En film från tiden för andra världskrigets utbrott

Alfred Hitchcock gjorde sin ”Utrikeskorrespondenten” (”Foreign Correspondent”) 1940, alltså året efter andra världskrigets utbrott. När handlingen, förlagd till England och Holland, tar sin början 1939, är det fortfarande fred i dessa länder, men när filmen avslutas, råder det fullt krig.

Som skurkar i denna actionrulle figurerar krafter som står på Nazitysklands sida. Hjälten är helylleamerikan, journalisten Johnny Jones (Joel McCrea). Han är reporter, inte särskilt bevandrad i politik och det som händer i Europa, men hans chefredaktör, som vill ha drastiska stories att publicera, skickar honom till England, av någon anledning under täcknamnet Huntley Haverstock. En del komiska poänger utvinner Hitchcock ur denne enkle amerikans försök att anpassa sig till den brittiska offentlighetens mer konservativa vanor.

Vår reporters undersökningobjekt är Nazitysklands egentliga avsikter gentemot omvärlden med särskild inriktning på den fredsrörelse som leds av Stephen Fisher (Herbert Marshall). Haverstocks undersökande journalistik störs men hindras inte av det faktum att Fisher har en dotter, Carol (Laraine Day), som Haverstock blir förtjust i och som inte är avvisande.

Till det som tilldrar sig Haverstocks särskilda intresse är fredsrörelsens planerade presskonferens med diplomaten Van Meer (Albert Besserman), särskilt när Van Meer plötsligt mördas.

Haverstock ser att mördaren är en pressfotograf, som döljer sitt skjutvapen bakom sin kamerautrustning, och tar själv upp jakten på mördaren.

Detta, och en rad andra actionfyllda episoder, är snarare än storyn som helhet filmens behållning. Ett annat exempel på sådana episoder är Haverstocks ankomst till en kvarn i Holland, där han plötsligt får se kvarnens vingar röra sig på ett märkligt sätt. (Där inne hålls den riktige – och levande – Van Meer fången i avvaktan på transport med flyg.) Ytterligare ett är när den tyska nazistligan genom Fishers förmedling förser Haverstock med en ”livvakt”, som försöker döda den alltför närgångne journalisten genom att knuffa ner honom från tornet i Westminster Cathedral – med påföljd att han själv störtar ner mot en säker död.

Haverstock förstår att Fisher står på fel sida, vilket förstås leder till förväntade komplikationer mellan honom själv och Fishers dotter. Men så ordnar sig allting på ett mirakulöst sätt. När de alla tre per flyg är på väg över till USA, utsätts planet för en tysk attack och tvingas ner på havet, Atlanten. Några passagerare – bland dem våra tre huvudpersoner – lyckas hålla sig flytande på en vrakdel, som nätt och jämnt kan bära dem. När så ytterligare en person närmar sig, som också behöver räddas, offrar sig Fisher och försvinner i vågorna. För att göras mer mänsklig och begriplig har han dess förinnan också fått möjlighet att förklara sig: med sin tyska bakgrund är han, trots att han bor i England, tysk patriot.

Huntley och Carol blir förstås däremot upplockade av ett amerikanskt fartyg.

Några episoder är som sagt spännande, men det här är verkligen inte någon av Hitchcocks bästa filmer.

Varför blir det allt färre serier i dagstidningarna?

Dagens Nyheter har fortfarande en hel sida serier. Men eftersom ”Rocky” är så ordrik att den blir oläslig i mindre format, har serierna blåsts upp i storlek, så att det bara går in fem serier på den där sidan. Vi äldre serieälskare minns fortfarande gamla tiders DN, som i sitt dåtida mycket större format också hade en hel sida serier.

Men det är ju ändå bättre med fem serier jämfört med inga alls – som i likaledes Bonnier-ägda Expressen. Den har jag slutat köpa, eftersom den inte innehåller några serier.

Svenska Dagbladet har till helt nyligen haft fyra serier dagligen. Vid omgörningen, med ny layout, har man nu passat på att reducera antalet dagliga serier till tre. I och för sig publicerar tidningen fler serier än tre, men nu liksom tidigare alternerar dessa serier med varann. Det här växelbrukssystemet går särskilt, och ännu mer nu när serierna är tre mot tidigare fyra, ut över tidningens enda äventyrsserie, ”Fantomen”, som ju är en fortsättningsserie. Det är inte lätt att följa med i handlingen, när ”Fantomen” inte publiceras varje dag.

I SvD har den senaste omgörningen medfört, att gamle ”Hagbard” har åkt ut. SvD-läsarna har också fått ta adjö av ”Morrgan”. ”Morrgans” hädanfärd kan jag vid det här laget acceptera; den är inte längre så bra som den en gång var. ”Hagbards” hädanfärd ser jag som ett tidens tecken: även till exempel DN har plockat bort alla sina mer traditionella skämtserier. Men läser inte de som gillar såna serier också tidningar?

I stället har Svenskan fått en ny svensk – och betydligt mer hipp – serie, ”Söndagsbarn”, av Rut och Harry Anderson. ”Söndagsbarn”, som tidigare har publicerats i ”Hjälp!”, är en sån där serie, som lever på sina tids- och attitydiakttagelser – den är i det stycket fyndig, men den är ganska stereotypt tecknad.

Ibland undrar jag om de som har ansvaret för dagstidningarnas seriesidor vet något om serier, ens om de själva läser serier.

I alla fall är det högst osäkert om de gillar serier.