En alldeles underbar film om Monica Zetterlund – om man ser den som fiktion, inte biografi

Per Fly (regi) och Peter Birro (manus) har gjort, ”Monica Z” (2013), en stor succé på bio, med rätta om man främst ser den som fiktion.

Framför allt huvudrollsinnehavaren, Edda Magnason, är lysande: Hon är, inte bara till utseendet utan också i gester och mimik, häpnadsväckande lik Monica Zettelund – jag har sett Monica på nära håll – och framför allt sjunger hon Monicas sånger så att man ibland kunde tro att man hade lagt in originalinspelningarna som ljudband.

Också i andra fall har man lyckats med just rollbesättningen, till exempel genom att låta Johannes Wenselow spela Beppe Wolgers, som ju lockade Monica att sjunga jazz på svenska och försåg henne med briljanta texter, och genom att låta Oskar Thunberg göra rollen som Vilgot Sjöman, under en period Monicas sambo – Vilgot Sjöman har jag för övrigt själv publicerat och mött efter en filmvisning i Uppsala. Också Jörgen Thorsson är mycket porträttlik som Tage Danielsson men gör honom till lite för mycket av kuf.

Hasse och Tage förekommer alltså i filmen, men den undviker noga den politiska sidan av deras och även Monicas engagemang. Monica uppträdde ju på socialdemokratiska valmöten tillsammans med både Tage Erlander och Olof Palme.

Allt det här förekom under Monicas liv mellan slutet av femtiotalet och mitten av sjuttiotalet, det som – mycket komprimerat – skildras i den här filmen. Mycket av det som finns i den är fint skildrat, sådant som svårigheterna att ta hand om Eva-Lena, dottern från ett ungdomsförhållande, här fint spelad av Nadja Christiansson, de accelererande problemen med spriten (kanhända förorsakade av ett prestationskomplex) och de många relationerna med olika män – filmen slutar med att den långa relationen av kompisskap, stöd och lockelse med musikern Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) ändar i ett bröllop, alltså med en happy end.

Fast Monicas liv tog ju inte slut där – det ändades i en brand hemma hos henne 2005. Innan dess hade hon också inlett nya relationer med nya män.

Och Monicas liv fram till filmens ändpunkt är också det inte bara komprimerat utan även tillrättalagt för filmens egen dramaturgi.

Manusförfattaren och/eller regissören låter till exempel Monicas beslut att hörsamma Leonard Feathers förslag att åka till New York och sjunga under julhelgen bli en dubbel tragedi: Eva-Lenas mamma överger henne över jul, men tvingas sen nästan genast åka hem, eftersom tidens rasfördomar i USA inte kan förenas med att en vit, dessutom snygg jazzsångeska uppträder tillsammans med bara svarta musiker. Fast så här var det ju inte i verkligheten – Feather fixade nya musiker och Monica blev kvar i USA i flera månader, framträdde också i TV.

Det största problemet med den här filmen om Monica Zetterlund är dock skildringen av Monicas far, Bengt, själv jazzmusiker på hemmaplan i Värmland. Kjell Bergqvist gör en utmärkt rollprestation – i enlighet med manus och regi. Jag kände inte Monicas pappa, men människor som gjorde det – till exempel filmaren Tom Alandh som jag mötte nyligen vid premiärvisningen i Enköping av filmen om Anna Lindh – tycker att bilden av Bengt som en ständig kritiker och belackare inte stämmer. Visserligen faller pappan nästan i gråt av glädje senare när dottern lyckas i New York, men hur fritt får man för dramaturgins skull skildra människor som har existerat? Många av dem som i dag ser filmen om Monica Z har ju inte alls den egna kunskap om personen Monica Zetterlund och hennes omgivning som finns hos hennes samtida (jag är född samma år som hon, 1937, och min hustru till och med samma datum, månad och år som Monica – vi gjorde en gång ett parreportage om det i Aktuellt i politiken (s)) eller personer som personligen kände henne och till och med hennes pappa (som Tom Alandh).

Men som sagt: ser man den som fiktion med viss verklighetsanknytning, är ”Monica Z” en förbannat bra film.

* * *

CDn med musiken i filmen skriver jag om separat.

Melodikrysset nummer 39 2013

Jag är, trots att jag ser mycket TV, urusel på TV-signaturer. Den som i dag skulle leda till en mycket lång programtitel klarade jag till slut genom att ha fått ihop tillräckligt många ledbokstäver. Svaret skulle bli Anslagstavlan.

Därmed hade jag också fått fem bokstäver av sammanlagt sju till den programsignatur som spelades för ordet längst ner till vänster i krysset. Svaret måste bli Skavlan! Sån är jag alltså: ser praktiskt taget alltid på Skavlan, men jag mindes inte signaturen ens när jag hade kommit fram till svaret. Själva programmet hör dock till de mest angelägna i TV. Jag såg också gårdagens program och tyckte, att detta hörde till de bästa i serien: Jonas Gardell är alltid kul att höra på, även om han pladdrar på lite för mycket. Den norska violinvirtuosen Arve Tellefsen har jag hört live bland annat på norska ambassaden, och det var intressant att få komma honom in på livet på ett ännu mer personligt sätt. En hjärtskärande barndomshistoria delgav oss Jessica Andersson (som jag för övrigt tidigare på kvällen hade sett i den roliga musikleken Doobidoo). Och så slutade programmet med en lång intervju med en kvinna som berättade om krigets och kaosets Syrien – hennes namn kan jag för ögonblicket inte minnas eller hitta.

I övrigt hade jag inga större svårigheter med det här krysset, även om till exempel ”Tobakshandlarvisa” inte hör till det allra mest spelade med Helen Sjöholm och BAO.

Jag har till exempel allt av Beatles på skiva, så några större svårigheter att känna igen ”Here Comes the Sun” har jag inte. Här ville dock Eldeman ha en svensk översättning, sol.

Också alla Cornelis Vreeswijks skivor, åtminstone de svenska, har jag i min skivsamling, så visst känner jag igen hans ”Brev från kolonien”, den där den unge berättarens kompis har en fickkniv i sin mage. Melodin Cornelis använde är ”Timmarnas dans” ur Amilcare Ponchiellis opera ”La Gioconda”. Men Cornelis hade nog närmast lånat den från Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Faddah” från 1963.

Därmed är vi hur som helst inne på klassisk musik, svårt för många melodikrysslösare, dock oftast inte för mig.

Jag har till exempel på Operan sett Giacomo Puccinis La Bohème, skriven 1896 – men det var inte då jag såg den.

Och därefter ligger det väl nära till hans att gå över till Eros Ramazotti och ”Dove c’e musica”.

En klassiker, fast i en annan genre, är ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ytterligare en klassiker är ”As Time goes By”, som vi minns från filmen ”Casablanca” från 1942. Den förekommer i en känslig scen där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hör den med pianisten Sam (”Play it again, Sam”), spelad av Dooley Wilson.

Vissa artister, även unga sådana, och vissa melodier fastnar omedelbart i ens hjärta och musikminne. En sådan är Miss Li, Linda Carlsson, och hennes ”Oh Boy”. Henne har jag förresten hört live vid en socialdemokrfatisk partikongress i Göteborg.

Den staden leder oss osökt vidare till Håkan Hellström och hans hit ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, förstås en passande låt i dag, när Melodikrysset sändes från Bokmässan. Den besökte jag själv på den tiden då jag satt i Kulturnämnden i Uppsala. Bokmässan är kaotisk, men den innehåller sina guldkorn.

Själv tillbringar jag den här veckohelgen i Öregrund: På söndag gör vi vår höstinflyttning till stan, så en stor del av lördagen ska jag ägna åt att packa. Så i kväll skulle det säkert passa att spela ”Two Sleepy People”, skriven 1938 av Frank Loesser och Hoagy Carmichael; Carmichael är en av min hustrus favoriter från yngre år. I dag hörde vi den med Bob Hope och Shirley Ross.

Melodikrysset nummer 38 2013

Jag har haft en ensam tidig lördagmorgon. Hela huset sov, men själv vaknade jag, eftersom det var melodikryssdag, som vanligt vid sjutiden: borstade tänderna, rakade mig, duschade, klädde på mig, åt två smörgåsar med skinka respektive västerbottensost, båda med skivor av färsk gurka, drack fil, juice och kaffe och kollade sen alla mina länkar på internet.

Dagens melodikryss var inte alltför svårt.

Om jag tar det först, som ligger lite utanför det jag brukar lyssna på, började krysset i dag med The Supremes och ”Baby Love” – men naturligtvis har jag hört både The Supremes och ”Baby Love” förut.

Aningen svårare – för mig alltså – var ”Waka Waka” med Shakira.

Annars innehöll det här krysset egentligen ingenting som jag inte har hört förut och tämligen omgående kände igen.

Evert Taubes ”Maj på Malö” (1943) har jag, med lite bakgrund, också återgett texten till – läs ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel har följt mig genom livet, så inte förvillar det mig, att Gunwer Bergqvist i dag sjöng hans ”The purjolök Song” med den annan text.

Både Louis Armstrong och Ella Fitzgerald hör till mina gamla favoriter, och jag har förstås många gånger hört deras ”A Fine Romance” skriven av Jerome Kern 1936.

Detsamma gäller ”April In Paris”, speciellt i Glenn Millers version. (Jag lärde mig dansa till musik bland annat av Miller och Armstrong, när jag gick i dansskola i Sundsvall under min realskoletid.) Låten skrevs 1932 för musikalen ”Walk A Little Faster” av Vernon Duke och Yip Harburg. Jag har förresten skrivit om Yip Harburg, en amerikansk radikal, i annat sammanhang.

Viktor Sund och Oskar Merikanto skrev ”Där björkarna susa” redan 1913, vilket inte hindrar att den långt, långt senare har förekommit på Svensktoppen.

Jag har det mesta av Hasse och Tage, så skulle jag inte känna igen ”Bedårande sommarvals” av Hans Alfredson och Tage Danielsson, även om den – som i dag – sjungs av Edda Magnason i stället för Monica Zetterlund? Edda spelar ju Monica i en långfilm som jag och Birgitta ska gå och se snart; jag har redan köpt CDn med Eddas Monica-covers.

Och för att totalt byta genre: Också Igor Stravinsky och hans balett ”Eldfågeln” är bekanta för mig. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Hasse Ekmans filmatisering av den här baletten, med Ellen Rasch, Eva Henning och Tito Gobbi i huvudrollerna.

Gamla schlager kan jag också hyggligt.

Det är klart att jag minns Carli Tornehaves insjungning av ”Under ekars djupa grönska” – i dag skulle den ge oss ordet ek.

Detsamma gäller ”Är det så här när man är kär när man är liten”, stor hit med SOS, Sven-Olof Sandberg 1938. Den spelades fortfarande ofta i radio när jag växte upp under efterkrigstiden. Det är sånt begreppet evergreen syftar på.

Thomas G:son har man väl knappast kunnat undgå, om man har tittat på melodifestivalerna. Bland det vi hörde som exempel i dag fanns ”Tango, tango” (”Tängo, tängo” som den sjöngs), ”Evighet” och ”Jag reser mig igen”.

Och sen var det bara Eldemans älskling Lasse Berghagen kvar – och för all del: jag låter mig gärna fångas av sommarnostalgin, när han sjunger ”Ja, det var en kväll i juni”.

Ack, vore vi där igen, nu när jag kan se igen.

I dag ska hustrun och jag till exempel se ”Hamlet” – det är premiär på Uppsala stadsteater.

Klassiker plus pipor och klockor i Musikens hus

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester började lovande.

I programhäftet benämndes denna första konsert ”Pipor och klockor”, detta sannolikt för att en modern svensk tonsättare, Daniel Börtz (född 1941) den här gången gavs ett rejält utrymme före pausen. (Ofta inleds konserterna i den här serien med relativt korta verk av moderna kompositörer.) Börtz’ ”Pipor och klockor” tar hela 20 minuter att spela.

Kvällens solist var flöjtisten Per Gross, och han kompletterade mycket förtjänstfullt i det här stycket orkestern i övrigt.

Det gällde förvisso också för det som var den första konsertdelens tyngdpunkt, Antonio Vivaldis (1678-1741) ”Konsert för sopranblockflöjt i G-dur”. Det är en underbar konsert – jag har hört den många gånger på skiva och kan varje ton i den – och vår kammarorkester under ledning av Paul Mägi samt flöjtsolisen gjorde den full rättvisa.

Den här konserten hade annars inletts av en något mindre ensemble ur kammarorkestern, utan dirigent men med kvällens konsertmästare, violinisten Bernt Lysell, som ledare: Carl Philip Emanuel Bachs (1714-1788) ”Symfonia i G-dur”, ett förhållandevis kort stycke för att vara en symfoni. Den här kompositören var på sin tid mer spelad och känd än sin i dag så berömde far, Johann Sebastian Bach. Men också den här musiken i sitt snabba tempo var väl värd att höra.

Franz Schubert (1797-1828) har jag lyssnat mycket på genom åren; Birgittas mini-LP med ”Forellkvintetten”, en av de ganska få skivor vi hade i början av vår relation i mitten av 1960-talet, är nästan sönderspelad. (Vi har senare skaffat den på CD också.)

Som symfoniker är Schubert mer ojämn, och detta präglar också hans ”Symfoni nummer 4 i C-moll”, kallad ”Den tragiska”. Den pendlar mellan dur och moll, och det är ibland svårt att veta, vad Schubert egentligen ville uttrycka med den här symfonin, som också har lite svårt att hitta sin ändpunkt. Bäst gillade jag för egen del andantesatsen.

* * *

Också vår Anna, bosatt i Rinkeby, har skaffat sig abonnemang på höstens och vårens konsertserie med Uppsala kammarorkester. Jag nämner detta för att inspirera andra i stockholmsområdet att upptäcka kulturlivet i Uppsala. Det går att åka SL-tåg mellan Stockholm och Uppsala, och sen ligger vårt konserthus vid Vaksala torg, på östra sidan om järnvägsstationen. Ännu närmare är det till Uppsala stadsteater, under ledning av Linus Tunström – Stadsteatern ligger vid Kungsgatan, snett över Järnvägsparken, alltså på västra sidan om järnvägen.

Med rötter i Ådalen

Jag såg naturligtvis minidebatten i TV-Aktuellt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Löfven klarade den här första direktkonfrontationen bra. men jag tror att han skulle lyckas ännu bättre, om han vågade vara mer personlig: tackla jobb och utbildning utifrån de erfarenheter han bär med sig allt sedan uppväxttiden i ett forsterhem i Ådalen.

* * *

Ådalen i Ångermanland är ett av Sveriges vackraste och mest dramatiska landskap, ett landskap som också förknippas med en av de mest dramatiska händelserna i det svenska 1900-talets fackliga och politiska historia. Jag syftar förstås då på demonstrationståget 1931, det som slutade med att människor sköts ihjäl av utkommenderad militär.

I går kväll fick vi i TV se bilder från Höga kusten i Ångermanland, detta apropå att Tomas Ledin, med familjen senare avflyttad till Sandviken, har sina rötter där och nu också är i färd med att färdigställa en skiva med sånger, där han berättar om sin barndoms landskap och miljö.

I den fanns bland annat hans farfar och farmor, som båda deltog i det ödesdigra demonsrationståget 1931.

Mycket av det Tomas Ledin har gjort är bra, men jag kritiserade honom i skivrecensioner på 1970-talet – se ovan under Kulturspegeln, Musik – för att undvika det kontroversiella och brännbara.

I det nu aktuella programmet berättade han i alla fall, att hans farfar och farmor var kommunister. Kanske har sådant hämmat honom när det gäller politiskt engagemang på skiva, men han försökte även i det här programmet komma runt hela problemet genom att försöka hävda, att den sortens sociala och politiska motsättningar, som fanns i trettiotalets Ådalen, inte längre finns i det svenska samhället. Däremot har han tagit klar och stark ställning, när det gällde apartheidpolitiken i Sydafrika. Men man måste ju inte vara just kommunist för att se den ojämlikhet och utslagning som skördar många offer också i dagens svenska samhälle.

Hur som helst: jag väntar med spänning på den kommande skiva, där Ledin växlar in på ett nytt spår, ett ådalsspår.

Melodikrysset nummer 37

I dag ska vi fira tre generationer på en gemensam födelsedagsfest, Birgitta, som fyller år (76) först 20e september, vår dotter Kerstin, som i går fyllde 44 i går, och så hennes son Viggo, som fyller 11 den 25 september. Jag har köpt ingredienser till den födelsedagsmiddag jag ska laga – även Anna och så Matti och hans familj kommer – plus blommor och presenter. Så nu gäller det att raska på med melodikryssredovisningen.

Svårast i dag tyckte jag Solomon Burke var. Jag har ingte lyssnat mycket på soulmusik, och jag kunde alltså inte klara honom med hjälp av ”Dont You Feel Like Crying”.

Det tog också en stund innan polletten föll ner när det gällde Clint Eastwood och ”Gold Fever”. Jag har nämligen inte sett filmen.

I övrigt tyckte jag för min del att det var ett relativt lätt kryss.

Jag är till exempel tillräckligt gammal för att minnas en annan mycket mer spelad filmmelodi, från 1954, ”Three Coins In the Fountain”, en titel som här skulle ge oss det svenska räkneordet tre- Fast själv minns jag att vi i min ungdom hade roligt åt den svenska varianten ”En slant i fontänen” med dess dubbeltydighet.

”Hem till gården” hade jag åter en smula besvär med. Jag brukar ju inte se TV-såpor, inte den här heller – men signaturmelodin hör ju ändå till de mer välkända.

Tecknad film är jag däremot ganska bra på.

Så visst har jag sett ”Familjen Flinta” – ”The Flintstones”, där familjeöverhuvudet (?) heter Fred.

Och jag är, också i egenskap av seriefan så väl som matinébesökare, väl bekant med Hacke Hackspett, i original Woody Woodpecker.

Och när vi nu är inne på barnsligare domäner: Vi hörde Robyn Carlsson sjunga om världens bästa Karlsson, Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Melodin har gjorts av mästaren Georg Riedel.

Också Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus har gjort mycket bra material för barn. I dag hörde vi dem i ”Flytta noga tjo tjo”.

Det nästan rimmar på ett annat av dagens frågesvar, ”Wake Me Up Before You Go Go”, på sin tid en stor hit med Wham!

En hit fick också Lill Lindfors med ”Du är den ende med svensk text av Bo Setterlind, i original med titeln ”Romance d’amour”.

Van Morrison fick en hit med ”Have I Told You That I Love You?”, som också Rod Stewart senare har sjungit in. Den görs ofta som duett, också med en kvinnoröst. Det tycks i själva verket ha varit ”Something Stupid” med Frank och Nancy Sinatra – jag var lite stressad på grund av förestående familjekalas, som jag skulle ordna. Men ordet som efterlystes var ändå en duett.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med mer kärlek, fast till mamma: Al Jolson sjöng ”Mammy”.

Håkan Nesser på installationsmiddag. Plats: Uppsala slott

Man kan kanske fråga sig, varför Håkan Nesser, ursprungligen närking, numera med hus på Gotland men också under långa skaparperioder bosatt i England eller ännu längre bort liggande metropoler som New York, utses till hedersupplänning. Men han bodde ju mycket länge i Uppsala – var under sin tid som högstadielärare bland annat svensklärare åt våra barn – så varför inte? Så i går kväll var det middag för honom på Uppsala slott.

Vi var där eftersom Birgitta är hedersupplänning, och dessa får ta med sina respektive till de här sammankomsterna. Således åtföljdes Håkan Nesser också av sin hustru Elke.

Hon satt under middagen bredvid värden, landshövding Peter Egardt, och mitt emot dem satt Håkan Nesser bredvid värdinnan, Lena Egardt. Jag satt nära Håkan, hade min bordsdam Sigrid Kahle, emellan, så jag kunde både följa delar av deras samtal och själv prata lite med Håkan – jag känner honom en smula sen gammalt.

På min vänstra sida hade jag Carl-Gustaf von Ehrenheim och mitt emot mig Stig Strömholm. På vår bordsända satt också Carl-Göran Ekerwald, nu på gamla dar sambo med min bordsdam, vidare författaren Elsie Johansson, som jag en gång i världen har publicerat, samt Anna Dalborg och Inger Åberg, hustrur till hedersupplänningaran Hans Dalborg respektive Lasse Åberg, som alltså satt vid den andra bordsändan, dessutom Anders Wall, vars hustru Charlotte alltså satt vid andra bordsändan. Min hustru satt mellan Hans Dalborg och Hans Alsén. Vid den andra bordsdelen satt också – fast naturligtvis åtskilda – paren Owe Thörnqvist och Berit Gullberg och Cecilia Rydinger-Alin och Folke Alin samt Knut Knutsson, känd från auktionsprogram i TV.

Som ni ser är det här en församling som spänner över allt från lärdom till underhållning, från litteratur till näringsliv, från politik och ämbetsmannavärld till musik. Och det här leder verkligen inte till middagar med bara pliktskyldiga samtal. Ljudnivån stiger snart, delvis också med hjälp av vin, till nivåer som gör det svårt för till exempel min inte helt purunga bordsdam att uppfatta vad som sägs. Årets nye hedersupplänning förväntas hålla ett bordstal, och det klarade Håkan Nesser med både humor och glans. Men det här är som ni förstår en mycket alert församling, van att framträda inför publik, så även min bordsdam berättade en personlig historia med en underton av allvar, och så småningom äskade Berit Gullberg tystnad och berättade en vansinnigt rolig historia i vilken bland annat Evert Taube figurerade.

Den middag vi bjöds på hade uppländsk touche. Som förrätt serverades laxtimbal med löjrom från Mälaren. Varmrätten var lammfilé med rotfrukter, rödvinssås och grönsaker – åtminstone några ingredienser i den här anrättningen kom enligt värdinnan från slottsträdgården.

Sen blev det buffé med ostar från Skogsbackens mejeri utanför Enköping samt bröd från Kråkvilan i Örsundsbro plus marmelad. Och allra sist blev det punchparfait med Slottsbär.

Vid kaffet efteråt i en intilliggande lokal satt vi vid mindre bord, och nu kom Håkan Nesser och satte sig bredvid mig och Birgitta. Bland annat var han intresserad av att prata om min IB-bok, som han hade läst.

Vi hann dock inte så långt, förrän det blev dags för kvällens musikaliska undehållning: Andrea Geurtsen sjöng, ackompanjerad på piano. Det visade sig, att Peter Egardt utan att känna till något personsamband därmed hade engagerat en gammal bekant till Håkan Nesser, från tiden då han undervisade i vår stadsdel. Andrea, som då gick i musikklasserna, var en av hans före detta elever! Jag kan intyga att mötet mellan de här två, efter många år, blev mycket hjärtligt och ytterligare höjde stämningen.

Efteråt pratade också jag med Andrea – jag har tidigare här i bloggen berömt henne för en musikteaterföreställning på Reginateatern i Uppsala, och jag känner också hennes far, Kees Geurtsen, som jag kamperade ihop med i kulturnämnden i Uppsala, vars ordförande (S) han var.

Melodikrysset nummer 36 2013

Dagens kryss var bitvis svårt, åtminstone för mig som inte har sett de många filmer som förekom.

Naturligtvis har jag hört Susanne Alfvengren sjunga ”Som stormen river öppet hav”, men jag har aldrig sett filmen den förekom i, ”Om kärlek”, 1986.

”ET” känner jag förstås till, men jag har faktiskt aldrig sett filmen och kände därför inte heller omedelbart igen musiken. Men när jag väl hade hamnat rätt, var det förstås inte längre svårt att komma på svaret, UFO.

Disneys ”Snövit” har jag däremot sett, Men för att göra det lite krångligare spelades i dag filmmusiken à la Beethoven.

Eftersom jag nästan aldrig ser på TV-såpor, har jag aldrig heller följt ”Skärgårdsdoktorn”. Men filmmusiken verkade vara av Stefan Nilsson, så jag googlade och kom fram till att han hade gjort filmmusik till ”Skärgårdsdoktorn”.

Melodifestivalerna följer jag, men ofta glömmer jag melodierna där redan innan programmet är slut.

Men Linda Bengtzings ”E de fel på mig” från Melodifestivalen 2010 minns jag i alla fall fortfarande.

Och Sonja Aldén, som 2012 tävlade med ”I din himmel”, hör till de hyggligare sångerskorna i den här allt mer mediokra tävlingen.

Härifrån är det inte långt till Jenny Silver och Candela, som vi i dag hörde i ”Galen”. Fast det vi i dag skulle kunna var att Silver förr i världen hette Öhlund.

För egen del är jag ju en radiot från ångradions tid, vilket väl bidrar till att jag känner igen gamla slagdängor som ”Amanda Lundbom”.

Av samma skäl är jag väl förtrogen med Ulf Peder Olrog – känner till exempel genast igen hans ”Violen från Flen”.

Och hur många gånger har jag inte i radion lyssnat på Tre Knas och hört deras associativa humor i ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”.

Till radiofavoriterna under fredagsmorgnarna under skoltiden hörde ”Schooldays” med Charlie Norman. I dag hörde vi honom gå lös på en gammal schlager, ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fast Cornelis Vreeswijk har jag allt av i skivhyllorna. Där finns förstås också hans ”Jag hade en gång en båt” från 1965, och jag vet förstås, att den i original heter ”Sloop John B” och att den bland annat har spelats in av The Beach Boys, som vi förknippar med att surfa.

Och så har jag en gigantisk Bob Dylan-avdelning i skivhyllorna. Där finns också hans ”Tempest”, på vilken man hittar ”Pay In Blood”, som spelades i dag.

OD-capricer på återhörande

OD, Orphei Drängar, är en ärevördig institution i Uppsalas musikliv, startad redan 1853. Den här kören har haft många berömda och mycket kapabla dirigenter, men många minns med särskild glädje Eric Ericson, som dirigerade kören 1951-1991.

Under hans tid som chefdirigent introducerades också de överraskningskonserter, kallade capricer, där kören, bland annat med hjälp av gästartister – man får i förväg inte höra vilka de är – blandar högt och lågt, oavsett genre alltid på ett lika välklingande sätt och med extra gott humör.

OD har börjat dokumentera sina capricer på CD, och då förstås med betoning på inslagen med gästartisterna.

Volym 4 av serien ”Capricer med OD” (BIS Northern Lights, NL-CD-5024) omfattar capricerna åren 1982-1986, samtliga av dessa således ledda av Eric Ericson.

ODs rent körliga insatser är ofta briljanta, men jag tror att också ODisterna förstår och villigt medger, att det är gästartisterna och deras sångnummer som vid just de här tillfällena är de stora slagnumren och det som en skiva som den här säljer på.

Från 1982 års Caprice får vi således höra OD sjunga ”Smideskören” ur Verdis ”Trubaduren”, och även gästartisten Bengt Rundgren gör ett för ODs musiktradition normalt framträdande i ”Gremins aria” ur Tjajkovskijs ”Eugen Onedin”. Men mycket mer utmanande och roligt för publiken är det att få höra Rundgren gå lös på Paul Ankas ”Diana”. Sen sjunger Britt-Marie Aruhn något förväntat, ett stycke av Henry Purcell – men jag kan tänka mig jublet som bryter ut, när hon och Rundgren tillsammans sjunger ”Tiger Rag” med svensk text.

1983 års Caprice innehåller Bellmans ”Hör, i Orphei drängar” – ODs signaturmelodi – men tolkad på gregorianskt sätt. Ingvar Wixell medverkar med Taubes ”Kom i min famn”. Men jublet vet inga gränser när Tage Danielsson återvänder till sin studiestad och bland annat sjunger ”En månskenspromenad”.

Vid 1984 års Caprice får vi höra ”Hör, I Orpei Drängar” i kinesisk version. Lill Lindfors sjunger en finsk folkvisa och Olle Adolphson sin ”Nu är det gott att leva”.

Vid 1985 års Caprice gör ODarna själva ”Cadillac”. Vi får höra Björn Skifs sjunga dels en beatleslåt, dels en dänga. Operadivan Siv Wennberg sjunger ”Jag hatar män” ur Cole Porers ”Kiss Me Kate”. Och så sjunger Sivan-Divan och Björn Skifs tillsammans Hoagey Carmichaels ”Two Sleepy People”.

Sist på den här CDn ligger smakproven ur 1986 års Caprice. Jan-Olof Strandberg sjunger ”Hundvisan” ur Becketts ”I väntan på Godot”
och OD Nils Ferlins ”Gårdstango”. Annika Skoglund sjunger Ellingtons ”Sophisticated Lady”, och så har hon åt OD arrangerat Sondheims ”Send In the Clowns”.

Nå, har ni förstått att det här är en CD värd att lyssna på?

En ung brittisk folksångerska

Emily Portman är en ung brittisk folksångerska och singer-songwriter från Glastenbury, Northumberland. Hennes CD från 2012 heter ”Hatchling” (Furrow Records FURR006). Det här är hennes andra CD, och jag har i brittisk press läst att den är ganska lik debutplattan, som jag själv inte har hört.

Portman sjunger och spelar concertina (ett tangentinstrument, en engelsk variant av dragspel), banjo och ukulele men får ofta stöd av Lucy Farrell och Rachel Newton med stämsång plus ytterligare instrument.

Hon är starkt präglad av traditionell musik, även när hon har komponerat melodin själv, och de texter hon sjunger vilar ofta på myt och saga: Adam och Eva, Askungen, Törnrosa, Leda och svanen. Melodierna är påfallande ofta av vaggvisekaraktär.

Det här gör att det ibland känns en smula enahanda, även om det är vackert.

Av de traditionella, av Portman bearbetade sångerna vill jag främst nämna ”Old Mother Eve”, och av Portmans egna sånger tycker jag mycket om den stämningsfulla ”When You’re Weary”, också den med drag av vaggvisa.