Sommar i P1 med Dagny Carlsson

Själv bloggar jag vid 80 års ålder, men jag är ju gammal journalist och lärde mig hyggligt tidigt att skriva även på dator. Fast vad är det mot 105-åriga Dagny Carlsson, möjligen världens äldsta bloggare – hon fick överta en dator efter systersonen som kom hem från USA och sen bytte dator, lärde sig använda den och började blogga vid 100 år ålder.

För att lära sig hantera en sådan här apparat gick hon en datakurs och lärde sig med hjälp av en instruktionsbok och övning. Undra på att omgivningen blev imponerad. Biblioteket i Solna bad henne hålla i en datakurs för äldre, hennes lärare skrev om henne i lokaltidningen, TV gjorde en dokumentär om henne och media i länder långt borta gjorde program om henne. Allt det här har lett till att hennes blogg har enormt många läsare. Och hon själv har på ålderns höst blivit kändis.

Själv tar hon allt det här med ro och viss distans. ”Man ska inte gamla till sig”, sa hon i sitt ”Sommar” i dag.

Hennes liv har långt ifrån varit en framgångssaga.

Hon hade det ganska motigt i unga år: Hon hade velat studera, men det fanns inga pengar. Pappan dog när hon var 17, och på den tiden fanns det ännu inte något välfärdssamhälle som kunde stötta unga i hennes belägenhet. Hon kände sig också mindervärdig när hon jämförde sig med sin duktiga syster.

Samhället gick heller inte, varken då eller tidigare, in för att stötta kvinnor. Hon berättar bland annat om mormor som fick bli piga och då blev med barn, av allt att döma med husbonden som barnafader. Men han betalade en dräng för att ta på sig faderskapet och gifta sig med hennes mormor.

Om 1930-talet berättar hon som så många andra om arbetslösheten, den som i hennes eget fall ledde till att hon trots handelsskola inte fick något adekvat jobb. Det enda jobb hon lyckades hitta var på en syfabrik, och där blev hon kvar till 1937.

Sen fick hon nys om en syfabrik i Örebro, dessutom med veckolön, även om man där liksom överallt annars på den tiden måste jobba också på lördagar.

Under tiden där blev hon bekant med en man, som uppvaktade henne och friade, och trots att han rökte och drack sa hon till slut ja, när han lovade skärpa sig. Men det gjorde han inte, och till det kom att han dessutom var sjukligt svartsjuk – en gång låste han in henne när hon hade tänkt gå på en julfest på arbetsplatsen.

Så hon bröt upp och återvände till Norrköping, där hon tidigare hade jobbat – gick en fortbildningskurs som visade sig vara svår att klara på grund av algebran.

Men hon gav sig inte, gick en Hermods-kurs, och nu lyckades hon bra. Det här ledde till att hon fick jobb som arbetsledare på Försäkringskassan i Sundbyberg.

När hon nu bodde i storstockholmsområdet, vidgade hon sina vyer ytterligare, började till exempel regelbundet gå på Operan.

Och så träffade hon, vid dansbanan på Gröna Lund, en ny man, fåordig men spännande. Den här gången blev det inget kyrkbröllop; de gifte sig på pastorsexpeditionen i Solna.

I honom fann hon en partner, som på olika områden vidgade hennes liv. Med honom reste hon till fjärran mål som Spanien, Samarkand, Marocko och USA.

Hur de hade råd? Han var snickare men också från Småland, så han startade tillsammans med en kompis egen firma.

Allting kunde ha slutat hur lyckligt som helst. Men när han inte längre orkade gå ut och dansa och blev fysiskt allt mer tagen, visade det sig vara det hon befarade, och cancern tog hans liv.

Slutet blev mycket jobbigt. Hon fick till exempel hela tiden hjälpa honom ut på toaletten.

Först var hon inställd på att själv också dö. Men sen kom insikten ”Man måste leva, i nuet”.

Fast det där nuet skiftar genom åren. Själv minns hon både första världskrigets gulaschbaroner och andra världskrigets kafferansonering och surrogatkaffe men då fisk fortfarande såldes utan ransoneringskort.

Och när den här 105-åriga damen var klar, sa hon tack och hej till oss lyssnare och önskade oss en trevlig sommar.

Hennes musikval i programmet var delvis förvisso mer traditionellt och äldre än det som utmärker flertalet av dagens sommarprogram – hon spelade till exempel ”Beatrice-Aurore” och ”Med dig i mina armar” med Sven-Olof Sandberg, ”Ungmön på Kärringön” med Harry Brandelius och ”Min soldat”, krigsårens stora svenska schlager med Ulla Billquist. Kanske ska man där också nämna ”Så skimrande var aldrig havet” med Evert Taube, men Taube är ju inte utplånad ur yngre människors musikminne.

Något var knutet till reseavsnittet i hennes program: ”Chicago” med Frank Sinatra.

Ett par av låtarna kunde sägas illustrera de ekonomiska problem som löpte som en röd tråd genom delar av programmet: ”The Winner Takes It All” med Abba och ”Somliga går med trasiga skor” med Cornelis Vreeswijk.

Ytterligare annat var väl valt det också: ”Båklandets vackra Maja” med Fred Åkerström, ”Unforgettable” med Nat King Cole, ”Matilda” med Harry Belafonte, ”Man får aldrig en karl med gevär” med Sonja Stjernquist och Carl Michael Bellmans ”Liksom en herdinna” med Mikael Samuelsson och Mats Bergström.

Och sina kunskaper om klassisk musik redovisade hon genom att spela Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäppren” och ett stycke ur Giacomo Puccinis ”La Bohème”.

Sommar i P1 med Janne Josefsson

Janne Josefsson berättade i sitt ”Sommar” om en kontakt med Antonia Axelson Johnson, som ändade i en lunch men startade med att hon undvek att ta kontakt med honom – men han gav sig inte, och det hela slutade alltså med att han bjöds på lunch. Jag tror att det här, obehaget att bli kontaktad av honom, är ganska utbrett, även bland oss som inte har gjort något förgripligt.

Jag fick själv en gång i världen ett mejl från honom om att han ville bli uppringd och började förstås då genast fundera på vad han tänkte anklaga mig för. Men innan jag hade kommit på något tänkbart svar, ringde han igen, och det visade sig att han inför ett kommande program ville konsultera mig i min egenskap av gammal kommunistjägare. Han hade läst vad jag hade skrivit i ämnet och undrade nu om jag senare hade grävt fram ytterligare något. Men det hade jag inte.

I dagens ”Sommar” berättade han om sina program både om ytterhögern och yttervänstern, och jag finner åtminstone ambitionen att kartlägga extremgrupper helt begriplig. Varför han i sina egna unga år var just liberal begriper jag egentligen inte, men å andra sidan begriper jag inte heller hans senare, vad jag förstår principiella hållning, att en granskande journalist inte bör vara medlem i något politiskt parti. Aldrig har jag, ens som chefredaktör för Socialdemokraternas partiorgan, tvingats att skriva något jag inte trodde på.

Janne Josefssons TV-program har varit avslöjande, ofta utan pardon – de har knappast innehållit försök att se det som skildras också ur de anklagades – ofta är väl det adekvata uttrycket ”de avrättades” – synvinkel. Jag menar inte att själva skuldfrågan därmed skulle få ett annat svar, men man kan ju ändå försöka se nyanserna i det man skildrar. Det är förstås också fel att han har blivit hotad, till och med mordhotad, men hans arbetsmetod leder lätt till låsta positioner, ibland alltså till våldsamma motreaktioner. Allt det här har lett till att han inte bara har blivit känd utan också fruktad. Hans historia i programmet om biskopen, som har somnat utanför biskopsmötet han besöker och som far upp med hjärtat i halsgropen, är inte bara rolig – den säger något om de reaktioner han väcker bara han visar sig. Så kanske är försöken att sätta käppar i hjulet för honom mer uttryck för normal självbevarelsedrift än bevis för att den agerande verkligen är skyldig.

Josefsson växter upp i Biskopsgården i Göteborg under sextio- och sjuttiotalen, och han upplevde inte området, senare utpekat som farligt, på det sättet. Men han kan vittna om att området med tiden blev allt mer segregerat – de välbeställda flyttade ut till reservat, drivna bland annat av lusten att undgå skatt.

Bland det han i övrigt berättar finns historien om hur han och Lasse Brandeby, som gjorde radioprogram tillsammans, per telefon nästan lyckades ta sig fram till den chilenske diktatorn Augusto Pinochet och sedan avslutade med att spela Victor Jara.

Ur hans eget privatliv får vi höra historien om hur han och hustrun på hennes initiativ hamnar på en fin hotellanläggning, där hon för att fira deras bröllop har hyrt baddelen och, när det visar sig att han trots hennes instruktion inte har tagit med sig badbyxor, får låna ett par minimala trosor av henne att ha i badet. Och så kommer det ändå ett helt sällskap dit, och till slut måste han ju gå upp ur bassängen. Behöver jag nämna att det bland de nyanlända finns de som känner igen den kände journalisten?

Också en annan privatsak, berättad i programmet, hör till det mest intressanta i det, även om den gåta den handlar om inte får något fullständigt svar. Hans mor lever ihop med en man som inte är hans biologiske far, och naturligtvis undrar han över vem den senare är, men mamman vill inte svara, gör det inte ens inför sin död. Men en dag ringer det en man, som säger sig vara hans bror – fast inte heller den här brodern känner till vem som är den okände pappan, vad jag förstår bådas pappa. Nog borde väl en av Sveriges bästa undersökande journalister kunna gå i land med att ta reda på det?

Och på slutet gör han bokslut över sina egna insatser som journalist: Han har aldrig varit helt fel ute, men har kanske heller aldrig haft helt rätt.

Janne Josefssons skivlista är späckad med kända artister och låtar, men jag måste tillstå att det är sommarpratet mer än musiken som i det här fallet gör mest intryck på mig.

Vi får höra Jimi Hendrix (”All Along the Watchover”), Iggy Pop, Lill-Babs (”Leva livet”), Amy Winehouse, Jeff Buckley (i Leonard Cohens ”Hallelujah”), Petra Marklund (i Jocke Bergs ”Händerna mot himlen”), Lars Demian (”Minns du den sommar”, vars fina svenska text skrevs av Pär Rådström), Marianne Faithful, Freddie Wadling, Peter Lemarc, Nina Simone, Disturbed (i Paul Simons ”The Sound of Silence”), The Beatles och Charles Trenet (”La mer”).

Sommar i P1 med Linda Boström Knausgård

Namnet Knausgård fick Linda Boström 2007, när hon gifte sig med den norske författaren Karl Ove Knausgård. 1998 kom hennes egen debutbok, men eftersom även hon har fått berömmande kritikeromdömen för sina böcker, också fått pris för sitt författarskap, har hon efter skilsmässan valt att behålla det giftasefternamn under vilket hon har blivit känd. Och eftersom skilsmässan tycks ha ägt rum i lugna former, måste det här ju inte vara ett problem. De har ju också fyra barn tillsammans.

Nu handlade hennes ”Sommar” i dag inte om det här utan om hennes eget liv. Sin konstnärliga ådra verkar hon ha ärvt efter sin mor, som är skådespelerska. Men det hon ägnade mest tid åt i sitt sommarprogram var den sjukdom hon har ärvt efter sin far, som hamnade på Beckomberga – liksom fadern är hon bipolär, har också hon varit intagen på sjukhus. Det här är en sjukdom hon kan leva med, säger hennes läkare, men hennes val av yrke, som författare, innebär särskilda risker – är man bipolär – förr kallades det manodepressiv – är det bättre att ha ett arbete med fasta rutiner. Helst bör hon inte dricka alkohol, och det är bra med fysisk aktivitet, att motionera. ”Men du kommer att få återfall”, säger han.

Och det får hon. Hon blir då och då åter intagen på den här avdelningen. Det finns perioder då ingenting funkar för henne. Det här leder till att hon ibland över huvud taget inte vill leva, men det här skiftar – ibland vill hon leva. Vad jag förstår utlöser den höjdrädsla hon berättar om redan inledningsvis ett sug efter att få dö – hon berättar om lockelsen att hoppa från ett torn i Peterskyrkan i Rom; en dam som ser hennes avsikter drar dock in henne och lyckas lugna henne.

Linda Boström Knausgårds ”Sommar” är inte bara känslomässigt berörande utan också, på grund av den både personliga och detaljrika formen, oerhört svår att referera – lyssna alltså själva på programmet. Det är en berättelse om ett själsligt tillstånd, även om hon i ”Sommar” berättar sin egen och släktens historia.

Den musik hon spelar ger inga avbrott, förstärker bara de stämningar och livserfarenheter hon försöker förmedla. Iland använde hon tekniken att låta samma eller samma slags musik återkomma. Max Richter återkommer på det här sättet. Ett annat stycke är taget ur ett album som heter ”Perpetuum Mobile”, ett annat, med The Doors, ”The End”.

Vi får också höra musik av Frédéric Chopin, Depeche Mode (”Personal Jesus”) och med min landsmaninna pianisten Käbi Laretei, under en period gift med Ingmar Bergman.

Men jag måste också säga att det här var ett program, mycket långt från den ursprungliga målsättningen med ”Sommar”: ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”.

Melodikrysset nummer 27 2017

Det mesta i veckans melodikryss, sänt från politikerveckans Visby, var inte särskilt svårt, i vart fall inte för en i politiken hyggligt bevandrad person – låtvalet och frågorna var nämligen knutna till de partier som i tur och ordning har sin dag i Almedalen. Fast har vi inte redan nog med politikerförakt i det här landet utan att Anders Eldeman ytterligare behöver förstärka det?

En enda fråga tyckte jag var svår. Svaret måste rimligen bli Jimmie Åkesson, men jag hade faktiskt aldrig hört honom (på piano) och bandet Bedårande barn i en låt, vars melodi är den kristne Simon Ådahls ”Jag tänker be för Sverige”. Dessutom var frågan i Melodikrysset snårigt formulerad.

Också Socialdemokraternas partisymbol, en ros, blev lite av ett rosensnår. Jag har ”The Rose” med Bette Midler på skiva, har lyssnat många gånger på den och skrivit om den. Men här var det inte alldeles lätt att känna igen melodin.

Jan Björklund skulle man känna igen på rösten, men de tre bokstäverna i hans förnamn skulle placeras i rutor, utspridda på olika håll i krysset.

Det är sant att Cornelis Vreeswijk under en period stödde VPK, men han startade som socialdemokrat och återvände sen till socialdemokratin – valturnerade bland annat med min hustru. Och nog har han gjort mer politiska sångtexter än ”Turistens klagan”.

En motsatt politisk riktning illustrerades med en schlager, som innehållsligt inte har ett dugg med politik att göra, ”Håll dig till höger, Svensson”. Den skrevs nämligen av Peter Himmelstrand till högertrafikomläggningen.

Varför vi fick höra Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothing” i just det här programmet fick jag inte klart för mig.

Normalt hade väl ”Fyra Bugg och en Coca Cola” inte heller hört hemma där, men i just det här fallet sjöngs (?) den av Carl Bildt.

Och ”Bättre och bättre dag för dag”, lanserad av Ernst Rolf fast i dag framförd av Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, kan nog uppfattas som ett politikerlöfte.

Klart politisk är i alla fall Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, skriven till en rysk melodi. Vill ni veta mera, kan ni ju gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den fråga som skulle leda oss till Miljöpartiet de gröna illustrerades med Hasses och Tages ”Äppelkriget”, där ledmotivet, ”Änglamark”, sjöngs av Sven-Bertil Taube, son till Evert Taube som skrev texten – även den hittar ni på samma ställe. Fast det här var en dubbelfråga: Vi skulle också kunna att ett av Miljöpartiets språkrör heter Isabella Lövin.

När det slutligen gäller den fråga, som illustrerades med ”Ingen kommer undan politiken”, en bra text av Ola Magnell, frågade Eldeman, vem som sjöng in den på svenska. Jo, Marie Bergman – MB – gjorde åtminstone den mest kända och spelade versionen på svenska. Den kanadensiska originalversionen heter ”Complainte pour Ste. Catherine” och handlar om något helt annat – du hittar också de här båda texterna med skivtips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Lennart Käll

Dagens sommarvärd, Lennart Käll, är entreprenör – i programmet möter vi honom främst som VD (sedan 2011) i Svenska spel.

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av vare sig entreprenörer eller av spel i syfte att vinna pengar, inte heller av den här mannens närmast maniska dragning till idrottsliga övningar där man ska bevisa sin egen prestationsförmåga. Fast på den senare punkten lärde han sig uppenbarligen en läxa, när han släpade med den allt för unge sonen som deltagare i ett cykellopp, som sonen uppenbarligen inte orkade med.

Den här prestationsfixeringen har uppenbarligen spelat honom ett annat spratt, fast den gången handlade det om relationen till en dotter: Dottern kom hem med en teckning från dagis, och på bilden fanns hustrun och barnen men inte han själv. När han frågade varför sa hon, att han ju var på jobbet.

Under de tidiga åren i skolan gick det inte så bra för honom, eftersom han både hade svårt att hänga med och att sitta still – det senare ledde till och med till utvisning ur klassrummet. Han beskriver sig själv som kvick i munnen men bråkstake. Själv tror han, att en viktig förklaring till det här är att han är född sent på året och således var mycket yngre än klasskamraterna, men det kan ju faktiskt också ha att göra med medfödda eller tidigt förvärvade personlighetsdrag.

Det här försökte han sen kompensera genom dels idrottsliga prestationer, dels genom att som scout praktisera ledarskap.

Han beskriver sig själv som full av revanschlust.

Så långt är Lennart Källs självbeskrivning kanske mer lärorikt än han hade avsett, men ett riktigt intressant program blir hans ”Sommar” först i sitt huvudtema, det kriminella frihetsberövande han utsattes för 2016.

En morgon när Käll skulle åka bil till jobbet – hans hem fanns på Ekerö – var vägen en bit fram blockerad av en annan bil, men lite irriterad lyckades han ändå vända bilen och ta en annan väg; han trodde då att det kunde röra sig om ett vägarbete. Men det här upprepades en kommande morgon, och den här gången blockerades också vägen bakom honom av en annan bil. Ut ur den första bilen kom en man med en pistol riktad mot honom, och eftersom hans bildörr var låst, krossade den pistolbeväpnade mannen helt sonika med en hammare bilrutan, sträcker in handen och öppnar dörren. Han tvingas under pistolhot att lägga sig ner på golvet och får händerna låsta med tejp.

Den pistolbeväpnade, med omaskerat ansikte, förbjuder Käll att titta på honom och förklarar: ”Du är VD på Svenska spel, och nu ska du få betala för vad du har gjort mot min familj.” Han ligger där på bilgolvet, rädd och undrande över vad han anses ha gjort.

Han tvingas över i baksätet, och bilen startas. Så småningom får han veta vad det handlar om: Den pistolbeväpnades pappa har spelat bort allt familjen hade genom att aldrig kunna sluta satsa, trots att de förväntade vinsterna uteblev. Nu ska VDn för Svenska spel få sona för detta genom att betala – den pistolbeväpnade vill ha Källs bankkod.

När Käll säger sig inte minnas koden och hänvisar till ett papper i bilen men detta papper inte heller visar sig innehålla något nummer, lösgör pistolmannen med visst besvär den hoptejpade Käll men hotar även hans familj om Käll kontaktar polisen. Den summa han vill ha är 2,9 miljoner.

Käll rusar efter att ha blivit lämnad till en granne och ber dem ringa polisen. Därefter rusar han hem, trycker på överfallsknappen och skriker: ”Ni måste ut!”.

Polisen anländer i flera bilar, och Käll illustrerar också det som hade hänt med ett radioreferat.

Och dagen efter grips flera personer, bland dem den man som har hotat Käll.

Det blir så småningom rättegång, och man kan ju förstå att Käll, som får lov att leva under polisskydd hemma, inte är nöjd med långsamheten i rättsapparaten – det tar orimligt lång tid innan gärningsmannen buras in. Själv tvingas han dagligen kolla en övervakningskamera och kolla bilen. Allt det här leder till mardrömmar och besök hos psykolog.

Men trots hans redogörelse för Svenska spels skärpta åtgärder mot spelmissbruk ser jag ändå risker med den här verksamheten, även om Käll förmodligen har rätt i att den speldjävul som tar oss i besittning aldrig kommer att kunna besegras.

Den musik Käll spelar i sitt ”Sommar” är ofta rytmisk och dansant, ibland också knuten till hans sommartema (”Wall Street Shuffle”). Bland dem han spelar finns Aerosmith, Kleerup – är hans ”Så länge skutan kan gå” verkligen den bästa taubetolkningen? – Guns ’N Roses, The Beatles (”Help!”) och Madonna och Justin Timberlake. Själv tyckte jag det var roligast att åter få höra Kim Larsen med ”Hva gør vi nu lille du?”.

Sommar i P1 med Sherihan ”Cherrie” Abdulle

Sherihan ”Cherrie” Abdulle har somaliska föräldrar, men bodde under sina tidiga år i Finland – föräldrarna var flyktingar – och kom sedan att hamna i Sverige.

I sitt ”Sommar” mindes hon Finland med blandade känslor – roddturer, som inte gick ut på att nödvändigtvis fånga fisk, på en av de tusen sjöarna men kanske mer för den mobbing hon utsattes för och de slagsmål detta utlöste.

Så när den här somaliska familjen sedan, när Sherihan var 11 år hamnade i Rinkeby och Tensta, kändes det först som att hamna i ett himmelrike: I de här stockholmska förorterna bodde människor som hade kommit hit från fjärran länder i Afrika (till exempel hennes egen familjs Somalia), Asien och Latinamerika men naturligtvis också svenskar. Jag kan själv den här miljön, framför allt Rinkeby dit Birgittas dotter Anna flyttade och där hon sen fick tre döttrar, ganska väl efter ganska många besök där, år efter år, och förr åkte jag också T-bana dit och promenerade sen resten av vägen, detta utan att någonsin något obehagligt hände. Jag nämner det här, eftersom Cherrie i sitt sommarprogram beskriver en allt farligare miljö med inslag av våld och död.

I Rinkeby lärde jag mig att vara stark, säger Cherry. Jag vet i och för sig att Rinkeby har haft lärare som har lyckats utomordentligt väl med sina klasser, men med det vill jag inte dementera Cherries mer dystra verklighetsbeskrivning – märk också att mamman och pappan nu var skilda och mamman var den som skulle klara barnen och ekonomin och bostaden. Cherrie skolkade mycket och hamnade i ett gäng där alla odlade utanförskap, vilket säkert hade att göra med sådant som utstötningsmekanismer, och i sådana miljöer växer tendensen att vända ryggen åt det omgivande samhället men också asocialitet och kriminalitet, till exempel drogmissbruk. Familjens ständiga flyttande till nya bostäder bidrog också till skolket och utanförskapet.

2004 fick den här somaliska familjen äntligen en egen lägenhet. Cherrie minns den första natten där som ett lyckorus: Familjen hade då ännu bara fått dit madrasser, men Cherrie sov över på en sådan i ett rum som var hennes eget. Liggande där rökte hon cigarrett efter cigarrett.

Gänglivet fortsatte dock och hon slogs fortfarande mycket, men nu lämnade en del gänget och andra kastades ut. Och när alla i gänget var över 15 kom det in en ny tjej i gänget, en tjej som var annorlunda och väckte respekt. Men efter en tid vände hon själv ryggen åt gänglivet och började söka något nytt.

Hon hade relativt tidigt förstått att hon hade en musikalisk ådra men då inte ens vågat drömma om att kunna använda den till något. Hennes erfarenhet var att många i hennes ålder hade föräldrar som faktiskt hade någon form av kvalificerad utbildning men ändå inte hade någon nytta av den i sitt nya land. Dock fanns det andra i hennes omgivning som såg den här musikaliska begåvningen och frågade: Varför använder du den inte till något? Killar i hennes omgivning hade oftast den vanliga killattityden att de var och visste bäst, men det fanns en som uppmuntrade henne att göra ett försök i en studio, och hon berättade i sitt sommarprogram om det lyckorus det innebar att om och om igen lyssna på den här demoinspelningen.

Och för att göra en lång historia kort: 2015 släppte hon sin första singel, ”Tabanja”, och när den väckte uppmärksamhet fick hon göra ett helt album, ”Sherihan”, och på den vägen är det.

Hon har alltså lyckats ta sig upp och blivit prisbelönt, men hon är väl medveten om att det här inte är något gångbart recept för alla de andra som ingick i till exempel hennes gamla gäng. När hon i T-banan kramar en gammal kompis, känner hon att vederbörande bär skottsäker väst. Andra gamla kompisar sitter i eller har suttit i fängelse. Och när hon efter ett lyckat scenframträdande i Malmö ringer hem till Rinkeby, får hon veta att hennes mamma och syster har blivit åsyna vittnen till hur två killar, som hon också kände, blev skjutna.

Det här får henne att mot slutet av programmet pessimistiskt säga: ”Jag har levt i en dröm, medan vännerna har varit i den riktiga världen.”

Vi har en ganska stor kollektion av dansmusik från olika delar av Afrika hemma, men äldre sådan, och visserligen finns det lite drag av afrikansk framför allt rytm i en del av de låtar Sherihan spelar, men i stort sett vet jag nästan ingenting om den musik hon spelar i stt ”Sommar”. För egen del är hon – men jag har inte lyssnat på henne heller – vad jag har förstått påverkad av hiphop, soul och r’n’b.

Hon avslutar programmet med sina egna ”Låta bli” och ”Änglar”, och bland det hon spelar finns låtar av samarbetspartners som Leslie Tay.

Den enda artist hon spelar som jag själv känner till är Beyoncé Knowles. Fast det ska inte tolkas som att jag ogillar det hon spelade – en hel del av det lät bra också i mina öron.

Sommar i P1 med Malin Persson Giolito

Leif G W Persson har jag träffat ett antal gånger, däremot aldrig hans dotter, Malin Persson Giolito. Pappan förekom, fast relativt perifert, i hennes ”Sommar” i dag, men han bör ändå nämnas därför att den här dottern, till och med framgångsrikt, har följt i faderns fotspår och skrivit deckare.

Vägen till den här framgången har varit både lång och krokig. Det faktum att hon har varit advokat har säkert varit till nytta för henne också senare, till exempel när hon började skriva kriminalromaner. Men jobbet som advokat tog tvärt slut – hon var då höggravid – när hon plötsligt fick sparken. Varför berättar hon inte, och det är ett exempel på något som genomgående präglar hennes sommarprogram. Hon berättar, kort och utan närmare bakgrund eller förklaring, saker som blir ett slags mosaik över hennes liv.

Sen hamnar hon i Bryssel, i EU-byråkratin, men hur och varför och vad hon mer konkret gjorde där får vi inte veta så mycket om. Jag vet till exempel inte om det var där hon träffade sin man, han som har gett henne efternamnet Giolito, men jag har förstått att han är tjänsteman i EU och far till hennes i programmet kärleksfullt omnämnda barn.

Det här är säkert en viktig del av bakgrunden för hennes kärlek till EU (en kärlek som jag själv inte har – men hon får naturligtvis bli salig på sin fason).

Däremot är jag självfallet enig med henne i hennes kritik av våldspraktiserande islamism, tycker också att henens återvändande gång på gång till attentatet 2015 mot ”Charlie Hebdo” är berättigat – tolv personer, av vilka fem var fasta medarbetare, mördades då i en islamistisk terrorattack. Och att hon tillsammans med maken sedan deltog i den enorma demonstrationen mot islamistiskt våld och för tankefrihet hedrar henne.

Den här massdemonstrationen, där så många var enade, fick henne att också göra en ganska rolig reflektion om fransmännen: De tenderar annars oftast att marschera åt olika håll.

Jag gillar också hennes litterära referenser, till exempel till ”Lilla huset på prärien”, men har här åter den invändning jag började med: De görs ofta så kort, att en normallyssnare varken hinner uppfatta eller hänga med.

Som man kan vänta sig av en person som länge har jobbat inom EU-organisationen spelar Malin Persson Giolito ganska mycket musik från Frankrike och Storbritannien (som dock nu är på väg att lämna EU), men jag nöjer mig med att nämna en av hennes favoriter, David Bowie, som får två låtar spelade: ”Quicksand” och ”Five Years”.

Mariah Carey är också värd att nämna, men hon är ju amerikanska.

I hennes svenska del av skivlistan finns Monica Törnell med ”Kom slå dig ner”, ursprungligen en låt av Eric Andersen, Thåström med Ulf Dagebys svenska version av Bob Dylans ”Tomorrow Is a Long Time” (den finns också insjungen av Nationalteatern och av Mikael Wiehe) och så låtar med Cornelis Vreeswijk och Carola.

Sommar i P1 med Richard Tellström

Jag känner förstås till ”Historieätarna” i TV, där Lotta Lundgren och Erik Haag levde sig in i hur folk åt förr, men jag har egentligen aldrig, bortsett från någon enstaka titt, följt den här programserien. Alltså var jag heller inte medveten om att dagens Sommar-värd, Richard Tellström, har anlitats som expert vid dess tillkomst.

Tellströms ”Sommar” berör förstås den här programserien, men han framträder där mest i sin egen egenskap av etnolog och måltidsforskare, för övrigt en mycket sakkunnig kock. Hans främsta paroll där är ”Vi människor äter inte för att överleva utan för att leva”. Gällde det bara kroppen, kunde vi överleva även om vi bara åt foderpellets, anpassade till människor, men vi kan inte nöja oss med samma mat varje dag. Vidare, maten på din tallrik berättar vem du är.

Men vad man äter växlar. Matkulturerna i olika länder skiljer sig åt, även om resor, migration och kokböcker gör att också matkulturer blandas. Det här är inte heller nytt – mycket av det vi i dag upplever som traditionell svensk mat har sina rötter på andra ställen i Europa och resten av världen.

Det handlar då inte bara om att olika individer föredrar olika profil på sina måltider, och då syftar Tellström inte endast på att till exempel invandrare och flyktingar tar med sig delar av sin egen matkultur. Där har jag själv vittnat om hur gästerna på mitt 80-årskalas nyligen bjöds på ett estniskt ”kallt bord”, bland annat det surbröd jag under mina tidiga år lärde mig att älska.

Nej, matvanorna påverkas även av klasstillhörighet, till och med partival. Enligt en undersökning Tellström har gjort äter socialdemokrater mer knäckebröd, miljöpartister mer fullkornsbröd. Både sossar och sverigedemokrater äter mycket limpa.

I ”Historieätarna” uppehöll man sig inte särskilt mycket vid dryckerna till maten, detta för att smaken på till exempel olika viner inte går att förmedla via TV. Men Tellström noterade en del seder, till exempel att man på vårarna kunde tappa björksav och dricka det. Det här förekom faktiskt i min egen estniska barndom.

Tellström nämnde också en mindre hälsosam vana i gamla bondekök: Både ägarna till lantbruken och tjänstefolket kunde få en sup till morgongröten.

Han tog också upp svårigheten att kopiera äldre tiders mat, inte bara för att recepten är mer knapphändiga utan främst för att ingredienserna under tidernas lopp har försvunnit eller förändrats.

Men Tellström berättade också om sin personliga bakgrund och senare egna erfarenheter.

Han växte upp i Sollefteå och minns därifrån dels den ganska enahanda maten man ofta åt, dels att proportionerna i en måltid var präglade av knapphet, till exempel två köttbullar och sex potatisar var. Men när han var dagbarn i en lite mer välbeställd familj, fick han både mer mat och mer varierad mat – fast när dagmamman frågade vad han ville ha att äta, sa han oftast ”skafferistädning”, dagmammans benämning på en måltid, som byggde på rester av tidigare matlagning.

Våren 2001, när Sverige var ordförandeland i EU, ville den dåvarande statsministern Göran Persson (s) gärna visa upp vårt land för deltagarna i olika EU-möten, som följaktligen förlades till olika orter runt om i Sverige. Tellström själv var då måltidsforskare på LRF och fick hjälpa till med måltidskomposition, att hitta regional mat.

Han noterar mot slutet av programmet, att avvikande matval numera görs i mycket stor utsträckning, utan att detta grundas på medicinska eller ekologiska skäl – vår tids trend, mer bland kvinnor än bland män och mer i storstäder än på landet, är individualistisk och att folk då, ofta till restaurangkockarnas förtvivlan,
kräver att få individuellt anpassad mat – vi äter allt mer bredvid, inte med varandra.

Jag vet inte om det är överdriven vitsighet som får Richard Tellström att starta sitt musikval med en ganska tafflig låt, sjungen av Marianne Kock.

Men resten av musiken är bättre, ett omdöme som gäller även Gerswins ”Summertime” med Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, där ju ”fish are jumping”.

Tellström visar sig ha en ganska varierad musiksmak – han spelar till exempel Amália Rodrigues (”Uma casa portuguesa”), Jackie Lee (”Just Like a Man”, när Lill Lindfors sjunger den ”En sån karl”), Bobbie Ericsons ”Utskärgård”, en låt av den italienske filmmusikmakaren Nino Rota, en komposition av Leonardo Vinci, ”Georgy Girl” med The Seekers och Birgit Nilsson och Georg Solti i ”Götterdämmerung” ur Wagners ”Der Ring des Nibelungen”.

Sommar i P1 med Ulf Ekman

I en ytlig mening är Ulf Ekman, född 1950 i Göteborg, mycket känd inte bara bland sina trosfränder – men redan begreppet trosfränder är i hans speciella fall något svårdefinierat. I unga år, under gymnasietiden i Göteborg, umgicks han med allt från sossar – vad jag förstod av dagens ”Sommar, var hans far sosse – till KFMLrare, och han berättade i dag, att han i motsats till en kompis med överklassbakgrund aldrig var medlem i den senare sekten. Kompisen hotade honom därför med att han skulle avrättas efter revolutionen. Mamman var en smula religiös, men det gällde inte honom själv, framgår det av det han berättade om en kompis som blev frälst.

Men strax före studentexamen 1969 fick han en stark religiös upplevelse, och när han sen kom till universitetet i Uppsala, började han läsa teologi. Det här ändade i att han 1979 blev präst i Svenska kyrkan och fick arbeta som studentpräst i Uppsala. Men han sög i sig religionselement också från andra håll, dels under en vistelse i Tulsa, Oklahoma, i USA, dels från den svenska pingströrelsen – ledde själv bibelstudier i Södermalmskyrkan i Stockholm.

Vida känd blev han när han 1983 grundade Livets Ord och dess bibelskola i Uppsala. Ärkebiskopen i Uppsala kallade då Ekman till sig och förklarade, att det här inte kunde förenas med att vara präst i Svenska kyrkan. Han lämnade då ställningen som präst där men fortsatte även senare att fiska själar i Svenska kyrkan.

Fenomenet Livets Ord och ledaren Ulf Ekman personligen väckte under de här åren starka känslor hos uppsalaborna. Många var mycket negativa, men andra drogs till den här församlingen och dess ledare – det flyttade till och med in folk till Uppsala, människor som drogs till Livets Ord. Min son var en av dem som vid ett möte på Ungdomens hus häcklade Livets Ord och anklagade den i deras ögon tvivelaktiga sekten för att sprida märkliga läror som att handikapp kunde vara Guds straff – varför måste Ulf Ekman då bära glasögon? Uppenbarligen tog det här skruv, för Ekman förklarade i dag, att Livets Ord aldrig har stått för det häcklade budskapet.

Mig överraskade Ulf Ekman mer i dagens ”Sommar” genom att visa upp andra sidor av sin personlighet, till exempel när han beskrev miljöer i uppväxtstaden Göteborg och berättade att han utöver politik och religion också var intresserad av musik i en mycket bredare mening än den vi förknippar med Livets Ord, till exempel av och med Bob Dylan. Och till de författare han sa sig ha läst hörde Jack Kerouac.

Rent intellektuellt förstår jag inte hans dragning till karismatiska religiösa rörelser, och faktum är att jag på den punkten inte blev klokare av det här programmet. Men uppenbart dras han till kyrkor som väcker stormar i hans själ, och de gamla vännerna/anhängarna i Livets Ord fick säkert en chock, när Ulf Ekman tog ett steg till i pendelns riktning och han och hans hustru blev katoliker. Av sommarprogrammet anar jag, att deras vistelse i Jerusalem med besök på den kristna trons alla heliga platser ledde de här religiösa seismograferna tillbaka till den kristna urkyrkan. 2014 lämnade han för gott Livets Ord.

Och ändå hade han dess förinnan gjort enorma insatser för att bilda Livets Ord-församlingar i Ryssland och Baltikum och till exempel i Albanien.

Ulf Ekmans val av musik till sitt ”Sommar” är också ett annat än det många säkert hade väntat sig.

Förvisso spelar han en sång med Livets Ords sångare och Franz Schuberts ”Ave Maria” samt ”Go Tell It To the Mountin” med Mahalia Jackson (jag har den själv på skiva) men också till exempel Sven-Bertil Taubes tolkning av pappa Everts ”Inbjudan till Bohuslän”, Johann Sebastian Bach, Bob Dylans (en idol från unga år) ”All Along the Watchover”, Jan Johanssons underbara ”Visa från Utanmyra” och en sång med israelen Dudu Fischer. Att Carola får vara med, med sin ”Fångad av en stormvind”, är motiverat redan av skälet, att hon deltog i Livets Ords frälsningsturné i Albanien.

Sommar i P1 med Harriet Andersson

Harriet Andersson är född 1932 och således 85 år gammal. Hon var på sin tid mycket känd som skådespelerska, främst filmskådespelerska. Många av hennes filmer, framför allt de som regisserades av Ingmar Bergman, visas fortfarande i TV, vilket gör att hon också är känd av yngre människor. De senare känner nog däremot inte till de många personer hon nämnde i sitt program, till exempel i skildringarna av hennes utbildning på Calle Flygares teaterskola och tiden som elev på Oscars.

Hennes väg till teatern och filmen var verkligen inte självklar, och hon valde den här vägen under visst motstånd från föräldrarna. I början fick hon ofta jobb på scener med lättare repertoar och hon drygade också ut inkomsterna genom att agera i reklamfilm, för Bronzol, minns hon.

Sitt stora filmgenombrott – hon har medverkat i mer än 90 filmer – fick hon 1953 genom Ingmar Bergmans filmatisering av Per-Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. Jag kände till Per Anders Fogelström i hans egenskap av andreredaktör för Folket i Bild, som jag var ombud för, hade även läst böcker av honom, men jag ska villigt erkänna att det på den tiden också vara annat i filmen än den litterära förlagan som intresserade mig och andra unga.

Ingmar Bergman är ju också känd för sina många äktenskap och relationer med ytterligare ett antal kvinnor, och när Harriet Andersson berättar om den här filminspelningen 1952 på ett soligt Ornö, minns hon särskilt hur Bergman tittade på henne, inte alltid i sin yrkesroll som regissör. Och mycket riktigt fick hon en invit till en privat träff med honom, där han kysste henne, ”lite taffligt” tyckte hon. Hon kontrade då genom att svara med en tryckare. Och så gick det som det gick.

Snart diskuterade de en mer fast relation. Problemet var att Bergman sedan 1952 (och fram till 1959) var gift med Gun Bergman och hon själv var förlovad med Per Oscarsson. De kom överens om att de skulle tala med den andres/andras partner, och hon och Ingmar flyttade ihop. Harriet blev jätteförskräckt när hon plötsligt en dag på gatan stötte ihop med Gun Bergman. Men Gun Bergman verkade ta det hela med en klackspark och bjöd hem Harriet på te. Fast vid det laget hade hennes och Ingmars relation tagit slut.

Filmsamarbetet med Bergman fortsatte hur som helst genom åren, och de roller hon fick – hon blev ju också skådespelare på Dramaten, märk efter några år på Malmö stadsteater, där Bergman var regissör – blev mer komplicerade och krävande än den som Monika.

I programmet uppehåller hon sig särskilt vid ”Såsom i en spegel” från 1961, där hon spelade tillsammans med bland andra Gunnar Björnstrnd, Max von Sydow och Lars Passgård. Bland alla bergmanfilmerna nämner hon också ”Viskningar och rop” (1973), där hon hävdar att hon härmar ett eget beteende i samband med pappans död.

Bergmans erbjudande i det först nämnda fallet kom som en befrielse. Hon hade nämligen 1959 gift sig med en bonde i Skåne, Bertil Wejfeldt, men hon ångrade sig redan under vigselceremonin i kyrkan, och nu fick hon en chans att bryta upp från detta hopplösa förhållande.

När det gäller hennes ganska många äkta män och framför allt partners, berättar hon också om sitt samliv med Jörn Donner under en stor del av sextiotalet. Donner som har många strängar på sin lyra – jag har både läst honom och träffat honom – har också gjort egna filmer, bland annat ”Att älska” från 1964.

Men till slut verkar hon ändå ha fått nog av karlar, hur genialiska de än var. När hon för nu 32 år sen flyttade in i en egen lägenhet, ville hon inte längre dela bostad med någon man. Hennes argument för detta i programmet var: ”Här ska inte ligga några strumpor och kalsonger på badrumsgolvet!”

Harriet Andersson är avväpnande öppenhjärtig om sitt liv, och eftersom det har gått så många rykten om henne, berättar hon hur det förhåller sig på en punkt: Hon har legat med tre regissörer, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.

De låtar och artister Harriet Andersson spelar i sitt sommarprogram har ofta ett samband med det hon berättar och är också valda med stor variation: Frédéric Chopins ”Preludium för piano nummer 3 i G-dur”, Harry Persson (”Lirum Dirum”), Nat King Cole, Sophie Tucker (”I Ain’t Takin’ Orders from No One”), Johann Sebastian Bachs ”Svit för violoncell” med Torleif Thedéen, Irving Berlins ”There’s No Businell Like Show Business” och ”Illan viimeinen tango” – ”Kvällens sista tango” kan jag som förstår finska berätta – med Eino Gron.