Birgitta, 80. En kärlekshistoria

I juni fyllde jag själv 80. Birgitta hade bjudit några nära vänner till trädgårdskalas i Öregrund, och vädret var nådigt.

I nästa vecka, den 20nde september, är det Birgittas tur att uppnå denna höga och jämna ålder. Vi har ännu inte flyttat in till stan, Uppsala, för hösten, men eftersom vädret inte längre lämpar sig för utomhuskalas och vi har bjudit in något fler, hålls festen den här gången i vår hyggligt stora lägenhet på Idrottsgatan 12 nb. Ändå har vi, inte bara av utrymmesskäl, tvingats begränsa antalet inbjudna till runt 50, och även då måste de inbjudna gästerna förstås, utspridda i olika rum, äta och dricka det vi bjuder på.

Vi har bjudit barn och barnbarn samt nära släktingar, personliga vänner från Svartbäckens socialdemokratiska förening och Uppsala arbetarekommun, några av Birgittas personliga vänner som vi fortfarande regelbundet träffar (från hennes tid som miljö- och energiminister samt Riksdagens talman) och så några gamla kompisar från ungdomsåren i Laboremus och Studenternas helnykterhetssällskap.

Det finns naturligtvis fler, både från Birgittas tid i politiken och från vänkretsen i det tidiga sextitalets Laboremus, som vi gärna hade velat se igen, men utöver utrymmesbegränsningen, alltså att vi inte kan få in fler i vårt hem, har vi också helt avstått från att invitera gamla vänner som bor utanför Uppsala-Stockholms-området. Märk att många av dem jag här syftar på själva är i ungefär samma ålder som vi och att de, om de ändå kom, också skulle åsamkas res- och logikostnader.

Men finns det några som ändå vill höra av sig med en hälsning, går det ju bra att framföra en sådan via en kommentar till den här texten eller som blommogram (gärna i form av blomstercheck, avsedd för inköp av växter till Birgittas ögonsten, trädgården i Öregrund). Eftersom vi på torsdag kväll, dagen efter själva födelsedagen, återvänder till huset i Öregrund (Håkanssonsgatan 26-28, 740 71 Öregrund), är det mest praktiskt att eventuella blommogram sänds dit.

Vid 80 års ålder behöver man ju inte så många nya prylar, så Birgittas önskelista omfattar annars bara bidrag till fonder vars ändamål står hennes hjärta nära, sådana som Läkare utan gränser, Vi-skogen och UNICEF Sverige.

* * *

Men nu över till det rent personliga, det som rubriken syftar på.

Jag har allt sedan tidiga tonår varit socialdemokrat, och i början av 1960 – jag hade hösten 1959 kommit till Uppsala för att plugga – gick jag med i socialdemokratiska Laboremus, en förening för tanke- och kroppsarbetare enligt dåtidens stadgar. Jag deltog omedelbart i ett veckoslutsseminarium om socialdemokratiska partiets förestående programrevision och fick uppbackning för mina synpunkter från föreningen, vilket sen ledde till att jag skickade en debattartikel om partiprogrammet till gamla Stockholms-Tidningen och fick den antagen; den ledde till och med till fortsatt debatt och kom att bli startskottet för min bana som publicist. Och i maj 1960 valdes jag till ordförande i Laboremus, mycket motvillig när jag först tillfrågades men sen övertalad. Det här blev, visade det sig, inledningen till en ny bana i livet, en helt annan än den jag från början hade tänkt mig.

Birgitta kom från en frisinnat folkpartistisk miljö, men den, visade det sig, rymde människor med ganska olika politiska åsikter, också socialdemokrater, och även hennes mamma bytte på ålderns höst parti och blev socialdemokrat, till och med en mycket aktiv sådan. I Uppsala hade Birgitta gått med i den blandat socialliberala och socialdemokratiska studentföreningen Verdandi.

Birgitta nämner i sina memoaret, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016) att vi först träffades för att diskutera en aktion mot apartheid, gemensam för Laboremsu och Studenternas helnykterhetssällskap, där hon var ordförande. Som SHSare bodde hon på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, och där bodde också en mängd studenter som var medlemmar i Laboremus, bland dem Birgittas efterträdare som ordförande i SHS, Anna-Greta Leijon. Inför hennes ankomst till Uppsala blev jag uppringd av Evert Kumm, pappa till Björn Kumm (som då befann sig i USA och efter att ha varit ihop med Anna-Greta var snubblande nära att gifta sig med en amerikanska, till lika katolik – dock ångrade sig Björn innan det skedde). Everts ärende var att jag skulle ta hand om Anna-Greta, som han visste var sosse. Så vid årets recentiorsafton på universitetet, där vi representerade var sin förening, anslöt vi oss till den andras/andres förening: Anna-Greta gick med i Laboremus och jag, som hur som helst var helnykterist, gick med i SHS. Jag och Anna-Greta blev dessutom en kort tid ett par.

Jag nämner det här därför att Anna-Greta förstås hade mycket kontakter med sin företrädare, Birgitta. Till både Anna-Gretas och Birgittas vänner på Arken hörde Hans O Sjöström, som också var en mycket aktiv laboremit. Och för att ge en bild av den tidens studentmiljö, vill jag nämna, att Anna-Greta, närmast efter mig en tid var ihop med Hans O. Vi är för övrigt fortfarande, efter alla dessa år, vänner, och både Anna-Greta och Hans O kommer på Birgittas förestående 80-årskalas.

Jag kom, bland annat av de här skälen, att ofta göra besök på Arken, och blev snart också vän med Birgitta och Bengt Kettner, hennes första man – honom hade hon träffat redan 1953, när hon var 15 år, och de gifte sig också när de var mycket unga. 1961 fick de dottern Anna.

Till att börja med rörde det här sig om ett kompisumgänge, ofta som i studentkretsar över en kopp te; jag och min bror Matti togs också med på svamputflykt i Storvreta. Jag såg tidigt de värderingar och egenskaper Birgitta hade, och det krävdes därför inte något större mått av övertalning för att få henne att gå med i Laboremus och därmed bli medlem i socialdemokratiska partiet. Jag fick henne att också skriva en stor jämställdhetsartikel i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, vars redaktör jag var; jag skickade henne även, när jag var ombudsman i Studentförbundet, på hennes livs första uppdrag som politisk företrädare.

Vi blev allt närmare vänner, men som jag en gång har berättat för Anna när hon var i en ålder då hon ville veta: Det förekom inte någon som helst sexuell kontakt mellan mig och hennes mamma, så länge hon levde ihop med Bengt.

Jag kände heller inte i förväg till Birgittas skilsmässa från Bengt (Birgitta skriver mycket varsamt om skilsmässan i sina memoarer) i början av 1964, och Bengt och jag har lite senare – efter en period då han säkert undrade – särskilt efter det att han och han nya fru Inger flyttade in i ett hus alldeles nära vårt i Svartbäcken (vilket underlättade Annas växelboende hos sina båda biologiska föräldrar), fått en oproblematisk och vänskaplig relation; Bengt har för övrigt under en period varit ordförande i sosseföreningen i Svartbäcken, där också vi är medlemmar.

Men tillbaka till när mitt och Birgittas nu mycket långa förhållande började på riktigt.

Jag hade kommit tillbaka till Uppsala efter att under julen ha varit hos mina föräldrar i Juniskär, söder om Sundsvall. Det var redan kväll, och jag befann mig i min bostad i en rivningskåk i hörnet Linnégatan/Kungsgatan.

Plötsligt ringde det på dörren, och in klev en blek och jag tror faktiskt lite skärrad Hans O Sjöström, som fick ur sig det han hade kommit för, som budbärare:

– Birgitta ska skilja sig, och hon har redan berättat det för både Bengts och sin egen mamma. Men hon ville att jag skulle berätta det för dig.

Jag förstod förstås vad det här handlade om för min del, och jag frågade Hans O var hon fanns, och det visade sig att hon fanns ensam hemma i lägenheten på Arken.

Så när jag hade berättat också för min bror, som delade lägenhet med mig, och samlat mig en smula, gick jag till Arken.

Vad som sedan hände är min och Birgittas ensak, men när jag mot morgonsidan i mörkret gick hem genom ett lätt snöfall, var jag omtumlad och glad, och när jag från Svartbäcksgatan vek in på Linnégatan, citerade jag ur minnet – det här är inget litterärt konstgrepp utan sant – delar av en dikt ur ”Den halvfärdiga himlen”, från 1962 och av Tomas Tranströmer:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

* * *

Det skulle finnas mycket mer att berätta om mitt och Birgittas nu mycket långa liv tillsammans. Om våra gemensamma barn, Kerstin och Matti. Om hur vårt liv tillsammans blev – det går förstås inte att komprimera till en bloggtext, men jag kan ju åtminstone säga, att vårt äktenskap har varat ovanligt länge, vilket givetvis inte betyder att inte också vi har haft våra kriser. Jag nämner det sista mest i polemik mot alla dem som – oftast lögnaktigt – hävdar, att det absolut alltid har rått frid och ro i just deras äktenskap.

Men i den ålder vi nu båda är i är det inte längre läge för att älta sådant.

I vår ålder, när man inte längre vet hur lång tid man har kvar, känns budskapet i den här sången mer adekvat:

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Danmark: Vänstersidan ökar. DFs partiledare förordar tvåpartikoalition med Venstre efter nästa val.

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 9 september publicerade Ritzau en opinionsmätning gjord av Voxmeter:

Socialdemokratiet 26,9 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 6,6 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Samtliga partier på mitten-vänster-sidan ligger nu en aning högre än i valet.

Ritzau Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 18,8 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

I flera viktiga frågor har Dansk Folkeparti, som normalt är stödparti åt den borgerliga regeringen, nu senast valt att i stället liera sig med Socialdemokatiet, men DFs partiledare Kristian Thulesen Dahl har i en färsk intervju i Berlingske sagt, att han efter nästa val hoppas kunna bilda en regeringskoalition med Venstre, då utan deltagande av de små borgerliga partierna.

Norge: De blå-blå med stödpartier vann stortingsvalet

Resultat i stortingsvalet 2017, när valet i praktiken var färdigräknat:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,1), 27 mandat (- 2)
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2)
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9)
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6)
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4)
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 0 mandat (partiet har haft ett lokalt utjämningsmandat, men jag vet inte om utjämningsmandaten som ges till partier som i ett enskilt valdistrikt har legat över fyraprocentsspärren slutgiltigt är fördelade)

De två blå-blå regeringspartierna, Høyre och Fremskrittspartiet, har visserligen tappat mark, så också dess stödpartier, Venstre och Kristelig Folkeparti, men eftersom de enligt den preliminära fördelningen har fått 88 mandat av sammanlagt 169, kan enstaka mandatförändringar knappast rubba deras majoritet i valet.

Förklaringen till dessa partiers över lag minskande stöd är enligt min mening följande: Høyre har egentligen klarat sig bra, men en del av partiets väljare har röstat på Venstre för att ha kvar det som stödparti i Stortinget. Hade Venstre, som det länge såg ut, åkt ur Stortinget, hade den blå-blå regeringens saga varit all. Men Fremskrittspartiet har vunnit röster också från Arbeiderpartiet, folk som inte vill ha Arbeiderpartiets föreslagna skattehöjningar utan, om nu staten behöver stärka sin kassa, gärna ser att man i så fall hämtar pengarna ur oljefonden, använder dem i stället för att spara dem åt kommande generationer.

Kristelig Folkeparti straffades av sina borgerliga anhängare för att partiet åtminstone har haft en intern diskussion om att byta sida. Vi får räkna med att KrF i de förestående regeringsförhandlingarna kommer att ställa mycket tuffa krav för att fortsätta stödja en borgerlig regering, och kanske är inte sista ordet i regeringsfrågan ännu sagt.

Senterpartiet, som finns på den röd-gröna sidan, har gjort ett kanonval, blivit nästan dubbelt så stort. Partiet har tagit röster från de andra, borgerliga mittenpartierna men också från Arbeiderpartiet, vilket är en upprepning av det som skedde under EU-striden. I dag värnar Senterpartiet by og bygd (stad och land – för att låna en gammal arbeiderpartislogan), men tonvikten ligger nu på landsbygden och dess näringar och strukturer, allt från kustnära fiske, som hotas av oljeutvinningsplanerna, till självstyre utan sammanläggning av småkommuner i fjälldalarna.

Arbeiderpartiet, valets stora förlorare, har trots ett hyggligt ambitiöst valprogram tappat väljare åt alla håll och av olika orsaker. Tappen till Fremskrittspartiet och Senterpartiet är redan nämnda. Men partiet har också tappat väljare åt vänster, vänstersocialdemokrater som har ogillat flirten med den politiska mitten.

Både Sosialistisk Venstreparti och Rødt har ökat. SV har fått fler mandat, men Rødt nådde inte ända fram – dock får partiet ett utjämningsmandat i Oslo, där det är starkt. I fråga om Rødt var opinionsmätningsinstituten av allt att döma också allt för optimistiska i sina bedömningar.

Miljøpartiet De Grønne slutligen hade nog räknat med att till slut klara fyraprocentsspärren, men möjligen gick partiet snäppet för långt i sin strävan att starkt begränsa bilismen.

Jag noterar avslutningsvis, att Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, tänker sitta kvar på sin ordförandepost.

Musik från Wien

Gérard Korsten var 1994-1998 chefdirigent för Uppsala kammarorkester. I torsdags gjorde han ett gästspel som dirigent vid höstsäsongens första konsert i Musikens hus, konserthuset här i Uppsala.

Gästsolist vid den här konserten var sopranen Matilda Paulsson, som jag tidigare inte har hört. Någon mer heltäckande bedömning av hennes kapacitet vågar jag inte efter torsdagens konsert göra, detta eftersom det hon sjöng både före och efter pausen (alltsammans på tyska; kvällens tema var ”Musik från Wien”) inte präglades av just musikalisk variation – särskilt Alban Bergs (1885-1935) ”Sieben frühe Lieder” kändes monotona. Märk att det inte är tyskan jag har problem med – jag tillhör en åldersgrupp som har läst tyska i realskolan och gymnasiet. Dessutom fanns sångtexterna på tyska och med svensk översättning i programmet.

Textmässigt har de i ”Sieben frühe Lieder” (1928) ingående, av Berg tidigare tonsatta dikterna natur och kärlek som temata, men i mina öron låter de alla alltför enahanda. Och då hjälper det inte att jag för egen del är hyggligt förtrogen med till exempel Rainer Maria Rilkes diktning – hans ”Traumgekrönt” om de vita krysantemernas dag framfördes till exempel.

Lite mer variation finns det i Alma Mahlers (1879-1964) tonsättningar, bland vilka det också fanns för mig kända texter, till exempel av den redan nämnde Rilke – även Franz Werfel finns i våra bokhyllor. Med de här sångerna lyckades också sångerskan bättre.

Konserten inleddes med Franz Schuberts (1797-1828) mellanaktsmusik ur ”Rosamunde” (1823). Av de två satser som spelades kändes Allegro molto Moderato lite hård – Andantino lät bättre.

Kvällen avslutades med Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 60, Il distratto” (Den tankspridde, från 1774 – den är skriven som teatermusik. Och den här musiken står sig och blev nog det mest hörvärda, även om man ser till kammarorkesterns spel, under den här konsertkvällen.

* * *

Kvällen inleddes för min och Birgittas del med middag på Amazing Thai på Vaksalagatan 24, alltså tvärs över gatan sett från Konserthuset. Som vanligt inledde vi konsertkvällen med gemensam middag med Bengt och Inger, Birgittas och Bengts dotter från deras ungdomsäktenskap, Anna, samt Annas dotter Amanda, som själv är violinist under utbildning. Birgitta och jag gav henne ett årsabonnemang på vårt konserthus som present på hennes födelsedag.

Alla beställer vad de vill ha vid de här middagarna, och för egen del valde jag Gen Keo Wan i grön curry: nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, bambu, paprika och limeblad i kokos. Till det drack jag lättöl.

Norge: Vilka småpartier som klarar spärrgränsen kommer att avgöra utgången i valet

In i det sista kommer det nya opinionsmätningar inför valet i Norge.

Men låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, vill åtminstone inte ha en ny regering, där Fremskrittspartiet ingår.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och även i slutet av valrörelsen har det kommit ytterligare opinionsundersökningar.

I den mätning Opinion Perduco 5-7 september gjorde för Avisenes Nyhetsbyrå och som offentliggjordes den 8 september, blev resultatet följande.

Høyre 25,9 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,3 procent (+ 3,0)
Venstre 2,5 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 3,4 procent (- 2,6)
Senterpartiet 8,6 procent (- 2,2)
Arbeiderpartiet 26,4 procent (- 3,6)
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9)
Rødt 4,9 procent (+ 2,0)
Miljøpartiet De Grønne 5,7 procent (+ 1,4)

I den här mätningen ökar båda partierna i den blå-blå regeringen men på bekostnad av de två mittenpartier som stöder den – de hamnar båda under spärren, särskilt då liberala Venstre. Arbeiderpartiet minskar, men i stället ökar de två vänsterflygelpartierna SV och Rødt – märk att det senare partiet i den här mätningen ligger över fyraprocentsspärren.

Kantar TNS har under perioden före valet dagligen uppdaterat sina mätningar för TV 2.

I den mätning som gjordes den 5-8 september och som offentliggjordes den 8 september blev resulatet det här.

Høyre 23,4 procent (+- 0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (+- 0)
Venstre 3,9 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (- 0,7)
Senterpartiet 10,5 procent (+ 0,4)
Arbeiderpartiet 28,6 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,5 procent (- 0,2)
Rødt 3,3 procent (+ 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 4,0 procent (+ 0,3)

I de mätningar som gjordes den 4-9 september (sammanlagt 2.998 tillfrågade i hela landet) och där det sammanvägda resultatet offentliggjordes den 9 september fördelades partisympatierna så här.

Høyre 23,8 procent (+ 0,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,6 procent (- 0,6)
Venstre 4,6 procent (+ 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 10,2 procent (- 0,3)
Arbeiderpartiet 28,1 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,6 procent (+ 0,1)
Rødt 3,1 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (- 0,1)

Här verkar en del väljare ha återvänt till de två borgerliga mittenpartierna, men i vart fall Venstre lever fortsatt farligt.

Senterpartiets höga sympatisiffra jämfört med förra valet har som en av sina viktigaste förklaringar partiets motstånd mot diskuterade och beslutade kommunsammanläggningar – folket i småkommuner, inte sällan i isolerade dalar mellan fjällen, vill inte bli tvångsinlemmade i större geografiska enheter.

Det här drabbar också Arbeiderpartiet, som dessutom förlorar sympatisörer i två helt motstående riktningar: dels till Fremskrittspartiet av människor som hellre vill använda landets oljeintäkter än själva betala något högre skatt, dels till SV och Rødt av vänstersinnade väljare som ogillar det gamla arbetarpartiets försök till flirt med de borgerliga mittenpartierna.

SV kommer att göra ett bättre val, men det återstår att se, om Rødt och MDG klarar fyraprocentsspärren.

Det här gör det sammantaget mycket svårt att med någon säkerhet avgöra, vilken sorts regering Norge får efter valet.

Melodikrysset nummer 36 2017

Jag har haft en hektisk tid. Bland annat har jag skickat ut inbjudningar till Birgittas 80-årsfirande den 20 september och tillsammans med dottern, Kerstin, planerat mat och annat praktiskt runt omkring. Och så har jag, mer detaljerat än svenska dagstidningar, här på bloggen skrivit om den norska valrörelsen. Ändå har jag tillsammans med hustrun sett på TV – i går kväll den mycket fina säsongstarten på ”Doobedoo” – och i torsdags kväll åkt fram och tillbaka till Konserthuset i Uppsala för höstens första konsert.

En del filmer har det också blivit, fast inte någon av dem som förekom i dagens melodikryss.

Dock har vi flera av de filmer som förekom i krysset i vår egen filmsamling.

”Casablanca” från 1942 och med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna är en underbar film, från vilken alla minns uttrycket ”Play it again, Sam”, som i filmen egentligen var längre. Den som gjorde den minnesvärda versionen av ”As Time Goes By” i filmen var Dooley Wilson, men i dag fick vi höra melodin spelas av Liberace.

Astrid Lindgren var textförfattare och Georg Riedel kompositör till två av dagens filmmelodier.

Den första, ”Sommarsången”, sjöngs av Inger Nilsson (Pippi Långstrump) i ”På rymmen med Pippi Långstrump” från 1978.

Den andra, ”Sjörövar-Fabbe”, som vi i dag hörde i en lätt jazzig instrumentalversion, förekom i ”Pippi Långstrump på de sju haven” från 1970.

”Fem myror är fler än fyra elefanter” är visserligen ett TV-program, som sändes 1974-1975, men den har också funnits tillgänglig som filmkassett. De som gjorde den här fina serien var Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Hur många bok- respektive filmversioner av ”Robin Hood” jag har läst respektive sett minns jag inte.

I dag fick vi höra ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams ur ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991.

En filmmelodi är egentligen också ”Wonderful Copenhagen” – den är hämtad ur filmen ”Hans Christian Andersen”, 1962. Fast i dag frågade Eldeman om vad man behöver för att åka dit, det vill säga till København: Jo, antingen ID eller pass.

Ytterligare en filmmelodi förekom i dagens avslutande trippelfråga.

Vi hörde Tom Hanks i Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. Den förekom i hollywoodfilmen ”Philadelphia” från 1993.

Zarah Leander förekom också på film, men bland det hon gjorde för film fanns inte den fina ”Sång om syrsor”, som Gösta Rybrant skrev åt henne.

För övrigt förekom en namne till henne, fast utan h på slutet, i dagens kryss: Zara Larsson. Hon sjöng ”Don’t Let Me Be Yours”.

Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har återförenats som GES, och dem liksom andra som kan sjunga och inte bara envisas göra det gillar jag för just det, därmed inte sagt att ”Hon är min” hör till det bästa jag har hört.

Däremot var det bara kul att få höra Nicole Kidman och Robbie Williams i insjungningen 2001 av ”Something Stupid”.

Från scenvärlden härstammar ”Miss Saigon” från 1987 med musik av Claude- Michel Schönberg och Alain Boubil samt libretto av Alain Boubil och Richard Maltby. Jag har aldrig sett den på scen men har den på skivor, så jag har hört ”The Last Night of the World”.

Och så är det då bara ett klassiskt stycke kvar, Bedřich Smetanas ”Moldau”, egentligen en flod som flyter genom Prag. Smetana var tjeck, och många har genom åren frågat, hur det kommer sig att en känd passage i det här stycket, som ingår i Smetanas ”Ma vlást” (Mitt fosterland, 1874), verkar vara identisk med en motsvarighet i ”Ack Värmeland du sköna”. Förklaringen är att Smetana vistades i Göteborg och då snappade upp den här sången, som dock även den har äldre svenska och även utländska förlagor.

Själv tycker jag det är fascinerande att försöka följa sångtexter och melodier bakåt i tiden och till helt andra länder, än där de har blivit en del av det nationella kulturarvet. Amerikansk musik vimlar av exempel på det här.

Norge: Arbeiderpartiet störst men under sin nivå i förra valet. Men regeringspartnern Senterpartiet ser ut att göra ett mycket bra val, och det går också bra för vänstern

Det regnar opinionsmätningar i Norge.

Men låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, vill åtminstone inte ha en ny regering, där Fremskrittspartiet ingår.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

I den mätning Kantar TNS 1-6 september gjorde för TV 2 den 6 september minskar Arbeiderpartiet och ökar Høyre ungefär lika mycket, men Arbeiderpartiet är fortfarande större.

Høyre 24,6 procent (+ 0,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,8 procent (+ 0,1)
Venstre 4,3 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 10,3 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 27,0 procent (- 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,7 procent (+- 0)
Rødt 2,9 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,7 procent (+ 0,3)

Venstre klarar spärren, medan MDG trots en liten ökning befinner sig under den och Rødt backar.

Också i den mätning Respons Analyse 4-6 september gjorde för Aftenposten, Bergens Tidende och Adresseavisen den 7 september minskar Arbeiderpartiet och ökar Høyre, men även här är Arbeiderpartiet större.

Høyre 24,7 procent (+ 0,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,3 procent (- 2,3)
Venstre 4,5 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 9,9 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 25,6 procent (- 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 7,3 procent (+ 1,1)
Rødt 3,3 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (- 2,0)

Här backar Fremskrittspartiet från en i förra mätningen i samma serie högre nivå. Både SV och Rødt ökar – märk att en del vänstersinnade, vanligen arbeiderpartiröstande, när Arbeiderpartiet ser ut att böja regeringssamarbeta med ytterligare ett mittenparti markerar mot detta genom att i opinionsundersökningar då markera mot detta genom att stödja något av de två vänsterpartierna.

I den mätning Ipsos MMI 4-6 september gjorde för Dagbladet den 7 september är Arbeiderpartiets ledning över Høyre större, detta trots att Arbeiderpartiet minskar mycket mer.

Høyre 23,2 procent (- 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,3 procent (+ 0,3)
Venstre 4,7 procent (+ 1,3)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 9,4 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 27,2 procent (- 2,3)
Sosialistisk Venstreparti 6,2 procent (+ 0,3)
Rødt 3,5 procent (- 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 4,4 procent (+ 1,8)

En del høyreväljare kan tänkas taktikrösta på Venstre för att rädda kvar den blå-blå regeringens mest lojala stödparti från att åka ur Stortinget.

Ipsos MMI gjorde 6-9 september en mätning, som publicerades i Dagbladet den 7 september och som gav följande resultat.

Høyre 23,2 procent (+ 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (+ 0,3)
Venstre 4,7 procent (+ 1,3)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 0,2)
Senterpartiet 9,4 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 27,2 procent (- 2,3)
Sosialistisk Venstreparti 6,2 procent (+ 0,3)
Rødt 3,5 procent (- 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 4,4 procent (+ 1,9)

Också i den här mätningen klarar de flesta småpartierna spärren, och Rødt är ganska nära den.

Norfakta gjorde den 5-6 september en mätning, vars resultat publicerades i Nationen och Klassekampen den 8 september:

Høyre 25,8 procent (- 0,3 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,8 procent (+- 0)
Venstre 4,2 procent (+ 1,1)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 0,6)
Senterpartiet 10,5 procent (+ 1,0)
Arbeiderpartiet 26,3 procent (- 0,6)
Sosialistisk Venstreparti 5,0 procent (+ 0,4)
Rødt 2,9 procent (+ 1,3)
Miljøpartiet De Grønne 4,5 procent (+ 2,4)

Jag avslutar dagens redovisning av opinionsmätningar med att konstatera, att Senterpartiet ser ut att göra ett valresultat, som gör det partiet ungefär dubbelt så stort som i förra stortingsvalet.

Och så några ord om varför Arbeiderpartiet riskerar att hamna under sitt mediokra resultat redan i förra valet. Det är inget större fel på det program partiet går till val på, men en del av partiets tidigare anhängare är inte förtjusta i att partiet vill återställa en del av de skatter den blå-blå regeringen har sänkt eller tagit bort. Använd i stället en del av de oljeintäkter som nu lagras för framtida behov! Sen finns det också bland en del av de traditionella och radikala arbeiderpartiväljarna en skepsis mot partiledaren Jonas Gahr Støre för att han relativt sent i livet blev medlem i Arbeiderpartiet och dessutom är förmögen. Det senare har borgerliga opinionsbildare och politiker eldat på genom att lyfta fram att han i sin aktieportfölj har värdepapper knutna till åtminstone något företag, där han nog inte borde äga aktier, och då har det inte hjälpt att han genast har lovat att göra sig av med de här aktierna.

Norge: Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet ökar båda

Låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

I dagens (6 september) mätning för Norsk Rikskringkasting, NRK, gjord av Norstat den 31 augusti-4 september, minskar Høyre, medan Arbeiderpartiet ökar lika mycket.

Høyre 24,2 procent (- 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 17,0 procent (+ 2,0)
Venstre 3,5 procent (+ 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (- 1,5)
Senterpartiet 9,6 procent (- 1,0)
Arbeiderpartiet 25,8 procent (+ 1,4)
Sosialistisk Venstreparti 5,9 procent (- 0,2)
Rødt 3,2 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 4,6 procent (+ 0,4)

Norge: Arbeiderpartiet fortsatt större än Høyre. Men Høyre har själv publicerat en ytterst märklig undersökning

Låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

I dagens (5 september) mätning för TV 2, gjord av Kantar TNS den 31 augusti-5 september, minskar Høyre en aning, medan Arbeiderpartiet ökar.

Høyre 24,4 procent (- 1,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,7 procent (+ 0,4)
Venstre 4,7 procent (- 0,1)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (+- 0)
Senterpartiet 9,6 procent (- 1,3)
Arbeiderpartiet 27,5 procent (+ 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 5,7 procent (+ 0,6)
Rødt 3,6 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent (- 0,4)

In Facts mätning (2.103 tillfrågade), gjord 4 september och publicerad 5 september i Verdens Gang ger följande resultat.

Høyre 23,4 procent (+ 1,9 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,8 procent (- 0,2)
Venstre 3,9 procent (+ 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (- 0,4)
Senterpartiet 10,0 procent (- 1,2)
Arbeiderpartiet 29,3 procent (+ 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 5,5 procent (- 1,1)
Rødt 3,8 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (- 0,9)

De här mätningarna liknar i viktiga avseenden varann, men Høyre har den 5 september offentliggjort en egen mätning, utförd för partiet av Respons Analyse under perioden 30 augusti-4 september. Antalet tillfrågade är märkvärdigt lågt, 601, och ännu märkligare är den här mätningens resultat: Beställande Høyre är inte bara största parti utan ligger också på en, jämfört med andra mätningar, anmärkningsvärt hög nivå. Siffrorna för mittenpartierna, inte minst Senterpartiet, ligger anmärkningsvärt lågt – varken Venstre eller Kristelig Folkeparti skulle med de här resultaten klara fyraprocentsspärren till Stortinget.

Høyre 29,8 procent (+ 1,1 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,1 procent (- 0,7)
Venstre 2,2 procent (- 1,7)
Kristelig Folkeparti 3,5 procent (- 0,7)
Senterpartiet 6,3 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 29,3 procent (+ 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+- 0)
Rødt 2,8 procent (+ 1,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 0,7)

Walter Ljungquist i filmatisering av Hasse Ekman

En kvinnlig kompis, som själv kom från en antroposofisk familj, fick mig på 1950-talet att läsa Walter Ljungquist (1900-1974), som också var antroposof – men framför allt var han på den tiden en både känd och läst skönlitterär författare. Dock har jag aldrig läst hans debutbok, ”Ombyte av tåg” (1933), som vad jag förstår ännu inte präglades av hans senare livsfilosofi.

I dag är Ljungquist föga läst och känd, men jag tror att dagens publik förstår den lockelse han hade som berättare, om jag också nämner, att Hasse Ekman 1943 gjorde en film av den nämnda boken, också med namnet ”Ombyte av tåg”, och att den här filmen av dåtidens filmkritiker utsågs till årets film. Regissören Ekman tog sig vissa friheter med den ganska korta romanen, utvidgade den på en del punkter, men han berättade det för författaren, och de kom även senare att samarbeta.

Att filmen blev så pass bra har väl åtminstone delvis att göra med att den i så hög grad utspelar sig i teatervärlden, en miljö som ju Ekman, själv regissör och med den store Gösta Ekman den äldre som far, verkligen behärskade.

Någon helt fulländad film är ”Ombyte av tåg” för den skull inte. Den är lite för sentimental, har kanske också en handling som på grund av skiftande fokus och tidsperspektiv framför allt i inledningen kan vara svår att komma in i, men Ekmans stilkänsla är stark. Att det rör sig om en filmatisering av en bok märks också på att den i så hög grad innehåller dialoger.

Att filmen även innehåller så mycket musik var jag efter att ha sett den inte så medveten om, men jag noterade förstås scenframträdandena med barnkören. Starkare intryck på mig gjorde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Inga Dahls (Sonja Wigert) recitation av två kända dikter, Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” och Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”.

Ser man till de agerande rollfigurerna, är det här ett drama med tre huvudagerande. En av dem, Inga Dahl (Sonja Wigert), skådespelare in spe, är redan nämnd. Rivaler om henne är Hasse Ekman, i filmen med namnet Joakim ”Kim” Lundell, och regissören Leo Waller (Georg Rydeberg). Nämnas bör också teaterdirektören Hugo Linde (Georg Funkquist, Vera (Karin Kavli) som är Ingas rival samt framför allt vaktmästaren på teatern, Andersson (Ludde Gentzel).

Det slår mig förresten att flertalet av de nämnda förmodligen är helt okända för dagens yngre publik – desto större skäl för den att se den här filmen.

Men över till handlingen.

Inga Dahl är besatt av tanken att bli skådespelare och lyckas med viss hjälp av vaktmästaren i receptionen ta sig in till regissören Leo Waller, som har undvikit att ringa upp henne trots alla hennes försök att nå honom. Han är stressad, och när hon spelar upp en scen för honom, lovar han höra av sig, närmast för att bli av med henne. Egentligen är han upptagen av en repetition. Hon förstår att hon är avspisad, och när hon kommer ut på gatan, faller hon ihop – blir faktiskt förd till sjukhus med ambulans, där läkaren konstaterar att hon har hjärtfel.

Sedan börjar den till att börja med lite svåruppfattade växlingen mellan de två huvudpersonerna med att Joakim ”Kim” Lundell tar farväl av sina föräldrar inför en resa till utlandet. Men för att göra en lång historia kort: Inga och Kim träffas; han blir häftigt förälskad i henne och hon besvarar hans kärlek.

Under en turné Hugo Linde gör med ensemblen söks han upp på sitt hotellrum av Inga, som provspelar, och närmast för att bli av med henne lovar han att försöka hjälpa henne, om hon framöver kommer till Stockholm – vilket hon alltså gör. Och det här ändar i att hon får en liten roll i en pjäs han arbetar med, detta trots att teaterdirektören avråder och hon, eftersom hon är nervös på scen, visar sig ha svårt att minnas replikerna.

Hugo Lindes intresse för och uppbackning av henne har som bakgrund hans ständigt växlande intresse för vackra damer, något som i filmen demonstreras av den fotosamling med avlagda älskarinnor han har i sin våning. Men han har aldrig haft något som helst intresse för att gifta sig med någon av de här damerna, inte heller med Inga.

Men han gillar för tillfället henne som sexobjekt och tröstar henne när hon på sin höjd blir omnämnd utan omdöme i recensionerna av hans senaste uppsättning, ger henne till och med en framträdande roll i nästa pjäs.

Det går naturligtvis käpprätt åt helvete, och den här gången blir hon nedsablad av kritikerna.

Inga förstår kritikerdomen den här gången och säger upp sig, men Hugo Linde, som egentligen redan har nya kärleksaffärer på gång, tränger sig på en sista gång, och de tillbringar en natt tillsammans.

Sen blir hon, mot sina ursprungliga avsikter, kvar i Stockholm under lång tid.

Till slut beslutar hon sig för att åka hem till mamma och pappa, och då händer en märklig sak i samband med ombyte av tåg: I avvaktan på att hennes tåg ska komma in på stationen, möter hon där Kim, som hon alltså tidigare har haft en kärleksaffär med men har stött bort på grund av historien med Hugo Linde.

Hon har redan tidigare, den där gången när Linde trängde sig på en sista gång, varit på väg att ringa Kim men då avbeställt samtalet. Nu sätter de sig tillsammans på jänvägscaféet, och Kim berättar då att han aldrig har slutat älska henne.

Det här slutar med att de skjuter upp sina fortsatta resor till påföljande dag och tar in på järnvägshotellet. De beställer in vin, men mitt under det här försoningsmötet rusar Inga plötsligt i väg till toaletten – hon har fått en hjärtattack men lyckas efter en stund bemästra den med den medicin hon har med sig.

Sen får de ändå en natt tillsammans – enligt tidens hotellnormer bor de i var sitt enkelrum men har rum vägg i vägg.

Nästa morgon måste Kim i väg på sin utlandsresa, och han ger sig i väg, iakttagen av henne genom ett regnstänkt fönster.

Och trots att de har kommit överens om att ses igen när han kommer tillbaka, slutar filmen – utan att det uttryckligen sägs – i ett slags föraning om att de nog ändå aldrig kommer att ses igen.