Caprice med Helen Sjöholm

Årets Caprice med OD, Orphei Drängar, blev en festlig och musikaliskt bred tillställning, dessutom nu åter i universitetsaulan där restaureringen har resulterat i en utmärkt ljudåtergivning.

Som vanligt vid de här konserterna, fick man inget program, och även valet av gästartister blev en överraskning för oss i publiken. Som introduktör och sammanhållande (ibland hemlighållande) kraft fungerade Samuel Åhman, och dirigent (i stället för den fortfarande sjukskrivna Cecilia Rydinger-Alin) var Folke Alin.

Stjärnan i den här Capricen var utan tvekan Helen Sjöholm, som briljerade till exempel i BAO-numret ”Nu mår jag mycket bättre”, Py Bäckmans och Stefan Nilssons fina ”Gabriellas sång” för filmen ”Så som i himmelen” (2004) och Mikael Wiehes underbara sång om åldrande men också om fortsatt kamp ”Ska nya röster sjunga”, för övrigt också insjungen av den politiskt mycket engagerade Monica Zetterlund. I den backades Sjöholm av kören, och det faktum att OD osökt deltog också i en rad av solistnumren kompenserar åtminstone delvis att kören möjligen gavs för lite eget utrymme under den här Capricen.

Men kören gjorde ändå en del mycket hörvärda egna nummer, till exempel en madrigal med rötter från 1100-talet.

Den andra hemliga gästen var skådepelaren Andreas Nilsson, duktig på att imitera så väl dialekter som kända personer, och hans gestaltning av Kalle Anka och andra disneyfigurer väckte publikens jubel. Men frågan är om Capricerna ska vara mer av scenshow och därmed mindre av musikevenemang. Fast i rättvisans namn: Nilsson funkade också som sångpartner till Sjöholm.

Till det jag då ännu inte har nämnt är potpurriet med Elton John-låtar, den gamla Dolly Parton- och Kenny Rogers-hiten ”Islands In the Stream” och kompande Trio X´ suveräna jazzsolo.

Inte konstnärligt men programläggningsmässigt lite märkligt var det att, utöver Trio X, också få höra den mycket begåvade lettiska, här i Sverige verksamma pianisten Inese Klotina. Missförstå mig inte: Jag lyssnade mer än gärna på henne, men just under en OD-konsert hade jag velat höra lite mer med just OD.

* * *

Nå, det fick jag och ett urval andra lite senare under kvällen, då det var Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Birgitta är allt sedan sin tid som ordförande i Körförbundet så kallad Moster i OD, och jag får i egenskap av make följa med på de här slutna tillställningarna, som ägnas åt stipendieutdelning, tal (bland annat av den mycket spirituelle Hans Dalborg) och en bättre middag ständigt avbruten av sång. Man sjunger allt från dryckesvisor till Bellman och Taube, och de som sjunger är glada men verkligen inte några amatörer.

Man sitter med sin fru/make, och mitt emot mig satt till exempel förra ärkebiskopsparet Anders och Kajsa Weijryd, men när ljudnivån tillät, pratade jag också till exempel med en gammal bekant ur körsångsvärlden, Stefan Parkman.

Middagen startade med ceviche på tonfisk, lax och bläckfisk tillsammans med mangosalsa och örtbröd. Till huvudrätt fick vi lammfärsbiff med marsalasås och gräddkokt kål. Efterrätten, som jag försiktigt smakade på (jag är diabetiker), var äppel- och kanelparfait med glöggkokta körsbär.

Jag och Birgitta fick alkoholfria dryckesalternativ, och ska jag nämna något särskilt, är det den alkoholfria men mycket smakrika och goda snaps vi bjöds på – tyvärr vet jag inte vad den heter, men jag ska ta reda på det och köpa den.

När middagen bröts för kaffe och sen dans, valde vi – två åttioåringar – att ta taxi hem. På vägen ut träffade vi Jüri-Karl Seim och hans dotter. Seim är gammal ODist, och jag känner honom framför allt från otaliga resor till vårt forna hemland Estland, där vi båda jobbade för att återupprätta det socialdemokratiska partiet.