En sceniskt avskalad ”Trollföjten” – men med njutbar musik och dessutom humor

Wolfgang Amadeus Mozart skrev sin ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte”) 1791, och sen dess har den hört till operakonstens storverk. Själv såg jag den i Ingmar Bergmans berömda TV-version från 1974, och jag har senare kunnat återvända till just den uppsättningen, eftersom vi har den på skiva.

Man kan rikta intellektuella och rationalistiska invändningar mot ”Trollflöjten” – jag är ingen vän av frimureri och mysticism – men jämfört med många andra operaoratorier har den mycket mer av briljanta infall, är helt enkelt en väl berättad historia.

Musikens hus i Uppsala har ju ingen operascen, så när Kungliga Operan i går spelade ”Trollflöjten” (i översättning av Ulf Peder Hallberg) för uppsalapubliken, var det i en konsertant version, dock med vissa teatrala inslag. Till dem hörde ett tält, en märklig huvudbonad och en björn som visade sig kunna spela miniflygel. För regi och scenografi stod Ole Anders Tandberg.

När det gäller den moderniserade kostymeringen, signerad Maria Geber, är jag kanske inte lika förtjust. Scoutdräkter känns helt enkelt inte stilenliga, och till exempel Paminas (Elisabeth Meyer) klädsel skulle nog inte ha gjort mig lika tänd som Tamino (Conny Thimander) blev. Fast sedan måste ju även i den här uppsättningen de hotfulla makterna, till exempel Nattens drottning (Karolina Andersson), markeras med hjälp av hotfullt mörka och fotsida dräkter.

Karolina Andersson sjöng för övrigt Nattens drottnings aria på ett sätt som med all rätt fick dånande applåder av uppsalapubliken. Den jag i övrigt vill applådera bland dem som hade framträdande roller var Jens Persson som Papageno, och då syftar jag inte bara på hans sätt att spela rollen utan också på hans sätt att sjunga. Klockspelet gjorde också sitt till för att höja den här rollen, men ljudet kom där rimligen från orkestern. Ytterligare en av de agerande, en av dem i damtrion, skulle jag särskilt vilja ge beröm. Eftersom det program vi fick inte innehöll rollpresentationer med foton av aktörerna är jag inte helt säker på namnet, men eftersom hon var blond, tror jag – efter nätsökning – att det var Katarina Leoson.

Musiken, den sånguppbackande, ouvertyrerna och körpartierna, klingade väl under ledning av dirigenten, Stefan Klingele, som också vid väl valda tillfällen fick kliva in i handlingen, som utspelades aningen längre fram på scenen.

* * *

Birgitta hade först av alla köpt biljetter till den här föreställningen, och jag fick dem i födelsedagspresent när jag fyllde år i juni.

I presenten ingick också middag före föreställningen, och vi valde att gå på närbelägna Katalin. Det hela började lite snöpligt: Vi förstod inte att man måste gå till disken i rummet bredvid och själv beställa, och eftersom vi i motsats till alla andra gäster satte oss inne – de andra satt ute i solen – var det ingen som brydde sig om oss heller. Nå, till slut fick vi ändå de rikliga rostbiffslass med grönsaker och bröd vi hade beställt, även var sin Pripps blå lättöl – vi dricker inte starkare saker numera. Vi blev rejält mätta.

Från själva Konserthuset vill jag berätta om två kontakter som har med min blogg att göra.

Bredvid oss i konsertsalen satt en för mig okänd dam, som så fort hon passerade mig på väg till sin plats tackade mig för hjälpen med Melodikrysset.

Och sen, när föreställningen var slut och vi stod i en oändlig kö till rulltrappan och hissen, vände sig två herrar till mig och sa att det skulle bli intressant att se vad jag skrev på bloggen om föreställningen. Nå, lite fick de veta redan då.