Ulf Lundell på skiva

Jag skrev nyligen att jag har följt Ulf Lundell på skiva i stort sett ända från början, också att detta är ett tecken på uppskattning.

När jag nu gräver fram min allra första lundellrecension, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1977 (8 oktober), ser jag att jag åtminstone till en början hade en kritisk distans till honom; där finns rent av en och annan formulering jag i dag ångrar:

Upprepning

Ulf Lundells tredje LP heter ”Natten hade varit mild och öm” (Harvest/EMI 7C 062-35388). Den är en upprepning, inte bara i meningen att två låtar från ”Vargmåne” (Harvest/EMI E 062-35188) finns med: ”Stockholm city” och ”Sextisju, sextisju”. Några nytillskott med den charm och egenart som åtminstone delvis utmärker ”Och går en stund på jorden” och ”Jag vill ha ett lejon” på ”Törst” (Harvest/EMI 4E 062-35288) finns inte på den senaste LPn. Sidan två består förresten till större delen av material som Lundell själv inte har skrivit, slitstarka ”Route 66” till exempel.

I varken de gamla eller de nya låtarna visar Lundell någon distans till det han skriver. Han är fortfarande sin generations Representant, och han känner uppenbarligen fortfarande ett sug från knark- och gänglivet. Moralen i en låt som ”Lilla Anette” känns påklistrad.

Mer än på de tidigare plattorna märks det på den här att Lundell är en ganska tafflig sångare. Han sväljer ord och stavelser. Rösten håller inte. När man hör Nature, som kompar honom och med sitt ös bär upp plattan, längtar man efter Jerry Williams!

***

Sen dröjde det ända till Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (julnumret, daterat 8 december), innan jag skrev om Lundell igen:

Ny Lundell

Jag hör till dem som har varit kritiska till Ulf Lundells böcker och skivor.

Jag har invändningar att göra mot hans dubbel-LP ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, Mudist) – den är lite för utdragen, en del sättningar med hammond- respektive voxorgel är inte bra, begränsningarna hos Ulfs röst blottläggs i studioinspelningarna – men jag tvekar ändå inte att säga, att det här är den bästa plattan Ulf har gjort.

Jag ska ge exempel. ”Glad igen” är en bra låt. ”Odysseus” har en mycket begåvat skriven text. ”Pulver” är inte bara rock ’n rollig – den har också en klart knarkfientlig text. ”Så mycket äldre” är stillsam, melodiös, poetisk; texten visar att Ulf Lundell har blivit mer komplicerad, mognat. ”Hem till mina rötter” är bluesig rock (med munspel) – det finns ett lätt politiskt anslag i sista strofen. ”Under askan” har en fin poesi i refrängen. ”Stackars Jack” är en mycket sympatisk självuppgörelse: ”Stackars Jack / vad ska du göra med drömmen som sprack / Nu när röken och dimman har lagt sej / och dagen gryr / och ditt äventyr / aldrig någonsin vill komma igång.” Så ”Distraherad” – vilken rock ’n roll, vilken fantastisk låt! Och vilken kampsång är inte ”Bättre tider”…

Det borde räcka som argument. Lyssna själva!

***

Eftersom jag ett antal gånger, när jag har gjort skivprogram med politisk musik, har använt just Ulf Lundells ”Bättre tider”, återger jag texten här:

Bättre tider

Text och musik: Ulf Lundell, 1980

Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
Det här är inget skämt
Och inte heller är det
tro mej, tro mej
nånting som jag själv bestämt
Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot liv
Vi går mot fest
Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
för det har tiderna själva bestämt

Svartsynen kramar dej sönder och samman
Död pest och pina är inne i år
Ungen ska dö som en slamsa i mamman
Huden ska frätas av sår
Men allt det där är skitsnack
och spöken i hjärnan
Jovisst är det jävligt
och visst är det svårt
Men tar man sej en titt
på själva innersta kärnan
så ser man framtidens skepp
och det är vårt

Vi går mot bättre tider…

Jag tar risken att bli kallad
flummare och fåne
när jag säjer att jag ser den varje kväll
Jag syftar då förstås på Vattumannens måne
som ler och säjer:
Öppna alla spjäll
Det blir en jävla kamp
men ni har tiden på er sida
Om hundra år ser allting annorlunda ut
Det som sker är oundvikligt
det ska smärta, det ska svida
Men en vacker dag är helvetet slut

Vi går mot bättre tider…

Låten fanns först på dubbel-LPn ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, 1980). Den finns på en dubbel-CD från 2000 (Rockhead / Parlophone 4989752).

***

I nummer 3 1983 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) fanns en recension av två skivor med Lundell:

2 x Lundell

Ulf Lundells ”Preskriberade romanser 1978-81” (Parlophone 7C 056-35897, distribution EMI/GDC) har, som titeln antyder, karaktär av ”spillskiva”, vilket inte bör tolkas så att den inte skulle vara hörvärd. Tvärt om innehåller den åtskilligt som man gärna lyssnar på. ”Bergets topp”, ”Snart kommer änglarna att landa”, ”God jul (är det nån hemma)”, med drag av tung rythm ’n blues, och den svängiga ”Rosedale Boogie”. Men framför allt tycker jag den här LPn är ett utmärkt exempel på hur mycket Bob Dylan har betytt för Ulf Lundell. Då tänker jag inte bara på att Lundell här gör Dylans ”Precis som en kvinna” utan också på det dylanska munspelet i ”Det var en man som stal en dröm”, på den dylanska sångstilen i ”Sista porten” och på den dylanska poesin (mycket fin förresten) i ”Död”.

* En insändarskribent i Expressen har – helt korrekt, tror jag – spårat ”Hör hur västanvinden susar / se hur härligt majsol ler” i Ulf Lundells ”Öppna landskap” på senaste LPn ”Kär och galen” (EMI 7C 062-35970, distribution GDC). Andra har gjort den heller inte obefogade jämförelsen med Evert Taube. Men det vore löjligt och orättvist att försöka göra Lundell till epigon; han är en självständig och originell konstnär både i sin diktning och i sitt musikskrivande. En annan sak är att han bygger på existerande traditioner och strömningar – minns att även Taube imiterade, lånade och slog mot andras klangbottnar i sin egen visdiktning. ”Öppna landskap” är en mycket bra ny Ulf Lundell-låt. Den här LPn rymmer också åtskilligt annat som kommer att stå sig: titellåten ”Kär och galen” och rocklåten ”Aldrig nånsin din clown” till exempel. Annars tycker jag att ”Kär och galen” är en LP som ovanligt tydligt illustrerar den spänning mellan borgerlighetens goda liv (inte ironiskt menat!) och den anarkistiska friheten som finns hos den medelålders Lundell.

Det här kan man studera i låtar som den sommarbesjungande och ganska idylliska ”Öppna landskap”, i ”Laglös”, ”I dina slutna rum” (”Du är fri att följa vinden vart den vänder / är kläderna du bär för trånga, byt!”, i ”När jag kysser havet” (som direkt diskuterar borgerlig medelklasstillvaro-ungdomsrevolt) och ”Vid din grind igen”:

Vem täpper till din trut
och vem tejpar för dina ögon?
Vem håller dej i schack
dag och natt året om?

Melodikrysset nr 27 2007

I går klippte jag vår väldiga gräsmatta. I natt slog vädret om, och det har regnat av och till. Så gräset växer upp igen kan tänka.

Men skämt å sido: Öregrund har haft mycket sol, så trädgården behöver verkligen det här regnet. Det gäller inte minst min nyrestaurerade rabatt, där jag har satt en mängd nya blommor.

Mig skulle inte det mest gassande solsken locka bort från Melodikrysset, men onekligen känns det lättare att sitta inne vid radion en gråmulen och regnig dag som den här.

Veckans melodikryss tyckte jag hörde till de lättare. Men sånt kan ju variera, beroende på vad man råkar kunna.

Egentligen var det bara ett par frågor jag behövde googla lite på.

Filmen ”Breakfast on Pluto” har jag inte sett, men jag har hört Bobby Goldsboros ”Honey”. Genom att googla fick jag reda på att Stikkan Anderssons svenska översättning, den som Björn Ulvaeus spelade in, heter ”Raring”. Fast jag hade redan, innan jag började googla, av ledbokstäverna förstått att det efterlysta svaret skulle bli pluralen raringar.

Av ledbokstäverna förstod jag vidare omedelbart att den manliga delen av duon som sjöng schlagerparodin ”Värsta schlagern” var Markoolio. Men vem sjöng han ihop med? Jo, Linda Bengtzing. Hennes sjungande har jag aldrig gett mycket för.

Niklas Strömstedt med ”Oslagbara” klarade jag däremot omedelbart. Och så klart ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”. För att inte tala om Art Garfunkel i ”Let’s Fall in Love”.

Och eftersom jag både känner Lasse Åberg och har sett serien om Trazan Apansson i TV, var det heller inte svårt för mig att komma på att Klasse Möllberg där spelar apa (i två bemärkelser). Här hörde vi Electric Banana Band med ”Kameleont” i Melodifestivalen 2006.

”Simpsons” har jag bara flyktigt tittat på, men jag klarade TV-signaturen ändå.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Eldeman spelade i dag, lite post festum, ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Är ni intresserade av att läsa mer om upphovskvinnan respektive upphovsmannen, kan ni hitta ett och annat ovan under Kulturspegeln.

Äldre, i radio ofta spelade hits brukar vara mitt bord och var det också i dag.

Vi hörde Siw Malmkvist sjunga (på finska) Thore Skogmans ”Bergsprängartango från Gällivare”, som här skulle ge verbet spränga.

Glenn Millers ”In the Mood” har en man i min ålder förstås dansat till.

Och ska man åka jorden runt, har man nytta av en atlas.

Filmen ”Pianot” har jag sett både på bio och på video. Här illustrerades den med ”Big My Secret”.

Och vad passar bättre att avsluta med en grå och regnig dag som denna än Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, vilket här skulle ge verbet droppa.

***

Söker du efter något svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

That’s Entertainment!

Birgitta är i Uppsala och sitter ordförande vid IOGTs/NTOs kongress. Själv jobbade jag i trädgården under sena eftermiddagen, när den värsta middagshettan hade lagt sig: fyllde på jord i den nyrestaurerade rabatten.

Sent på kvällen satte jag mig framför TVn och såg MGM-filmen från 1974 med utdrag ur bolagets bästa dans- och musikfilmer, ”That’s Entertainment!”. Det blev drygt två timmar av suverän underhållning, också – när det främst gäller filmerna från 1950-talet, då jag var tonåring – återseendets glädje.

Självfallet kan innehållet i många av de här filmerna kritiseras utifrån ganska många aspekter: könsroller, verklighetssyn, värderingar. Men Hollywood, i det här fallet MGM, kunde också göra filmer med fullkomligt suveräna sång- och dansnummer. Och vilket yrkeskunnande, vilken dans- eller sångförmåga, vilken utstrålning hos stjärnor som Fred Astaire och Ginger Rogers, Gene Kelly, Mickey Rooney, Judy Garland, Esther Williams, Frank Sinatra, Bing Crosby, Maurice Chevalier, Cyd Charisse, Lena Horne, Jeanette MacDonald, Eleanor Powell, Jimmy Durante, June Allyson, Debbie Reynolds och många, många andra!

Själv tyckte jag att det ibland blev lite för många, dessutom överlastade, dansscener på varann.

Det som gjorde starkast intryck på mig var några solo- respektive parnummer som Fred Astaires och Eleanor Powells steppdans från ”Broadway Melody” från 1940 och, självklart, Gene Kellys klassiska solodansnummer i regnet ”Singin’ in the Rain” från 1952.

That’s entertainment! Och konst!

Jan Hammarlund på Alternativfestivalen i Norrköping 5 juli

Min sjungande vän Jan Hammarlund framträder på Alternativfestivalen i Norrköpings Folkets Park den 5 juli klockan 19.00.

Alternativfestivalen, som pågår i två dagar, 5 och 6 juli, har också i övrigt ett förnämligt program. Pugh Rogefeldt, Dag Vag, Stefan Sundström, Plura och Carla Jonsson, Py Bäckman, Dan Hylander, Mikael Ramel, Lars Demian med flera deltar. Också Sanna Carlstedt, som jag skrev om för ett tag sen.

Det fullständiga programmet hittar du här.

Gisela May sjunger Brecht / Weill

Birgitta och jag har gemensam 70-årsmottagning först den 31 augusti. Men riktigt gamla vänner vet ju när jag har min riktiga födelsedag (19 juni), och flera av dem har därför hörts av med födelsedagshälsningar. Hans O Sjöström, som ni ofta har kunnat läsa här på bloggen, och hans hustru Lill skickade också en present, en mycket välvald sådan för en man med min inriktning.

Jag fick en LP med Gisela May, ”Brecht / Weill” (Eterna 8 25 427, 1966).

Eterna är ett östtyskt skivbolag, som för övrigt har gett ut många mycket bra skivor; jag har ett antal.

Gisela May (född 1924) är en tysk skådespelerska, som bland annat från 1962 (och trettio år framåt) arbetade för Berliner Ensemble, som leddes av Bertolt Brecht. Hon har också spelat in mängder av skivor och även filmer. Den här LPn spelades alltså in relativt kort tid efter det att Gisela Mays samarbete med Brecht hade inletts inom ramen för Berliner Ensemble.

En sak som jag genast slås av, när jag lyssnar på skivan, är att Gisela May, en sjungande skådespelerska, gör mycket större rättvisa åt Brechts och Weills material, än till exempel en operasångerska (åtminstone i normalfallet) skulle ha kunnat göra.

Några ord också om Brecht och Weill.

Bertolt Brecht (1898-1956) var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material. Jag kan här bland annat hänvisa till det jag har skrivit om ”Tolvskillingsoperan” – se Kulturspegeln, Teater. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter).

1933 lämnade Brecht av politiska skäl Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och, alltså, Gisela May.

Kurt Weill (född 1900 i Tyskland, död 3 april 1950 i USA; han var från 1943 amerikansk medborgare) var tonsättare. I den egenskapen samarbetade han under en relativt kort tid, 1927-1930, med Bertolt Brecht. Weills hustru, skådespelerskan Lotte Lenya, hör för övrigt också till dem som har gjort oförglömliga tolkningar av Brechts (och makens) verk.

Eftersom Gisela Mays ovan nämnda Brecht-LP genomgående har musik av Kurt Weill, är det lätt att räkna ut, att de sånger hon framför är skrivna under några korta år med 1930 som slutpunkt. Men vilka verk!

Jag har hört ”Surabaya-Johnny” och ”Bilbao-Song” ett oändligt antal gånger – och jag älskar dem, men varifrån kommer de? Jo, från ”Happy End” (1929). Den är en komedi i tre akter, som genom ämnesval och miljö (gangsters i Chicago) väl kan sägas ha vissa likheter med den vida mer beömda ”Tolvskillingsoperan”. Brecht har skrivit den tillsammans med Elisabeth Hauptmann (som här kallade sig Dorothy Lane), och musiken är alltså av Kurt Weill.

Ytterligare ett samarbete mellan Brecht och Weill var ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” (”Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny”, 1930), en opera där Weill stod för musiken och tillsammans med Brecht skrev librettot. Även här rör vi oss i en krets av skurkar: Tre förrymda sådana, Trinity Moses, Leona Begbick och Fatty the Bookkeeper, hamnar i öknen och beslutar sig för att där bygga en stad, Mahagonny, som erbjuder den som kan betala allt tänkbart i fråga om sprit, spel och sex.

Tre sånger ur ”Mahagonny”, framför allt den berömda ”Alabama-Song”, finns med på LPn med Gisela May.

Hon avslutar med fyra sånger ur det mest berömda Brecht-Weill-verket av alla, ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”) från 1928. Här har Brecht arbetat utifrån en förlaga, John Gays ”Tiggarens opera”. I fallet ”Tolvskillingsoperan” ber jag att få hänvisa till en utförligare artikel under Kulturspegeln, Teater.

Sammantaget vill jag varmt rekommendera Gisela Mays tolkningar av de här nämnda (och även onämnda) styckena. Hennes framföranden präglas av både kraft och elegans, och hon har den skickliga skådespelerskans förmåga att framhäva textens och musikens dramatik utan att för ett ögonblick spela över. Hennes diktion är också utmärkt, vilket kan glädja lyssnare som i likhet med mig har tillräckligt mycket av skoltyskan i behåll.

Melodikrysset nr 26 2007

I dag fick jag kämpa med Melodikrysset.

Det utlöstes av att jag var sent ute med kaffekokningen. Just när jag hade börjat med Melodikrysset, kokade kaffet övet, och inte måttligt heller. Hela spisen var täckt av hett kaffe och kaffesump. Svärande sprang jag mellan Melodikrysset vid radion och spisen, där jag gradvis torkade upp och gjorde rent. Av detta följde att det droppade vatten på papperet där jag antecknade kryssfrågorna.

Och så kom det, mitt under det att jag höll på med detta, en fråga som jag borde ha kunnat lätt som en plätt men för mitt liv inte kom på svaret till. Det var 1950-talsschlagern om damen som är i kyrkan där hennes älskade gifter sig. Jag minns mycket väl melodin, men jag kommer inte på titel och refräng. På slutet lyckades jag dock med hjälp av ledbokstäverna, i båda fallen första och sista bokstaven av tre, komma fram till att de eftersökta orden måste vara jag kom.

Av melodifestivalfrågorna var ”The Worrying Kind” med The Ark lätt. Inte lika lätt (för mig) var det att identifiera Sebastian med ”When the Night Comes Falling” och ”Alexandra” från 1987 med Sound of Music, som bestod av Peter Grönvall, Angelique Widengren och Nanne Nordqvist (senare Grönvall) – jag har googlat.

Prince hör verkligen inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst har jag hört ”Purple Rain”.

Filmmusik brukar jag ha svårt att identifiera, men efter en stund kom jag i alla fall på, att den här spelade musiken kom från ”Stålmannen”.

Resten var däremot inte så svårt för mig.

Sångarna med barnviseklassikern ”Kungens lilla piga” – här tryfferad med Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – var Lasse Åberg och Göran Ringbom. Åberg känner jag personligen, och Ringbom med sitt karaktäristiska gotländska idiom har jag hört live i Visby.

Det damerna rör sig på i ”Flickorna i Småland” är villande mo.

Jag gillar mycket både Jacques Brel och Evabritt Strandberg. Här hörde vi henne sjunga hans ”Marike”.

Veckans Taube var ”Nudistpolka”, som man förstås ska dansa näck.

Klarinettisten Acker Bilk har ett mycket karaktäristiskt spelsätt, och dessutom har naturligtvis en gammal radiot som jag även tidigare hört honom spela ”Stranger on the Shore”.

Den tyska tangon vi hörde har också den fordom spelats mycket i radio. På svenska heter den ”Jag kysser eder hand, madame”.

Och skulle inte en gammal stofil som jag känna igen revyartisten, kuplettsångaren, skådespelaren med mera Sigurd Wallén? Här sjöng han ”Som klippt och skuren för mig”.

Ur ”Spelman på taket” spelades ”Om jag hade pengar”. Det problemet kunde ju till exempel avhjälpas med lön. Men som Anne Ringmann påpekar, kunde ju Tevjes problem också lösas med lån. Vi får väl se, vad den enväldige domaren Eldeman säger.

Slutligen hörde vi Björk sjunga ”Hope”. Hon kommer från Island och har därför, men naturligtvis främst för att hon är en så bra sångerska, belönats med pris av Nordiska rådet. När priset utdelades i Rådhuset i København, satt jag längst fram nedanför scenen, och jag har där följaktligen hört henne sjunga live, till och med på mycket nära håll.

***

På jakt efter svar till någon fråga i allra senaste Melodikrysset? Prova då att antingen gå direkt in på min blogg, http:enn.kokk.se. eller att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Äppelkärnor

Pete Seeger (född 1919) är en av USAs och världens största inom folkmusikgenren. Han komponerar, skriver texter, sjunger och spelar banjo, alternativt tolvsträngad gitarr. Han har i hela sitt vuxna liv varit vänsteraktivist, i dag dessutom en mycket engagerad miljöaktivist. Han har vidare alltid varit fredsaktivist; i år lär han i USA ha lanserats som kandidat till Nobels fredspris.

I folkmusiktidskriften Sing Out! som han var med och grundade 1950, har han regelbundet under signaturen Johnny Appleseed Jr medverkat med kolumnen Appleseeds. Länk till Sing Out! hittar du här.

Större delen av hans skivor gavs ut på Moe Asch’s legendariska bolag Folkways, och samtliga finns fortfarande tillgängliga genom Smithsonian Folkways. Länk till Smithsonian Folkways och därmed till Petes flesta skivor hittar du här.

En av Petes beundrare, advokaten och miljöaktivisten Jim Musselman, grundade 1996, med en bugning åt Pete, skivbolaget Appleseed Recordings. Du hittar en länk dit här.

Musselman har fått den åldrande Seeger, vars röst börjar svikta, att fortsätta att göra en del inspelningar för Appleseed. Dessutom har han gett ut rader av CD, där andra artister sjunger Pete Seegers låtar, både sådana som Pete själv har skrivit och sådana som genom hans framförande är så starkt förknippade med honom, att de upplevs som hans.

Paradexemplet är ”Where Have All the Flowers Gone? The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1024), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome”, vilket ju ledde till Springsteens egen Pete Seeger-CD och till hans världsturné med detta material. Jag ska försöka återkomma till den här CDn, där också bland andra Bonnie Raitt, Jackson Browne, Billy Bragg, Judy Collins, Tom Paxton, Bruce Cockburn, Donovan och Richie Havens medverkar. Plus Pete Seeger själv.

Jag ska, när jag får tid, också skriva om uppföljaren ”If I Had a Song. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1055), med fler bidrag av Pete, Jackson Browne och Billy Bragg samt bidrag av ytterligare artister som Joan Baez, Steve Earle och Arlo Guthrie.

Den tredje CDn i den här serien, Pete Seeger & Friends: ”Seeds. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1072, 2003), är den jag råkar ha helt aktuell; jag har tillsammans med Birgitta under ett par kvällar suttit på glasverandan i Öregrund och åter lyssnat igenom den.

Det rör sig om en dubbel-CD, där Pete själv, oftast ihop med andra artister, sjunger (eller talar) på den första CDn, och där andra artister gör covers (ofta mycket personliga sådana) på den andra.

Det bör sägas på en gång, att inspelningarna med Pete själv inte gör honom full rättvisa. Värmen i rösten finns kvar, men den har inte längre kvar den kraft som också fanns där; vill ni lära känna sångaren Pete Seeger som han var när han var som bäst, bör ni hellre gå till Folkways-skivorna. Men vi, hans gamla fans, lyssnar gärna på honom också nu, då hans kraft har börjat sina.

Och visst är det härligt att höra honom tillsammans med Billy Bragg, Steve Earle, Ani DiFranco och Steave Earle i ”Bring Them Home”, en låt som förstås handlar om irakkriget.

Mycket bra är också ”Maple Syrup Time”, där Pete sjunger tillsammans med Tao Rodriguez-Seeger.

Detsamma gäller ”Take It from Dr. King”, där Pete backas upp av ett helt gäng musiker plus barnkör, och ”Sower of Seeds”, en västafrikansk sång.

En riktig pärla är ”Over the Rainbow”, skriven av Petes gamle och radikale vän Yip Harburg. Harburg är känd bland annat för ”Paper Moon” och den fina sången om depressionskrisen på 1930-talet ”Brother Can You Spare a Dime”, som du kan hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Till pärla görs den här av att Petes båda gamla sångkamrater från The Weavers Ronnie Gilbert och Fred Hellerman medverkar.

Från CD 1 vill jag slutligen nämna ”Sailing Down My Golden River”, där Pete sjunger och spelar akustisk gitarr och, inte minst värd att nämna, hans halvsyster Peggy Seeger spelar banjo.

På covers-CDn, CD 2, kan jag som hyggliga och hörvärda tolkningar nämna John McCutheons ”Mrs. Clara Sullivan’s Letter” med dess komp av gitarr, mandolin, bas och percussion, Jennifer Kimballs, sång, och Tony Trischkas, banjo, ”Jesu, Joy of Man’s Desiring” med musik av Johann Sebastian Bach, Carolyn Hesters ”One Man’s Hands” – jag har med den plus en svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp” – och Peggy Seegers ”Spider’s Web”.

Sist de fyra allra bästa tolkningarna.

Tom Paxton gör en fin version av ”Times A-Getting Hard, Boys”, skriven av de båda Weavers-kumpanerna Pete Seeger och Lee Hays med textlån från Carl Sandburg.

Magpie, det vill säga Greg Artzner, Terry Leonino och Ralph Gordon, är mer än hörvärda i ”Sacco’s Letter to His Son”, med text av Woody Guthrie och musik av Pete Seeger.

Natalie Merchant lyckas väl med Florence Reece’s ”Which Side Are You On?”, en låt som är så starkt förknippad med Pete Seeger, att man gärna tror att han har skrivit den. Även den här sången fanns med i min ”Upp till kamp”. Du hittar den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så det allra bästa sist: Holly Near och Ronnie Gilbert, den senare tillsammans med Pete med i The Weavers, sjunger, ackompanjerade med piano och mandolin samt extra körstämmor, ”Precious Friend”. Redan den här sången gör skivan värd att införskaffa.

Ulf Lundell i Sommar

Årets Sommar inleddes av Ulf Lundell. Jag gillade hans program både vad gäller musiken och det talade innehållet.

Jag har en komplett samling Ulf Lundell-skivor, varav man kan förstå att jag länge, och oftast med gillande, har följt hans musikaliska karriär; jag har också recenserat ganska många av de här skivorna, vilket jag ska försöka återkomma till. Jag är inte riktigt lika tänd på honom som romanförfattare, men jag har skrivit om åtminstone någon av hans böcker.

När det gäller musikurvalet i programmet, slogs jag av att musiken genomgående var starkt rytmisk och melodiös rockmusik. Jag minns på rak arm Bob Dylan (”Lonesome Day Blues”), Cream, Doors, Rolling Stones (”Street Fighting Man”), John Lennon, Van Morrison, Crosby, Stills, Nash & Young, Bruce Springsteen (med John Lee Hookers ”Boom, Boom, Boom”) och Beatles (”All You Need Is Love”), allesamman artister som både Ulf Lundells generation och min en bit äldre men också rockförgiftade är väl förtrogna med. Jag noterade också att han spelade Mavis Staples, på vars konsert på Berns jag ska gå tillsammans med Anna; jag fick en biljett i 70-årspresent.

Det här var kul att höra, men egentligen var det Ulf Lundell sa ännu mer hörvärt. Givetvis hans borrande i minnets 1960-tal, med tonvikt på 1967. Men också det han sa om politik, och då tänker jag på det han sa om dagens politik.

Att Ulf Lundell är en politisk artist, en artist med hjärtat åt vänster, har jag flera gånger noterat, när jag har skrivit om hans skivor; jag har mycket riktigt spelat några av hans låtar som inslag i de skivprogram med politisk musik jag då och då gör.

Lundell har sitt hjärta i det folkhem hans föräldrar byggde, och han gav också uttryck för detta i det här sommarprogrammet. Han gick till och med med på att man gärna får kalla honom nostalgiker. Själv vill jag kalla honom klarsynt; jag skäms för egen del inte ett ögonblick för att tillstå, att mina egna politiska ideal finns många årtionden tillbaka. Var blev ni av, ljuva drömmar?

Lundell gav i anslutning till detta också uttryck för underbart svart humor: När nu alla beprövade politiska värderingar tycks vara möjliga att byta ut och när nu Moderata samlingspartiet har gjort succé som det nya arbetarpartiet, kanske nästa steg blir att Arbetarepartiet träder fram som de nya moderaterna?

Melodikrysset nr 25 2007

Midsommarafton blev tydligen våt, i bokstavlig bemärkelse, på många håll i landet. Här i Öregrund har midsommarvädret varit perfekt: sol över trädgårdens blomsterprakt, en lätt vind som har fått flaggan att fladdra.

Vår midsommarafton blev lik sina föregångare. Till lunch sill och potatis med Pilsner Urquel och ett par små av Birgitta hemkryddade snapsar. Till middag rester av min 70-årslunch: rostbiff, hemgjord potatissallad och tre sorters hemgjord majonnäs (naturell, senap, vitlök). Och så jordgubbar med vispgrädde och Canderel; jag är ju diabetiker.

Klockan fem, alltså före middagen, var det traditionell samling kring midsommarstången vid Hembygdsgården. Valö spelmanslag spelade och ledde sånglekarna. Det var mer folk än vanligt – det vackra vädret gjorde väl sitt till. Det var massor av åskådare också ute på gatan; somliga satt på kyrkogårdsmuren och mängder hade hittat en bra utsiktsplats på berget upp mot klockstapeln.

Efteråt gick vi vår traditionella midsommaraftonspromenad runt Öregrund. Konstaterade, lite sorgset, att Klockargårdens fina sommarrestaurang inte tycks vara i drift den här sommaren. På bryggan nere i hamnen berömde Birgitta ägaren till en verkligen fin träbåt – varvid denne genast kontrade med att, lite i efterskott, gratulera mig på 70-årsdagen. Många tycks ha läst den artikel om mig som Upsala Nya Tidning med anledning av födelsedagen publicerade den 19 juni.

Vädret i dag, på midsommardagen, är lite disigare, men det regnar inte. Födelsedagsbuketterna är fortfarande fina, konstaterar jag där jag sitter vid frukostbordet och laddar upp för Melodikrysset med några koppar nykokt rykande hett och aromatiskt kaffe. Jo, just kokkaffe!

Men över till själva krysset.

***

Eldeman aviserade, att det bitvis skulle bli svårt i dag. Jag kan hålla med, men för egen del hade jag riktiga problem bara med en fråga – den klarade jag bara med hjälp av Google. Det skånska ”kultbandet” Agaton band, de med ”Vackra ben”, har jag nog aldrig någonsin hört, och då är det inte lätt att komma på vilka som sjunger.

Patrik Isaksson med ”Vi mot dom” (”Så låt mig vagga dig, låt mig lindra ditt hjärtas kval”) klarade jag då lättare.

Jag kan tänka mig, att andra kan ha haft problem med att identifiera Stina Nordenstam, hon med ”Reason to Believe” och CDn ”Memories of Colour”; hennes blandning av jazz, rock och experimentell musik hör ju inte till det alla lyssnar på, men i mina skivhyllor finns hon.

Filmfrågorna brukar jag ibland ha svårigheter med, men den här gången var de inte alltför svåra. Den engelska långfilmen från 1985 som delvis utspelar sig i Florens och som här illustrerades med sång av Kiri de Kanawa, heter ”Ett rum med utsikt”. Jag har sett den, och jag har också den roman av E M Forster, som filmen bygger på. Woody Allen hör till mina favoritregissörer, och här hörde vi Alan Alda sjunga ”Looking at You” ur ”Everyone Says I Love You”; i den medverkar utöver Alda också Goldie Hawn och så förstås Woody Allen själv.

Ännu lättare var det att känna igen Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, ledmotivet i Tage Danielssons suveräna film med samma namn. Visste ni förresten, att filmen är inspelad på ön Högdusen här ute i Öregrunds skärgård?

De tre barnanknutna frågorna var heller inte svåra. Vi kan börja med filmmusiken: Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt” ur Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun”. Det är inte bara i sällskap med lille Viggo jag har sett den; även om jag föredrar H C Andersen, har jag för egen maskin sett många avsnitt i Disneydags. Vi hörde vidare signaturmelodin till Staffan Westerbergs omdiskuterade, vilket är obegripligt för mig, TV-serie ”Vilse i pannkakan”. Och så hörde vi Lill Lindfors sjunga ”Varför och varför” med musik av Georg Riedel och text av Astrid Lindgren, vars efternamn ju innehåller ett djur, ren.

Som gammal (numera 70-årig) radiolyssnare har jag förstås många gånger hört Russ Conway spela ”Lesson One”, på svenska kallad ”Kalle Johansson”. Och vet att det han spelade var spikpiano.

Mästaren bland clowner, Grock (det vill säga schweizaren Charles Adrian Wettach), som här spelade saxofon, är förstås också bekant för en man i min ålder.

Och så har jag sparat det somrigaste i midsommarkrysset till allra sist. Vi hörde Evert Taubes ”Huldas Karin” med duon Öbarna. Jag kan berätta att Öbarna består av Eva Jarnedal och Jan Magnarsson och att Eva är dotter till Huldas Karin, som på riktigt hette Karin Jarnedal och bodde på Ängön i Bohusläns skärgård. Jag kan vidare berätta att Öbarna på 1970-talet ofta, och av övertygelse, valturnerade för socialdemokraterna; vi intervjuade dem om detta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag har också recenserat skivor av dem i AiP. De är mycket bra!

***

Letar du efter ett svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Musikalisk safari

Vi blev mycket tidigt intresserade av afrikansk, inte minst sydafrikansk musik, fick skivor av både afrikanska och svenska vänner; Birgitta, som i tur och ordning arbetade på Nordiska Afrikainstitutet och Dag Hammarskjöld-fonden, båda i Uppsala, samt på SIDA skaffade sen undan för undan nya skivor till samlingen, när hon reste i olika afrikanska länder. Det senare fortsatte hon med också under åren som minister och talman.

Framför allt under åren på Dag Hammarskjöldfonden tog Birgitta regelbundet hem hela seminarier med afrikanska och andra deltagare för social evenings; också våra svenska vänner deltog. Heta afrikanska grytor serverades, och kvällarna ändade alltid med dans till afrikansk och ibland karibisk musik. Damernas sylvassa klackar satte djupa märken i parketten i vardagsrummet där radiogrammofonen stod – det ändade i att vi var tvungna att slipa och lackera om golvet.

Bland det som regelmässigt spelades vid danserna var en LP med sydafrikansk dansmusik, ”Something New From Africa”. På den finns mycket jazzinfluerad township-dansmusik, ofta spelad bland annat på en enkel bleckflöjt, kwela. Och på den finns också några tidiga nummer med Miriam Makeba som refrängsångerska.

När Birgitta nyligen var i Malawi, mellanlandade hon på hemvägen i Johannesburg och handlade förstås då med sig några sydafrikanska CD.

En av dem, en dubbel-CD, heter ”African Musical Safari” (Gallo GSP CDREDD 684, 2005) och innehåller ett brett och bra urval av sydafrikansk populärmusik. Miriam Makeba finns förstås med (med sin berömda ”The Click Song”). På den första CDn finns också ”Nkosi Sikilele l’Afrika / Shosholoza” med Ladysmith Black Mambazo; nationalsången ”Nkosi Sikilele l’Afrika” återkommer sen på CD nummer två, då med Imilonji Kantu Koral Society”. Och ”Mbube” (”Lejonet”) av Solomon Linda (i Pete Seegers amerikanska version ”Wimoweh”) finns förstås med, i en bra version med Mahotella Queens.

Men tonvikten ligger på nutidens även i det sydafrikanska fallet ofta popinfluerade musik. Samtidigt är det påfallande, att sydafrikansk populärmusik fortfarande så ofta är jazzinfluerad. Och kwela-flöjterna har ingalunda försvunnit.

Jag kan för lite om de enskilda artisterna och grupperna för att kunna göra mer fullödiga presentationer än de som går att göra med hjälp av enstaka låtar plus konvoluttexterna. Jag nämner detta också för att jag känner behov av att uttrycka missnöje över att praktiskt taget inget av den här musiken – hur bra den än är – finns att få tag på i svenska skivaffärer och inte heller spelas i svensk radio. Som framgår av konvoluttexterna har flera av artisterna och låtarna på den här dubbel-CDn ändå varit populära i Storbritannien.

Jag nöjer mig med att nämna några personliga favoriter.

”Mama Tambu’s Wedding” med Ipi Ntombi Cast with Margaret Singana svänger som fan. Hörvärd är även ”The Warrior” med samma konstellation.

Mango Grooves ”Pennywhistle” fyller mig med afronostalgi. Här spelas kwela-flöjt!

”Imbizo” med Phuzekhemisi är en traditionell sång från Durban, på zulu.

Ladysmith Black Mambazo åstadkommer snygg stämsång i ”Homeless”.

”Abasebenzi” (”Arbetare”) med Nhanhla Jili är skitbra dansmusik.

Afrorock bjuder P J Powers & Hotline på i ”Wozani” (”Kom allihop”).

Och township jazz (till och med med ansats till bopsång) bjuder African Jazz Pioneers och Dolly Rathebe på i ”Meadowlands”.

Värda att nämna är också Soul Brothers (David Masando, Moses Ngwenya med flera), kompade bland annat med hammondorgel, med ”Isithothobala”.

Ytterligare en mycket bra låt är ”Paradise Road” med Joy.

Vad för slags musik ”Village Bump” med West Nkosi är hörs nästan på namnet.

Och sista låten på CD två, ”Mmalo” (”Vi” = afrikanska kvinnor) med Bayete utgör en snygg avslutning.