Norge: De blå-blå med stödpartier vann stortingsvalet

Resultat i stortingsvalet 2017, när valet i praktiken var färdigräknat:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,1), 27 mandat (- 2)
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2)
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9)
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6)
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4)
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 0 mandat (partiet har haft ett lokalt utjämningsmandat, men jag vet inte om utjämningsmandaten som ges till partier som i ett enskilt valdistrikt har legat över fyraprocentsspärren slutgiltigt är fördelade)

De två blå-blå regeringspartierna, Høyre och Fremskrittspartiet, har visserligen tappat mark, så också dess stödpartier, Venstre och Kristelig Folkeparti, men eftersom de enligt den preliminära fördelningen har fått 88 mandat av sammanlagt 169, kan enstaka mandatförändringar knappast rubba deras majoritet i valet.

Förklaringen till dessa partiers över lag minskande stöd är enligt min mening följande: Høyre har egentligen klarat sig bra, men en del av partiets väljare har röstat på Venstre för att ha kvar det som stödparti i Stortinget. Hade Venstre, som det länge såg ut, åkt ur Stortinget, hade den blå-blå regeringens saga varit all. Men Fremskrittspartiet har vunnit röster också från Arbeiderpartiet, folk som inte vill ha Arbeiderpartiets föreslagna skattehöjningar utan, om nu staten behöver stärka sin kassa, gärna ser att man i så fall hämtar pengarna ur oljefonden, använder dem i stället för att spara dem åt kommande generationer.

Kristelig Folkeparti straffades av sina borgerliga anhängare för att partiet åtminstone har haft en intern diskussion om att byta sida. Vi får räkna med att KrF i de förestående regeringsförhandlingarna kommer att ställa mycket tuffa krav för att fortsätta stödja en borgerlig regering, och kanske är inte sista ordet i regeringsfrågan ännu sagt.

Senterpartiet, som finns på den röd-gröna sidan, har gjort ett kanonval, blivit nästan dubbelt så stort. Partiet har tagit röster från de andra, borgerliga mittenpartierna men också från Arbeiderpartiet, vilket är en upprepning av det som skedde under EU-striden. I dag värnar Senterpartiet by og bygd (stad och land – för att låna en gammal arbeiderpartislogan), men tonvikten ligger nu på landsbygden och dess näringar och strukturer, allt från kustnära fiske, som hotas av oljeutvinningsplanerna, till självstyre utan sammanläggning av småkommuner i fjälldalarna.

Arbeiderpartiet, valets stora förlorare, har trots ett hyggligt ambitiöst valprogram tappat väljare åt alla håll och av olika orsaker. Tappen till Fremskrittspartiet och Senterpartiet är redan nämnda. Men partiet har också tappat väljare åt vänster, vänstersocialdemokrater som har ogillat flirten med den politiska mitten.

Både Sosialistisk Venstreparti och Rødt har ökat. SV har fått fler mandat, men Rødt nådde inte ända fram – dock får partiet ett utjämningsmandat i Oslo, där det är starkt. I fråga om Rødt var opinionsmätningsinstituten av allt att döma också allt för optimistiska i sina bedömningar.

Miljøpartiet De Grønne slutligen hade nog räknat med att till slut klara fyraprocentsspärren, men möjligen gick partiet snäppet för långt i sin strävan att starkt begränsa bilismen.

Jag noterar avslutningsvis, att Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, tänker sitta kvar på sin ordförandepost.