Ett nyanserat och välgjort porträtt av Björn Afzelius

Jag har, tror jag, samtliga skivor med Björn Afzelius (1947-1999), de tidiga som LP, de senare som CD – där utöver har jag många av LPna i CD-återutgivningar. Jag har dessutom tidiga skivor med honom från Hoola Bandoola-tiden – och även de senare där han bildade par med dess ledare, Mikael Wiehe.

Det betyder inte att jag okritiskt har gillat allt Björn Afzelius gjorde, men jag har aldrig delat den faktiskt ibland nedsättande syn på hans musik jag under mina recensentår då och då mötte. Jag har för övrigt återpublicerat mina ganska många afzeliusrecensioner – de finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik.

Afzelius var ju en mycket känd företrädare för den politiskt vänsterinriktade svenska proggmusiken, den som inte så sällan i sina texter gav uttryck för en radikal samhällssyn. Han drog sig inte heller för att kritisera den makthavande socialdemokratin. Jag vet inte hur det kom sig, att Afzelius, i motsats till parhästen Mikael Wiehe, som så småningom, trots att han var vänsterpartist, också kom att framträda vid socialdemokratiska arrangemang, mig veterligt aldrig gjorde detsamma som Wiehe – kanske var det så enkelt som att ingen bad honom om det.

Men jag har mött Afzelius i två sammanhang som indikerar att det faktiskt kanske hade lönat sig att försöka.

Ena gången var i Danmark, där Afzelius hade en stor och hängiven publik. Jag var i min egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare gäst på danska Socialdemokratiets partikongress och fann till min förvåning, att partiet ägnade en av kongresskvällarna åt en livekonsert med Afzelius. Till det jag minns av det här hör att Björns introduktion och mellansnack genomfördes på närmast idiomatisk danska, att publiken helt uppenbart kunde låtarna och refrängerna och så att Björn, vilket bidrog till hans alldeles för tidiga död, i pauserna mellan låtarna hela tiden rökte cigarretter, som han under sångnumren osläckta förvarade bakom ena örat.

Efter scenframträdandet sålde han plattor. Jag gick fram och hälsade men eftersom jag redan hade alla plattorna, köpte jag en av hans sångböcker och fick den med dedikation.

Han var omåttligt populär också i Norge. Jag var själv en känd och välkommen gäst vid Arbeiderpartiets kongresser och valvakor och som den svenska socialdemokratins representant bjöds jag under de senare också att sitta inne i det heligaste, ett avskilt och bevakat rum där partiledningen satt. Döm om min förvåning när jag vid bordet där partiledaren satt också såg Björn Afzelius. Han försvann innan jag hann få kontakt, men när jag frågade en av mina norska vänner, visade det sig, att Afzelius hade gjort ett framträdande vid något viktigt valmöte för Arbeiderpartiet.

Jag vet inte om Åge Aleksandersen, en jättefin norsk sångare – jag har honom på skiva och har hört honom live tillsammans med Mikael Wiehe i Konserthuset i Uppsala – vet något om det här.

Aleksandersen är en av dem som intervjuas i Lennart Ströms och Magnus Gerttens långfilm om Björn Afzelius, ”Tusen bitar” (2014). En som också intervjuas i filmen och som belyser det jag inledningsvis tar upp är Pierre Schori, internationell sekreterare under en tid av min tjänstgöring på partiexpeditionen, senare verksam inom UD-sfären, bland annat som biståndsminister. Schori hörde till dem som försökte dra in Castros Cuba i socialdemokratins internationella samarbete, men Cuba hamnade sen – med god hjälp av USA, skulle jag vilja tillägga – i den sovjetiska sfären i begreppets vidare mening. Pierre Schori berättar i den här filmen att Afzelius, när han hade sett hur regimen på Cuba utvecklades, bad honom om en lättläst kopia av FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna, ett dokument som han sen i sin gitarr smugglade in på Cuba och lämnade till oppositionen för vidare spridning.

Det jag och filmen berättar gör inte Afzelius till socialdemokrat, men det nyanserar bilden av hans vänsterengagemang.

Som manusförfattare anges, utöver de båda regissörerna, också Jesper Osmund, men filmen är ju egentligen inte en vanlig spelfilm, snarare med hjälp av klipp ur filmade konserter en dokumentär. Och just som dokumentär blir den så lyckad av att människor som har stått honom nära berättar också om hans mörkare sidor. Till de senare hörde utan tvekan hans ständiga, närmast maniska hunger efter nya och åter nya kvinnor. Före detta hustrun Marianne Lindberg De Geer hör till dem som vittnar om det här – hon lyckas till och med med att behärskat berätta om hur Björn mitt under hennes graviditet övergav henne för en annan kvinna.

Till bilden av Afzelius bidrar själfallet också, utöver de redan nämnda Wiehe och Aleksandersen, också människor ur musiklivet – jag nämner bandmedlemmen i Hoola Bandoola Peter Clemmesdson, musikern Bernt Andersson, producenten Tommy Rander och musikskribenten Håkan Lahger som exempel – och jag tycker att de ger en allsidig bild av honom. Också Stefan Borsch och bilden av en dansbana, där massor av par dansar till musik av Afzelius, bidrar till en sann bild av bredden i hans musik. Ett exempel är ”Tusen bitar”, Björns svenska text till danskan Anne Linnets ”Tusind stykker”. Dansats har det också till Björns svenska version av cubanen Silvio Rodriguez’ ”Sång om friheten”. Vad man i sammanhanget måste komma i håg är att även den musik som Björn själv skapade ibland lånade drag från countryn.

Samtidigt är den här filmen en hjärtskärande historia om hur Björn Afzelius till slut förstår, vad det är för öde som väntar honom.

Och emotionellt nästan outhärdlig är intervjun med hans båda döttrar Isabelle och Rebecca.

Melodikrysset nummer 14 2015

Också denna lördag, påskafton, har jag gått upp tidigt för att vara nyduschad och påklädd och ha ätit frukost när det är dags att lösa Melodikrysset. Krysset har jag som vanligt lyckats lösa, men naturligtvis innehöll det ett och annat som låg utanför det jag, annars en musikalisk allätare, spontant kunde.

Amerikanska pojkband hör inte till det jag brukar lyssna på, men vi fick ju låttiteln, ”Bye Bye Bye”, och den har tydligen sjungits in av en grupp som heter NSYNC.

Kanye West ligger också utanför det jag brukar lyssna på, men eftersom jag vecka efter vecka ser på Skavlan, har jag faktiskt sett West i TV. I krysset hörde vi honom i ”Only One”.

Jag kan tänka mig att många av krysslösarna hade mer besvär med att identifiera Lars Nordlander som upphovsman till den sång som i dag sjöngs av Tommy Körberg, ”Mitt liv”, men för egen del har jag sett Tom Alandhs film om Nordlander, ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”. Alandh har jag också träffat personligen, senast vid premiärvisningen i Enköping av hans mycket sevärda film om Anna Lindh.

Whitney Houston, i dag med ”I Will Always Love You”, kan man ju däremot knappast ha undgått att höra, men jag ska vara ärlig: Hon finns inte i min mycket stora skivsamling.

Vi har en ganska stor samling DVD- och VHS-filmer också, och där finns allt möjligt, både smala kvalitetsfilmer och filmer om James Bond. Och jo, jag har och har sett även ”Agent 007 ser rött”.

Vi kan fortsäta med filmmusik, eftersom melodierna i dagens dubbelfråga båda hade filmbakgrund. ”Bohus bataljon” förekom i filmen med samma namn, och där sjöng man ”det var bom, bom, bom”. Och ”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”.

Flintstones förekom också i film, fast i tecknad sådan. På svenska kallades den här stenåldersfamiljen Flinta.

Mitt melodiminne är gott, och melodierna måste inte vara stenålders för att jag ska minnas dem. Ett i dagens melodifestivalsammanhang tyvärr ganska unikt exempel är ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Av liknande skäl, för att de till exempel har en catchy refräng, har många andra, många av dem också bättre melodier fastnat i mitt musikminne.

”Syster Jane” från sjuttitalet är ett exempel.

”Morning Has Broken” med Cat Stevens ett annat.

Och i fallet ”Det var en Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” tror jag att både melodin och den märkliga texten bidrar till att låten fastnar i minnet.

Sist kvar i dag är ”Barbie Girl” med dansk-norska gruppen Aqua. Här skulle vi komma på vad den norska sångerskan hette. Jo Lene Grawford Nystrøm. Enligt Eldeman skulle vi dock inte skriva så utan Nyström. Men så heter hon ju faktiskt inte!

Jag avslutar i dag med att tillönska alla medkryssare GOD PÅSKE (norska) och GLÆDELIG PÅSKE (danska)!

Ut till landet

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

Melodikrysset nummer 13 2015

För egen del tyckte jag att ganska mycket i dagens kryss var svårt.

Mest besvär hade jag med Bertil Englund, vars ”Flicka med positiv” inte har fastnat i mitt musikminne, kanske för att jag inte hade TV 1960. Dessutom var jag nyanländ till Uppsala för studier och när det här begav sig mycket aktiv, snart ordförande i socialdemokratiska Laboremus.

Dessutom hade jag redan en korsande Bertil i krysset, nämligen Sven-Bertil Taube, dock i ett för mig mycket mer välkänt sammanhang. Han sjöng ”Barberarvisan” ur ”Folk och rövare i Kamomilla stad” av Thorbjørn Egner, på sin tid en kär bok i vår barnkammare.

Men för att återgå till mina musikaliska luckor:

Debbie Harry och hennes ”Two Times Blue” hör inte till det som har fäst sig i mitt musikminne.

Samma sak gäller Velvet och ”Enemy”. Men nu har jag ju fått anledning att slå upp att bakom Velvet döljer sig Jenny Mariette Pettersson.

Och här kommer nästa upprepning – den gode Eldeman försökte sätta myror i huvudet på oss.

Den andra myran, betydligt lättare för mig att identifiera, hette Hjördis Petterson, i det fallet med ett s. Henne fick vi höra i Ulf Peder Olrogs ”Syförenings-boogie”.

En sista lite knepig fråga. Ja, inte när det gällde att höra vem som sjöng: Nanne Grönvall. Men ”På en gammal sur och rutten eka” har jag faktiskt aldrig hört förut.

Sune Mangs har jag förstås hört många gånger. Och i dag sjöng han dessutom ”Anne-Marie”, som ännu tidigare sjöngs av Thor Modéen.

Ett par andra damer figurerade i två andra låtar som spelades i dag:

”Jenny Let Me Love You” sjöng EMD, de vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Och sen hörde vi Nils Dacke spela ”Vad har du under blusen, Rut?”. en småfräck låt vi minns med Schytts (1973) och Streaplers (1974).

Dessutom fick vi höra Stefan Ljungqvist i ”The Lady Is a Tramp”, ett nog alltför generaliserande omdöme – men det är en bra låt.

För en del män är livet heller inte raka spåret. Fast ”Jag reser mig igen” har ett bra budskap, och dessutom är det roligt att Thorsten Flinck så sent som i Melodifestivalen 2012 framförde ett bidrag, som man faktiskt fortfarande kommer i håg.

Dagens dubbelfråga illustrerades med två låtar, lätta att känna igen. Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” har både fin text och bra melodi. Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har jag ett speciellt förhållande till: Den sjöngs på min kusin Kreetes begravning av ett av hennes barnbarn, och sen var jag faktiskt på besök i min estniska hemby Juminda, när Kreetes aska på hennes begäran ströddes i Finska viken, vår barndoms hav.

Och apropå sång: ”Kungssången” har jag aldrig sjungit med i ens vid de tillfällen då jag har stått bredvid drottningen. Jag har fört hövliga och helt normala samtal med kungen också, men jag har alltid lyckats undvika att behöva säga ”Ers majestät”.

Jag får finna mig i att vi har monarki, men jag är republikan.

Gästspel av Radiosymfonikerna och före det en mycket god middag

Vår lilla krets, som tillsammans – mer eller mindre – går på abonnemangskonserterna i Uppsala Konsert & Kongress, har gradvis blivit aningen större. Birgitta och jag har haft årsabonnemang till konsertserien ända sedan vårt nya Musikens hus öppnades. Därefter lyckades vi intressera också Anna, som nu alltså åker till konserterna i Uppsala, fastän hon bor i Rinkeby. Och sen har Anna gjort på motsvarande sätt med sin pappa Bengt, i yngre år gift med Birgitta, och Bengts fru Inger.

Vi sitter på olika håll i Konserthuset, men vi brukar försöka äta middag tillsammans före konserterna och sen dricka kaffe ihop i pausen.

Oftast styrs valet av restaurang av ändamålet med de här träffarna: Vi har rätt många gånger ätit i Konsethusets restaurang eller på ställen som ligger på bekvämt gångavstånd från Konserthuset. De båda familjerna i den äldre generationen turas om med att välja ställe och betala.

I går hade Birgitta fått lust att göra något extra och bjöd således det här sällskapet på det som av många uppsalabor anses vara stans bästa matkrog, Villa Anna, som ligger lite undangömt i Odinslund men verkligen är värt ett besök. Det är inte något billigt ställe, men deras mat är värd pengarna vet Birgitta och jag som i motsats till de övriga hade varit där tidigare.

Eftersom vi sen skulle till Konserthuset, hämtade Bengt oss i bil – Inger och Anna satt redan i den.

Bengt skulle alltså köra bil, Anna skulle göra detsamma hem, och jag och Birgitta är numera helnykterister, så bara Inger tog ett glas vin. Vi övriga drack Pripps blå lättöl.

Birgitta hade, för att spara tid, förvalt huvudrätt, pärlhöna, men eftersom den här kvalitetsrestaurangen, som lagar lokalt anförskaffad mat, inte hade fått tag på någon pärlhöna, fick det bli kyckling, fin gårdskyckling, i stället. Den serverades med läckra tillbehör, bland annat slungad fänkål, kokt rödbeta och små brynta kokta potatisar.

Före det hade vi fått var sin skål varm pumpasoppa med kärnor och till det läckert mjukbröd, ett ljust och ett mörkt, plus två sorters smör.

Och till den dubbla espresson serverades chokladkaka. Jag som är diabetiker donerade min kaka till Anna.

* * *

Vi infann oss en halvtimme före konserttid i Konserthuset för att lyssna på en liten utfrågning av kompositören till kvällens inledande stycke, ”Tales From Suburbia”, ett uruppförande. Albert Schnelzer, född 1972, visade sig ha både humor och distans. Och inte heller hans ”Tales From Suburbia”, som inledde konserten, visade sig sätta den ångeststämpel på det stadsbyggnadsfenomen många vill åsätta den stadsmiljö Schnelzer själv tydligen har levt hela sitt liv i. Musiken speglade de olika sidor som präglar den här miljön liksom andra.

De som spelade den här konsertkvällen var Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den mycket förfarne Daniel Harding.

Den här orkestern är mycket stor – mycket större än vår Kammarorkester som vi normalt brukar få höra i den här konsertserien – så hela scenen var täckt av stolar åt musikerna. Mängden och arten av instrument, plus naturligtvis musikernas spelskicklighet, bidrog till att lyfta den musik som framfördes, oavsett om musiken i fråga bestod av stillsamma eller mer bombastiska partier.

Det här tror jag bidrog till att lyfta Robert Schumanns ”Ouvertüre, Scherzo und Finale i E-dur” (1841).

Ett ännu starkare intryck på mig gjorde kvällens avslutande stycke, ”Symphonie fantastique” (1830), komponerad av Hector Berlioz (1803-1869), och jag talar här inte om kompositörens programmusikaliska avsikter med den utan om verkets rent känslomässiga effekt på lyssnaren.

Själv greps jag främst av två av dess fem satser, ganska olika varann till sin karaktär: dels den nästan dansanta andra satsen, ”Un bal” (En bal), dels den omtumlande fjärde satsen, ”Marche au supplice” (Marsch till schavotten). Men också femte och sista satsen, ”Songe d’une nuit du sabbat” (Dröm om häxsabbaten) hade furiösa sidor.

Jag noterade att folk ur Uppsalas musikliv hade sett till att få biljetter till den här konserten. På vägen ut hejade bland annat Stefan Parkaman, ledare för Uppsala akademiska kammarkör, på mig – vi har träffats i andra sammanhang.

Upprorstjej – Joe Hills The Rebel Girl

Jag har nätvägen fått kontakt med Anders Åborg, förr känd som ankare i Aston Reymers Rivaler. Bland annat skickade han mig 2012 en DVD-film om Joe Hill, gjord av Anders Wesslén och Karl Larsson, ”Joel Hägglund – mannen bakom legenden Joe Hill”.

Jag skrev om filmen och fäste mig då främst vid musiken, fann att Anders Åborg hade gjort nya och musikaliskt mycket fräscha versioner av Joe Hills ”Casey Jones” och ”Vad vi vill” – de här båda låtarna hittade jag också på nätet – samt ”Prästen och slaven” och ”Världens alla slavar vakna”. De här inspelningarna kändes mycket fräscha dels för att han moderniserade musiken med hjälp av vissling, kör, gitarr. banjo och enradigt dragspel, dels för att han har tillåtit sig moderniseringar av de texter, signerade Jacob Branting och Rune Lindström, som finns i min gamla sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Länsmuseet Gävleborg minns avrättningen av gävlesonen Joel Hägglund/Joe Hill 1915 – det är alltså 100 år sen nu – med en utställning om honom – museet, beläget på Södra Strandgatan 20 i Gävle, har öppet tisdag-fredag 11.00-18.00 och lördag-söndag 12.00-16.00. Jag fick inbjudan till både en förhandsvisning och den officiella invigningen men kunde tyvärr inte åka till Gävle – kanske kan jag i stället göra det lite senare. Utöver en personlig inbjudan direkt från museet fick jag också ett brev om utställningen från Anders Åborg, som skulle medverka med sång i inledningsprogrammet.

Med i brevet från Åborg låg dels en CD, dels en ny sångtext.

CDn, ”Anders Åborg tolkar Joe Hill”, kommer att säljas av museet och innehåller förutom de fyra ovan nämnda låtarna ytterligare en, en ny tolkning till svenska av Joe Hills ”The Rebel Girl”, 1915, den som i Jacob Brantings tolkning från 1969 kallades ”Rebellflickan”. Joe Hills original och Jacob Brantings text samt min bakgrundstext hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Så här lyder den i Anders Åborgs nya version:

Upprorstjej

Svensk text: Anders Åborg, 2015
Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915 (”The Reberl Girl”)

Finns ett myller av olika kvinnor
i vår underliga värld.
Silverglittrande dollargudinnor,
på visitkortet står ”miljardär”.
Finns blåblodiga fröknar och sessor
i lyxåk med egen lakej;
men den enda drottning värd namnet
är en upprorstjej!

Ja, en upprorstjej, ja, en upprorstjej
Proletär juvel som kan hävda sig
Full av stolthet, mod och skoj
Jämlik varje upprorspojk.
Det har vart en del, och nu kommer fler
kvinnor som organiserar sig.
Tänk att slåss ihop för frihet
med en upprorstjej!

Hennes knän är nog ömma av slitet
Hennes kläder är nog second hand
Men ett hjärta hängivet som hennes
kommer sätta världen i brand.
Arbetsköparna darrar i skräck när
hennes ilska och trots visar sig;
för den enda drottning värd namnet
är en upprorstjej!

Ja, en upprorstjej…

Jefferson om Slim Notini

Mina minnesord om Sam Charters har lett till att jag har fått ett vänligt brev, som dessutom innehöll en gåva. Brevet kom från Hans Schweitz, som – förutom att tacka för det jag skrev om Sam – även berättade, att han själv och hans fru i likhet med mig regelbundet löser Melodikrysset och också genom det har halkat in på att läsa min blogg.

Hans är en musikalisk själsfrände, bland annat ordförande i Swedish Blues Association, som bland annat ger ut tidskriften Jefferson.

En av de tyngsta artiklarna i Jefferson 183/2015, som bifogas, skriven av Birgitta Larsson, handlar om Per ”Slim” Notini, en legend i tidig svensk blueshistoria. Jag har för egen del inte bara hört honom i egen kapacitet utan också på plattor med Peps Persson.

Årsprenumeration – 4 nummer (det jag talar om är på 64 sidor) – kostar 280 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 26 05 47-5.

Last chorus: Sam Charters

Sam – Samuel – Charters, en legendar i både amerikansk och svensk skivproduktion, är död. Han föddes den 1 augusti i Pittsburgh, Pennsylvania, och dog den 18 mars 2015 i Årsta – han och hans fru Ann bodde och verkade i Sverige sen slutet av 1960-talet.

En annan legend i amerikanskt musikliv, förre Sing Out!-redaktören Izzy Young, som också flyttade till Stockholm, har jag personligen träffat (på en spelmansträff här i Uppland), men paret Charters har mina vägar aldrig korsat.

Annat då än i musikalisk mening. I min jättelika skivkollektion har jag till exempel bluesskivor från Folkways, fältinspelningar gjorda i amerikanska Södern av Sam Charters – country blues var en av hans specialiteter. Här i Sverige gjorde han skivor för svenska Sonet, allt från cajun, Snooks Eaglin och Otis Rush till Dizzy Gillespie och Peps Persson. I USA gjorde han skivor också för bolag som Vanguard (Country Joe and the Fish, Dave Van Ronk) och Prestige Bluesville.

Bland de legendariska artister han spelade in åt Folkways eller tog med på samlingsskivor fanns Big Bill Broonzy, Blind Gary Davis, Snooks Eaglin, Sleepy John Estes, Lightnin’ Hopkins, Son House, Blind Lemon Jefferson, Memphis Minnie, Mississippi John Hurt, Furry Lewis, Bukka White och Big Joe Williams. Han kartlade tematiskt, ibland på flera skivor, bluesen i till exempel Chicago, New Orleans, St. Louis. Charters spelade in cajun, calypso, jazz, traditionell musik från Bahamas, Irland och Gambia. För Folkways producerade han skivor med musik av kompositören Charles Ives. Och bland hans folwaysinspelningar finns även vad som på skivan kallas The Swedish fiddlers.

Sam Charters dog av cancer. Trodde jag på änglar, önskade jag att de spelade en blues för honom.

Melodikrysset nummer 12 2015

Dagens kryss klarade jag lätt, om man bortser från ett tekniskt avbrott. Efter nyhetsuppehållet dog plötsligt Radio Uppland, som jag brukar ha ständigt inställd i radion i mitt arbetsrum för att lyssna just på Melodikrysset.

Det här gjorde att jag, när jag fick in P4 igen, hamnade i ljudillustrationen till en fråga jag inte hade hört. Men det lät dansbandsaktigt, och så småningom kunde jag också skriva in svaret: Det var Stiftelsen som sjöng ”Hon finns överallt”.

Nja, dansband är inte riktigt min grej. Det är däremot Beatles. Fast innan jag hann komma på att det som spelades var Paul McCartneys ”Ibony and Ivory”, stack dottern, Kerstin, in huvet i rummet och sa titeln. Men sen skulle ju en del av den översättas till svenska också, ebenholts.

Jag har allt av Beatles i mina skivhyllor. Allt av Fred Åkerström också – han medverkade för övrigt i lanseringskonserten av min sångbok ”Upp till kamp!” 1970 i Folkets hus i Stockholm. Däremot har jag aldrig träffat hans dotter, CajsaStina Åkerström, som jag annars också har lyssnat en del på, fast då på skiva. Hon har även haft några hits, bland dem ”Av längtan till dig”, som hon gjorde tillsammans med Åsa Jinder.

Povel Ramel har jag hört live flera gånger, tidigt (i mitt liv) i tält i Sundsvall, sent (i hans liv) på Regina-teatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett stycke nostalgi, signerad Povel Ramel, ”Mitt 30-tal”. Fast den text han hade skrivit om trettitalet väjde ju inte heller för epokens mörkare sidor.

Också Björk har jag hört live, mycket nära scenen vid prisutdelningsceremoni i regi av Nordiska rådet i København. Att hon fick kulturpris av just Nordiska rådet har förstås att göra med att hon kommer från Ísland.

Hustrun och jag är gamla operavänner, och vi har förstås sett Georges Bizets ”Carmen”, som ”Toreadorarian” är hämtad ur. Här spelades den dock av Cave Stompers, kända för en dansmusik som var mycket populär under min skoltid på 1950-talet.

Hustrun har träffat både Björn och Benny, men ingen av oss har sett någon scenuppsättning av ”Chess” från 1986. Man jag har ”Chess” på skiva och kände förstås igen ”One Night In Bangkok”.

Ronny Eriksson och Euskefeurat finns rikt representerade i min skivsamling, och det var heller inte svårt att bakom hans ”Ja gärna” känna igen Paul Ankas klassiker från 1957, ”Diana”.

Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän” har jag både med honom och med Öbarna, som ju genom Eva Jarnedal har en anknytning till en person som Taube diktade om. Öbarna uppträdde förr ofta på socialdemokratiska partiarrangemang, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev vi om både dem och om deras skivor.

Karaokeversioner av kända låtar är väl musikaliskt inga höjdare, men jag förstår greppet att inte spela ”Vem vet” med Lisa Ekdahl.

Tom Jones är en utmärkt sångare – i dag hörde vi honom i ”She’s a Lady” – men han hör ändå inte till den kategori artister jag för egen del har på skiva.

Men vi tar väl och slutar med något svenskt, ”Skomakare Anton”. I dag hörde vi den med Alf Robertsson, men den finns också inspelad med den genom Melodifestivalen aktuelle Hasse Andersson, som har skrivit låten, och då hette den ”Skomagare Anton”.

I eftermiddag ska vi ha familjekalas, födelsedagskalas för Klara som snart fyller tio. Morfar och mormor ger henne tillsammans pengar till att börja i den efterlängtade ridskolan.

We are the whores of our time

Jag har sett hela Melodifestivalen, från deltävlingar till final, och jag får lust att sammanfatta den på ett sätt som kommer att reta många på mig: We are the whores of our time.

Musikaliskt fanns där inte mycket som var värt att belöna. I stället fick vi möta ett gäng artister mer eller mindre till salu, och eftersom där inte fanns något musikaliskt innehåll, gällde det att sälja in sig med hjälp av en snygg scenshow.

Måns Zelmerlöw vann överlägset, och mot den här bakgrunden rättvist, tävlingen med sin ”Heroes”. Vi fick se honom göra en snygg, i vissa avseenden perfekt scenshow. Men handen på hjärtat: Minns ni egentligen melodin, och skulle ni kunna sjunga ”Heroes”?

Missförstå mig inte – med tanke på den enorma uppbackning Måns Zelmerlöw fick också av de utländska juryerna kommer det att gå bra för honom, och jag missunnar honom inte det. Men det hade varit roligare om ”Heroes” hade varit en schlager.

Ansatser åt schlagerhållet, till exempel en refräng som man kommer i håg, hade faktiskt ”Guld och gröna skogar” med Hasse Andersson. Jag har sagt det förut – det här är verkligen inte världens bästa låt, men den har i alla fall tycke av gammaldags schlager. Den fick inte många poäng av de utländska juryerna, men de svenska TV-tittarna hissade upp honom på fjärde plats.

Den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren kom på andra plats med ”Jag är fri (Manne leam frije)” Här tror jag att exotismen, markerad med hans dräkt och det dansande samiska paret, i fallet den svenska TV-publiken något slags nationell stolthet, spelade en roll för den höga placeringen.

Trean, ”Don’t Stop Believing” med Mariette, gjorde åtminstone mig besviken – Miss Li har gjort mycket bättre låtar.

Jag avstår från att kommentera fler av de låtar som förekom i finalen. I flera fall skulle jag då nämligen behöva överträffa de elakheter jag hävde ur mig i inledningen.

Och märk: Jag är ingen schlagerhatare. Tvärt om gillar jag schlager – men de här låtarna kommer aldrig att bli örhängen.