Last chorus: Mikko Kokk

4 december 2017 20:17 | Last chorus | Inga kommentarer

I fredags, den 1 december, var jag och Birgitta i Gävle för att vara med vid min bror Mikkos begravning. Vi blev skjutsade dit och sen hem av vår son, Matti, som också själv gärna ville vara med. Han är ungefär jämngammal med Mikkos son Joakim och brukade träffa Jocke hemma hos bådas farföräldrar i Juniskär söder om Sundsvall – dessutom hälsade de på hemma hos varann: Matti var hemma hos Mikko och Yvonne i Gävle för att vara med Jocke, och Jocke kom på sommarbesök till oss i Öregrund.

Mikko var lillebror i vår familj, estniska flyktingar i den stora flyktingvågen till Sverige i slutet av andra världskriget. Vi tog oss i pappas båt över Finska viken till grannlandet Finland i februari 1944. Mamma var då höggravid, och när vi något senare befann oss i ett flyktingläger i Riihimäki, fick hon 1 aril 1944 tredje sonen, som kom att döpas till Mikko.

Lite senare tog sig vår familj tillsammans med en moster och hennes man vidare norrut, till trakten av Merikarvia, och eftersom pappa, som var småbrukare men också fiskare, hade fiskeredskapen med sig, försörjde de båda männen sina familjer genom att fiska, kunde också betala hyra för huset vi bodde i. Finnarna slogs tappert mot den stora grannen i öster, men när det stod klart att de skulle tvingas till en rad eftergifter, bland annat till att utlämna de många flyktingarna från Estland, varnade de esterna och såg mellan fingrarna med att esterna tog sig vidare till Sverige. I vårt fall skedde den här nattliga överfarten vid månadsskiftet september-oktober 1944 – vi var ett halvt dussin motorbåtar, alla fyllda med flyende ester plus ett antal ingermanländare.

Vi kom i land i fiskeläget Lörudden, gemenligen kallat Löran, i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – Njurunda är numera inkorporerat i Sundsvall. Morgonen var solig och vacker, och naturligtvis kom det snart ner en massa människor på kajen för att kolla vad som nu stod på. Mitt starkaste minne av det här – jag hade fyllt sju år under vistelsen i Finland och hade lärt mig en mängd finska ord, ganska lätt eftersom estniska och finska är besläktade språk – var att svenska lät som ett fullkomligt obegripligt tjatter. Föga anade jag då att jag senare skulle bli bäst i klassen i svenska.

Men i familjekretsen talade vi alltid estniska, och när jag efter studenten och lumpen flyttade till Uppsala för studier, skiftade jag alltid, utan att ens reflektera över det, till estniska, när jag ringde hem till mina föräldrar.

Det här gällde förstås också lillebror Mikko, men han blev, eftersom det var i Sverige han växte upp, också redan från början allt mer präglad av det språk och den kultur som fanns i det omgivande svenska samhället. Han talade estniska men en estniska som med åren innehöll allt fler estnifierade svenska lånord, och han läste väl egentligen aldrig estniska texter. Till Estland och till vår fädernegård Tabani i Juminda kom han också relativt sent i livet, och att det till slut blev av var nog till stor del hans tredje och sista sambos, Eva Wikmans, förtjänst.

Jag själv var ett humanistiskt inriktat skolljus, och mellanbror Matti, alltför tidigt bortgången, var också duktig i skolan men valde att gå reallinjen. Mikko hade verkligen inga problem i skolan, men hans håg stod inte – åtminstone inte till en början – till någon form av högre utbildning, så efter den obligatoriska skolan började han liksom vår pappa att arbeta i fabrik. Men efter ett tag insåg han att det här kanske ändå inte var det liv han hade drömt om, sadlade om och började plugga igen och tog en gymnasieingenjörsexamen.

Det här passade honom och hans läggning perfekt, och under personteckningen under begravningsgudstjänsten uppehöll sig den kvinnliga prästen ganska utförligt vid hans yrkeskarriär som maskiningenjör vid Korsnäs; av företaget han arbetade åt fick han, även efter pensioneringen, uppdrag att göra arbetsbesök också vid dess industrier i andra europeiska länder.

Mikko var en praktiskt lagd lillebror, som redan när han var väldigt liten ville bidra till familjens försörjning.

Under ett av åren strax efter kriget, när vi fortfarande var ganska nya i Sverige och hade fått hyra den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär, hade han lyckats binda ett snöre runt halsen på en av korna som gick på bete nere på stranden och ledde in den på tomten genom grinden ner mot bryggan. När då mamma undrade vad han gjorde, svarade han:
– Vi måste ju ha mjölk!

I Estland var, som jag redan har nämnt, vår pappa småbonde och fiskare, och när vi 1944 flydde från Estland till Finland, var det alltså i hans egen båt, och med sig hade han också fiskeredskap för att kunna försörja oss. Fiske fortsatte han sen med också i Sverige, först som yrkesfiskare i Löran och på Brämön, senare – när han hade börjat jobba i fabrik – ständigt fritidsfiske, ofta ihop med en estnisk kompis i Sundsvall men också med oss pojkar som utkommenderade notdragare. Jag hade andra intressen och ville inte så gärna hålla på med fiske, och egentligen förstår jag inte varför ett av mina tidigaste foton i fotoalbumet föreställer mig, då 12 år, och Mikko, då 5 år, på isfiske med mjärde på Döviksjön vårvintern 1950. Men för Matti och Mikko började deras livslånga intresse för fiske i mycket unga år. De gjorde oräkneliga fiskeutflykter tillsammans och hyrde också på årsbasis en ensamt belägen stuga vid en fjällsjö – det var i den stugan Matti hittades död, när hans hjärta hade stannat för gott.

Vad kan man hylla den yngste i brödraskaran med, när nu också hans hjärta har stannat för gott?

Jag tror inte hans son, med fritidshus inte långt från pappans gamla hem i Juniskär och även han med sin fars, sin farbrors och sin farfars fiskeintresse, misstycker, om jag gör det med en visa och en dikt som handlar om just fiske. Numera har Jocke väl, antar jag, också oinskränkt dispositionsrätt till alla de drag han, med Mikkos goda minne, ärvde efter Matti, när han dog.

Fiskeskärsvisan” finns i otaliga textvarianter och med lite olika melodi. Den är känd ända sen 1700-talet och från många olika länder – här i Sverige har till exempel både Carl Michael Bellman och Evert Taube gjort egna, ganska avvikande varianter av den.

Jag vet inte om Mikko kunde någon av dem, men den här skulle väl ha passat honom.

Ro, ro till fiskeskär
många fiskar finns det där
En åt far och en åt mor,
en åt syster och en åt bror
och en åt den som är liten

Här skulle jag, eftersom jag trots bristande egen tro ändå känner till Bibeln, kunna foga in något om fem kornbröd och två fiskar, men jag väljer att fortsätta och avsluta på en litterär linje.

Inte så att jag tror att Mikko läste särskilt mycket lyrik – och inte heller tror jag att han någonsin har läst Karl VennbergsFiskefärd” från 1945. Men den diktsamlingen innehåller en lång dikt med just namnet ”Fiskefärd”, och jag tror att Mikko skulle ha gillat det här:

Visst har en fiskefärd i tidig timme sitt behag
glida ut med sakta årtag
vänta på att vind ska vakna till
och riva dimman loss ur strandens granar;
pröva dragens glans mot vattnets ton
och ljusets skärpa,
försöka lista ut om koppar, mässing eller krom kan locka;
kryssa över stengrund,
svära över bottennappen,
kasta spöna överbord och ro tillbaka,
lirka upp de drag som fastnat,
rätta till triangelns krokar;
och när på nytt man har sett till
att blänket leker kring sin röda axel,
äntligen känna nyck och ryck i spöet,
släppa årorna och varligt
fast med hand och nerv på helspänn
lyfta in en gädda eller abborre i båten.

Det känns helt rätt att min bror, den här fiskarpojken, får sin sista vila på en kyrkogård som ligger alldeles nära vatten.

* * *

Mikko var, till skillnad från sina båda bröder, medlem av Svenska kyrkan, så det föll sig naturligt att ge honom en kyrklig begravningsgudstjänt. Sonen, Joakim, utformade dödsannonsen, som hade en fiskebåt som blickfång, och jag gav honom rådet att välja några psalmer som pappan med all sannolikhet fick lära sig utantill i sin tids skola: ”Blott en dag” (Svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297). Jag är ingen hycklare, så jag sjunger aldrig med i psalmer, men jag följer med i texterna, där också vi icke-troende ibland kan hitta poetiska bilder och/eller tänkvärt formulerad livsvisdom.

Och som jag redan har varit inne på, skötte den präst som ledde ceremonin i kapellet på Skogskyrkogården i Gävle, Eva Arnfelt, sitt värv väl. Hon hade verkligen bemödat sig om att skaffa relevant kunskap om den person hon skulle hjälpa oss närstående och vänner att ta farväl av.

Jag och Birgitta hade hjälpts åt att utforma och beställa en krans från vår del av familjen, således också från våra tre barn, Matti, Kerstin och Anna. Den gick i de estniska färgerna blått, svart och vitt, och på det blåa bandet stod det på mitt och bror Mikkos barndomsspråk estniska: ”Puhka rahus, armas Mikko” (Vila i frid, käre Mikko).

Efteråt åkte vi vidare till restaurang Compassen för smörgåstårta och lättöl och sen vanlig tårta (bara en liten flisa till mig, som är diabetiker) och kaffe. Som så ofta – det är min erfarenhet – blir stämningen då mer lättsam, och i det här fallet berättades det också en del mer ljusa och roliga minnen ur Mikkos liv. Själv gladde jag mig särskilt åt att Mikkos både första och sista livskamrat fanns med och bidrog till detta.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^