Sommar i P1 med Anna Mannheimer & Peter Apelgren
28 juni 2015 15:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarerAnna Mannheimers pappa Sören Mannheimer träffade jag regelbundet och lärde också känna när han förr i världen satt som representant för Göteborg i Socialdemokratiska partistyrelsen – han var en intellektuell, logiskt analyserande, därmed mycket värdefull ledamot av den här församlingen. Sedan, när jag arbetade med min ”Vitbok” om IB, var jag också hemma hos honom och fick en mycket användbar intervju med honom.
Jag nämner det här, eftersom jag just har lyssnat på dagens Sommar-program med hans och Carin Mannheimers – henne har jag aldrig träffat – dotter Anna Mannheimer och hennes make, komikern med mera Peter Apelgren, som jag heller aldrig har mött i verkliga livet, och jag nämner det framför allt för att ett långt liv i journalistiken har lärt mig, att man som skribent bör ange eventuella personliga band till dem/den man skriver om. Nå, Sören Mannheimer nämns i programmet, men mer i förbigående.
Mammans allt för tidiga död i cancer finns däremot som en av de underliggande trådarna i programmet, till vars mest sympatiska inslag hör Anna Mannheimers bekännelse, att hon för sin del inte kan tro på att vi har mer än ett enda liv. Och mycket riktigt slutar programmet med Fred Astaire och ”Let’s Face the Music And Dance”.
Annars tyckte jag att det här programmet var lite för flamsigt för min smak, och märk då väl att jag inte hör till sorten som störs av dess öppenhet i fråga om den sexuella delen av det äktenskapliga samlivet – Anna Mannheimer och Peter Apelgren är alltså gifta med varann. De är i och för sig samstämda och snacket i det här sommarprogrammet låter som en väl repeterad fars, men sorry: Grundidén med sommarprogrammen är inte att man nödvändigtvis måste få lyssnarna att skratta.
Lite för mycket farstempo var det också över musikvalet i stort.
Sommar i P1 med Mona Malm
27 juni 2015 16:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarerMona Malm är 80 år gammal men har i dag, efter ett helt liv som folkkär skådespelare på scen, i film och i TV, gjort sitt livs första Sommar-program.
Det var på tiden. Hon visade sig både ha berättartalang och mycket att berätta. Dessutom spelade hon musik som tilltalar en bred radiopublik; låtvalet hade också anknytning till det hon pratade om.
Det visade sig att hennes framgångar, så småningom i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” och i Lars Molins Emmy-prisbelönade ”Den tatuerade änkan”, var krönen på ett långt och inte alltid lika glamoröst skådespelarliv. Ett tag funderade hon faktiskt på att byta bana, och medan hon hade en entusiastisk uppbackare i sin mor, såg hennes far aldrig henne på teatern eller på bio. Fast uppenbart hade han i alla fall sett ”Fanny och Alexander” på TV, för han ringde plötsligt dottern och klandrade henne för sexscenen med Jarl Kulle, vilket nog inte hade med hennes skådespelarprestation att göra.
Till bilden av Bergman, vars skicklighet hon – märk väl – inte ifrågasatte, la hon också andra pusselbitar. Hon berättade hur han, efter det att hon efter semestern kom tillbaka till Dramaten, anmärkte ”Vad tjock du har blivit, Mona” och om hur den store regissören mer än hon själv visade sig ha nerver, svåra att kontrollera.
Musiken hon hade valt att spela var också väl vald, och då tänker jag inte bara på sådant som Ted Ströms musik till Lars Molins ”Tre kärlekar”.
Låtlistan omfattade låtar med och av sådana som Frank Sinatra, Billie Holiday, Allan Edwall, Shirley Temple, Monica Zetterlund, Nat King Cole, Zarah Leander, Jarl Kulle, Bill Haley, Jan Johansson & Georg Riedel och Liza Minelli, i det sist nämnda fallet ”Cabaret”.
Strongt av en 80-åring att presentera sitt eget liv i glimtar som belysta av spotlights på en kabaréscen.
Melodikrysset nummer 26 2015
27 juni 2015 12:08 | Film, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarerJo, jag har lyckats lösa också dagens melodikryss, trots att det innehöll en del musik, som var obekant för mig.
”Pulp Fiction”, som Quentin Tarantino gjorde 1994, har jag till exempel aldrig sett, men jag känner åtminstone till den. Däremot har jag lyssnat mycket på Chuck Berry, vars ”You Never Can Tell” tydligen var med i filmen.
För mig var Tage Danielssons ”Sopor” från 1981 lättare att knäcka. Fast frågan här var vem som, assisterad av Grynet Mollvig och Lena Nyman, sjöng ”När vi själva inte vet”. Jo, Hjördis Petterson.
Men vi kan ju fortsätta med att blotta luckor också i mitt musikkunnande.
Pet Shop Boys är inte några jag har haft en tanke på att lyssna på. Men i dag hörde jag alltså ”Go West”.
Och världens mest sålda skivalbum, ”Thriller” med Michael Jackson, har jag aldrig heller lyssnat på.
Man kan nog säga att jag i mycket ringa utsträckning styrs av trender.
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest lyssnar jag mest på för att kunna lösa Melodikrysset. Och det hade jag nytta av i dag, då ”Rise Like a Phoenix” med Conchita Wurst spelades.
Samt förstås när det gällde den inledande frågan, den som illustrerades med ”Guld och gröna skogar”. Den var en av få låtar som hade gammaldags schlagerkvalitéer, vilket bidrar till att jag också kommer i håg att den sjöngs av Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Eldeman ville dock ha hans korrekta förnamn, Hans.
Vi kan ju hålla oss kvar i naturen ett tag, också om inte vid guld så i alla fall Gyllene Tider. Per Gessle & co ville få oss att gå och fiska, och då behöver man ju bete.
Fast då behöver man ju inte åka så långt som till ”Blue Hawaii”.
Det kanske till och med nappar i ”Svansjön”. Här skulle vi dock veta, att vi i det fallet får se en balett.
”Where Or When” frågade sig Rod Stewart och Lisa Ekdahl, den senare från Sverige. Har den här duetten förresten inte varit med tidigare i Melodikrysset?
Det har möjligen ”Alexander’s Ragtime Band” också varit, dock inte redan 1911 då den skrevs.
Sist kvar att redovisa blev i dag ”So In Love”, en gång i världen insjungen av Ella Fitzgerald. Vad den här låten kallades på svenska mindes jag faktiskt inte spontant, men Gud (Google) hjälper: ”Så kär i dig” heter den tydligen.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa den sista av våra tre morgontidningar.
Sommar i P1 med Bengt Baron
26 juni 2015 15:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarerBengt Baron blev först känd som mycket framgångsrik simmare. I sitt Sommar-program berättade han om detta, och eftersom han där tecknade bilden av sig själv som vinnarskalle, hade jag som väntat – jag är inte intresserad av idrottsliga prestationer och är främmande för idrottens tävlingsmoment – svårt att intressera mig för det här.
Fast det som stör mig mer är den vinnarskallesträvan som också har präglat hans yrkesliv som företagsledare.
Inte så att jag hade något emot att han som ledare för statliga Vin & Sprit gjorde företaget till ett av världens ledande på sitt område. Trots att han verkligen inte är någon principiell anhängare av statlig företagsamhet, tyckte han uppenbarligen att den dåvarande borgerliga regeringens beslut att sälja ut V & S till franska Pernod Ricard var korkat, så han avgick från sin post – och han fick ju rätt: Pernod Ricard var egentligen bara intresserat av att ta över guldägget Absolut Vodka.
Mot den här bakgrunden var hans häftiga utfall mot vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kanske inte riktigt konsekvent. De här båda angrep honom nämligen, när han, nu som VD för Cloetta, beslöt att lägga ner Ahlgrens (bilar, Läkerol med mera) anrika godisfabrik i Gävle.
Sådan är kapitalismen.
Mot bakgrund av det här kändes det helt fel att en av de låtar han spelade var ”Staten och kapitalet” med Blå Tåget.
Då låg ABBAs ”The Winner Takes It All” närmare den anda som besjälar honom.
Mycket av det han spelade – punk, hårdrock med mera – låg också musikaliskt en bit från det jag gillar.
Sommar i P1 med Terese Christiansson
25 juni 2015 16:15 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarerSedan Expressen slutade publicera serier, har jag köpt och läst tidningen bara sporadiskt. Således är jag inte bekant heller med tidningens utlandskorrar, bland dem den numera frilansande Terese Christiansson som bland annat har rapporterat – har jag nu hört och läst mig till på nätet – från Afghanistan, Pakistan, de kurdiska och talibanbesatta områdena i Irak och Syrien, den inneslutna Gazaremsan och Nigeria.
Hennes berättelse i dagens Sommar är så fylld av våld, övergrepp och lemlästning, inte minst mot/av barn, att hennes berättelse inte riktigt går ihop med programmets gamla devis ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Därmed inte sagt att det inte borde ha sänts i just den här serien.
Ändå tycker jag, att hennes berättelse, trots alla hemskheter och upprörande detaljer, inte griper tag i just mig förrän hon mot slutet berättar historien om den lilla, numera föräldralösa flickan som en sen kväll frågar, om hon får sova hos Terese och om hur de sedan delar bädd. Kanske har det här att göra med att jag själv som barn har upplevt ett krig – sett flygstrid utkämpas på himlen, mött två främmande arméers soldater i min hemby, i ett skyddsrum i Helsinki skakats av bomkrevader. Fast kanske måste man, när man i radio berättar om en flicka, som i en krevad, förorsakad av en landmina, förlorar hela sitt ansikte, göra historien uthärdlig genom att berätta på ett återhållet sätt.
En mycket stor del av musiken – låtar med/av Peter Gabriel, Alicia Keys, Mark Knopfler och Emmylou Harris, Midnight Oil, Maria Kalaniemi, PJ Harvey, Cornelis Vreeswijk, Velvet Underground, Canned Heat – var sådant som jag själv lyssnar på, men jag var så starkt upptagen av det talade innehållet, att låtarna inte riktigt lyckades fånga mitt intresse.
Sommar i P1 med Kalle Moraeus
24 juni 2015 16:00 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarerDagens Sommar-värd, Kalle Moraeus, är som musiker känd bland annat genom Orsa spelmän och Benny Anderssons orkester, men han har sannolikt blivit ännu mer känd genom sitt programledarskap för ”Så ska det låta” i TV. Och eftersom han har en bakgrund också i Filharmonikerna, kan man gott säga, att han har stor bredd.
Det sista syftar alltså inte på hans kroppsomfång, som han också har kämpat med, vilket han berättade lite om i sitt sommarprogram.
Det senare blev personligt på det sätt det är tänkt att vara, och följaktligen berättade han också om sin dragning till Lisa Miskovsky – båda är nyskilda kan jag berätta, även om Moraeus inte gick in på det i detalj. Jag har själv Miskovsky i mina skivhyllor och förstår, åtminstone om jag ser till hennes talanger som sångerska, hans fäbless för henne. Ni övriga kunde ju själva bedöma – Kalle Moraeus spelade ”Lady Stardust” med Lisa Miskovsky.
Moraeus berättade lite om katten där hemma, men det mesta handlade om hur han via familjen i mycket unga år kom att lyssna på många olika slags musik, vilket ledde honom till att för alltför unga klasskamrater spela Frank Zappa. Som kompensation spelade han i dag tjejkompisarnas från då favoritlåt ”Seasons In the Sun”. Den låt som för evigt fick honom att dras till folkmusikinfluerad rock var ”Barkbrödslåten” med Kebnekaise.
Men han gav också exempel på den musikaliska tradition som levde i familjen, spelade ”Polka efter Sven Graf” med brorsorna Pererik och Olle Moraeus plus kusinen Anders Jakobsson. Och så korsade han det här med ett av det tidiga 70-talets proggband, Grus i dojjan, som ogenerat blandade högt och lågt. I dag fick vi höra dem i ”Kaffe utan grädde”. Dalaanknytning, till och med dubbel sådan, hade däremot Peter Carlsson med Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan”.
Ytterligare låtar vore värda att nämnas, men jag nöjer mig med två: Dels den inledande, ”Farwell Blues” i en inspelning med Bengt Hallberg, Arne Domnérus, Rune Gustafsson och Georg Riedel. Dels den avslutande ”Sommarpsalm” (”En vänlig grönskas rika dräkt”) med The Real Group. Inte för att de fyra förstnämnda en gång i världen valturnerade med Olof Palme utan för att de här var så förbannat bra. Men för att fortsätta på det personliga spåret: Peder Karlsson var, när den här aktuella skivan spelades in med Eric Ericson (som jag har träffat vid OD-arrangemang), medlem av The Real Group. Jag träffade för övrigt Peder nyligen, när han tillsammans med ett gäng andra var hemma hos oss för att intervjua min hustru, den före detta miljöministern.
Sommar i P1 med Heléne Andersson
23 juni 2015 15:59 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarerHeléne Andersson, med den ovanliga yrkeskombinationen konstnär och polis, gjorde dagens Sommar-program. Det blev, trots frånvaron av formell elegans och mycket överraskande musikval, ett genomsympatiskt och mycket hörvärt program. Bara att få höra en pensionerad polis berätta om en scenföreställning hon gjorde om romernas utsatta situation och sen spela Gypsy Brothers!
Men det här var heller ingen dussinpolis – varje Första Maj bad hon om tjänstledighet för att kunna delta i Första Maj-tåget, där hon var fanbärare.
Men hon gjorde inget stort nummer av sitt långa socialdemokratiska engagemang, som inte började i Stockholm där hon så småningom hamnade – fick jobb som keramiker på KFs Gustavsberg med Stig Lindberg som drivande kraft. Hon kom från ett socialdemokratiskt hem och arbetarmiljö i Karlskrona, där pappan var fackligt aktiv.
Sina kunskaper om konst fick hon senare användning för också som anställd hos Polisen, där hon bland annat utredde konstförfalskningar.
Fast allra bäst i det här programmet tyckte jag om den osentimentala men av saknad vibrerande skildringen av ett nu tyvärr svunnet Arbetarsverige.
Musikvalet i programmet kunde tyckas förutsägbart, sådant som The Beatles’ ”When I’m Sixty-Four” till maken, men alltsammans, till och med ”Baby Elephant Walk”, hade ett tydligt samband med det hon pratade om, och mycket av det här, som Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Paul Robesons ”Ol’ Man River” och Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”, är oavsett sammanhang mycket bra musik.
Jag uppskattade också, att flera av de låtar hon spelade, Karl Gerhards ”En doft ifrån den fina världen”, Totta Näslunds och Tältprojektets ”Vi äro tusenden”, Jerry Williams’ John Lennon-klassiker ”Working Class Hero” och Tomas Ledins ”Min farfar gick i tåget”, vette åt vänster, den riktiga gammaldags socialdemokratiska vänstern.
Födelsedags- och midsommargäster
22 juni 2015 20:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarerInför midsommar har vi tagit hjälp med städningen och gräsklippningen – rabatter, finare än någonsin, och land håller Birgitta fortfarande själv i skick. Hon har till och med erbjudit sig att hjälpa till med planteringen av de stenpartiväxter hon gav mig på 78-årsdagen, som i år inföll på självaste midsommarafton.
Men dagen före midsommarafton/födelsedagen inträffade något som jag inte hade en aning om i förväg: Plötsligt klev sonen och hans familj in genom köksdörren. Birgitta visste förstås om det, men jag var över huvud taget inte inställd på något besök under min födelsedag och resten av midsommarhelgen. Fast där stod de nu: Matti, hans hustru Karin, treåriga Ella och hennes bara tio veckor gamla lillasyster Sofia. Kramar och stor glädje!
Nästa morgon, alltså på midsommarafton, uppvaktades jag på sängen med presenter.
Sonen delade med entusiastisk hjälp av Ella ut sina och familjens presenter, CD med Mark Knopfler, Freddie King, Elton John, Leon Russell och The Derek Truck Band och så ”From Another World” en skiva med dylanlåtar inspelade av artister från länder som Indien, Myanmar, Rumänien, Algeriet, Ungern och Egypten.
Av Birgitta fick jag filmen om Björn Afzelius och så böcker av Richard Ford och Richard Yates samt ett par böcker som speglar mitt intresse för barnkultur, en Gustaf Tenggren-biografi och så tryck och sjung-sångboken ”Och nu så vill jag sjunga”, 30 Astrid Lindgren-sånger med tryck-och-sjung-återgivning av melodierna. Dessutom fick jag en ny Marimekko-skjorta samt erbjudanden om ett par evenemang/förlustelser tillsammans.
På det fint dukade köksbordet stod dels födelsedagsbuketter, plockade i trädgården av Birgitta och Ella, dels smörgåstårta, ett måste vid vår familjs födelsedagar.
På eftermiddagen promenerade vi tillsammans till Hembygdsgården, på vars tomt midsommarstången snart skulle resas. Ella var framme och tittade, pratade också med några andra barn – hon är social, inte alls blyg. När sånglekarna kom i gång runt stången fanns hon självklart med, åtföljd av sin mamma. Matti höll lillasyster i famnen, och vi gamlingar stod vid staketet och tittade.
På hemvägen gjorde vi en liten promenad och tittade på sommarfagra lilla Öregrund.
Midsommarlunchen, som vi åt före utflykten till Hembygdsgården, blev en mycket traditionell sådan med sill samt två sorters rökt fisk, sik och röding. På kvällen serverade Birgitta kyckling gjord i ugn. Nästa dag grillade Matti och Karin olika slags kryddkorv. Vad som är roligt att se är att treåriga Ella inte kräver någon speciell mat – hon äter med god aptit det som bjuds.
Men vad som framför allt är glädjande är att hon har gott humör och tillit. När vi går till midsommarfirandet håller hon, som något självklart, farmor i handen, och med min hjälp väljer hon ut barnfilmer ur vår ganska stora barnfilmshylla. Hon leker intensivt med sakerna vi har i våra leksakslådor och gillar också trädgården, särskilt sniglarna som hon samlar ihop på den stensatta trädgårdsgången. Hon visar omedelbart att hon är hemmastadd hos farfar och farmor, kallar oss också så. Och så lär hon sig hela tiden nya saker, till exempel namnen på blommorna i trädgården. Har hon en gång hört, att den blå blomman som rikligt blommar i vår trädgård heter förgätmigej, heter den så i fortsättningen. Över huvud taget har hon ett mycket varierat och utvecklat språk för att vara bara drygt tre år.
Lillasyrran Sofia utvecklas dag för dag. I början verkade hon brydd när hon lämnade mammas eller pappas famn och hamnade till exempel i famnen på farfar, men snart fann hon sig och log soligt mot både mig och Birgitta.
I går, vid lunchtid, gav sig Matti och hans familj i väg till bussen mot Uppsala; besöket var över för den här gången.
Men vi fick löfte om att de kommer igen, då för ett kanske lite längre semesterbesök. Det här är ju Mattis barndomsland, och även Karin har fattat tycke för vår lilla stad.
Då är kanske vattnet tillräckligt varmt för bad, och Ella kommer att bli svår att få hem från Tallparksbadet.
Sommar i P1 med Siavosh Derakhti
22 juni 2015 15:26 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarerSiavosh Derakhti är en intressant person med ett livsöde värt att ta del av. Ändå tror jag inte att hans Sommar-program i dag kommer att räknas till den här säsongens höjdpunkter.
Det senare är märkligt mot bakgrund av det han hade att berätta, till exempel om sitt möte med USAs president Barack Obama, och om det engagemang som ledde till att han grundade Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Kontrasten är slående när han ibland blir djupt personlig, visar kärlek till en lärare som inte accepterade hans onödigt dåliga skolresultat och i stället stöttade, pushade och ibland hutade åt honom när det behövdes. Utländsk – i Siavosh Derakhtis fall iransk – bakgrund måste ju ingalunda leda till usla skolresultat, i alla fall inte om man i likhet med Derakhti i grunden är begåvad.
Men hans kamp för invandrare, judar och romer är utan tvekan djupt sympatisk, även om jag finner honom ideologiskt naiv.
Sen tror jag att han genom sitt musikval i Sommar stötte bort en del äldre pursvenska lyssnare, som skulle ha farit väl av att lyssna på honom. Missförstå mig inte – trots mina nu 78 år har jag för egen del inga problem med att lyssna på 2Pac och de andra han spelade, men det finns många fler vars hjärtan man aldrig rör vid, om man bara spelar den här sortens musik.
Sommar i P1 med David Batra
21 juni 2015 15:02 | Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarerJag känner förstås till David Batra som ståuppkomiker, vet också att han är gift med moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Om någon väntade sig, att han i sitt Sommar-program i P1 i dag skulle uttrycka politiska åsikter, gjorde Batra honom eller henne besviken.
Däremot överraskade Batra med att använda sin programtid till något oväntat: bekände att han som skolpojke hade varit mobbare, sökte i slutet av programmet till och med upp mobboffret Mikael för att be honom om ursäkt. Och han var dess förinnan ganska detaljerad om sina och kamraters försyndelser, sådant som hur Mikaels mössa spolades ner i en skoltoalett.
Dess bättre visade det sig, att Mikael själv, när han började i gymnasiet, hade tagit fast tag om sitt liv, vilket ledde till att han så småningom blev framgångsrik uppfinnare.
Pratet om det här blandade Batra med att spela till exempel Imperiet, Håkan Hellström, Veronica Maggio, First Aid Kit, Kent, Peter Lemarc och Eminem.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^