Dan Fägerquist sjunger Vladimir Vysotskij

Vladimir Vysotskij (1938-1980) hör till mina ryska favoriter. Egentligen minns jag inte, hur jag först kom i kontakt med hans sånger. Kanske fungerade Bulat Okudzjava som en länk: honom läste jag redan 1960 i svensk översättning, och jag vet att han betydde mycket för Vysotskijs utveckling.

Vysotskij var skådespelare, allt mer känd och älskad på olika scener i Moskva, framför allt då Tagankateatern, senare också på film och i TV.

Men i det här sammanhanget intresserar vi oss mest för Vysotskij i hans egenskap av visdiktare och vissångare. Jag kan inte ryska men har läst och hört en rad av hans texter översatta till svenska och vet alltså, att de är av mycket betydande litterär kvalitet: poetiska, allegoriska (till exempel ”Vargjakten”), ibland politiska, ofta med hisnande brytningar mellan olika element. Vysotskij-kännarna och översättarna Carsten och Ola Palmaer har berättat om hur han tidigt knöt an till tjuvsångerna med rötter från tsartiden, senare sångerna från lägren i Sibirien. Över huvud taget rörde sig många av hans sångtexter, berättar de båda Palmaer, ganska mycket om samhällets och mänsklighetens mörkare sidor som krig, död, sinnessjukhus och alkoholistanstalter – Vysotskij drack förresten en hel del vodka själv, vilket med tiden gjorde hans röst hesare. Men, för att fottsätta att åberopa Carsten och Ola Palmaer, också om idrottsmän, hästar, kvinnors ögon och städer som Odessa.

Mycket av det han skrev och sjöng in spreds till att börja med på kassettband. Vysotskij var utan tvekan en dissident – men han balanserade ofta skickligt på censurens vassa knivsegg. Följaktligen fanns han också tillgänglig på LP-skivor.

Och efter hans död tycks spärrarna till slut helt ha släppt. I min ägo har jag fem LP med Vysotskijs sånger, utgivna i Sovjetunionen 1987 och av mig inköpta i Moskva 1989; det vismaterial skivorna innehåller tycks Vysotskij ursprungligen ha sjungit in 1967, 1971 samt 1972.

Jag behärskar alltså inte ryska, men jag har fascinerad lyssnat mig igenom de här skivorna: noterat hesheten i rösten, den sensualism han utstrålar, lagt märke till hur han totalt nonchalerar hur många stavelser det, med hänsyn till melodin, borde kunna gå in på en versrad. Vysotskijs sätt att framföra sina visor är ofta kraftfullt och dramtiskt men ibland också präglat av känslans vemod. I känsloläge ligger han mycket nära blues – men det är inte blues han sjunger; hans sånger är omisskännligt ryska.

Med tanke på detta och på att Vysotskij definitivt hör hemma i den sång- och musiksfär som jag har en stor samling skivor och sångböcker från, är jag närmast förbluffad över att där – när det gäller Vysotskij på svenska – finns oförlåtliga luckor.

Jag såg aldrig Fria Pros föreställning ”Sånger av Vysotskij” för tjugo år sedan, inte heller när den nyligen (2007) gick upp igen. Och jag saknar deras skiva ”Sånger av Vysotskij” (CBS 4504851, 1987).

Eftersom jag också saknar sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten. 48 sånger av Vysotskij i tolkning av Carsten och Ola Palmaer” och eftersom med den följer Fria Pros CD, nu med bonusmaterial, har jag på webben beställt den från Karneval förlag.

Att Stefan Ringbom år 2003 gav ut CDn ”När du och jag möttes. Stefan Ringbom sjunger Vladimir Vysotskij” (SpareTimeRecords, distribution YTF(r) i samarbete med Sony/BMG) hade skam till sägandes helt undgått mig. Men jag har provlyssnat på Stefans hemsida, och jag ska jag försöka skaffa CDn genom beställning i en skivaffär.

Däremot har jag hört Dan Fägerquist sjunga Vladimir Vysotskij på svenska. Jag beställde vid ett tillfälle, jag tror efter en notis eller annons i någon vänsterpartianknuten tidskrift, CDn ”Sånger av Vysotskij” med Dan Fägerquist & Eldsjäl (Rosanna Röst RRCD 0003, 2000) och fann den, trots några invändningar, mycket hörbar.

När Dan Fägerquist i går kväll – 12 november 2007 – skulle framträda med sitt turnéprogram med sånger av Vysotskij på Reginateatern här i Uppsala, beslöt jag mig alltså för att tillsammans med Birgitta gå dit. Det var helt fullsatt på Reginas café en trappa upp, och i publiken ingick, förutom många unga, också både folk från Ordfront och den gamle (s)-veteranen Aldes Andersson. Fägerquist fick god publikkontakt, och jag slogs av att han här, utan annat komp än sin egen gitarr, mer än på skivan lyckades prestera en utlevelse i Vysotskijs anda: där fanns både dramatiken och dragningarna på stavelserna. (Jag gillar dessutom hans västkustska å-aktiga långa an; han lär visst vara från Uddevalla.) Till det jag kände igen från hans första Vysotskij-CD – det finns en till; se nedan – fanns ”Den döde” (råare och burleskare framförd på Regina än på skivan), ”Klippklättrerskan” och ”På sjukhuset” (också den råare och med mer humor i liveversionen).

Det kan vara dags att ge ett smakprov på Vysotskijs sångskrivande, i det aktuella fallet (liksom i övrigt på CDn) i svensk tolkning av bröderna Carsten och Ola Palmaer:

Bodaibo

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer

Om du saknar mig har jag rest min väg.
Vi ses aldrig mer, för du förstår
de har skickat mig på en semestertripp
sju år österut till Bodaibo.

Gråt inte över mig, vänta inte på mig,
säg ingenting till min mor!
Jag ger fan i allt, jag gör nytta här,
bryter guldmalm ur vår fosterjord.

Vägen har tatt slut, rälsen har tatt slut,
bara horisonten lyser kall och blå.
Jag skulle gråta om jag kunde gråta, men
alla tårar har tatt slut i Bodaibo.

Du får inte längta, du får inte vänta,
du får inte tänka på din vän.
Skaffa dig en annan, jag ska be till Gud
att jag aldrig ser dig igen.

Frisk luft och motion får vi i vår zon!
Arbete ger hälsa och hälsan tiger still.
När jag är i baracken bara sover jag
för att glömma att du finns till.

Mitt hjärta ylar som en piskad hund,
runtomkring mig är luften bara blå, blå, blå…
Jag har sjuhundra mil till min älskade.
Jag har sju blåa år i Bodaibo.

Hos Vysotskij finns ofta en sorgsen resignation, också inför döden; här en strof ur ”Den döde”:

”Hur man än springer så går de förbi en,
alla bär märket i pannan idag.
Alla är ängsliga som är i livet
bara den döde är trygg i sin grav.
Han kan ha enskild grav eller gemensam,
han klagar aldrig på kost och logi.
Han är ju varken beträngd eller ensam,
han är förnöjsam och inte som vi.”

Det händer att Dan Fägerquist gör avvikelser från bröderna Palmaers översättningar, vilket enligt CD-mappen har skett med deras tillåtelse. Oftast handlar det om småsaker, och även jag anser, att en sångare måste få göra sådana personliga avvikelser.

Men i ett fall, den allegoriska ”Vargjakten”, ställer jag mig undrande, så undrande att jag börjar fundera över om avvikelserna kan ha att göra med att Dan Fägerquist har framträtt på (v)-möte tillsammans med Lars Ohly. Jag ska förklara.

Översättarna, Carsten och Ola Palmaer, har gett bakgrunden: i äldre tider omringades de vargar man jagade med vargfanor, tygskynken som målades med ansikten så hemska, att vargarna inte tordes bryta sig ur ringen av skjutklara jägare. De återberättar också historien om hur Vysotskij – liksom alla utsatt för censur – på darrande ben går till ”makthavarens kontor” för att motta domen om ”Vargjakten” – han hade nämligen i sin sång låtit de skräckinjagande vargfanorna bli röda fanor. Men ministern låter inte häkta honom utan häller upp ett glas och säger:

– Men det handlar ju om mig, om oss alla. Varför talar ni om vargar?

I Fägerquists version är de röda fanorna bortopererade. Jag har inte hans text i utskrift, men här är i alla fall Carsten och Ola Palmaers så vitt jag förstår texttrogna svenska text:

Vargjakten

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer.

Strupen brinner. Jag springer, springer,
men idag är allt som igår.
De har oss i fällan, de har oss i fällan.
Vi springer i cirkel, i blodiga spår.
De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, ny ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll,
och ingen darrar på handen idag.
De stänger vår frihet med röda flaggor,
de känner vargarna och vargarnas lag,
de vet att vi alltid följer flocken,
att när vi var ungar och mor gav oss di,
så fick vi i oss med modersmjölken
att röda flaggor går ingen förbi!

De skjuter vargar…

Våra ben är snabba och käftarna starka,
så svara mig ledarvarg, svara mig du,
varför låter vi oss hetsas och slaktas,
varför lyder vi flockens tabu?
Vi kan inte, får inte bryta mot lagen.
Min stund är inne. Jag blundar när
han som ska bli mitt öde
ler och lyfter sitt blanka gevär.

De skjuter vargar…

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarnas förvånade tjut,
och strupen brinner, jag springer, jag springer,
men allt är inte idag som igår.
Jag var i fällan men bröt mig ur den,
och utan byte får jägarna stå.

De skjuter vargar…

Musikaliskt beladsagas Dan Fägerquist på CDn av Eldsjäl, det vill säga Mattias Bäckman, fiol. mandolin och kör, Mats Grahn, gitarr, dragspel, tramporgel och kör, samt Johanna Dahl, cello. Dessutom medverkar gästmusiker. Det är inget fel på dem, absolut inte – men kanske bidrar den här musikaliska inramningen plus studiomiljön till att CDn blir tamare än Dan Fägerqvist solo på scen.

Jag får en känsla av att Dan Fägerquist själv håller med mig. När jag kort talar med honom i Reginas bar, där man säljer hans båda Vysotskij-skivor, och förklarar, att jag redan har den första men tänker köpa den andra, som är en live-platta, säger han, att den är bättre än den första.

Den heter ”Fägerquist sjunger sånger av Vysotskij Live på Mosebacke” (Meteor MCD 0411, 2004).

Även i det här fallet kompas Fägerquist av Eldsjäl, men liveupptagningen gör, att hans sång blir mer dominerande. Också mer levande: teatralisk (i Vysotskijs anda), ibland också hes som hos Vysotskij. Eftersom hälften av låtarna också fanns på föregående skiva, är det lätt att jämföra – och live-CDn från Mosebacke är, precis som Fägerquist själv tydligen tycker, bättre.

Även i det här fallet är de flesta svenska texterna skrivna av bröderna Palmaer, men den här gången är textförfattarna flera; vi fick förresten höra några exempel vid konserten på Regina. Ett exempel är ”Den sentimentale boxaren”, en hårtslående sak signerad Per Warmin och Dan Fägerquist. Jag gillade också den roliga texten om Leonardo da Vinci och Mona Lisa, ”Kärlek på medeltiden”, signerad Gleb Meyler.

Också den här CDn innehåller dess värre en liten men betydelsefull förvanskning av en vysotskijtext, ”Marseille”, i den svenska tolkning den har fått av Carsten och Ola Palmaer. Den handlar om en ryss som en spion, med locktoner om det soliga Marseille, försöker förmå att lämna upplysningar om en sovjetisk fabrik. Sångens hjälte anmäler spionen till polisen – men belönas, för säkerhets kull, med att själv bli häktad, på vilket följer ”en enkel till Kolyma”. I Dan Fägerquists tappning hamnar han visserligen också bakom lås och bom. Men den som vet något om Kolyma inser ju, att Fägerquist därmed har beviljat vår sorglige hjälte strafflindring.

Ett dockhem på Uppsala stadsteater

Det är ibsenboom på teatrarna just nu. ”Ett dockhem” hade till exempel samtidig premiär i Uppsala och Stockholm nu i lördags.

Henrik Ibsen (1828-1906) fick jag förstås bekanta mig med redan under mina år på gymnasiets latinlinje under 1950-talet. Och naturligtvis blev jag som ung och radikal gymnasist berörd av det krav på helhet, som fanns i hans ”Brand” (1866): ”Det, som du er, vær fuldt og helt / og ikke stykkevis og delt”.

När jag kom till Uppsala 1959, blev mitt första ämne nordiska språk. I kursen ingick bland annat norsk litteratur och litteraturhistoria. Jag köpte och läste (på norska) då bland annat Ibsens dramer ”Samfunnets støtter” (1877), ”Ett dukkehjem” (1879) och ”Villanden” (1884). Och självfallet har jag senare sett till exempel ”Peer Gynt” (1867) på teatern.

Titeln ”Ett dukkehjem” – på svenska ”Ett dockhem” – leder omedelbart tanken till ett av dramats bärande temata: kritiken av det borgerliga hemmet och livet med deras inriktning på konvenans, yta och social status. Men ”Ett dockhem” innehåller också element, som gör Ibsen till en, om än motvillig, feminist. Nej, Ibsen var knappast någon förkämpe för kvinnosaken eller lika sociala och politiska rättigheter för de båda könen. Men i flera av hans dramer – ”Ett dukkehjem”, ”Fruen fra havet” (1888), ”Samfunnets støtter” och ”Gengangere” (1881) – finns intressanta kvinnoporträtt: kvinnorna blir individer med egen vilja. I min gamla norska litteraturhistoria, Harald Beyers ”Norsk litteraturhistorie”, lyfter författaren fram dels en mening ur Ibsens eget förord till ”Ett dukkehjem”, ”En kvinde kan ikke være sig selv i nutidens samfund”, dels en av huvudfigurens, Noras, repliker: ”Jeg må se at komme efter, hvem der har ret, samfundet eller jeg”.

Ett bärande budskap i ”Ett dockhem” och över huvud taget i hans ”samfunnsdramaer” är alltså att individen kan och ska sätta sig upp mot den rådande samhällsmoralen, när den blir till en tvångströja. Det här gäller män så väl som kvinnor, men Ibsen tycks ha ansett, att just kvinnorna – därav de här starka kvinnorollerna – var mindre bundna av sådant som position och karriär och således hade lättare att ta till sig kravet att få vara sig själv.

Men oavsett hur Ibsen själv resonerade, uppfattades till exempel ”Ett dockhem” både då och senare som ett bidrag till kampen för kvinnornas frigörelse också i politisk och social mening.

Följaktligen: när Uppsala stadsteater nu i Åsa Melldahls regi spelar ”Ett dockhem” som ett nutiddrama, uppfattas pjäsen, som ju enligt Ibsens egen mening främst var en människoskildring med individualistiska förtecken, av publiken – med rätta – också som ett inlägg i en feministisk debatt.

Likväl finns i det som är dramats sprängpunkt två ganska väsensskilda förhållningssätt hos styckets gifta par: Han – advokat Torvald Helmer (Henrik Norlén) – omfattar, dessutom på ett blint och egenrättfärdigt sätt, den rådande samhällsmoralen och, när det gäller den egna familjen, dockhemsidealet. Som chef på den lokala banken är han därför beredd att ställa en anställd, Krogstad (Johan H:son Kjellgren), på bar backe; Krogstad har begått en oegentlighet. Krogstad har dock kunskap om något som han brukar i utpressningssyfte gent emot Torvalds hustru Nora: Nora (Julia Marko-Nord) har förfalskat sin fars namnteckning efter det att han i själva verket redan hade dött. Hon är alltså också förfalskare – men Ibsen ställer henne i kontrast mot den dömande och stelt lagföljande Torvald: Nora gjorde sitt felsteg i ett ögonblick då familjen behövde pengar, och – märk väl – hon gjorde det av kärlek till Torvald.

Till det som bidrar till att göra ”Ett dockhem” till ett så levande och nervfyllt drama hör också ett par sidokaraktärer: Kristine Linde (Sofia Rönnegård), en gammal vän till Nora som Nora försöker ordna ett jobb åt på makens bank – vilket alltså underlättar för den senare att sparka Krogstad, vilket ju Nora – av skäl som framgår ovan – är livrädd för. Där finns också vännen i familjen Rank (Douglas Johansson), som slår sina lovar kring Nora.

Uppsala stadsteater spelar alltså detta 128 år gamla drama, som om det vore skrivet nu. Detta accentueras i scenbilden, en gillestuga; scenografin är av Bengt Gomér – fast jag förstår inte riktigt vitsen med alla stolarna i rad. Kostymtecknaren Erika Magnusson har försett de agerande med moderna, till och med utmanande moderna kläder. Och musiken i föreställningen är lånad från Elvis Presley, Dolly Parton, Harry Belafonte, Carola, Håkan Hagergård, José Feliciano, Cyndee Peters och Kikki Danielsson. Och det fungerar: även dagens publik känner igen sig i de borgerliga livsmönster Ibsen kritiserade för så länge sedan.

Uppsalauppsättningen håller hela vägen, men andra delen, efter pausen, hade – kanske helt begripligt – mer nerv; under första delen är Nora fortfarande dockhems-Nora, som pladdrar med väninnan Kristine, julstökar i det borgerliga hemmet, gullar med maken och annat sådant. Men sen tar det alltså fyr! Och så slutar det med en mycket gripande scen, Noras sorti ut i den svarta vinternatten, med snöfall och allt.

Skådespelarna gör genomgående bra prestationer, men Julia Marko-Nords rollgestaltning av Nora är mycket fin.

Dessutom vill jag särskilt nämna en statistroll, Elisabeth Hellströms barnflicka. Med bara mimik och kroppsspråk lyckas hon ge sin ganska lilla roll minnesvärd karaktär.

* * *

Före föreställninen hade Stadsteatern bjudit mig och Birgitta samt ett antal andra personer ur Uppsalas kulturliv till mottagning med lite glögg och vitt vin. Vi hälsades välkomna av nye teaterchefen Linus Tunström, och Birgitta fick då tillfälle att berätta om hur hon hade upplevt ”Juloratoriet”, som hon alldeles nyligen – som 70-årspresent – såg på Stockholms stadsteater tillsammans med dottern Anna. Hon berättade också om sin läsning av Göran Tunströms (far till Linus) roman – Birgitta är en mycket hängiven Tunström-läsare. Dessutom återsåg Birgitta vid det här tillfället Linus Tunströms mor, konstnären Lena Cronqvist, som hon (Birgitta alltså) under sin talmanstid införskaffade verk av till riksdagens fina samling konst av kvinnliga konstnärer; de här verken finns utställda på en av bryggorna mellan riksdagens huskroppar. Själv berättade jag för Linus Tunström att vi för kort tid sen befann oss i salar vägg i vägg i Missionskyrkan: han var där för att tala om teater, medan jag var på Ordfronts möte med Åsa Linderborg och Doris Dahlin.

Uppsalas kulturliv är intensivt, men evenemangen och kulturinstitutionerna ändå så sammanträngda, att de som deltar i det lokala kulturlivet ofta stöter på varann och också lär känna varann, om de inte redan tidigare gjorde det. Vid den här samlingen på Stadsteatern satte vi oss alltså vid det bord där Elsie Johansson redan satt; Elsie berättade för mig, att hennes sommarstugesökande inte hade ändat i Öregrund, vilket hon vid ett tidigare tillfälle var inne på, utan i en uppländsk bruksbygd lite längre norrut. I salongen hade vi till vänster om oss Sigrid Kahle och till höger om oss Regina-chefen Paul Kessel.

Honom lär jag se i kväll igen. Då ska Birgitta och jag gå på Regina för att höra Dan Fägerquist framföra sånger av Vysotskij.

Fars dag

Ända sen barnen var små, har vi firat både mors dag och fars dag. Det har Birgitta och jag fortsatt med också efter det att barnen för länge sedan har flyttat hemifrån. Till det som starkt bidrog till att jag en gång i världen föll för just Birgitta hörde att jag insåg att det var just henne jag ville ha som mamma till mina barn. Ett långt liv tillsammans har sedan visat att jag valde alldeles rätt.

I år hade jag totalt glömt bort att det var fars dag på söndag.

I lördags var vi på premiär på Upsala stadsteater, på Henrik Ibsens ”Ett dockhem” som spelades i en helt nutida skepnad – jag återkommer till den här intressanta uppsättningen. Efter hemkomsten hade Birgitta förberett teatersupé hemma, och när hon serverade den – rostbiff med tillbehör – minns jag att jag blev lite förbryllad över att det inte föreföll vara det hon nyss hade donat med i köket.

På söndag morgon stultade jag på mina onda ben ut i köket – och blev genast tillbakamotad av Birgitta, som stod vid arbetsbänken och ordnade med någonting. Först då gick det upp ett ljus: Det är ju fars dag! Så jag kröp ner i sängen igen och väntade.

Och så kom då Birgitta med kram och presenter: Arto Paasilinnas senaste, ”Domedagen gryr”, Tom Alandhs film ”Cornelis” på DVD och biljetter för två till den stora folkmusikgalan i Musikens hus lördagen den 29 mars 2008.

Det ska bli hemskt roligt att gå på den här galan. Galan kretsar kring gruppen Väsen och musiker den har mött på festivaler runt om i världen. Från USA kommer mandolinspelaren Mike Marshall, som med Darol Anger på fiol har utvecklat bluegrasstraditionen med influenser från jazz och latinamerikansk musik och som bland annat har spelat med Dolly Parton. Från Brasilien kommer den unga stjärnan Hamilton de Holanda, som spelar ett mandolinliknande instrument i brasiliansk tradition. Och från Dalarna kommer folksångerskan Lena Willemark, kvällens konferencier som även kommer att spela och sjunga.

Sen blev det, helt i enlighet med vår familjetradition, smörgåstårta vid köksbordet – det var den Birgitta hade hemlat med före teatersupén i går kväll. På bordet stod också en amaryllis, som snart ska blomma i rött till fars och även mors glädje. Och så brann där ett ljus, som fördrev novembermörkret så där som annars bara sker i Mumindalen.

* * *

Barnen hörs förstås också av.

Först i raden är Kerstin. Hon lovar komma över under eftermiddagen; Viggo har blivit hembjuden till sin dagisbästis Jakob, som bor i kvarteret bredvid vårt, och i samband med det vill hon titta in till sin pappa på fars dag.

Sen ringer Matti. Han berättar bland annat, att han har rustat upp en av de gitarrer han ärvde efter min döde bror Matti. Med den har han gjort ett par gitarrpålägg på ett par låtar av och med Gabriel Munck. Så kanske hamnar Stor-Mattis gitarr till slut, efter hans egen död, på skiva!

Kerstin kommer och hälsar på, inte med Viggo utan med lilla Klara. Viggo har hämtats upp av pappa Bo (också han firad i morse med en blombukett som barnen har fått välja), och grabbarna har åkt till Coop Forum för att handla. Pappa/morfar får ytterligare en fin amaryllis, den här gången vit, och så en kram av både Klara och Kerstin.

Värre kan man ha det i livet.

* * *

Också Anna, som inte är min men Birgittas dotter, har hörts av under kvällen. Hon har tillbringat den största delen av sina unga år i mitt och Birgittas hem och betraktar mig som en bonuspappa. Jag gör inga såna anspråk – hennes pappa är Bengt Kettner. Men jag är glad över att hon ringer även mig på fars dag.

Karl Gerhard: Vart tar alla vackra flickor vägen?

En läsare, Greger Sandbäck, efterlyser texten till Karl Gerhards ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”.

Karl Gerhard (från början med efternamnet Jonsson, 1891-1964) skrev många kvicka texter. En av de mer kända är ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, som han skrev till en melodi av Kai Gullmar. På skiva sjöng han in den 1942 med ackompanjemang av Sune Waldimirs orkester (HMV 7019). Nutida skivköpare kan ta del av den på CDn ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha 9091-2, 1990).

Den finns också med på ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard: Ett bedårande barn av sin tid” (Cupol / Sony BMG 82876 79026 2, 2006) – du kan hitta mina recensioner av både den och av den nämnda Karl Gerhard-CDn under Kulturspegeln, Musik.

I skivmappen till Ugglas Karl Gerhard-CD hittar man texten till ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, det vill säga den text Uggla sjunger; det är den jag återger nedan. Till det är att säga, att Karl Gerhard ofta ändrade i sina texter, drog ifrån och la till – alltså kan det finnas även andra varianter.

Dem som utifrån feministiska utgångspunkter ställer sig skeptiska till rubriken och textstarten vill jag svara, att Karl Gerhard också hade en lika bitsk strof om manskönet: ”Vart tar alla vackra gossar vägen / Och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån.”

Vart tar alla vackra flickor vägen?

Text: Karl Gerhard
Musik: Kai Gullmar

Ungdom, skönhet och charm
gör en människa varm.
Vackra flickor finns det gott om i vår huvudstad.
Detta framgår titt och tätt
av en massa porträtt
utav nyförlovade som finns i alla blad.
Ja, det är kanske djärvt,
men jag vill våga
att ge offentlighet åt denna fråga:

Vart tar alla vackra flickor vägen,
och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter flamman sin,
som gift sig med ett fån.
Av midjan så smal,
så att Royal
sig vände och tittade på gazellen,
har blivit en madam
med skunk bak och fram,
och köttkuponger har hon på ett par tre ställen.
Vart tar alla vackra former vägen,
och var kommer alla hakorna på makorna ifrån?

För att få symmetri
uti min poesi
låter jag min versfot glida uppåt i spagat.
Handsken kastad ju är,
men med lite besvär
kan den ledigt vändas ut och in med resultat,
att refrängen blir en kvinnoslogan.
Damerna har ordet nu för frågan:

Vart tar allra vackra gossar vägen,
och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån?
Det är rentav så att man blir förlägen,
när man ser det lilla som är kvar av Romeon.
Han fordom var slank
och flott och dansant.
Nu snarkar han när det inte kluckar
i grogglaset hans.
Hans hjässa är blank.
Så undra på att ni stackars kvinnor sucka:
Vart tar alla vackra gossar vägen,
och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?

Melodikrysset nr 45 2007

I dag var det många låtar från Svensktoppen och melodifestivalerna.

Den enda av de frågor, som var knutna till dessa och som jag själv först hade svårt att komma på svaret till, var vågrätt 10 – varför vet jag inte. Men visst var det Björn Skifs’ och Bengt Palmers ”Det blir alltid värre fram mot natten”.

Den kan jag ju egentligen mycket bättre än till exempel ”Jag tror på människan” som Tommy Nilsson sjöng så sent som i årets melodifestival.

”Maria” med Östen med resten minns jag däremot mycket väl.

I fallet ”Vilken härlig dag” hade jag ingen svårighet att minnas låten, men vem sjöng den? Jo, Ewa Roos.

När det gällde ”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, mindes jag både låten och att den sjöngs av Anita Hegerland. Här låg klurigheten i Eldemans fråga: ”Det ska göras detta”. Svaret skulle alltså bli målas, inte måla.

Karin och Anders Glenmarks ”Var har du dina tankar” kände jag i och för sig inte spontant igen, låten alltså. Men det var inte svårt att höra att det var de som sjöng. Och de är ju syskon. / Fast låten heter ”Kall som is”, rättar mig Karin Nygren./

Och vem kommer inte i håg Galenskaparna, deras ”Man ska ha husvagn” och TV-serien ”Macken”. Även här måste man observera frågeformuleringen, ”utspelar sig på en sådan”. Svaret skulle alltså bli mack, i singularis obestämd form.

Också i en låt som återfinns inom visgenren, ”Jag hade en gång en båt”, fanns det en formglidning i det efterfrågade svaret. Det saknade skulle anges i bestämd form, så svaret blev båten. Cornelis Vreeswijks svenska text hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Där framgår det också, att den melodi Cornelis använde ursprungligen är karibisk och i USA känd som ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”.

Ganska lätt att känna igen var väl också Frank Sinatras ”Come Swing With Me”, här framförd av Count Basie. Gärna mer sådant i Melodikrysset! /Man ska aldrig lita på sitt dåliga minne – Sinatras låt heter ”Come Fly With Me”, påpekar Karin Nygren./

Jag ska villigt medge att jag kan betydligt mer om både Sinatra och Basie än om Joe Cocker. Men det var i alla fall han som tillsammans med Jennifer Warns sjöng ”Up Where We Belong” ur filmen ”En officer och en gentleman”. Den har jag inte sett, men filmtiteln var till hjälp när jag kontrollgooglade – att det var Cocker som sjöng hade jag redan klarat med hjälp av de stödbokstäver jag hade.

Jag har däremot sett nästan alla filmer av Alfred Hitchcock – något av detta finns redovisat ovan under Kulturspegeln, Film. Jag kom inte i håg ur vilken hitchcockfilm den här spelade musiken härstammade, men jag vet att den kompositör Hitchcock använde för många av sina filmer – bland dem en av mina favoritfilmer, ”I sista minuten” – hette Bernhard Herrmann.

Kvar att redovisa är då bara svaret på veckans operafråga. Vi hörde ett stycke ur ”Trollflöjten” av Wolfgang Amadeus Mozart. Den har jag sett och hört både på Operan, på CD och som film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Konstinvigning i Musikens hus

Som ledamot av kulturnämnden blir jag med jämna mellanrum inbjuden till olika kulturarrangemang här i Uppsala. I går kväll var jag och Birgitta således med på invigningen av konsten i vårt nya Musikens hus, Uppsala konsert & kongress vid Vaksala torg.

Husets VD och konstnärlige ledare Magnus Bäckström hälsade välkommen, och kulturnämndens ordförande, Jan-Erik Wikström (fp), höll ett kort invigningsanförande.

Därefter överlämnade direktören för Statens konstråd, Mikael Adsenius, Katarina Löfströms konstverk ”Coloratura”, varefter konstnären samtalade med projektledaren Anders Boquist.

”Coloratura” är ett ljudinteraktivt konstverk i foajén på plan 6 (där Stora salen ligger): Det funkar så att mikrofonupptaget ljud från konsertsalarna A och B omvandlas till digitala signaler för ljusspel i foajén. (I går kom ljudimpulserna från Bill Evans & co.)

Vi kunde se ljusskiftningarna, men egentligen ser man dem mycket bättre utifrån kvälls- och nattetid under den mörka delen av året. Själv sökte jag under ceremonin stöd för mina ömmande ben genom att luta mig mot en bordsramp och tittade under en stor del av tiden ut över Vaksala torg. Borde inte också Vaksalaskolan få fasadbelysning? löd en berättigad fråga från Ola Carlsson, som stod bredvid oss.

Sen fick vi ta oss ner till utrymmen på plan 5, som normalt är stängda för publik, VIP-logen och artistfoajén. Där finns Fredrik Wretmans ”Kombinationer”, en serie parkonstverk dels i brons, dels i videoteknik. Vid det laget var inte bara mina ben utan också Birgittas onda ben slutkörda, så vi lyckades kämpa oss till ett par stolar bakom ett serveringsbord med bubbel. Eftersom vi då hade alla inbjudna stående framför oss, såg vi inget och hörde bara delar av det konstnären samt museichefen på Uppsala konstmuseum, Elisabeth Fagerstedt, hade att säga. Vi lyckades mot slutet också få se ett av parkonstverken.

Hissen underlättade nedfärden till garderoben, sen upp igen till entrévåningen. Varefter det blev taxi hem.

Men kom inte och påstå, att jag inte offrar mig för kulturen.

Dan Fägerquist sjunger Vysotskij på Regina

Dan Fägerquist heter en utmärkt artist, som har gett ut ett par hörvärda CD med sånger (på svenska) av den ryske vissångaren Vladimir Vysotskij (1938-1980). Vysotskij var en mycket kontroversiell sångskapare, samtidigt poetisk och tonsäker.

Nu under hösten turnerar han i Norge, Finland och Sverige med ett Vysotskij-program.

Till Uppsala och Reginateaten på Trädgårdsgatan 6 kommer han måndagen den 12 november klockan 19.00. Biljettpris: 100:-.

Biljettkassan på Regina är öppen onsdag-fredag klockan 11.00-17.00, lördag klockan 11.00-13.00 samt en timme före varje föreställning.

Biljetter kan även köpas hos www.ticnet.se, telefon 077-170 70 70, samt hos UNT City, telefon 018-478 10 70.

Novemberdagbok

I torsdags kväll, 1 november, hade Ordfront i Uppsala författarafton i Missionskyrkan. Missionskyrkan håller på att bli något av ett Folkets hus – det riktiga Folkets hus hotas nu av sin ägare, AP-fastigheter, att byggas om till galleria. Tur att det fortfarande finns folkrörelser som klarar att hålla månglarna utanför templet!

Missionskyrkan sjuder av aktiviteter på kvällarna, många av dem med kulturella förtecken. I lokalen bredvid den vi hyrde var det möte med den nye chefen för Upsala stadsteater, Linus Tunström. Vi hade alltså konkurrens om publiken den här kvällen, vilket säkert bidrog till att vårt möte inte drog lika mycket publik som föregångaren i samma mötesserie, ”Klass och skrivande” – förra gången medverkade Elsie Johansson och Anneli Jordahl.

Den här gången hade vi engagerat författarna Åsa Linderborg och Doris Dahlin, som till undertema hade valt ”Klass, kärlek och kollektiva stereotyper”. Som samtalsledare fungerade, nu som förra gången, vår lokale ordförande, deckarförfattaren Kjell Eriksson, men det visade sig, att både Åsa och Doris själva var mycket talföra, så Kjell behövde verkligen inte dra ur dem några synpunkter. Till det livfulla helhetsintrycket av kvällen bidrog också mängder av frågor från publiken.

Både Åsa och Doris berättade förresten för mig, var för sig, att de hade läst vad jag har skrivit om deras böcker här på bloggen. Det är roligt att notera, att en blogg numera kan fungera ungefär som en kultursida.

För att klara den här kvällen behövde jag med mina fortfarande ischiasonda ben göra en jätteansträngning. Före författaraftonen klarade jag till och med att köpa in ett kassaskrin och biljetthäften – jag är kassör i uppsalaavdelningen av Ordfront. Sen fick jag, som tur är, skjuts hem av en vän från laboremustiden, Bernt Jonsson. Han är radikal missionsförbundare. För sin del hade han varit på mötet med Linus Tunström.

Tidigt nästa morgon, fredag, tog Birgitta och jag (med hänsyn till mina skrala ben) taxi till öregrundsbussen. Allhelgonahelgen brukar traditionsenligt vara sista veckohelgen under hösten då vi är i vårt sommarhus.

Vi brukar använda allhelgonahelgen till att stuva undan de saker som står utomhus, grill, verktyg, trädgårdsmöbler och annat. Min arbetskapacitet i det avseendet är tyvärr fortfarande noll, så hustrun har nu, sedan veckor tillbaka, helt fått ta över alla rörelsekrävande sysslor. Vi har, med visst vemod, konstaterat, att det aldrig någonsin har varit så i vår familj – vi har delat på allt arbete. Birgitta har verkligen fått slita ont, särskilt som även hon just nu har ont i en benmuskel och i ett knä. Jag har uttryckt min djupa tacksamhet direkt till henne, men jag vill på det här sättet lyfta fram det hon har gjort även inför offentligheten.

När någonting jävlas, tycks allting jävlas. Inte nog med att också Birgitta har fått ont i ett ben – vår gräsklippare har strejkat helg efter helg. Vi har lämnat den till reparatör och fått den tillbaka, bara med samma resultat. Den här gången konstaterade reparatören, att det måste vara något fel på bränsletillflödet. Vår gräsklippare är kvar hos honom, just nu sönderplockad, och vi får tillbaka den till våren. I fredags kom han hit i bil och lånade ut en egen gräsklippare åt Birgitta. Under fredagseftermiddagen klippte så Birgitta hela vår väldiga gräsmatta, pulvriserade samtidigt alla de lövmassor från träden som täckte stora delar av den.

Det var tur att hon hann med det i fredags. På lördag morgon vaknade vi nämligen upp i ett snörike. Ett ordentligt täcke snö täckte trädgården, och träden utanför fönstret såg julkortsaktiga ut: vit rand på svarta grenar.

På ett sätt passade detta Birgittas planer: Hon skulle nämligen elda upp allt ris vi har samlat i högar sedan i våras. Snön på allt riset gjorde det förstås svårt att få i gång brasan, men när elden väl tog fart, var det ju ingen fara för att den skulle sprida sig.

I dag, söndag, är snön väck igen; solen lyser över en trädgård i klara höstfärger. Det är vackert, och jag önskar att jag kunde göra min normala andel av arbetet utomhus. Jag brukar till exempel under allhelgonahelgen alltid sätta rundlar av hönsnät runt fruktträden.

Dagarna är nu så korta, att det blir mörkt redan under eftermiddagen.

Kvällarna inomhus blir långa. Vi läser romaner, ser på TV, lyssnar på musik. I kväll ska vi se på dels Parlamentet, dels den andra i serien av Van Veeteren-deckare – jag skrev ju nyligen om deras skapare, Håkan Nesser.

Och så äter vi god mat. I går kväll bjöd Birgitta på lammstek, ett måste under våra allhelgonahelger.

Ständigt denna Birgitta. Vad skulle jag göra utan henne?

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Melodikrysset nr 44 2007

I dag har jag gått bet på en av frågorna i Melodikrysset, nittiotalstryckaren. De sista orden i originaltiteln efterfrågades. Eftersom Eldeman använde ordet ”originaltitel”, antar jag, att det handlar om en engelskspråkig titel. Jag saknar egentligen bara en bokstav i vartdera av de två efterlysta orden, men ingenting dyker upp i melodiminnet. Jag kan dock gissa – observera nu att det rör sig om en gissning: de två orden i slutet av titeln skulle kunna vara is red eller in red. /Tryckaren var, visade det sig, Chris De Burghs ”Lady In Red”. Tack, Paul Ekberg! Jag minns den hur som helst inte; den här låten tycks ha förbigått mig helt och hållet./

Ace of Base har jag i och för sig inget emot, men gruppen finns inte i min skivsamling. Men jo, Google visade att det var dom som hade gjort ”Beautiful Morning” och att en av medlemmarna heter Ulf Ekberg.

Det jag i övrigt fick kämpa en stund med var signaturen till Expedition Robinson. Jag har sett delar av den här serien, men som jag tidigare har skrivit, har jag ett mycket selektivt minne, när det gäller just TV-signaturer. I det här fallet klarade jag frågan, när jag hade fått några ledbokstäver.

I dag hade Eldeman med en radioanknuten fråga också, dock inte illustrerad av någon signaturmelodi. Sonja Aldéns ”För att du finns” skulle leda oss till andra halvan av det sammansatta ordet Svensktoppen.

Vi kan ju från det dagsaktuella gå över till populärmusikklassikerna.

Vi hörde Johnny Bode sjunga ”Två solröda segel” och så sin och Hasse Ekmans ”En herre i frack”. Den här märklige mannen har jag i min skivsamling, i den årtiondeindelade utgåvan av svenska schlager jag skrev en lång artikel om i Aktuellt i politiken (s) – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Tvingas ro kan man, om man hamnar ”I en grönmålad båt”, stor schlager en gång i världen; vi förknippar den främst med Ernst Rolfs kumpan John Wilhelm Hagberg.

En stor hit på sin tid var också Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Men jag betvivlar starkt, att den, trots sitt innehåll, främst skulle vara av intresse för en ornitolog.

”Volare”, populärbeteckningen för ”Nel blu dipinto di blu”, hörde jag senast under vår sjuttioårsresa till Sorrento i Italien. Det var en låt som omedelbart satte sig i musikminnet, när den 1958 vann Eurovision Song Contest och sen blev storschlager över hela världen. /Nej, den blev bara trea, rättar mig Gunnar Bergquist. Ibland minns man fel./

Som höjdarlåt får man nog också beteckna den jamaicanska calypson ”Underneath the Mango Tree”. Diana Coupland sjöng den i James Bond-filmen ”Doctor No” (svensk stavning, Doktor, godkänns också, sa Eldeman). Jag har sett filmen.

Och för att hoppa i geografin: Ivan Rebroff sjöng en klassisk rysk visa, ”Pråmdragarsång”, som här skulle ge yrket pråmdragare.

Veckans barnvisa var ”Blåsippan ute i backarna står” med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér. Den spelades ofta hemma hos oss, när våra barn var små; vi hade den på LP med Alice Babs. Senare har jag köpt den på CD till vår egen skivsamling.

Då är det väl bara den inledande låten kvar, Billy Strayhorns fina jazzstandard ”Take the A-Train”, som blev Duke Ellingtons signaturmelodi. Det är klart att den också finns i våra skivsamlingar. Här skulle den ge fortskaffningsmedlet tåg.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Gregers hutt

I en artikel i Svenska Dagbladet – var annars – ”Idag föredrar jag Anders Borg” har Greger Hatt, tidigare bland annat talskrivare åt Ingvar Carlsson, deklarerat, att han i förra riksdagsvalet röstade på moderaterna och därefter också har utträtt ur det socialdemokratiska partiet – det senare alltså trots att han ju under en period arbetade i närheten av Mona Sahlin, som rimligen ligger honom ideologiskt närmare än vad Göran Persson gjorde.

Andra har redan kommenterat det här på ett sådant sätt, att jag inte har mycket att tillägga – jag kan till exempel hänvisa till Katrine Kielos, vars text ”Greger Hatt har fått fnatt” du kan läsa här.

Fast något plötsligt fnatt tror jag inte det är fråga om.

Inom socialdemokratin hörde Greger till de där ”förnyarna”, vid vars anblick jag alltid får reflexen att osäkra min revolver.

Min misstro mot hans ideologiska pålitlighet gav jag faktiskt uttryck för på ett mycket tidigt stadium: jag skrev en snapsvisa om honom; den ingick i ett snapsvisehäfte jag gjorde för någon av den socialdemokratiska partiexpeditionens personalfester.

Att döma av textens innehåll måste Greger ha sällat sig till den skara som föreslog, att alkoholförsäljning lika gärna kunde försiggå i livsmedelshandeln som på Systembolaget. Det skulle ju öka valfriheten!

Själv hör jag till dem som av både nykterhets- och sortimentsskäl föredrar ett detaljhandelsmonopol för Systembolaget, så jag skrev så här:

Gregers hutt

Musik: ”Min hatt den har tre kanter”

Min hutt är från Systemet,
systemköpt är min hutt.
Men är den köpt på Konsum,
så är det Gregers hutt.

Med tanke på vad mannen nu har gjort, vill jag ogärna förknippa hans namn heller med Konsum.

Så ska ni använda min text, så byt ut Konsum mot ICA.