Birgitta, 80. En kärlekshistoria

14 september 2017 18:17 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I juni fyllde jag själv 80. Birgitta hade bjudit några nära vänner till trädgårdskalas i Öregrund, och vädret var nådigt.

I nästa vecka, den 20nde september, är det Birgittas tur att uppnå denna höga och jämna ålder. Vi har ännu inte flyttat in till stan, Uppsala, för hösten, men eftersom vädret inte längre lämpar sig för utomhuskalas och vi har bjudit in något fler, hålls festen den här gången i vår hyggligt stora lägenhet på Idrottsgatan 12 nb. Ändå har vi, inte bara av utrymmesskäl, tvingats begränsa antalet inbjudna till runt 50, och även då måste de inbjudna gästerna förstås, utspridda i olika rum, äta och dricka det vi bjuder på.

Vi har bjudit barn och barnbarn samt nära släktingar, personliga vänner från Svartbäckens socialdemokratiska förening och Uppsala arbetarekommun, några av Birgittas personliga vänner som vi fortfarande regelbundet träffar (från hennes tid som miljö- och energiminister samt Riksdagens talman) och så några gamla kompisar från ungdomsåren i Laboremus och Studenternas helnykterhetssällskap.

Det finns naturligtvis fler, både från Birgittas tid i politiken och från vänkretsen i det tidiga sextitalets Laboremus, som vi gärna hade velat se igen, men utöver utrymmesbegränsningen, alltså att vi inte kan få in fler i vårt hem, har vi också helt avstått från att invitera gamla vänner som bor utanför Uppsala-Stockholms-området. Märk att många av dem jag här syftar på själva är i ungefär samma ålder som vi och att de, om de ändå kom, också skulle åsamkas res- och logikostnader.

Men finns det några som ändå vill höra av sig med en hälsning, går det ju bra att framföra en sådan via en kommentar till den här texten eller som blommogram (gärna i form av blomstercheck, avsedd för inköp av växter till Birgittas ögonsten, trädgården i Öregrund). Eftersom vi på torsdag kväll, dagen efter själva födelsedagen, återvänder till huset i Öregrund (Håkanssonsgatan 26-28, 740 71 Öregrund), är det mest praktiskt att eventuella blommogram sänds dit.

Vid 80 års ålder behöver man ju inte så många nya prylar, så Birgittas önskelista omfattar annars bara bidrag till fonder vars ändamål står hennes hjärta nära, sådana som Läkare utan gränser, Vi-skogen och UNICEF Sverige.

* * *

Men nu över till det rent personliga, det som rubriken syftar på.

Jag har allt sedan tidiga tonår varit socialdemokrat, och i början av 1960 – jag hade hösten 1959 kommit till Uppsala för att plugga – gick jag med i socialdemokratiska Laboremus, en förening för tanke- och kroppsarbetare enligt dåtidens stadgar. Jag deltog omedelbart i ett veckoslutsseminarium om socialdemokratiska partiets förestående programrevision och fick uppbackning för mina synpunkter från föreningen, vilket sen ledde till att jag skickade en debattartikel om partiprogrammet till gamla Stockholms-Tidningen och fick den antagen; den ledde till och med till fortsatt debatt och kom att bli startskottet för min bana som publicist. Och i maj 1960 valdes jag till ordförande i Laboremus, mycket motvillig när jag först tillfrågades men sen övertalad. Det här blev, visade det sig, inledningen till en ny bana i livet, en helt annan än den jag från början hade tänkt mig.

Birgitta kom från en frisinnat folkpartistisk miljö, men den, visade det sig, rymde människor med ganska olika politiska åsikter, också socialdemokrater, och även hennes mamma bytte på ålderns höst parti och blev socialdemokrat, till och med en mycket aktiv sådan. I Uppsala hade Birgitta gått med i den blandat socialliberala och socialdemokratiska studentföreningen Verdandi.

Birgitta nämner i sina memoaret, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016) att vi först träffades för att diskutera en aktion mot apartheid, gemensam för Laboremsu och Studenternas helnykterhetssällskap, där hon var ordförande. Som SHSare bodde hon på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, och där bodde också en mängd studenter som var medlemmar i Laboremus, bland dem Birgittas efterträdare som ordförande i SHS, Anna-Greta Leijon. Inför hennes ankomst till Uppsala blev jag uppringd av Evert Kumm, pappa till Björn Kumm (som då befann sig i USA och efter att ha varit ihop med Anna-Greta var snubblande nära att gifta sig med en amerikanska, till lika katolik – dock ångrade sig Björn innan det skedde). Everts ärende var att jag skulle ta hand om Anna-Greta, som han visste var sosse. Så vid årets recentiorsafton på universitetet, där vi representerade var sin förening, anslöt vi oss till den andras/andres förening: Anna-Greta gick med i Laboremus och jag, som hur som helst var helnykterist, gick med i SHS. Jag och Anna-Greta blev dessutom en kort tid ett par.

Jag nämner det här därför att Anna-Greta förstås hade mycket kontakter med sin företrädare, Birgitta. Till både Anna-Gretas och Birgittas vänner på Arken hörde Hans O Sjöström, som också var en mycket aktiv laboremit. Och för att ge en bild av den tidens studentmiljö, vill jag nämna, att Anna-Greta, närmast efter mig en tid var ihop med Hans O. Vi är för övrigt fortfarande, efter alla dessa år, vänner, och både Anna-Greta och Hans O kommer på Birgittas förestående 80-årskalas.

Jag kom, bland annat av de här skälen, att ofta göra besök på Arken, och blev snart också vän med Birgitta och Bengt Kettner, hennes första man – honom hade hon träffat redan 1953, när hon var 15 år, och de gifte sig också när de var mycket unga. 1961 fick de dottern Anna.

Till att börja med rörde det här sig om ett kompisumgänge, ofta som i studentkretsar över en kopp te; jag och min bror Matti togs också med på svamputflykt i Storvreta. Jag såg tidigt de värderingar och egenskaper Birgitta hade, och det krävdes därför inte något större mått av övertalning för att få henne att gå med i Laboremus och därmed bli medlem i socialdemokratiska partiet. Jag fick henne att också skriva en stor jämställdhetsartikel i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, vars redaktör jag var; jag skickade henne även, när jag var ombudsman i Studentförbundet, på hennes livs första uppdrag som politisk företrädare.

Vi blev allt närmare vänner, men som jag en gång har berättat för Anna när hon var i en ålder då hon ville veta: Det förekom inte någon som helst sexuell kontakt mellan mig och hennes mamma, så länge hon levde ihop med Bengt.

Jag kände heller inte i förväg till Birgittas skilsmässa från Bengt (Birgitta skriver mycket varsamt om skilsmässan i sina memoarer) i början av 1964, och Bengt och jag har lite senare – efter en period då han säkert undrade – särskilt efter det att han och han nya fru Inger flyttade in i ett hus alldeles nära vårt i Svartbäcken (vilket underlättade Annas växelboende hos sina båda biologiska föräldrar), fått en oproblematisk och vänskaplig relation; Bengt har för övrigt under en period varit ordförande i sosseföreningen i Svartbäcken, där också vi är medlemmar.

Men tillbaka till när mitt och Birgittas nu mycket långa förhållande började på riktigt.

Jag hade kommit tillbaka till Uppsala efter att under julen ha varit hos mina föräldrar i Juniskär, söder om Sundsvall. Det var redan kväll, och jag befann mig i min bostad i en rivningskåk i hörnet Linnégatan/Kungsgatan.

Plötsligt ringde det på dörren, och in klev en blek och jag tror faktiskt lite skärrad Hans O Sjöström, som fick ur sig det han hade kommit för, som budbärare:

– Birgitta ska skilja sig, och hon har redan berättat det för både Bengts och sin egen mamma. Men hon ville att jag skulle berätta det för dig.

Jag förstod förstås vad det här handlade om för min del, och jag frågade Hans O var hon fanns, och det visade sig att hon fanns ensam hemma i lägenheten på Arken.

Så när jag hade berättat också för min bror, som delade lägenhet med mig, och samlat mig en smula, gick jag till Arken.

Vad som sedan hände är min och Birgittas ensak, men när jag mot morgonsidan i mörkret gick hem genom ett lätt snöfall, var jag omtumlad och glad, och när jag från Svartbäcksgatan vek in på Linnégatan, citerade jag ur minnet – det här är inget litterärt konstgrepp utan sant – delar av en dikt ur ”Den halvfärdiga himlen”, från 1962 och av Tomas Tranströmer:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

* * *

Det skulle finnas mycket mer att berätta om mitt och Birgittas nu mycket långa liv tillsammans. Om våra gemensamma barn, Kerstin och Matti. Om hur vårt liv tillsammans blev – det går förstås inte att komprimera till en bloggtext, men jag kan ju åtminstone säga, att vårt äktenskap har varat ovanligt länge, vilket givetvis inte betyder att inte också vi har haft våra kriser. Jag nämner det sista mest i polemik mot alla dem som – oftast lögnaktigt – hävdar, att det absolut alltid har rått frid och ro i just deras äktenskap.

Men i den ålder vi nu båda är i är det inte längre läge för att älta sådant.

I vår ålder, när man inte längre vet hur lång tid man har kvar, känns budskapet i den här sången mer adekvat:

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

6 kommentarer

  1. En vacker historia! Jag ber att få gratulera er bägge!

    Comment by Mats Rosin — 2017 09 17 11:12 #

  2. Till Mats Rosin: Tack!

    Jag utformade den här texten också lite som en protest mot alla födelsedagshyllningar och dödsrunor som inte är riktigt sanningsenliga, som om livet inte även hade sina svåra stunder.

    Comment by Enn Kokk — 2017 09 17 14:38 #

  3. I dag, den 19 september, för precis 20 år sen publicerade Svenska Dagbladet en stor intervju jag gjort med riksdagens talman. Hon undslapp sej bland mycket annat att ”Åldern bekymrar mej aldrig. Jag känner mej ofta som en liten flicka”. Kanske förhåller det sej så även i dag. Och i morgon. Hoppas jag.

    Comment by HO — 2017 09 19 21:43 #

  4. Till Hans O Alfredsson: I dag, på sin 80-årsdag, är hon mer än någonsin en liten flicka.

    Comment by Enn Kokk — 2017 09 20 10:28 #

  5. Det är så roligt att läsa om dig och Birgitta och era barn. Du skriver så trevligt. Sen min Bengt dog lever jag ensam, och det är på något sätt trösterikt att följa er på avstånd, även om jag ju inte känner er alls. Jag önskar er många, många fler trevliga födelsedagar tillsammans!

    Comment by Dorothea — 2017 09 23 15:23 #

  6. Till Dorothea: Jag försöker ändå skriva nyanserat, för livet är ju inte hela tiden en bräkande idyll.

    Comment by Enn Kokk — 2017 09 23 23:12 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^