog sig vidare till Sverige. I vårt fall skedde den här nattliga överfarten vid månadsskiftet september-oktober 1944 – vi var ett halvt dussin motorbåtar, alla fyllda med flyende ester plus ett antal ingermanländare.

Vi kom i land i fiskeläget Lörudden, gemenligen kallat Löran, i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – Njurunda är numera inkorporerat i Sundsvall. Morgonen var solig och vacker, och naturligtvis kom det snart ner en massa människor på kajen för att kolla vad som nu stod på. Mitt starkaste minne av det här – jag hade fyllt sju år under vistelsen i Finland och hade lärt mig en mängd finska ord, ganska lätt eftersom estniska och finska är besläktade språk – var att svenska lät som ett fullkomligt obegripligt tjatter. Föga anade jag då att jag senare skulle bli bäst i klassen i svenska.

Men i familjekretsen talade vi alltid estniska, och när jag efter studenten och lumpen flyttade till Uppsala för studier, skiftade jag alltid, utan att ens reflektera över det, till estniska, när jag ringde hem till mina föräldrar.

Det här gällde förstås också lillebror Mikko, men han blev, eftersom det var i Sverige han växte upp, också redan från början allt mer präglad av det språk och den kultur som fanns i det omgivande svenska samhället. Han talade estniska men en estniska som med åren innehöll allt fler estnifierade svenska lånord, och han läste väl egentligen aldrig estniska texter. Till Estland och till vår fädernegård Tabani i Juminda kom han också relativt sent i livet, och att det till slut blev av var nog till stor del hans tredje och sista sambos, Eva Wikmans, förtjänst.

Jag själv var ett humanistiskt inriktat skolljus, och mellanbror Matti, alltför tidigt bortgången, var också duktig i skolan men valde att gå reallinjen. Mikko hade verkligen inga problem i skolan, men hans håg stod inte – åtminstone inte till en början – till någon form av högre utbildning, så efter den obligatoriska skolan började han liksom vår pappa att arbeta i fabrik. Men efter ett tag insåg han att det här kanske ändå inte var det liv han hade drömt om, sadlade om och började plugga igen och tog en gymnasieingenjörsexamen.

Det här passade honom och hans läggning perfekt, och under personteckningen under begravningsgudstjänsten uppehöll sig den kvinnliga prästen ganska utförligt vid hans yrkeskarriär som maskiningenjör vid Korsnäs; av företaget han arbetade åt fick han, även efter pensioneringen, uppdrag att göra arbetsbesök också vid dess industrier i andra europeiska länder.

Mikko var en praktiskt lagd lillebror, som redan när han var väldigt liten ville bidra till familjens försörjning.

Under ett av åren strax efter kriget, när vi fortfarande var ganska nya i Sverige och hade fått hyra den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär, hade han lyckats binda ett snöre runt halsen på en av korna som gick på bete nere på stranden och ledde in den på tomten genom grinden ner mot bryggan. När då mamma undrade vad han gjorde, svarade han:
– Vi måste ju ha mjölk!

I Estland var, som jag redan har nämnt, vår pappa småbonde och fiskare, och när vi 1944 flydde från Estland till Finland, var det alltså i hans egen båt, och med sig hade han också fiskeredskap för att kunna försörja oss. Fiske fortsatte han sen med också i Sverige, först som yrkesfiskare i Löran och på Brämön, senare – när han hade börjat jobba i fabrik – ständigt fritidsfiske, ofta ihop med en estnisk kompis i Sundsvall men också med oss pojkar som utkommenderade notdragare. Jag hade andra intressen och ville inte så gärna hålla på med fiske, och egentligen förstår jag inte varför ett av mina tidigaste foton i fotoalbumet föreställer mig, då 12 år, och Mikko, då 5 år, på isfiske med mjärde på Döviksjön vårvintern 1950. Men för Matti och Mikko började deras livslånga intresse för fiske i mycket unga år. De gjorde oräkneliga fiskeutflykter tillsammans och hyrde också på årsbasis en ensamt belägen stuga vid en fjällsjö – det var i den stugan Matti hittades död, när hans hjärta hade stannat för gott.

Vad kan man hylla den yngste i brödraskaran med, när nu också hans hjärta har stannat för gott?

Jag tror inte hans son, med fritidshus inte långt från pappans gamla hem i Juniskär och även han med sin fars, sin farbrors och sin farfars fiskeintresse, misstycker, om jag gör det med en visa och en dikt som handlar om just fiske. Numera har Jocke väl, antar jag, också oinskränkt dispositionsrätt till alla de drag han, med Mikkos goda minne, ärvde efter Matti, när han dog.

”Fiskeskärsvisan” finns i otaliga textvarianter och med lite olika melodi. Den är känd ända sen 1700-talet och från många olika länder – här i Sverige har till exempel både Carl Michael Bellman och Evert Taube gjort egna, ganska avvikande varianter av den.

Jag vet inte om Mikko kunde någon av dem, men den här skulle väl ha passat honom.

Ro, ro till fiskeskär
många fiskar finns det där
En åt far och en åt mor,
en åt syster och en åt bror
och en åt den som är liten

Här skulle jag, eftersom jag trots bristande egen tro ändå känner till Bibeln, kunna foga in något om fem kornbröd och två fiskar, men jag väljer att fortsätta och avsluta på en litterär linje.

Inte så att jag tror att Mikko läste särskilt mycket lyrik – och inte heller tror jag att han någonsin har läst Karl Vennbergs ”Fiskefärd” från 1945. Men den diktsamlingen innehåller en lång dikt med just namnet ”Fiskefärd”, och jag tror att Mikko skulle ha gillat det här:

Visst har en fiskefärd i tidig timme sitt behag
glida ut med sakta årtag
vänta på att vind ska vakna till
och riva dimman loss ur strandens granar;
pröva dragens glans mot vattnets ton
och ljusets skärpa,
försöka lista ut om koppar, mässing eller krom kan locka;
kryssa över stengrund,
svära över bottennappen,
kasta spöna överbord och ro tillbaka,
lirka upp de drag som fastnat,
rätta till triangelns krokar;
och när på nytt man har sett till
att blänket leker kring sin röda axel,
äntligen känna nyck och ryck i spöet,
släppa årorna och varligt
fast med hand och nerv på helspänn
lyfta in en gädda eller abborre i båten.

Det känns helt rätt att min bror, den här fiskarpojken, får sin sista vila på en kyrkogård som ligger alldeles nära vatten.

* * *

Mikko var, till skillnad från sina båda bröder, medlem av Svenska kyrkan, så det föll sig naturligt att ge honom en kyrklig begravningsgudstjänt. Sonen, Joakim, utformade dödsannonsen, som hade en fiskebåt som blickfång, och jag gav honom rådet att välja några psalmer som pappan med all sannolikhet fick lära sig utantill i sin tids skola: ”Blott en dag” (Svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297). Jag är ingen hycklare, så jag sjunger aldrig med i psalmer, men jag följer med i texterna, där också vi icke-troende ibland kan hitta poetiska bilder och/eller tänkvärt formulerad livsvisdom.

Och som jag redan har varit inne på, skötte den präst som ledde ceremonin i kapellet på Skogskyrkogården i Gävle, Eva Arnfelt, sitt värv väl. Hon hade verkligen bemödat sig om att skaffa relevant kunskap om den person hon skulle hjälpa oss närstående och vänner att ta farväl av.

Jag och Birgitta hade hjälpts åt att utforma och beställa en krans från vår del av familjen, således också från våra tre barn, Matti, Kerstin och Anna. Den gick i de estniska färgerna blått, svart och vitt, och på det blåa bandet stod det på mitt och bror Mikkos barndomsspråk estniska: ”Puhka rahus, armas Mikko” (Vila i frid, käre Mikko).

Efteråt åkte vi vidare till restaurang Compassen för smörgåstårta och lättöl och sen vanlig tårta (bara en liten flisa till mig, som är diabetiker) och kaffe. Som så ofta – det är min erfarenhet – blir stämningen då mer lättsam, och i det här fallet berättades det också en del mer ljusa och roliga minnen ur Mikkos liv. Själv gladde jag mig särskilt åt att Mikkos både första och sista livskamrat fanns med och bidrog till detta.

Melodikrysset nummer 48 2017

I går blev det inget skrivet här på bloggen. Sonen, Matti, skjutsade mig och Birgitta till min bror Mikkos begravning i Gävle, och när jag sen kom tillbaka hem, var datorn inte det första jag tänkte på.

Brorsan var, i motsats till mig, ute och dansade till dansband, så av respekt för honom avstår jag från mina vanliga slängar mot dansband, i dagens kryss representerade av Flamingokvintetten och deras ”En våg av längtan”.

Sonen, som skjutsade oss, var under barndomsåren kompis med Mikkos son Joakim: De var samtidigt hos farmor och farfar i Juniskär och hälsade också på hos varann, Matti i Gävle och Jocke i Öregrund, så vid begravningskaffet efter ceremonin i kyrkan erinrade sig de här nu hyggligt unga männen minnen ur det förflutna. Och någon gång under våren kommer Mikko att föras tillbaka till den kyrkogård vid Ljungan där våra föräldrar och vår mellanbror, också med namnet Matti, redan har sin sista vila.

Båda Matti och Jocke är ju i den åldern att de nästan automatiskt, när de fortfarande var små, både har hört historierna om Pippi Långstrump och vet att de skrevs av Astrid Lindgren, också sett filmatiseringarna, där Pippi spelades av Inger Nilsson, som vi i dag hörde sjunga om Sjörövar-Fabbe, farfarsfar.

När vi nu är inne på barnfilm, kan vi ju ta också Walt Disneys ”Lejonkungen” från 1994. Ur den hörde vi i dag ”Circle of Life”, skriven av Elton John och Tim Rice. Det djur Eldeman alltså sökte till krysset var lejon.

Över sen till ”Spelman på taket”, ”Fiddler on the Roof” av Joseph Stein (1964) med musik av Jerry Bock och texter av Sheldon Harnick. Ur den hörde vi i dag ”Om jag hade pengar”, ”If I Were a Rich Man” med Roby Lakatos.

Lasse Tennander har jag många skivor av, har också recenserat flera av dem, även hört honom live. I dag fick vi i krysset höra hans version av John Lennons ”Imagine” (1971), i Tennanders insjungning från 1887 ”Tänk om alla mänskor”.

Så sent som 2009 förekom det fortfarande bra bidrag i Melodifestivalen. Ett exempel spelades i dag: Caroline af Ugglas med ”Snälla, snälla”, som hamnade på andra plats.

Linda Bengtzing däremot har aldrig hört till mina favoriter. Varför Markoolio ställde upp tillsammans med henne och gjorde ”Värsta schlagern” vet jag inte.

Då är Anna Ternheim en vida bättre artist. I dag hörde vi henne i ”Battered Soul” från ”All the Way To Rio”.

Mia Skäringer spelar Eldeman ganska ofta. I dag hörde vi henne i ”Som kärleken är”.

Och mycket kärlek blir det i krysset, i dag till exempel ”Everybody Loves Somebody” med Dean Martin från 1965.

Så även i dagens Evert Taube, även om det den här gången blev en instrumental version av ”Fritiof och Carmencita”.

Fast kärleken har ju ofta sina komplikationer. En vacker och lite vemodig dansk visa om detta förekom i dagens kryss, om vad som kan ske en lørdag aften; här får ni hela visan på dansk:

Det var en lørdag aften

Dansk originaltext: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.