Sommar i P1 med Janne Josefsson

Janne Josefsson berättade i sitt ”Sommar” om en kontakt med Antonia Axelson Johnson, som ändade i en lunch men startade med att hon undvek att ta kontakt med honom – men han gav sig inte, och det hela slutade alltså med att han bjöds på lunch. Jag tror att det här, obehaget att bli kontaktad av honom, är ganska utbrett, även bland oss som inte har gjort något förgripligt.

Jag fick själv en gång i världen ett mejl från honom om att han ville bli uppringd och började förstås då genast fundera på vad han tänkte anklaga mig för. Men innan jag hade kommit på något tänkbart svar, ringde han igen, och det visade sig att han inför ett kommande program ville konsultera mig i min egenskap av gammal kommunistjägare. Han hade läst vad jag hade skrivit i ämnet och undrade nu om jag senare hade grävt fram ytterligare något. Men det hade jag inte.

I dagens ”Sommar” berättade han om sina program både om ytterhögern och yttervänstern, och jag finner åtminstone ambitionen att kartlägga extremgrupper helt begriplig. Varför han i sina egna unga år var just liberal begriper jag egentligen inte, men å andra sidan begriper jag inte heller hans senare, vad jag förstår principiella hållning, att en granskande journalist inte bör vara medlem i något politiskt parti. Aldrig har jag, ens som chefredaktör för Socialdemokraternas partiorgan, tvingats att skriva något jag inte trodde på.

Janne Josefssons TV-program har varit avslöjande, ofta utan pardon – de har knappast innehållit försök att se det som skildras också ur de anklagades – ofta är väl det adekvata uttrycket ”de avrättades” – synvinkel. Jag menar inte att själva skuldfrågan därmed skulle få ett annat svar, men man kan ju ändå försöka se nyanserna i det man skildrar. Det är förstås också fel att han har blivit hotad, till och med mordhotad, men hans arbetsmetod leder lätt till låsta positioner, ibland alltså till våldsamma motreaktioner. Allt det här har lett till att han inte bara har blivit känd utan också fruktad. Hans historia i programmet om biskopen, som har somnat utanför biskopsmötet han besöker och som far upp med hjärtat i halsgropen, är inte bara rolig – den säger något om de reaktioner han väcker bara han visar sig. Så kanske är försöken att sätta käppar i hjulet för honom mer uttryck för normal självbevarelsedrift än bevis för att den agerande verkligen är skyldig.

Josefsson växter upp i Biskopsgården i Göteborg under sextio- och sjuttiotalen, och han upplevde inte området, senare utpekat som farligt, på det sättet. Men han kan vittna om att området med tiden blev allt mer segregerat – de välbeställda flyttade ut till reservat, drivna bland annat av lusten att undgå skatt.

Bland det han i övrigt berättar finns historien om hur han och Lasse Brandeby, som gjorde radioprogram tillsammans, per telefon nästan lyckades ta sig fram till den chilenske diktatorn Augusto Pinochet och sedan avslutade med att spela Victor Jara.

Ur hans eget privatliv får vi höra historien om hur han och hustrun på hennes initiativ hamnar på en fin hotellanläggning, där hon för att fira deras bröllop har hyrt baddelen och, när det visar sig att han trots hennes instruktion inte har tagit med sig badbyxor, får låna ett par minimala trosor av henne att ha i badet. Och så kommer det ändå ett helt sällskap dit, och till slut måste han ju gå upp ur bassängen. Behöver jag nämna att det bland de nyanlända finns de som känner igen den kände journalisten?

Också en annan privatsak, berättad i programmet, hör till det mest intressanta i det, även om den gåta den handlar om inte får något fullständigt svar. Hans mor lever ihop med en man som inte är hans biologiske far, och naturligtvis undrar han över vem den senare är, men mamman vill inte svara, gör det inte ens inför sin död. Men en dag ringer det en man, som säger sig vara hans bror – fast inte heller den här brodern känner till vem som är den okände pappan, vad jag förstår bådas pappa. Nog borde väl en av Sveriges bästa undersökande journalister kunna gå i land med att ta reda på det?

Och på slutet gör han bokslut över sina egna insatser som journalist: Han har aldrig varit helt fel ute, men har kanske heller aldrig haft helt rätt.

Janne Josefssons skivlista är späckad med kända artister och låtar, men jag måste tillstå att det är sommarpratet mer än musiken som i det här fallet gör mest intryck på mig.

Vi får höra Jimi Hendrix (”All Along the Watchover”), Iggy Pop, Lill-Babs (”Leva livet”), Amy Winehouse, Jeff Buckley (i Leonard Cohens ”Hallelujah”), Petra Marklund (i Jocke Bergs ”Händerna mot himlen”), Lars Demian (”Minns du den sommar”, vars fina svenska text skrevs av Pär Rådström), Marianne Faithful, Freddie Wadling, Peter Lemarc, Nina Simone, Disturbed (i Paul Simons ”The Sound of Silence”), The Beatles och Charles Trenet (”La mer”).