We are the whores of our time

Jag har sett hela Melodifestivalen, från deltävlingar till final, och jag får lust att sammanfatta den på ett sätt som kommer att reta många på mig: We are the whores of our time.

Musikaliskt fanns där inte mycket som var värt att belöna. I stället fick vi möta ett gäng artister mer eller mindre till salu, och eftersom där inte fanns något musikaliskt innehåll, gällde det att sälja in sig med hjälp av en snygg scenshow.

Måns Zelmerlöw vann överlägset, och mot den här bakgrunden rättvist, tävlingen med sin ”Heroes”. Vi fick se honom göra en snygg, i vissa avseenden perfekt scenshow. Men handen på hjärtat: Minns ni egentligen melodin, och skulle ni kunna sjunga ”Heroes”?

Missförstå mig inte – med tanke på den enorma uppbackning Måns Zelmerlöw fick också av de utländska juryerna kommer det att gå bra för honom, och jag missunnar honom inte det. Men det hade varit roligare om ”Heroes” hade varit en schlager.

Ansatser åt schlagerhållet, till exempel en refräng som man kommer i håg, hade faktiskt ”Guld och gröna skogar” med Hasse Andersson. Jag har sagt det förut – det här är verkligen inte världens bästa låt, men den har i alla fall tycke av gammaldags schlager. Den fick inte många poäng av de utländska juryerna, men de svenska TV-tittarna hissade upp honom på fjärde plats.

Den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren kom på andra plats med ”Jag är fri (Manne leam frije)” Här tror jag att exotismen, markerad med hans dräkt och det dansande samiska paret, i fallet den svenska TV-publiken något slags nationell stolthet, spelade en roll för den höga placeringen.

Trean, ”Don’t Stop Believing” med Mariette, gjorde åtminstone mig besviken – Miss Li har gjort mycket bättre låtar.

Jag avstår från att kommentera fler av de låtar som förekom i finalen. I flera fall skulle jag då nämligen behöva överträffa de elakheter jag hävde ur mig i inledningen.

Och märk: Jag är ingen schlagerhatare. Tvärt om gillar jag schlager – men de här låtarna kommer aldrig att bli örhängen.