Melodikrysset nummer 36 2014

6 september 2014 11:47 | Barnkultur, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var, som så ofta när Anders Eldeman gör programmet inför publik, inte särskilt svårt.

Den enda svåra frågan gällde väl egentligen George Gershwin-marschen ”Strike Up the Band”, hämtad ur en musikal med samma namn. Här hörde vi den med Boston Pops.

Lite knepig kan nog enbokstavssvaret till vågrätt/lodrätt (vilket man nu behagar) 1 ha varit för somliga. Men inte för mig. Jag kände omedelbart igen Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” med Janne Schaffer.

Resten var rena barnleken.

Mitt ordval här leder mig till att starta den här delen av redovisningen med en instrumentalversion av Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”.

Men det som också bidrog till att göra det här krysset lätt var valet av kända låtar, artister och upphovspersoner.

Somliga av dem förekom för säkerhets skull två gånger.

Stikkan Andersson gjorde till exempel 1963 den svenska versionen av Lesley Gores ”It’s My Party”, kallad ”Leva livet” när Lill-Babs sjöng in den.

Lite senare fick vi, visserligen på finska, höra samme Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som samma Lill-Babs sjöng in 1959.

Stikkan Andersson leder oss ganska osökt över till Björn och Benny, Han var dock inte inblandad i deras musikal ”Kristina från Duvemåla” ur vilken Helen Sjöholm gav oss ett smakprov.

Lasse Berghagens ”En kväll i juni” har vi hört flera gånger tidigare i krysset – fast i dag fick vi höra den med Monica Bring och Svenssons Treooo.

Helt okänd i melodikryssammanhang är ju heller inte Povel Ramel och hans ”Gräsänkling blues”. I dag fick vi höra en instrumentalversion med Ulrik och Mikael Neumann, men jag har hört den så många gånger, att jag kan partier utantill, till exempel ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”.

Gräsänklingen där fick ju lära sig, att friheten kunde ta slut fortare än han hade anat, och den insikten kan man ju sammanfatta med Tomas Ledin-slutsatsen ”Sommaren är kort”.

Under min egen sommar har jag bland mycket annat också tittat på ”Allsång på Skansen” med Petra Marklund. Henne fick vi i dagens kryss höra i ”Händerna mot himlen”.

Fast om man i stället med Thomas Di Leva anser att ”Everyone Is Jesus”, behöver man ju inte rikta sig uppåt utan se på alla man har runt omkring sig.

För min egen del verkar döden ändå inte vara nära förestående. Men något tjall är det på hjärtat, så min hjärtdoktor som jag i går besökte på Akademiska tänker lägga in mig på observation någon gång under den närmaste månaden.

En sceniskt avskalad ”Trollföjten” – men med njutbar musik och dessutom humor

5 september 2014 18:28 | Musik, Teater | 2 kommentarer

Wolfgang Amadeus Mozart skrev sin ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte”) 1791, och sen dess har den hört till operakonstens storverk. Själv såg jag den i Ingmar Bergmans berömda TV-version från 1974, och jag har senare kunnat återvända till just den uppsättningen, eftersom vi har den på skiva.

Man kan rikta intellektuella och rationalistiska invändningar mot ”Trollflöjten” – jag är ingen vän av frimureri och mysticism – men jämfört med många andra operaoratorier har den mycket mer av briljanta infall, är helt enkelt en väl berättad historia.

Musikens hus i Uppsala har ju ingen operascen, så när Kungliga Operan i går spelade ”Trollflöjten” (i översättning av Ulf Peder Hallberg) för uppsalapubliken, var det i en konsertant version, dock med vissa teatrala inslag. Till dem hörde ett tält, en märklig huvudbonad och en björn som visade sig kunna spela miniflygel. För regi och scenografi stod Ole Anders Tandberg.

När det gäller den moderniserade kostymeringen, signerad Maria Geber, är jag kanske inte lika förtjust. Scoutdräkter känns helt enkelt inte stilenliga, och till exempel Paminas (Elisabeth Meyer) klädsel skulle nog inte ha gjort mig lika tänd som Tamino (Conny Thimander) blev. Fast sedan måste ju även i den här uppsättningen de hotfulla makterna, till exempel Nattens drottning (Karolina Andersson), markeras med hjälp av hotfullt mörka och fotsida dräkter.

Karolina Andersson sjöng för övrigt Nattens drottnings aria på ett sätt som med all rätt fick dånande applåder av uppsalapubliken. Den jag i övrigt vill applådera bland dem som hade framträdande roller var Jens Persson som Papageno, och då syftar jag inte bara på hans sätt att spela rollen utan också på hans sätt att sjunga. Klockspelet gjorde också sitt till för att höja den här rollen, men ljudet kom där rimligen från orkestern. Ytterligare en av de agerande, en av dem i damtrion, skulle jag särskilt vilja ge beröm. Eftersom det program vi fick inte innehöll rollpresentationer med foton av aktörerna är jag inte helt säker på namnet, men eftersom hon var blond, tror jag – efter nätsökning – att det var Katarina Leoson.

Musiken, den sånguppbackande, ouvertyrerna och körpartierna, klingade väl under ledning av dirigenten, Stefan Klingele, som också vid väl valda tillfällen fick kliva in i handlingen, som utspelades aningen längre fram på scenen.

* * *

Birgitta hade först av alla köpt biljetter till den här föreställningen, och jag fick dem i födelsedagspresent när jag fyllde år i juni.

I presenten ingick också middag före föreställningen, och vi valde att gå på närbelägna Katalin. Det hela började lite snöpligt: Vi förstod inte att man måste gå till disken i rummet bredvid och själv beställa, och eftersom vi i motsats till alla andra gäster satte oss inne – de andra satt ute i solen – var det ingen som brydde sig om oss heller. Nå, till slut fick vi ändå de rikliga rostbiffslass med grönsaker och bröd vi hade beställt, även var sin Pripps blå lättöl – vi dricker inte starkare saker numera. Vi blev rejält mätta.

Från själva Konserthuset vill jag berätta om två kontakter som har med min blogg att göra.

Bredvid oss i konsertsalen satt en för mig okänd dam, som så fort hon passerade mig på väg till sin plats tackade mig för hjälpen med Melodikrysset.

Och sen, när föreställningen var slut och vi stod i en oändlig kö till rulltrappan och hissen, vände sig två herrar till mig och sa att det skulle bli intressant att se vad jag skrev på bloggen om föreställningen. Nå, lite fick de veta redan då.

Melodikrysset nummer 35 2014

30 augusti 2014 12:38 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Dagens Melodikrysset innehöll flera låtar, som jag har ett personligt förhållande till, vilket gör knåpet på lördagsmorgonen extra roligt.

Gunnel Linde, som skrev ”Den olydiga ballongen”, har jag suttit bredvid under en middag hemma hos Eva Moberg – både Gunnel och Eva är döda nu. Under middagen diskuterade jag med Gunnel bland annat den av Anders Eldeman nämnda ”Den vita stenen”, en underbar berättelse även som TV-film. Hoppas den återutsänds igen snart!

Miss Li har jag haft nöjet att lyssna på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne i en av hennes senaste insjungningar, ”I Finally Found”.

Hoagy Carmichael är en av hustruns favoriter sen yngre dar. En gång när Birgitta och jag just hade blivit ett par lyckades hon få en kompis med försänkningar i skivbranschen att göra en piratkopia (på 45-varvsskiva!) av ”The Old Piano Roll Blues”, som då inte gick att få tag på i affärerna, åt henne. I dag fick vi höra Carmichael i ”Hong Kong Blues”, som förekom i filmatiseringen med Humphrey Bogart och Laureen Bacall av Ernest Hemingways ”Att ha och inte ha”. Hemingway var en av mina favoriter under gymnasietiden – när han fick nobelpriset i litteratur, lät min svensklärare mig hålla ett lektionslångt föredrag om hans samlade författarskap.

Därmed är vi inne på temat filmer. I en gammal svensk sådan, från 1929, ”Säg det i toner”, förekom en av ljudillustrationerna i dagens kryss – refrängen börjar med ”Men säg det i toner och inte i ord”. Låten skrevs av en man som man kunde tro skrev samtliga melodier till samtliga filmer förr i världen, Jules Sylvain.

Dagens lättaste fråga var ”All You Need Is Love” med The Beatles – det var det nog inte bara jag, som har allt med Beatles på skiva, som tyckte.

Annars var det en bra blandning av olika slags artister och epoker i dagens kryss.

Det började med ”Annie’s Song” / ”Du fyller mitt sinne” med Loa Falkman.

Inte långt därefter fick vi höra ”My Favorite Game” med The Cardigans.

Lite svårare tyckte kanske somliga att det var att identifiera Mikael Ramel, som vi i dag hörde i ”Enastående framtid”, men jag har skivor med honom.

Och för att åter igen hoppa lite mellan genrerna: I dag fick vi höra ett smakprov på rockabilly, ”Honey Don’t” med Top Cats.

Krysset slutade så småningom med en musikalisk utflykt åt ett helt annat håll. Vi hörde Shakira, med rötter i Colombia, i ”Empire”.

Några gamla godingar har jag sparat till allra sist.

Jag tänker då inte så mycket på Roland Cedermark som på melodin han spelade, ”When You’re Smiling”, som skulle ge oss kryssordet ler.

Ler gör jag också, när jag får höra ”Kör långsamt” med gamla kära gruppen Family Four – varför får vi höra dem så sällan numera? Originalet, känt bland annat genom Mills Brothers, hette ”Cab Driver”.

Ja, jag längtar faktiskt tillbaka till gamla tiders melodiradio, där klassiker från olika epoker ständigt spelades i en oändlig mix. När hörde ni till exempel ”Side By Side” med Russ Conway sist i radion (om vi alltså bortser från dagens melodikryss)?

Musikalisk bredd och allmänbildning är inte något som skadar!

Röda sångboken, arbetarrörelsens nya sångbok

28 augusti 2014 22:25 | Musik, Politik | 2 kommentarer

1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” (Prisma) med allt som då var känt som skrivet av den till USA utvandrade svensken Joel Emanuel Hägglund.

Året därpå, 1970, gav jag på Prisma ut ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, en sångbok som kom att ersätta arbetarrörelsens klassiska sångbok ”Tidens sångbok”, som då inte hade förnyats på mycket länge. Vad jag då passade på att göra var att i en ny sångbok sammanföra arbetarrörelsens historiska sångarv med nytillskott hämtade från USA och flera andra länder och till det lägga freds- och frihetssånger från olika delar av världen. Flera av de nya sångerna i ”Upp till kamp!” kom därmed att införlivas med rörelsens sångarv – en del av dem kom också med i nya, senare upplagor av ”Tidens sångbok”, innan den slutgiltigt försvann. (De partiägda förlagen Tiden och Prisma såldes till Kooperativa förbundet, där de så småningom uppslukades av KF-förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren, och därefter var också Tidens sångboks öde beseglat. Thorstein Bergman har senare gjort en behjärtansvärd insats genom att på Bäckströns förlag ge ut ”Den nya tidens sångbok”.)

Nu har Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, tillsammans med Leopard förlag gjort en mycket välkommen insats för att åter ge arbetarrörelsen en egen sångbok, kallad ”Röda sångboken”, med Emeli André och Peter Gustavsson som redaktörer.

Redaktörerna har gjort ett storverk, och även om jag nedan kommer med några randanmärkningar, vill jag varmt rekommendera den här sångboken både till enskilda medlemmar av arbetarrörelsen i vid mening och till organisationer – de senare bör köpa ”Röda sångboken” för unison sång vid möten.

Jag avtackas för egen del i ett efterord, och det är väl inte helt galet med tanke på att över dussinet av sångerna i den nu utgivna sångböcker är hämtade ur mina båda sångböcker: några Joe Hill-sånger (men utgivarna har faktiskt hittat en som jag då inte kände till), sånger jag med mina sångböcker bidrog till att infoga i rörelsens sångtradition (”Alla tillsammans”, Pete SeegersInga blommor finns det mer”, ”I natt jag drömde något som”, ”Den svarta tuppen”, ”Jag står här på ett torg”) samt sånger jag lät översätta till svenska för publicering i ”Upp till kamp!” (”Bandiera rossa”, ”Den svarta tuppen”, ”Vårt förbund” (”Solidarity Forever”), ”Ingen rubbar oss” (”We Shall Not Be Moved”).

Bland de sånger, som också har funnits med i upplagor av Tidens sångbok och som jag bidrog till att lyfta fram finns Ture Nermans och Lillebror SöderlundhsDen vackraste visan om kärleken”. Detsamma gäller Dan AnderssonsHelgdagskväll i timmerkojan”.

Det jag kanske tycker att redaktörerna för ”Röda sångboken” har snålat för mycket med är faktiskt arbetarrörelsens klassiska sångrepertoar, den som helt dominerade äldre upplagor av ”Tidens sångbok”.

Jo ”Internationalen” finns med med alla verserna, ”Arbetets söner” och ”Arbetets kvinnor” likaså. Liksom ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och ”Första maj”. Likaså Dagfinn Rimestads fina ”Låga över länderna”.

Men jag saknar till exempel ”Det unga gardet”, ”Till den nya tiden”, ”Vi äro smeder” och ”Oss alla unga” – är det den senare textens svenske upphovsman, Nils Flyg, som har fått redaktörerna att välja bort den?

Min gamla ”Upp till kamp!” innehöll också flera mycket sångbara texter, som jag tycker det är synd att de inte gavs plats i ”Röda sångboken”: Cornelis VreeswijksCylinderhatten” (för övrigt utgiven på skiva av SSU), Molly ÅsbrinksVi går också med”, Jacob BrantingsDenna frihet”, Roland von MalmborgsTankar är fria” och ”En ensams händer”, Olle AdolphsonsMitt eget land” och några till.

Liksom sena upplagor av ”Tidens sångbok” (men inte min ”Upp till kamp!”) innehåller ”Röda sångbokn” något tiotal sånger, som inte är politiska men har andra kvalitéer. Där finns till exempel Tove Janssons och Erna TaurosHöstvisa”, Dan AnderssonsTill min syster”, Paul Simons och Art GarfunkelsSom en bro över mörka vatten”, Carl AntonsSista visan”, Allan EdwallsKärleksvisa” samt liknande material av Annika Norlin, Bo Sundström (Bo Kaspers orkester) och Eva Dahlgren. Och jag har inga invändningar, förutsatt att man har utrymme nog.

På en annan punkt är jag uttalat kritisk. Inte mot sångurvalet men mot att sångerna i fråga återges oöversatta, på engelska. Jag kan engelska, så det är inte det. Men svenska folkrörelser rymmer fortfarande framför allt äldre medlemmar, för vilka det inte är naturligt att sjunga engelskspråkiga texter. Så jag önskar verkligen att man hade låtit översätta texterna av Bruce Springsteen, Joni Mitchell, John Lennon (”Working Class Hero” och ”Imagine”), Holly Near, den feminististiska ”If I Were a Boy”, Dolly Partons faktiskt underbara ”Nine To Five” med flera. Jan Hammarlunds översättning av Malvina Reynolds, ”Begrav mig i min overall”, är ett exempel på att översättningar kan bli lika bra som originalen.

Ett av den här bokens stora plus är att den innehåller ett nittiotal sånger, i och för sig inte nya men nya i just en arbetarrörelsesångbok. Här skulle man kunna rabbla sångtitlar och sångskapare, men jag nöjer mig med att ge belysande exempel. Tidsspannet sträcker sig här från Röda bönor till Timbuktu och Sara Varga, från proggeran (”Vi äro tusenden”) till Astrid Lindgrens och Georg RiedelsFattig bonddräng”, och ska jag nämna enskilda sånger som jag själv gärna hade tagit med i en ny rörelsesångbok, kan jag ur högen nämna ”Ingen kommer undan politiken” (Ola Magnell), ”Befrielsen är nära” (Edander, Garpe, Osten), ”Ett glas öl” och ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Hasse & Tage), ”Jag hade en gång en båt” (Cornelis Vreeswijk), ”Jag vill tacka livet” (Violeta Parra), ”Sång till friheten” och annat av Björn Afzelius, ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?” (Elisabet Hermodsson), ”Vintersaga” (Ted Ström), ”Staten och kapitaletLeif Nylén) och ett antal sånger av Mikael Wiehe, Ronny Eriksson med flera.

”Röda sångboken” känns också modern genom att den innehåller så många sånger om jämställdhet och kvinnokamp, till och med om homosexualitet.

En smula osäker är jag i fråga om alla de här i sammanhanget nya sångernas brukbarhet som allsånger, ett viktigt kriterium i just en folkrörelsesångbok. Är melodierna tillräckligt enkla för att fastna hos icke notkunniga, bara de får höra någon spela dem till exempel på piano eller gitarr? (Sångerna är genomgående försedda med noter och ackord.)

Jag gör själv ganska ofta musikprogram i föreningar på temat ”Sången som vapen”. Där tar jag självfallet ut svängarna och ser mer till innehållet än till sångbarheten, men när det kommer till just rörelsesångböcker, är sångbarheten mycket viktig. Hur som helst: När jag ganska snart åter gör ett program om Joe Hill och hans sånger, lovar jag att visa upp inte bara min egen Joe Hill-sångbok utan också ”Röda sångboken” för den ganska stora publik jag brukar samla.

Jag hoppas att ABF systematiskt säljer ”Röda sångboken” vid alla de valmöten rörelsen just nu genomför över hela landet.

Melodikrysset nummer 34 2014

23 augusti 2014 12:03 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens kryss var lite knepigare än vanligt.

Jag gissar att många krysslösare, med bara ett Å i den andra kryssrutan av sammanlagt två, gissade på ord av typen SÅ, PÅ, DÅ och GÅ som en del av den efterlysta melodititeln i ett klassiskt verk, men det vi hörde var ”Tavlor en utställning” av Modest Musorgskij.

Inte alla krysslösare minns väl heller ”The Loco-motion” med Little Eva från 1962.

Att det var Skotts som spelade ”Jag är förlorad” fick vi ju av Anders Eldeman, men hur många vet att originalet hette ”Make Your Mind Up” och gjordes av Buck’s Fizz?

Tango, tango” minns jag för evigt från Melodifestivalen 2004, men mest för Petra Nielsens kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”. Här skulle vi dessutom identifiera en flitig kryssillustratör, Lennart Palm.

Från Melodifestivalen 2012 minns vi ”Mirakel” med Sara Li och framför allt författaren med det gränslösa egot Björn Ranelid.

Eurovision Song Contest år 2000 vanns av bröderna Olsen med ”Fly On the Wings of Love”. Bröderna Olsen representerade Danmark.

Deras namne (nästan), Kurt Olsson, också känd som Lasse Brandeby, sjöng tungvrickaren ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, som vi fordom också hörde med Lill-Babs.

Vi hörde Ringo Starr sjunga ”With a Little Help From My Friends”, de senare förstås de övriga i The Beatles.

Dagens ABBA-låt var ”Dancing Queen”, här för säkerhets skull i en instrumental version.

Och dagens Thore Skogman, nästan ett inlägg i valdebatten, var ”Ja se pengar, ja se pengar, är ett bekymmer för fattig och för rik”. Men det Eldeman ville få fram var att man inte ska vara för snål.

Om hur det var förr i världen har Lasse Dahlquist berättat i ”Morfar har berättat”. Dahlquists låt har levt vidare bland annat i ny tolkning av Håkan Hellström.

”Aldrig på en söndag” har förekommit tidigare i Melodikrysset, och för mig som har sett filmen flera gånger – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – var det inte särskilt svårt att minnas, vilken skådespelerska som sjöng den i filmen: Melina Mercouri. Inte riktigt lika lätt var det att minnas, att den som sjöng den på svenska var Ann-Louise Hanson. Men så gammal som jag är, kände jag snart igen hennes röst.

Ha nu en riktigt bra lördag och så småningom även söndag!

Malvina Reynolds i sångböcker och på skivor

21 augusti 2014 22:36 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Malvina Reynolds (1900-1978) hann under sin livstid skriva mängder av fantastiska sånger. Tyvärr finns inte allt hon själv sjöng in längre tillgängligt på skiva, men det hon gav ut på Folkways, senare Smithsonian Folkways, är dess bättre fortlöpande tillgängligt, eftersom Smithsonian Folkways, en del av Smithsonian-museerna i Washington, är ett i princip evigt skivarkiv för, med ständig nyproduktion av samtliga skivor, utgivna av de skivbolag vars arkiv man förvaltar. Smithsonian Folkways producerar också nya skivor, ibland genom att förvärva rättigheterna till en skiva/artist man gärna vill foga in i sin skivskatt, ibland genom nyproduktion. Smithsonian Folkways är ett non profit-företag.

Enklaste sättet att nå deras hemsida, där man också kan göra beställningar, är att gå in på http://www.folkways.si.edu – du får också upp deras hemsida, om du googlar på Smithsonian Folkways. Sen skriver du Malvina Reynolds i sökrutan och får innehåll och priser på de skivor som finns med henne, alla i CD-format.

Senast utgiven är ”Ear To the Ground” (SFW40124) från 2000. Den innehåller ”It Is’nt Nice”, ”On the Rim of the World”, ”What Have They Done To the Rain” (som blev mycket känd genom Joan Baez’ insjungning), ”Look On the Sunnyside”, ”The World’s Gone Beautyful”, ”Little Boxes” (som Pete Seeger gjorde mycket känd och älskad), ”Little Red Hen”, ”Dialectic”, ”Bury Me In My Overalls”, ”There’s a Bottom Below”, ”The Little Mouse”, ”Rosie Jane”, ”The Money Crop”, ”Magic Penny”, ”The Albatross”, ”The Judge Said”, ”Mario’s Duck”, ”Carolina Cotton Mill Song”, ”Boraxo” och ”This World”.

1960 gav Malvina Reynolds själv ut LPn ”Another Country Heard From” på Folkways (FW02524 / FN 2524), som numera finns tillgänglig som CD hos Smithsonian Folkways. På den finns ”The Pled Piper”, ”We Hate To See Them Go”, ”Let It Be”, ”Faucets Are Dripping”, ”Don’t Talk to Me Of Love”, ”Money Blues”, ”The Day the Freeway Froze”, ”The Delinquent”, ”Mommy’s Girl”, ”Somewhere Between”, ”I Live In a City”, ”The Little Land”, ”Oh Doctor!”, ”Sing Along” och ”The Miracle”.

Sen förekommer Malvina Reynolds med enstaka låtar på följande samlingsskivor, tillgängliga genom Smithsonian Folkways:

På ”American History In Ballad And Song, Vol 2” (Folkways Records FW05 902 / FH5802, 1962) med många olika artister (bland andra Pete Seeger och Woody Guthrie) finns Malvina Reynolds representerad med ”The Delinquent”.

På ”Broadside Ballads, Vol 3: The Broadside Singers” (Folkways Records FW05304 / BR 302) hittar man ”The Faucets Are Dripping”. (På den här samlingsvolymen finns också unika insjungningar av Bob Dylan, Tom Paxton, Phil Ochs, Buffy Sainte-Marie med flera.)

I samlingsboxen ”The Best of Broadside 1962-1988: Anthems of the American Underground From the Pages of Broadside Magazine” (Smithsonian Folkways 40130, 2000) hittar man ”Little Boxes”, ”What Have They Done To the Rain” och ”The Faucets Are Dripping” med Malvina Reynolds. (Den här boxen är en guldgruva, rymmer bland annat inspelningar med Pete Seeger, Phil Ochs, Happy Traum, Bob Dylan, Tom Paxton, Janis Ian, Eric Andersen, Nina Simone, Richard Fariña, Ewan MacColl, Peggy Seeger, Lucinda Williams, Arlo Guthrie och många, många flera.)

Också Paredon Records, som numera ingår i Smithsonian Folkways, gav ut samlingsskivor med olika artister. På ”What Now, People? Vol 3” (PAR02003, 1973) kan vi höra Malvina Reynolds sjunga ”And the Judge Said”. (Den här skivan rymmer också sånger med bland andra Pete Seeger och Si Kahn.)

We Won’t Move: Songs of the Tenants Movement” (Folkways FW05287 / FS 5287, 1983) slutligen är en samlingsskiva med olika artister, bland dem Malvina Reynolds, som tillsammans med Eric Darling sjunger ”The Faucets Are Dripping”.

Särskilt Pete Seeger bidrog genom egna insjungningar till att göra Malvina Reynolds sånger kända för en större publik.

Av det som finns i Malvina Reynolds’ sångbok ”Little Boxes and Other Handmade Songs” (Oak Publications, 1964) gjorde han, som jag tidigare har nämnt, ”Little Boxes” känd och spridd hos en större publik. Hennes roliga fredssång ”Andorra” sjöng han på Columbia-LPn ”The Bitter And the Sweet” (CL 1916). Hennes ”Battle of Maxton Field”, en sång om Ku Kux Klan kontra Lumbee-indianerna, sjöng han in på ”Gazette” (Folkways FN 2501) och på ”Hootenanny at Carnegie Hall” (Folkways FN 2512). ”Party Crasher’s Carol” finns med Pete Seeger på ”Song And Play Time” (Folkways FC 7526) men kallas där ”Let Us Come In”. ”Rand Hymn” hittar man med Pete Seeger på ”Gazette, Vol 2” (Folkways FN 2502).

Av sångerna i sångboken ”Little Boxes and Other Handmade Songs” hittar man ”What Have They Done To the Rain?” med Joan Baez på ”Joan Baez In Concert”, Vanguard VRS 9112, och ”Turn Around” med Harry Belafonte på ”Love Is a Gentle Thing”, RCA Victor LPM 1927.

Hennes andra sångbok, ”The Muse of Parker Street. More Songs by Malvina Reynolds” (Oak Publications, 1967) innehåller även den mängder av sånger med politisk vänstervinkel och med miljöengagemang. Pete Seeger namngav en hel LP med miljötema efter en av hennes sånger, ”God Bless the Grass” (Columbia CL-2432 – eftersom Seeger var missnöjd med Columbias lansering av den här skivan, lät han senare Smithsonian Folkways återutge den). På samma skiva finns ytterligare sånger ur samma sångbok: ”The Cement Octopus” och ”Seventy Miles”. Den här sångboken innehåller ytterligare en sång, som har sjungits in av Pete Seeger: ”Mrs Clara Sullivan’s Letter” på ”I Can See a New Day” (Columbia CL-2257/CS-9057) – den handlar om en gruvarbetarhustru.

Ett omnämnande förtjänar också ”It Isn’t Nice”, mycket fint insjungen av Judy Collins på ”Judy Collins’ 5th” (Electra EKL-300/EKS-7300.

Vi kan avsluta med texten till den – noter finns alltså i den nämnda sångboken:

It Isn’t Nice

Text och musik: Malvina Reynolds, 1964

It isn’t nice to carry banners
Or to sleep in on the floor,
Or to shout our cry of Freedom
At the hotel and the store,
It isn’t nice, it isn’t nice,
You told us once, you told us twice,
But if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

Well, we’ve tried negotiations
And the three-man picket line,
Mr. Charlie didn’t see us
And he might as well be blind,
Now our new ways aren’t nice
When we deal with men of ice,
But if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

How about those years of lynchings
And the shot in Evers’ back?
Did you say it wasn’t proper,
Did you stand upon the track?
You were quiet just like mice,
Now you say we aren’t nice,
And if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

It isn’t nice to block the doorway,
It isn’t nice to go to jail,
There are nicer ways to do it
But the nice ways always fail,
It isn’t nice, it isn’t nice,
But thanks for your advice,
Cause if that is Freedom’s price,
We don’t mind.

Jan Hammarlund ger smakprov ur vår äldre visskatt

20 augusti 2014 17:25 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Liksom var fallet i USA gjorde svenska trubadurer och vissångare grävjobb i den äldre sångskatten och spelade in det de fann på skiva. I dag är skivor av den här typen inte vanliga i Sverige, kanske för att de kommersiella skivbolagen inte tror dem vara säljbara, men 2013 bröt Jan Hammarlund glädjande nog den här kommersiella trenden genom att på sitt eget skivbolag Skördemåne Records ge ut CDn ”Löst folk” (SCD 08). Den går att beställa direkt över nätet.

Den börjar med en kåklåt från början av 1900-talet, ”Släktregistret”, och en ballad från 1600-talet, ”Vedergällningen”, och slutar med en rallarvisa från 1901, ”Visa från riksgränsbanan”. (En återknytning till det jag nyss skrev om: Pierre Ström och Finn Zetterholm har tillsammans gett ut en hel LP – senare återutgiven som CD – med rallarvisor.)

Den innehåller både känt material som ”Adjö, farväl” och ”Smålandsvisa” och mindre kända visor som ”Bondens hustru”, ett drastiskt och sexuellt frispråkigt skillingtryck. Carl Jonas Love Almqvist berättar om ”Häxan i kung Karls tid”. Och så hittar man här ”Emigrantens avsked”, som många kommer att känna igen som förlagan till Povel Ramels visa om Karl Nilsson.

Jag gläder mig också åt att åter få höra Bo GranhammarsKata Dalström”. Texten och historien bakom den här sången hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och under Kulturspegeln, Musik, hittar du också en recension av Margareta Söderbergs fina LP ”Käringtand” (YTF-50130, 1973) där den finns med. Bo Granhammar var förresten pseudonym för den kände schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf.

Fler skivor av den här typen borde ges ut!

Jan Hammarlund ger Malvina Reynolds nytt liv igen

19 augusti 2014 16:18 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Malvina Reynolds (1900-1978) var en mycket större låtskapare än det lilla som i dag finns med henne på CD låter ana. På Smithsonian Folkways hemsida hittar du i alla fall ett par av hennes skivor (plus några andra där hon bidrog med låtar), som går att beställa.

Mest kända är några av hennes sånger via andra delvis samtida artister, vars skivor är lättare tillgängliga också i normal skivhandel. Jag tänker då främst på Joan Baez’ insjungning av hennes ”What Have They Done To the Rain?” på ”Joan Baez In Concert” (Vanguard, VRS 9112, 1962) och Pete Seegers insjungning av ”Little Boxes” på ”We Shall Overcome” (CBS 62209, 1963). Men Pete Seeger har sjungit in många fler av Malvinas sånger.

Också Jan Hammarlund har tidigare gjort tolkningar, på svenska, av flera av Malvina Reynolds’ sånger.

Men nu har han gjort en hel fullskale-CD med material av Malvina Reynolds, dessutom sånger som oftast inte finns med i hennes sångböcker ”Little Boxes And Other Handmade Songs” (Oak Publications, 1964 – mitt exemplar är inköpt 1966) och ”The Muse of Parker Street” (Oak Publications, 1967 – mitt exemplar är inköpt 1968). I den först nämnda hittar man den av Jan Hammarlund nu insjungna ”Upside Down” från 1961, en sång om hur världen ter sig, om man ser på den i lite olika perspektiv. I den andra finns ytterligare två av sångerna på Jan Hammarlunds nya skiva: dels ”Born In the Town” från 1965, dels ”They’ve Got Everything”, inte bara en bra politisk text utan också mycket fint insjungen av Jan Hammarlund.

Malvina Reynolds stod politiskt till vänster, och följaktligen innehåller den här CDn ganska många politiska texter. Jag vill där särskilt nämna ”Upside Down”, ”Free Enterprise” och ”The Man Says Jump” som han gör med kör.

Men här finns också andra typer av låtar, flera av dem härliga, som den inledande ”My Little Guitar” och så ”Blues Street”, bland annat med Jörgen Lindström på munspel. Över huvud ger kompsättningen – till exempel med Pär Ulander på dragspel – sitt för att lyfta den här skivan långt över det ordinära.

Sist på skivan ligger tre liveinspelningar med Malvina Reynolds själv. Det ger den här CDn – ”Uncovered Malvina Reynolds” (Skördemåne SCD09, 2014) – en extra krydda, men den riktigt stora behållningen är faktiskt de nyinsjungna sångerna med Jan Hammarlund.

New Orleans-jazz med Eric Clapton

18 augusti 2014 22:47 | Musik | Kommentering avstängd

Eric Clapton är en lysande musiker, en av de främsta på gitarr. Hans genialitet kommer också till sin rätt vid den konsert han genomförde 2011 i Carnegie Hall i New York tillsammans med Wynton Marsalis, sång och trumpet, och ett gäng mycket kompetenta tradjazzmusiker: Victor Goines, klarinett, Marcus Pintup, trumpet, Chris Grenshaw, trombon och en smula sång, Don Vappie, banjo, Chris Stainton, keyboard, Dan Nimmer, piano, Carlos Henriques, bas, och Ali Jackson, trummor. Clapton själv sjunger också utöver att spela gitarr.

Av Claptons egna låtar finns bara ”Layla” med, här gjord som långsam New Orleans-jazz.

Resten är traditionellt material, där det ena tävlar med det andra om att låta osedvanligt bra: ”Forty-Four” signerad Howlin’ Wolf, två låtar av W C Handy, den mycket kända ”Carless Love” och så ”Joe Turner’s Blues”, här gjord med danskomp och stämsång, ”Joliet Bound”, som finns med Memphis Minnie, den snabba och dansanta ”Kidman Blues” med flera.

I slutet av konserten ansluter Taj Mahal som gästartist. Han sjunger en sång, hämtad ur den traditionella religiösa repertoaren, ”Just a Closer Walk With Thee”, fast här gjord som tradjazz med ett långt härligt instrumentalt parti. Och så slutar konserten med en låt som jag minns som örhänge under min ungdomstid, ”Corinne, Corinne” – den har gjorts i otaliga inspelningar med otaliga artister, men här bars den upp av Taj Mahal, sång och banjo.

CDn, musikaliskt bra och jätterolig, heter ”Wynton Marsalis & Eric Clapton Play the Blues” (Reprise jazz 0 8122 79759, 2011, distribution Rhino Entertainment Company, en del av Warner).

Sommar i P1 med Mustafa Can

17 augusti 2014 17:05 | Media, Musik, Politik | 24 kommentarer

Mustafa Can avslutade årets serie av Sommar-program. Han gjorde det i en stil som påminde om Lars Ulvenstams program som under en period avslutade Sommar-serien, och han gjorde det förbannat bra.

Den här mannen, född i den turkiska delen av Kurdistan, gjorde dessutom ett program som kändes mer svenskt än nästan något annat i årets serie av sommarprogram. Han porträtterade fyra mycket gamla personer, bosatta i Västerbottens inland, och det blev ett radioprogram fyllt av kärlek och inlevelse – de här människorna fick komma till tals själva och blev inte porträtterade med en främlings distanserade blick.

Can talar dessutom en nästan idiomatisk svenska, men det finns fortfarande en liten, liten ton av något som nog inte kommer från till exempel Västerbotten eller från Skövde där han växte upp utan från Kurekan, en hotfull bakgrund i Sverigedemokraternas föreställningsvärld. Men programmet berörde inte med ett ord det senare, som är mina egna reflektioner.

Mustafa Can spelade i och för sig en låt av och med Ahmet Kaya, en kurdisk poet och låtskrivare, men han spelade också Maria Kalaniemi, Etta James, Bob Dylan (”Workingman’s Blues”), Etta James och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood i ”Summer Wine”. Och så spelade han Allan EdwallsDen lilla bäcken” och Ale MöllersKärleksvalsen”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^