Velvet som seriealbum

20 april 2017 23:07 | Serier | Inga kommentarer

Jag har tidigare, i anslutning till att delavsnitt publicerades i serietidningen ”Agent X9”, skrivit om agentserien ”Velvet”, där storyn är skriven av Ed Brubaker och tecknad av Steve Epting – för färgläggningen står Elisabeth Breitweiser.

2016 gav Apart förlag ut de fem första avsnitten som ”Velvet 1”. Översättningen till svenska, gjord av Mathias Bällsten, är i stort sett oklanderlig, även om jag störs en smula av ett par anglicismer.

Steve Eptings teckningar hör till de bästa jag har sett i seriesammanhang, och de personer han har gett tecknad gestalt har så mycket av individuella drag, att man känner igen dem, när de dyker upp på nytt. Epting är också mycket skicklig på att teckna miljöer och dramatiska händelseförlopp – dock tycker jag när jag nu har läst om en del av den här serien och funderat mer på miljöteckningen i den, att de många ganska olikartade händelsemiljöerna – Wien, Belgrad med flera, kanske rent av också London – inte riktigt utnyttjas; jag vet ju inte ens om Epting själv har andra erfarenheter än en och annan vykortsvy att gå efter.

Karl-Erik Lindkvist jämför i ett efterord serien om Velvet Templeton med Ian Flemings agent 007, John LeCarrés spionhistorier och den klassiska serien om Modesty Blaise, och det kan ju finnas skäl för det, men framför allt de två senare har kvalitéer som ”Velvet” inte når upp till, och här skulle man också som ett ännu mer slående exempel kunna nämna flera av Graham Greenes både spännande och tids- och miljöskildrande historier.

En sak som stör mig som läsare av ”Velvet” är en del av berättartekniken. Actionscenerna innehåller inte bara väl fångade händelser utan också pratbubblor, vilket ger läsaren en känsla av närvaro, men långa avsnitt är gjorda som bilderbok med berättande/förklarande text. Det här är en av den här seriens svagheter.

Samlad i bok i stället för publicerad månadsvis, ibland med ännu längre uppehåll, gör ”Velvet” lättare att läsa. Men till något avslut kommer man inte heller genom att läsa den här volymen. Att Velvet Templeton har tvingats på flykt undan risk för att på märkliga grunder gripas och möjligen dödas av någon eller några i den egna underrättelseorganisationen får henne att på egen hand söka sanningen. Är den/de som agerar i själva verket i tjänst hos någon främmande makt? Och det här föder hos henne en tanke som gör ännu mer ont: Var det samma krafter som i ett tidigare skede fick – lurade? – henne att döda sin egen man, också han agent?

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^