OD i klassisk vårkonsert

Är det verkligen vår nu? Utetemperaturen kan få en att tvivla, men OD, Orphei Drängar, bjöd i alla fall i går på en i ordets bästa mening klassisk vårkonsert.

Konserten inleddes, förstås efter den obligatoriska ”Hör, I Orphei Drängar” (Carl Mikael Bellman i klassiskt arrangemang av Hugo Alfvén), med två vårsånger, den första av Frithiof Grafström och Jacob Axel Josepson, den andra av Carl Fredrik Dahlgren och Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann och avslutades (åtminstone om man ser till det tryckta programmet) med ”Majsång” av Johann Heinrich Voss och Friedrich Kuhlau (”O, hur härligt majsol ler”) och ”Vårsång” av Herman Sätherberg och Prins Gustaf (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Jag har ingenting mot ODs Capricer med deras blandning av högt och lågt, olika genrer och med mycket svängrum för inlånade sångartister från helt andra genrer, men det kändes också befriande att gå på en OD-konsert där körnumren och solisten kändes mer naturliga i det sammanhang de framfördes i.

Sångsolist var den här gången mezzosopranen Katija Dragojevic, känd från en rad stora operascener. Hon gjorde ett par soloframträdanden – ”Zaïde” av Hector Berlioz och ”Var det en dröm?” av Jean Sibelius och med text av Josef Julius Wicksell – och i samspel med kören sjöng hon Franz Schuberts och Franz Grillparzers ”Ständchen” samt Ingvar Lidholms och August Strindbergs ”Troget och milt”.

Men körnumren var också mycket hörvärda. Efter de inledande vårsångerna fick vi höra Camille Saint-Saïens och Emile Duchamps ”Saltarelle”, men frågan är om inte ”Tarantella”, en text av Publius Ovidius Naso, intressant tonsatt av Elliott Carter, men också texten väcker munterhet inte bara hos mig, gamle latinstudent.

Den här musikaliska djärvheten präglade också Jan Sandströms ”The Singing Apes of Khao Yai” och Jukka Linkkolas och Lauri Viljanens helt fascinerande ”Evoe!”. Intressant var också Bob Chilcotts och Edwin Brocks ”Five Ways To Kill a Man” – här spelade kvällens båda pianister, Inese Klotina och Michael Engström dubbelpiano!

Med detta vill jag ingalunda förringa, att den här OD-konserten också innehöll musik av helt annat slag, till exempel Carl Nielsens och Carsten Hauchs ”Aftenstemning” och en amerikansk traditional, ”Shenandoah”. Den senare har jag för övrigt i en mycket fin och delvis annorlunda insjungning av Pete Seeger

Säkert förstår mina trogna läsare, att mitt estniska hjärta slår lite extra för att ODs vårkonsert innehöll inte mindre än tre verk av estniska kompositörer. Det här har med all säkerhet att göra med att lilla Estland är en så stor körnation.

Veljo Tormis har jag förstås på skiva, men i det här fallet överraskade OD publiken genom att sjunga hans ”Pärismaalase lauluke” (Aboriginsk sång), alltså en komposition inspirerad av en kultur på andra sidan jordklotet.

Men värda sina platser i programmet var också Mart Saars tonsättning av en traditionell text, ”Leelo”, och Ester Mägis tonsättning av en text av Johannes Semper, ”Kuidaks elaksid”. Den här texten ställer frågor om livets mening och vårt sätt att leva det, inte minst i det nationella perspektiv som hotade att släcka hoppet för så många ester under den långa och som det alltför ofta syntes evigt mörka ockupationeran.

Två extranummer blev det också. Katija Dragojevic sjöng ”Som stjärnan uppå himmelen”. Och så sjöng OD den välkända sången om kackerlackan, ”La Cucaracha”.

Den här konserten leddes inte som vanligt av Cecilia Rydinger Alin, som är sjukskriven. Dirigent var i stället, med den äran, hennes man, Folke Alin.