En katt bland hermelinerna

Jag har fått en förfrågan om text till Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”. På Magnus Ugglas CD ”Ett bedårande barn av sin tid” (Cupol 82876 79026 2, distribution Sony BMG, 2006) finns följande version. Om skivan se mera under Kulturspegeln, Musik.

En katt bland hermelinerna

Text: Karl Gerhard, 1954
Musik: Bob Merrill (Herbert Steen), 1954

Jag har skådat bättre dagar
Född af Losvans, skiljd von Essen
Av den gamla östermalmska ädelaristokratin
Jag är inte den som klagar
Fast jag vet att med noblessen
Är det slut ty nu regerar – Gudik klagat! – Parvenyn

I de slott där idel adel höll taffel för paladinerna
Där sitter nu Reso som proprietör
Så jag vill mena att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Och det är minsann inte bara där

Det är ynkligt att se plebsen
I dyrbaraste chinchinkarna
På Cecil jag tog en kopp te häromdan
Där satt hela Stockholms rävfarm
Och svansade sig för minkarna
I nyrapad utter och astrakan

Förr var vi de nobla
Som skunka och sobla
Nu sveper sig stans parvenussor i sjok
Av gråverki och iller
Förr var det fru Killer
Och jag som har päls och vi gick i snok

Men man genomskådar
Både opossumar och pingvinerna
När nertzarna jamar om en hund skäller till
Ja då vet man att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Uti våran halvdana societet

I den nobla Veck-Journalen
Kommer blott de commilfouta
Medan kungligheten kämpar
För att synas radikal
Har vårt rike börjat verka filial till Coburg Gotha
Kort sagt furstendömet av anno dazumal

Herr von Platen och von Ahlgren
Har näsa för naftalinerna
Dom vädrar furstinnor som tax framför gryt
Så i VJ kommer inte
En katt in bland hermelinerna
Dom motar fru Höök ut med paraply’t

Undantag görs givetvis
För de ofrälse damer
Som har skinn på näsan
Och armbågar vassa som spjut
Och som gett sig fanken på
Att vid hovkoren ska ska dom segla in
Och leka med lillprinsen skälmskt titt-ut

Vid Sandhamnsregattan
var det fint som attan
med Olav och Astrid och ex-prinsen på
Miljard-skepp där stassen
Så flott var att dassen
Var utsmyckade med Vandyke och Corå

Varje gång en simpel folkbåt
Försökte att kasta linerna
Mot klubbhuset bojar så hördes ett rop
KSSS släpper inte
En katt in bland hermelinerna
Ty segling och klasskillnad hör ihop

Karl Gerhard skrev ”En katt bland hermelinerna” för nyårsrevyn 1954 ”Karl Gerhards bönhus” på Cirkus i Göteborg.

Men som alltid hos Karl Gerhard: det kan finns flera versioner av texten.

Nytt liv – Linné Gala Event

I kväll var jag på Vaksala torg och såg ett av linnéjubileets stora publika evenemang, ”Nytt liv – Linné Gala Event”. Regnet hängde i luften. Det kom dropp. Men makterna var på vår sida.

Min vän Peter Gistavsson, vice ordförande (s) i kulturnämnden, höll ett kort introduktionstal – betonade där också att många människor genom sitt arbete bidrog till Carl von Linnés verk: kvinnoirna kring honom, lärjungarna, de som utförde alla de praktiska sysslor, som också behövdes för att Linnés arbete skulle bära frukt.

Den föreställning vi fick se liknade på grund av sin mångsidighet inte mycket annat jag har sett på scen. För ledning, koreografi och idé stod SU-EN, svenskan Susanna Åkerblom som har studerat japansk dans i Tokyo 1986-1994, och den professionella dansgruppen i föreställningen utgjordes av hennes Su-En Butoh Company. Där utöver dansade både en grupp seniorer och en grupp juniorer, de senare från Vaksalaskolan. Juniorernas dans i breda byxor är värt ett särskilt omnämnande. För kostymdesignen stod Viola Germain.

Dräkterna tillsammans med den jättelika blomsterinstallation, som utfördes under föreställningen, var mycket vackra. Blomsterinstallationen, av Junichi Kakizaki med assistenter och utförd av floristelever från Ekebybruks gymnasium, var inte bara vacker utan också i en ovanlig färgskala: gult, orange, rosa och lila.

En stråkensemble ur Uppsala kammarorkester och sångerskan Annika Eliasson Frick, här mest som recitatör, samt Gunnar Jimmei Linder på shakuhachi (en sorts flöjt) stod för den musikaliska uppbackningen. Utöver japansk musik innehöll föreställningen stycken av Peter Tjajkovskij, Gunnar Hahn, Edvard Grieg, Georg Riedel, Evert Taube och Carl Michael Bellman.

Allt detta högkulturella kombinerades med en parad av djur med förare. Där sågs hundar, ponnyhästar samt några betydligt större hästar, en get, lamm, en iller och sannolikt ännu fler kreatur än jag hann registrera.

”Nytt liv” är en hyllning till Carl von Linné – texter av honom framförs i föreställningen – och dess skapare SU-EN ser den som en hyllning också till livet i alla dess former. Så här skriver hon i programbladet:

”Nytt liv-föreställningen är en ritual som hyllar livet. Den är en lovsång till vårens krafter. Den grundar sig på en insikt om att livet alltid fortsätter. Trots att vi vissnar och dör, växer det fram nytt liv. Ritualen vill uppmana till att vi måste värna om vår jord och allt liv.

Människan är natur. Naturen är kanske det mest mänskliga som finns. När vinden viner är det luftens andning som omsveper oss.”

Föreställningen ”Nytt liv. Linné Gala Event” är ett beställningsverk av kulturnämnden i Uppsala kommun och arrangerades av kommunen. Evenemangsansvarig har varit Elise Rhodin på kulturkontoret.

Det här arbetet har hon all heder av!

I Linnés tecken

Tillsammans med cirka 350 andra var jag i går kväll på frackmiddag på Uppsala slott; middagen hölls för att hedra minnet av Carl von Linné, född i Småland för 300 år sedan men sedan mest verksam i Uppsala. Värd var landshövding Anders Björck, också han smålänning men numera landshövding i Uppsala.

Både Björck och den svenske kungen får ursäkta, men det klart mest intressanta talet under middagen hölls av den japanske kejsaren Akihito, som helt uppenbart inte bara hade läst på ytligt om Linné inför sverigeresan utan verkligen var insatt i Linnés vetenskapliga betydelse. Mina egna intryck stämde väl överens med dem som min hustru förmedlade av honom efter sin talmansresa till Japan: kejsaren är en bildad och vetenskapligt skolad man.

Vår egen kung åberopade i sitt tal Uppsala universitet som hans egen Alma mater. Efteråt föreslog jag en vid middagen närvarande professor vid sagda universitet – inga namn – att han i ett tentamensförhör skulle testa vad kungen egentligen lärde sig, när han var inskriven vid universitetet. ”Det gjordes då”, replikerade professorn, ”men det måste snabbt avbrytas. Hade man fortsatt, hade han väl inte blivit kung.”

Den japanske kejsaren avslutade sitt tal med att utbringa en skål för Carl von Linné.

En annan bravad stod ytterligare en japan för – möjligen är han gift med Japans ambassadör i Sverige. Den här mannen, om det nu var han, anförde med tonsäkerhet och på träffsäker svenska hela församlingen i ”Helan går”. Kejsaren lär ha tyckt att det var vansinnigt roligt, berättade någon som satt nära honom.

Middagen gick i helsvensk stil. Förrätten, gravad röding med dill och senapscrèmefraiche, skulle dock i nödfall kunna ha uppfattats som sushi. Till det fick man en skiva upplandskubb med västerbottenost plus starköl och Linnésnaps OP.

Till huvudrätt serverades örtstekt renfilé med kanel och honungssås, gräddkokt gotlandssparris och potatisbakelse plus Fairview Pinotage 2006.

När det gällde efterrätten, mörk chokladtårta med smultronkompott och vaniljsås, smakade jag – åldersdiabetiker som jag är – bara på smultronen. Madeiran (Henriques & Henriques), alltför söt för mig, avstod jag helt ifrån.

Orphei Drängar – verkligen inte bara en liten grupp ur kören – bjöd under middagen på fin sånglig underhållning, även ett japanskt inslag. Senare återkom en mindre grupp ur OD med en serenad från en balkong.

Bland gästerna fanns den vanliga blandningen av kommun- och landstingspolitiker, universitetsfolk och, förstås, inbjudna gäster från övriga Sveriges offentliga liv.

Under middagen gjorde mig en av gästerna – man för under kvällens lopp många slags samtal – uppmärksam på att jag och min ”Vitbok” om IB figurerar också I Anders Isakssons nya bok ”Ebbe. Mannen som blev en affär”. Så i dag var jag på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte den.

När taffeln hade brutits och vi skulle sätta oss vid mindre bord för kaffe och cognac, satte jag och Birgitta oss bland partivänner; pratade bland annat med Lena Hartwig och Peter Gustavsson.

Linnéfirandet i Uppsala fortsätter veckan ut.

Efter lunch i dag invigdes Rosénparken mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Där var jättemycket folk i solskenet; bland dem fanns även jag. Under samlingen sjöng och spelade jazzgruppen Labbet (sång, klaviatur, gitarr och bas) – alldeles utmärkt, men man kan ju fråga sig, vad ”Night and Day” och ”Route 66” har med Nils Rosén att göra. Kommunfullmäktiges ordförande Lars Bäcklund berättade sen om Nils Rosén von Rosenstein, om hans epokgörande insatser som barnläkare, om hans vänskap och samarbete med Linné med mera.

Sen fick en av sponsorerna, Stefan Persson från Vattenfall, ordet för ett långt och propagandistiskt anförande om Vattenfalls stora insatser för klimatet och miljön; mycket vindkraft blev det! Försiktigtvis upphöll han sig inte närmare vid de tyska kolgruvorna – nämnde dock den planerade miljövänliga försöksanläggningen. Kärnkraften nämndes över huvud taget inte.

Erik Petersson vid Fiskeriverket berättade, kort och koncentrerat, om Upplands landskapsfisk aspen, av vilken ett stort exemplar fanns att beskåda i ett akvarium.

Efter fotografen Lennart Nilssons rappa invigning av parken släppte Petersson ut aspen i sitt naturliga element, Fyrisån. Den simmade glatt nerströms i den nya asptrappa som togs i bruk samtidigt som den nya parken.

Och i kväll, när Birgitta har sina gamla studentkamrater här hemma på middag, ska jag gå till galaföreställningen på Vaksala torg med Su-en, en kvintett ur Uppsala kammarorkester, barn med flera. Det blir en performanceföreställning med dans, musik och diverse överraskningar, också den ett led i linnéfirandet.

Mikael Wiehe ringde nyss

Till min stora överraskning och glädje – han är en gammal favorit – ringde Mikael Wiehe nyss.

Han berättade att han via sin hemsida säljer skivor. En sådan skiva, med viss anknytning (ANC-galan) också till honom, är CDn “Olof Palme En levande vilja” (Amigo OP 01), redigerad av Sven-Ove Hansson och producerad av mig inför tioårsminnet 1996.

Wiehe hade nästan slut på sin upplaga av den här CDn och hade därför ringt Bonnier Amigo, som dock hade slutat distribuera den; en restupplaga hade returnerats till socialdemokratiska partistyrelsen, 68an. Wiehe fick ett telefonnummer och ett namn av mig – hoppas nu att det finns någon upplaga kvar!

Wiehe och jag fortsatte att prata om Olof Palme och om den radikala sång- och musiktradition vi båda på olika sätt har arbetat med. Bland annat berättade jag för honom om hur jag, när jag gör mina program om vänstermusik, brukar överraska i alla fall den äldre publiken genom att spela Latin Kings.

På Olof Palme-CDn finns bland annat ett radioanförande från 1965 av honom om fördomar mot invandrare, ett aktuellt ämne också här på bloggen. Latin Kings har tagit fasta på Olof Palmes lätt staccatoartade, om man så vill nästan rap-artade, sätt att tala och har satt bakgrundsmusik till det här anförandet. Resultatet finns på CDn “Mitt kvarter” (Redline Records 7243 8 50393 2 4, distribution Virgin, 2002). Resultatet, Olof Palme som rappare, finns i form av spåret ”Fördomar 2”.

Melodikrysset nr 20 2007

I dag hade jag ordentliga problem med några av frågorna. Efter mycket googlande kom jag till slut fram till att den brittiska gruppen med ”Doctor, Doctor” hette Thomson Twins. Motsvarande svårigheter hade jag med svenska gruppen Atomic Swing, de med ”Callboy”.

Då hade jag betydligt lättare att identifiera Madonna i Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”.

Inte heller hade jag svårt att identifiera Nat King Coles sång på spanska i ”Maria Elena”.

Jag kom med hjälp av ledbokstäverna fram till att den sökta uppmaningen var svara, men det dröjde märkvärdigt länge innan jag kom på inledningsraden ”Michelangelo, kan du svara då” ur Björn Skifs’ gamla hit; ibland står det stilla i huvudet.

Därmed är vi inne på svenska schlager.

Krysset började för övrigt med en sådan, Lotta Engberg med ”Kär och galen” – inte särskilt svårt.

Och går vi till den äldre schlagerrepertoaren, var det ännu lättare. Jag kom till exempel genast ihåg den gamla slagdängan ”Nu ska vi opp, opp, opp / opp på den gryende kärlekens topp, topp, topp”. Och det är klart att jag vet att Ada förekommer i Lasse Dahlqvists ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”. Och att den vädjan som finns i ”Anna, du kan väl stanna” riktas till Anna. Och visst minns jag ”Göta Kanal” – men dess värre kommer jag just nu inte i håg vem eller vilka som sjöng den, vilket jag ju heller inte behöver veta för kryssets skull.

Topplistestatus hade väl också på sin tid Owe Thörnqvists ”Titta, titta”.

Den var bra, men ännu mer älskar jag Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag har ju då och då markerat avstånd till melodifestivalmusiken, men Sarah Dawn Finer – här i ”Fool In Love” – är faktiskt en artist värd att lyssna på.

Jag kan tänka mig, att många kan ha haft svårigheter att identifiera Emerich Kálmáns operett ”Grevinnan Maritza”. Just det klarade jag snabbt, men jag fick grunna ett bra tag, innan jag kom på, att den av Eldeman efterlysta uppmaningen, med reservation för den exakta ordalydelsen, är kom till Varasdin (OBS! inte Varastin som jag först råkade skriva).

Nu ska jag gå till Konsum och handla, och sen ska jag städa huset. Birgitta klipper gräsmattan.

***

Söker du något svar till senaste Melodikrysset? Prova då att i stället trycka på Blog ovan eller att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Dan Viktor Andersson

En ny CD med visor och tonsatta dikter av Dan Andersson har titeln ”Dan Andersson sjunger Dan Andersson” (Popmate PMCD 106, 2007, distribution Sony/BMG). Hur hänger nu det ihop? Dan Andersson (född 1888) dog redan 1920 och finns veterligen inte inspelad på skiva.

Jo, det finns verkligen en Dan Andersson som sjunger Dan Andersson, med den äran till och med. Men eftersom han heter Dan Viktor Andersson, kallar han sig som artist i allmänhet Dan Viktor, så även på den här skivan.

Jag har hört rykten om att det tydligen relativt traditionalistiska Dan Andersson-sällskapet har haft vissa svårigheter med att acceptera Sofia Karlssons moderna sätt att tolka Dan Andersson. Om det är sant – vilka svårigheter kommer sällskapet då inte att få med Dan Anderssons namne?

Dan Viktors tonsättning av Dan Anderssons ”Ett rus” är för all del rätt traditionalistisk, även om det förekommer banjo i kompet. Också Viktors tonsättning av ”Jag sjungit” framförs relativt traditionellt. Och Ragnar Ågrens tonsättning av ”Spelmannen” framför han à la trubadur. Men resten!

”Karis-Janken” (tonsatt av Dan Viktor och Hjalmar Leissner) görs med många instrument som tung bluesrock. Och den av Dan Andersson själv tonsatta ”Per Ols Per Erik” startar med bluesmunspel, spelas (med bland annat banjo och fiol) som country och avslutas (bland annat med hjälp av en trombon) som mycket medryckande dixieland. Här är det roliga framförandet, inte följsamheten mot tonsättningen det intressanta.

Ibland tycker jag att Dan Viktors egna tonsättningar inte känns särskilt originella; dock är arr och framförande så intressanta, att man lyssnar. Ett exempel är ”Hos den äldste förläggaren” med dess speciella rytm, som framhävs med hjälp av puka och kontrabas.

I andra fall ligger tonsättningarna närmare den klassiska Dan Andersson-traditionen, är mer varierade. Det gäller till exempel ”Min väg” och ”Tiggaren Simons sång”, tonsatt som visa.

Dan Viktor visar också i sin tolkning av Sven Scholanders klassiska tonsättning av ”En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman”, att han, trots att han gör det efter eget huvud och temperament, är förmögen att göra originalets fina melodi full rättvisa.

Annars blandar Dan Viktor främst sina tonsättningar med Dan Anderssons egna; ”Per Ols Per Erik” är redan nämnd.

CDn inleds med ”Jungman Jansson”, som Viktor gör i ett betydligt snabbare tempo än vi är vana vid. Gitarr, bas och fiol hjälper till att göra det här spåret till en bra start på skivan.

I andra fall lyckas han inte riktigt lika väl med de titlar, som Dan Andersson själv har satt musik till. Trots bra ansatser med bluesigt munspel och snyggt pianospel har jag hört bättre versioner av ”Brooklandsvägen” (med originaltext av Rudyard Kipling). Och den fina melodin i ”En spelmans jordafärd” kommer inte riktigt till sin rätt i den talsång Viktor här praktiserar.

Men i andra fall lyckas han utmärkt: Hans enkla framförande av Dan Anderssons egentonsatta ”Till min syster” (med gitarr och piano i kompet) fångar fint tonen i texten och melodin.

På det hela taget tycker jag, som är uppvuxen med arbetarrörelsens Dan Andersson-tradition, att Dan Viktors sätt att sjunga Dan Andersson känns spännande. Dessutom tror jag att hans nya uttrycksformer, precis som Sofia Karlssons, kan locka helt nya generationer till Dan Andersson och hans visor.

Med hjärtat till vänster

När jag för en tid sen var på distriktskongress med socialdemokraterna i Uppsala län, fick jag och alla andra deltagare var sitt exemplar av LOs Första maj-CD, ”Med hjärtat till vänster” (LO / Red Voices SAT 041, 2007). Skivan är ett piggt initiativ, som jag hoppas får efterföljare.

Att Stefan Sundström har hjärtat till vänster vet vi sen tidigare. Den låt han har skrivit för den här CDn, ”Nog fan finns det pengar”, är uttalat politisk, dessutom så bra när det gäller både text och musik, att den har utsikter att bli en klassiker i sitt slag. Sundström sjunger låten tillsammans med Fjodor Eriksson, och de kompas och köras av ett gäng mycket kompetenta musiker; Johan Johansson, ofta förekommande tillsammans med Sundström, är ett exempel.

För mig är vissångerskan och singern-songwritern Sanna Carlstedt en ny bekantskap, en intressant ny sådan. Hon bidrar med tre låtar, ”Den ovissa framtiden”, ”Vandringsvisa” och ”Hallelujah – en schlagerpsalm för kapitalismen”. Mitt intryck av texterna när jag lyssnar på dem – jag har inte haft tillgång till utskrifter – är att de bitvis kunde ha behövt lite mer finslipning, men de är tillräckligt bra för att väcka intresse för en fortsättning.

För den här mini-CDns avslutning, ”Det nya arbetarpartiet”, står Roland Jansson. Hans text är hårtslående, bitvis brutal, även med blasfemiska inslag. Den framför han som ett slags märklig, rimmad och en smula långsam rap utan beledsagande musik.

”Med hjärtat till vänster” finns tillgänglig bara genom LO.

Sing Out # 1 2007

Till det som gläder mig varje gång jag får dem är nya nummer av den radikala amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!. Det senaste numret, 1 / 2007, utgör inget undantag. Där finns till exempel artiklar om Earl Scruggs och om svenska Väsen. Där finns, som vanligt, en av de största och mest kompetent skrivna recensionsavdelningarna om folkmusik och näraliggande genrer i USA och övriga världen. Och där finns text, noter och ackord plus introduktioner till 20 gamla och, mest, nya sånger.

Om man som jag väljer prenumeration i form av basic membership, får man också med varje nummer en CD, som innehåller inspelningar av de låtar, som publiceras i numret. Inspelningarna är hämtade från original-CD, och Sing Out!-urvalet funkar således som en kick att skaffa original-CDna, ofta med artister som man tidigare inte har lyssnat på. Jag har fått oerhört många värdefulla impulser den här vägen.

Det här numrets låturval hör till de bästa på länge. Fan, vad mycket bra musik det finns!

Den första låten på CDn är en kär gammal bekanting, Pete Seegers ”Waist Deep in the Big Muddy”, skriven under vietnamkriget. Att den återpubliceras nu har förstås att göra med att dess skildring av militär stupiditet har fått ny aktualitet under det pågående irakkriget:

Waist Deep In the Big Muddy

Text och musik: Pete Seeger, 1967

It was back in nineteen forty-two,
I was a member of a good platoon.
We were on maneuvers in Louisiana
One night by the light of the moon.
The captain told us to ford a river,
That’s how it all begun.
We were — knee deep in the Big Muddy,
But the big fool says to push on.

The Sergeant said, ”Sir, are you sure,
This is the best way back to the base?”
”Sergeant, go on! I forded this river
About a mile above this place.
It’ll be a little soggy but just keep slogging.
We’ll soon be on dry ground.”
We were — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Well, the Sergeant said, ”Sir, with all this equipment
No man will be able to swim.”
”Sergeant, don’t be a Nervous Nellie,”
The Captain said to him.
”All we need is a little determination;
Men, follow me, I’ll lead on.”
We were — neck deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

All at once, the moon clouded over,
We heard a gurgling cry.
A few seconds later, the captain’s helmet
Was all that floated by.
The Sergeant said, ”Turn around men!
I’m in charge from now on.”
And we just made it out of the Big Muddy
With the captain dead and gone.

We stripped and dived and found his body
Stuck in the old quicksand.
I guess he didn’t know that the water was deeper
Than the place he’d once before been.
Another stream had joined the Big Muddy
About a half mile from where we’d gone.
We were lucky to escape from the Big Muddy
When the big fool said to push on.

Well, I’m not going to point any moral;
I’ll leave that for yourself
Maybe you’re still walking, you’re still talking
You’d like to keep your health.
But every time I read the paper
Them old feeling come on;
We’re — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep! Neck deep!
Soon even a tall man’ll be over his head,
We’re waist deep in the Big Muddy
The big fool says to push on!

Den som vill skaffa den här sången med Pete Seeger själv kan skaffa originalinspelningen, som finns på ”Waist Deep in the Big Muddy” (Columbia LP 57311, 1967, på CD 1994.) Den finns också på urvals-CDn ”The Essential Pete Seeger” (Columbia Sony 92835).

Men tillbaka till Sing Out!.

Ett slags koppling till Pete Seegers låt finns det väl i att som spår två på den medföljande CDn lägga Tim O’Briens apokalyptiska ”When This World Comes to an End”, också musikaliskt snygg och suggestiv.

Odettas – Odetta Gordons – gospel ”Keep On Movin’ It On” har jag tidigare, på CDn ”Gonna Let It Shine”; recension hittar du ovan under Kulturspegeln, Musik. Det finns så mycket hoppfull kampanda hos henne:

If you can’t fly, run
If you can’t run, walk
And if you can’t walk, crawl

På det följer två slags blues.

För det första ”It Calls Me” med Wade Schuman, som praktiserar tuvansk strupsång på blues.

För det andra David Brombergs vädjan ”Try Me One More Time”, en blues i Mississippi John Hurts anda, särskilt hörvärd genom sin härliga blandning av slidegitarr och fingerpicking.

En av mina gamla favoriter, Alice Gerrard, åstadkommer tillsammans med Tom Stauber och Brad Leftwich underbar stämsång i en traditionell låt, ”O & K Train”.

Mer hörvärd traditionell musik bjuder Ernest Stoneman på i ”Sweet Sunny South”, hämtad från Smithsonian Folkways-CDn ”Masters of the Old-Time Country Autoharp”.

Sara Greys ”Old Smokey” är en ganska annorlunda variant av den gamla sången; hon har hämtat den från Roscoe Holcomb, en Folkways-legendar som numera också finns på CD från Smithsonian Folkways.

Sångerna i Sing Out! är ingalunda hämtade bara från USA.

Ett exempel är ”Alinum” med Daniel Jatta, gambian men bosatt i Sverige. Han spelar akonting, en senegalesisk föregångare till den amerikanska banjon.

Ett annat är den fransk-kanadensiska gruppen Madrigala med ”Tourdion”. Madrigala bjuder på helt underbar stämsång, och den traditionella musiken kryddas med hetsande moderna jazzrytmer.

Väsen från Sverige bidrar med ”Hasse A’s”, en polska med walesiska rötter. Underrubriken på Bill Snyders stora presentationsartikel om Väsen lyder: It Don’t Mean a Thing if It Ain’t Got That Swäng. ”Hasse A’s” har i hög grad ”that swäng”.

Från Sverige vänder vi oss därefter mot Iran. Gruppen Niyaz framför på persiska en låt, som på engelska kallas ”The Hunt”.

Back to the US!

Äkta paret Jenny Whiteley och Joe Wright exekverar på banjo och mandolin den aprittande smittsamma melodin ”Banjo Girl”.

Och vilken fröjd att lyssna på Earl Scruggs’ på banjo, assisterad av Lester Flatts, i ”Cripple Creek”!

Sing Out! vore inte Sing Out!, om inte en del av texterna vore politiska.

I min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) hade jag med den amerikanska sången ”Passing Through”, i min egen svenska version ”Och livet drar förbi”. En bearbetning eller kanske snarare en avlägsen släkting finns nu i Sing Out! – även den kallas ”Passing Through”. Den har en viss grundstruktur och delar av refrängen gemensamma med föregångaren men låter musikaliskt annorlunda. I det här fallet handlar texten om framtiden och barnen.

En intressant text om ett kapitel i amerikansk krigshistoria är George Wirths långa och tänkvärda låt om koreakriget, ”Eisenhower Summer, 1952”.

Ännu fler sånger, till exempel Claudia Schmidts ”Quiet Way”, vore värda några uppskattande rader, men det kan väl räcka med smakproven ovan.

Mer om nya och gamla nummer samt information om prenumeration hittar du här.

Märklig eurovisionsschlagerfinal

Jo, jag såg eurovisionsschlagerfinalen – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.

Jag gjorde lite anteckningar, medan bidragen framfördes. De flesta väckte inte något större intresse hos mig, vilket man kan utläsa av nerskrivna omdömen som ”mesig”, ”inget sug”, ”nja”, ”nä!” och ”hemskt”, ja till och med ”skit”. (Det sista omdömet gällde Bulgarien, som sen kom femma.)

Jag hör till de lyssnare som, om man nu ska ha tävlingar i musik, gärna ser spår av nationella musikaliska särdrag i bidragen. Följaktligen tilltalade det mig att Irlands helt bortdömda bidrag hade sådana folkmusikaliska drag. Rumäniens ”Liubi, liubi, I Love You” hade för all del en avvikande och småkul melodi, men jag tyckte att låten sjabblades bort i framförandet. Turkiets bidrag borde, om man utgår från mina egna kriterier, ha fått en någorlunda placering men absolut inte den fjärdeplats den fick; min kortanteckning lyder ”turkisk kalkon”.

Ett par bidrag som tilltalade mig genom att vara avvikande, fast på ett annat sätt, var (i mindre grad) Tysklands storbandsjazz och (i högre grad) Ungerns blues. Ingen av dem var någon höjdarlåt, men det är ändå roligt när någon vågar vara lite annorlunda.

Något som var mycket påfallande var att scenshowen nu tycks vara lika viktig som sången. Den sidan av saken var mycket påfallande i till exempel Vitrysslands enligt mitt tycke överskattade bidrag, Georgiens fäktning, Makedoniens kort-korta kjol, och inte minst Storbritanniens vulgära och Ukrainas supervulgära bidrag. Hur Ukrainas förfärliga (även musikaliskt) bidrag kunde hamna på andraplats är för en musikälskare helt obegripligt.

Fast den här kritiken drabbar i så fall också Ola Salo och The Ark.

Å andra sidan var deras ”The Worrying Kind” faktiskt en klockren gammaldags schlagerlåt med drag av rock’n’roll. Den har också schlagerns viktigaste särdrag: man lär sig som lyssnare snabbt melodin och kommer i håg den. ”The Worrying Kind” är nog det enda av bidragen från i går, som jag klarar att nynna. Jag lägger inga svensk-nationella värderingar i vågskålen, när jag säger, att den hade varit värd en mycket bättre placering.

Det har redan utbrutit fullt krig i kvällstidningsspalterna om varför det blev så här. En populär och mycket rimlig förklaring är att de enskilda länderna gärna ger sin röst åt grannar och allierade. Vi och övriga Västeuropa drabbas nu, när det finns en myriad av nya östländer med i tävlingen. Men nog har det väl varit så här också tidigare, då till exempel de nordiska länderna i hög grad har röstat på varann.

Å andra sidan noterade jag med visst intresse, att mitt gamla hemland Estland gav sin tolva till ärkefienden Ryssland. Fast det kan ju ha haft som förklaring, att Estlands ryssar var flitigast på att ringa och rösta.

Och egentligen tror jag att huvudorsaken till det i vissa avseenden märkliga resultatet i eurovisionsschlagerfinalen just har att göra med telefonröstningen. (OBS! Inte för att ryssarna i Estland eventuellt röstade fram Ryssland; Ryssland hade en bra låt, vilket jag ska återkomma till.) Människor av min sort – vi som har en varierad och upptränad musiksmak – röstar inte; vi anser det vara under vår värdighet. De som röstar består av en blandning av, i bästa fall, schlagernördar, i sämsta fall, folk som röstar på känd artist, scenshow, i media uppskrivna låtar och så grannländer som också bör få en röst.

Det senare är den enda rimliga förklaringen till den annars i flera avseenden helt obegripliga placeringsordningen i tävlingen i går kväll.

När det gäller topplaceringen har jag, på goda grunden, helt avfärdat tvåan, Ukraina. De som röstade fram den låten måste vara en blandning av musikaliska nötter och geografiska grannar plus några ytterligare liknande kriteria.

Den låt jag själv gissade skulle kunna tävla med The Ark om förstaplatsen var nog Rysslands ”Song # 1”. Den är ingen stor låt men snabb pop i proffsigt och tufft framförande. Att den inte blev mer än trea tror jag beror på att grann- och vänröstningen i någon mån balanserades av fienderöstning.

Vinnaren, Serbiens Marija Serifovics ”Molitva”, hade däremot alla tävlingsfaktorer på sin sida: en myriad av grannar – särskilt roligt var det att notera, att ärkefienden Kroatien röstade på Serbien, till slut hela Europas sympati och, sist men inte minst, en i vart fall riktigt hygglig ballad.

Själv undrar jag till slut, om inte den här tävlingen skulle bli mer intressant, åtminstone mer musikaliskt intressant, om man ersatte telefonröstningen med nationella juryer, bestående av människor med kunskap om musik plus intresse för populärmusik. Samma förfarande måste i så fall också tillämpas i de nationella uttagningarna.

Melodikrysset nr 19 2007

Så här i eurovisionsschlagertider törs man väl nästan inte bekänna sitt relativa ointresse för melodifestivalerna. De här melodierna tycks gå in genom mitt ena öra för att lika snabbt gå ut genom det andra; sällan fastnar något i området där emellan.

Jag bläddrar lika snabbt igenom kvällstidningarna – numera, när Expressen har slutat med serier, bara Aftonbladet – men det är klart att jag hann se artiklarna om Marie Lindberg, så stora som de var. Men inte kom jag för den skull i håg, hur hennes ”Trying To Recall” lät. Och inte kommer jag i håg det nu heller, fast jag alldeles nyss hörde den i radio.

Anna Book, en annan melodifestivalare, i det här fallet med ”Samba Sombrero”, förekommer ju däremot så ofta i radio och TV, att man känner igen henne på rösten.

Det här med att känna igen rösten har räddat mig många gånger, när jag har försökt lösa melodikrysset.

I dag klarade jag till exempel första frågesvaret, Cher, på det sättet. Sen kontrollgooglade jag på ”The Shoop-Shoop Song” (som jag inte mindes) och fann att jag hade rätt.

Också Magnus Härenstam känner jag igen på rösten. På den tiden då han var programledare för Jeopardy var jag en trogen tittare. Här sjöng han dryckesvisan ”Jag blir så glad av Dry Martini”. Jag gillar Dry Martini, särskilt de Dry Martinis jag och hustrun brukar dricka under plommonträden efter fredagsbastun. Men just den här flåshurtiga låten gjorde mig inte särskilt lysten.

När det gäller Nordman – här med ”Be mig så stannar jag kvar” – behövde jag inte ens kontrollgoogla. Nordman låter omisskännligt som Nordman.

När det gällde det äldre schlagermaterialet, som jag brukar kunna hyggligt, fick jag grubbla ett slag på vem som sjöng ”Vilken sommardag”, men ledbokstäverna ledde mig åt rätt håll, Lasse Lönndahl. (Men brukade han inte heta Lars på skivkonvoluten?)

Vissa melodier och schlagertexter sitter som berg i huvudet.

Människor i min ålder som har lyssnat på radions (fåtaliga) musikprogram i unga år känner omedelbums igen ”Gamle Svarten”. Som här skulle ge ordet rider.

”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, sjöng Anita Hegeland.

Och när Eldeman, utan sång, spelar melodin till ”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”, vet jag förstås, att svaret på frågan ”Vad hörs mannen i texten göra?” är ringa. Den här låten, som förresten har förekommit tidigare i Melodikrysset, sjöngs ursprungligen av Jim Reeves men är här hos oss känd i Gunnar Wiklunds svenska version.

Inte heller lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte ”Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

Veckans klassiker spelades mycket i radio när jag var ung. Det var Emil Waldteufels ”Skridskoåkarna”. Och Eldeman hade förstås alldeles rätt i att det just nu är alldeles fel årstid att spela den.

Barn-TV-signaturen var lätt: den hör till Bamse. Den som är intresserad av mina mellanhavanden med Bamses skapare, Rune Andréasson, kan ta en titt ovan under Kulturspegeln, Serier.

Diesel Park West slutligen, här med ”Spirit in a Dark World”, hör kanske inte till det jag brukar lyssna på, men jag klarade gruppnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

***

På jakt efter något svar till senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).