En mycket hörvärd orkester – men de spelade Richard Strauss

26 mars 2018 15:33 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

I abonnemangsserien på Uppsala konsert och kongress ingick i fredags ett gästspel av Kungliga hovkapellet under ledning av Alexander Soddy. Förr, när Birgitta och jag båda jobbade i Stockholm, var vi ofta på Operan, men där såg man ju inte själv Hovkapellet.

Vid det här gästspelet i Uppsala fyllde de bokstavligen scenen – enligt vad jag hörde var de så många (115 musiker) att riktigt alla faktiskt ändå inte fick plats där – men det här är lysande musiker, och även jag applåderade dem stående, när konserten var slut.

Ändå hade jag problem, inte med dem utan med valet av musik. Allt de spelade var nämligen komponerat av Richard Strauss (1864-1949), och hans musik har aldrig fångat just mig – i vår faktiskt mycket stora privata skivsamling finns inte något komponerat av honom.

Nå, jag försöker ändå alltid utvidga mina musikaliska domäner.

Alltså lyssnade jag uppmärksamt på det inledande verket, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895 och fann det åtminstone intressant.

Hermann Hesses böcker finns i en av våra många bokhyllor, och av Joseph von Eichendorff har vi åtminstone en gammal Tidens klassiker-volym. Jag har läst tyska i realskolan och i gymnasiet, så jag behövde inte nödvändigtvis också de översättningar till svenska som fanns i programmet av deras tre respektive en dikter. Verkligen inget ont sagt heller om kvällens sångsolist, sopranen Agneta Eichenholz, men Richard Srauss’ tonsättningar 1948 av de klassiska dikterna tilltalade mig inte.

Efter pausen spelades Richard Strauss’ ”Eine Alpensinfonie” (En alpsymfoni, komponerad 1911-1915). I konsertprogrammet knyts det här verket ihop med nietscheanism och den självövervinnelse som bergsbestigning sägs ge, men mina problem med det här verket har mer med Strauss’ tonspråk att göra. Jag berörs förvisso av det furiösa parti där det förekommer åska och storm, men som helhet är jag inte särskilt förtjust heller av det här verket.

* * *

Vårt vanliga konserthusgäng var, på grund av den ändrade speldagen, lite mindre, så i den inledande middagen, den här gången på Lucullus, deltog utöver jag och Birgitta också Bengt och Inger och så småningom även Anna. För egen del valde jag att äta pepparbiff med grönpepparsås.

Melodikrysset nummer 12 2018

24 mars 2018 12:36 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det är mycket nu. Vi packar för sommarflytt till Öregrund i påskveckan. I går kväll var vi på konsert med Kungliga hovkapellet. Strax ska jag hem till vår dotterdotter Klara, som blir tonåring.

Och datorn konstrade när jag försökte komma i gång med att skriva om Melodikrysset.

Så för att det ska gå fort, skriver jag för ovanlighetens skull ner svaren i frågeordning.

Tomas Ledin sjöng ”De dagar vi drömt om”.

Aldrigen söndag” var en mycket sevärd film med Melina Merkouri. Herb Alperts instrumentala version har inte samma klass.

Sen hörde vi en dansk version av den låt där Siw Malmkvist sjunger ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” spelades instrumentalt. Och bagarn använde sig väl av deg och ugnar.

Det legendariska bandet Ramones och deras ”Sheena Is Punk Rocker” mindes jag inte – men just punkmusik har inte hört till mina egna favoriter.

Erik Axel Karlfeldts och Bo Sundblads ”I Lissabon där dansa de” är däremot en gammal favorit.

Charlotte Nilsson, senare Perrelli, sjöng 1999 ”Tusen och en natt”, på engelska ”Take Me to Your Heaven”.

”Det gåtfulla folket” med musik av Olle Adolphson (OA) är också en gammal favorit.

Paul Simon och Art Garfunkel har jag samtliga gemensamma skivor med. Fast i ”Crossing Line” agerade de stöd åt Maja Sharp.

”När regnet öser ner” får man väl se upp för pussarna.

”Familjen Flinta tittade vi på när barnen var små. Flintas husdjur hette Dino.

Och så slutar vi med en gammal favorit till, Bo Setterlinds ”Drömmens skepp”, fast i dag sjungen av Eva Jarnedal. Henne intervjuade vi, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Melodikrysset nummer 11 2018

17 mars 2018 14:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

I går kväll var Birgitta och jag på föreningen Veteranernas 20-årsfest med god middag och ett tillbakablickande anförande av Hans Alsén. Honom lärde jag känna en gång i världen när han var det socialdemokratiska partidistriktets ombudsman – senare har han bland annat varit kommunalråd och landshövding här i Uppsala, även ordförande för KF, Kooperativa Förbundet. Vi fick också sjunga, ackompanjerade av Erik Lundberg. Vi sjöng tillsammans bland annat tre arbetarrörelsesånger, som jag hade med i mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp” (1970): Joe Hills ”Luffaren”, ”Till seger” och Beppe Wolgers´ och Olle Adolphsons ”Mitt eget land”.

Varför jag nämner det här just här? Jo, Erik hade under kvällens lopp frågelekar med oss: Vi skulle känna igen låtar ur bland annat schlagerrepertoaren med hjälp av sådant som intro eller refräng, spelade av honom.

Om jag sen ska hitta någon övergång från det nämnda (s)-veteranjubileet till dagens melodikryss, hittar jag i krysset bara en enda och en ganska perifer länk: Gunhild Carling, som vi i dag hörde i ”Rockin´On the Rainbow” (tror jag den heter), spelade en gång vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

Ganska mycket i dagens kryss var hämtat ur sådant som jag mycket sällan har kommit i kontakt med.

Det började redan med första frågan. Jag känner förstås till ”Ghostbusters” men har aldrig sett den.

Dame Edna” har jag sett något lite med, men det var för länge sedan.

Och Benny Hill har jag inget som helst förhållande till.

Ozzy Osbourne hade sonen på skiva i sin grönaste ungdom, men ”Changes” har jag nog aldrig hört och dottern Kelly hade jag inte ens hört talas om.

Jag vet inte ens om jag någon gång tidigare har hört gatuorgel.

Nä, det går mycket lättare, när frågorna ligger i schlager- eller den mer hitbetonade popmusiksfären.

Alltså minns jag ”Arrividerci Roma”, den som skulle leda oss till Rom (jag har varit där) och floden den ligger vid, Tibern.

I den andra staden som förekom i krysset, ”Stockholm” – citationstecknen finns där för att en låt av Orup också kallas så – har jag till och med haft min arbetsplats i årtionden.

Geografisk anknytning har också ”Flicka från Backafall”, en vacker gammal sång med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson. I texten talas det om ”att få vandra bland Backafalls malvor, allt medan månen går vakt över Ven”.

”Morgon efter regn” fick vi i dag höra med Loa Falkman, men som Anders Eldeman sa, är den en visa av Evert Taube:

Morgon efter regn

Text och musik: Evert Taube (publicerad i ”Sjösalaboken)” (1942)

Så saligen tyst efter nattens regn!
Hur ljuvligt att få vakna i stugans frid och hägn!
När solen rann upp kom en regnsval ström
av skogens friska dofter. Jag väcktes ur min dröm.
Jag drömde om älvor som badade tysta,
kyssta av stjärnbelysta, skimrande svall
från ett ljudlöst vällande vatenfall.

Det doftar från mossa och ormbunksrot,
Jungfru Mariae blomma hon doftar mild och god.
Den doften bär löften – jag minns dem nu:
dig endast skall jag älska, och du skall bli min fru.
Hur fjärran den tiden – och likväl hur nära!
kära min vän kom låt oss lyssna en stund…
Ut från småbarnens rum smyger, tyst, John Blund.

Mer fart är det i r att redovisa: ”Da Doo Ron Ron”, som The Chrystals hade en hit med 1965.

Och så går vi mål med Tove Lo och ”Don’t Ask, Don’t Tell”. Fast då skulle det ju inte bli något mer melodikryssande.

* * *

Fast det gjorde vi ändå inte. Jag hade glömt att redovisa, vem som skrev ”Oh, vilken härlig dag”. Ted Gärdestad förstås.

Att jag fick en del strul berodde på att jag hade missat att krysset skulle börja tidigare den här lördagen och sen gjorde snabba anteckningar på olika papper och av lite olika längd. Jo, jag vet att Eldeman hade förvarnat, men jag är ett vanedjur.

Konsert präglad av internationella kvinnodagen

12 mars 2018 18:11 | Musik | Inga kommentarer

Torsdagens konsert i Musikens hus här i Uppsala präglades helt uppenbart av internationella kvinnodagen. Dirigenten, Cathrine Winnes, och den prisbelönta violinsolisten, Guro Kleven Hagen, är båda från Norge, men de är också kvinnor. Och de verk som spelades före paus var båda skrivna av kvinnor: ”Symphonic Suite for Strings” av Marion Bauer och ”Konsert för violin och orkester” av Amanda Maier-Röntgen.

Marion Bauer (1882-1955), amerikanska som i omgångar också studerade i Europa, är väl knappast särskilt välkänd här i Sverige, och jag gissar att också orkestern måste lära sig en del nya saker när de övade in ”Symphonic Suite for Strings” (1940). Den tragiska tonen i det här verket kan som bakgrund ha det som då drabbade judarna i Europa – Bauer kom själv från en till USA utvandrad judisk familj.

Jag skulle tro att såväl ”Konsert för violin och orkester” (1875) som dess skapare, Amanda Maier-Röntgen (1853-1894), är minst lika okända här i Sverige, detta trots att kompositören i det här fallet var svenska. Musiken i det här verket kan sägas vara romantisk, men det som finns bevarat av det är utsökt komponerat.

Amanda Maier-Röntgen turnerade också i Norge, vilket torde vara en av förklaringarna till att den här konsertkvällens norska dirigent och den av henne utvalda violinsolisten valde att spela kompositörens/violinistens alltså bara delvis bevarade verk.

Med Amanda Maier-Röntgen har Felix Mendelssohn (1809-1847) gemensamt att de båda dog i ganska unga år. Däremot är Mendelssohns musik fortfarande allmänt känd och erkänd. Det senare gäller också hans italienska symfoni, Symfoni nummer 4” (1833) – att den kallas den italienska har att göra med dess tillkomsthistoria. Det här verket är, trots kompositörens självtvivel, väl värt att lyssna på.

Rätt låt vann, men inte blir den någon schlager

11 mars 2018 23:36 | Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jo, jag fullföljde mitt melodifestivaltittande och såg också finalen. Och inte blev jag gladare för det.

Jag sa, redan när jag tillsammans med hustrun satte mig framför TVn, att Benjamin Ingrosso med all säkerhet kommer att vinna och att jag tyckte att hans ”Dance You Off” var bättre än övriga bidrag. Dessutom omgärdades framträdandet av en proffsigt gjord scenshow.

Övriga låtars – de flesta av dem usla – inbördes placering lämnar jag därhän, och dessutom förstår jag inte varför de har fått den placering de har fått. Att Felix Sandman med ”Every Single Day” kom tvåa är till exempel helt obegripligt för mig. Men det var väl andra faktorer än melodin och texten, i de här fallen ofta resultat av bort emot ett halvt dussin kreatörers mödor, som avgjorde. För att komma ihåg de enskilda tävlande låtarna krävdes då också sådant som kläder i lite olika färger, dansare plus rök- och ljuseffekter.

I motsats till forna tiders schlager med text och refräng som omedelbart fastnade mellan öronen, kan det som framfördes i den här finalen bara leva vidare på DVD eller genom att göras åtkomligt via TV.

Nå, det här är ett fritt land, och för mig får människor ha vilken smak de än har.

Men kan inte TV också anordna en tävling, där man konkurrerar med melodi och text och sångarens/sångerskans förmåga att sjunga, alltså sådant som har utsikter att fastna i just lyssnarnas musikminne?

Melodikrysset nummer 10 2018

10 mars 2018 12:56 | Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

I går eftermiddag var det en man från en datorfirma här för att försöka fixa min strejkande dator. Han har varit här tidigare och vi känner honom som en duktig datatekniker, men den här gången gick han bet – fick lov att ta med datorn till deras verkstad. Kanske får jag tillbaka den i lagat skick på tisdag. Annars hoppas jag åtminstone få texterna jag förvarar i den, så att jag kan föra över dem till en ny burk.

Under tiden får jag låna hustruns dator – det är i hennes arbetsrum jag också har lyssnat och löst dagens melodikryss.

Krysset var inte särskilt svårt i dag. Eftersom det är mellofinal i kväll, blev det också i dag många mellobidrag, och eftersom de flesta av dem var från mellon då tävlingen fortfarande handlade om att vaska fram låtar, som kunde tänkas bli schlager, mindes jag också vad låten hette, vem som sjöng och annat sådant.

Dagens kryss började med ett bidrag ur årets melodifestival, ”Det finns en väg” med Jonas Gardell. Den här låten skulle knappast ha vunnit European Song Contest, men nog var den bättre än flertalet tävlande låtar i kvällens final.

Å andra sidan är resultaten i ESC svåra att förutse. ”Det gör ont”, i dag på engelska som ”It Hurts”, med Lena Ph, blev sexa i ESC 2004, detta trots att den mycket lättare än Gardells fastnar i melodiminnet.

Lars Berghagen vann Mellon 1975 med ”Jenny, Jenny”, men trots – somliga säger på grund av – att han sjöng låten på engelska i ESC, gick det inte så bra.

Berghagen är ju en hygglig sångare och låtskrivare i sin genre, men Eva Dahlgren, som i Mellon 1980 sjöng sin ”Jag ger mig inte”, kom bara på sjunde plats – det är inte säkert att just musikalisk förmåga fäller utslaget i den här tävlingen.

Och Amy Diamond, som ju har deltagit flera gånger, floppade 2008 med ”Thank You”, kom på åttonde plats.

Och för att fortsätta på melodifestivaltråden: I mellon 2004 tävlade den från USA till Sundsvall på grund av kärlek avflyttade LaGaylia Frazier med ”It’s In the Stars”, som inte var alldeles lätt att känna igen i Lennart Palms tappning.

Till Anders Eldemans återkommande grepp hör att spela kända låtar men med sång på finska. Alltså spelade han i dag åter Marjatta Leppänen i ”Sellainen mies”, den som, när Lill Lindfors sjöng den 1967, hette ”En sån karl”. Fast här skulle vi minnas början av texten, ”Han går som en karl”-

ABBA-anknutet material förekommer ju ofta i Eldemans kryss. I dag fick vi höra ”The Winner Takes It All” fast instrumentalt (James Last). Så klart är Benny Andersson en av upphovsmännen.

Blues och närbesläktad musik förekommer alltför sällan i Melodikrysset, så i dag vill jag tacka Anders Eldeman för ”Going Down the River” med Doug Seegers.

Och det var väl allt för i dag-

Andra chansen – varför då egentligen?

5 mars 2018 15:30 | Media, Musik | Inga kommentarer

Nej, jag har inte fått min dator fixad. Vår datakunnige son, som var på besök i går, försökte men gav upp. I dag har vi ringt den datorfirma vi brukar anlita, när någon av datorerna trasslar. Men hustruns dator funkar, tack och lov.

Sonens, hans hustrus och deras små döttrars besök i söndags gjorde, att jag då inte fick tid att skriva om Andra chansen i den pågående omgången av Melodifestivalen.

Men uppriktigt, varför de här bidragen skulle få en andra chans kändes som en gåta när jag nu tvingades lyssna till dem en gång till – bättre hade de ju inte blivit sen sist. Låtarna fick tävla i par, men varför just den som vann duellen vann begrep jag egentligen inte – TV-tittarnas val följde inte något begripligt mönster. Varför till exempel den vulgära ”In my cabana” med Margaret vann över ”Cuba libre” med Moncho är något för mig helt obegripligt. Att Renaida och ”All the Feels” vann över Olivia Eliasson och ”Never Learn” är i alla fall mer begripligt. Att Felix Sandman och ”Every Single Day” vann över Mimi Werner och ”Songburning” är möjligen en effekt av att han har haussats av så kallade schlagerexperter i tidningarna. I sista omgången vann Méndez med den lite sega ”Everyday” över Sigrid Bernson med ”Patrick Swayze”, och mig kvittar det – båda låter lika illa.

Och eftersom ingen av de tävlande melodierna har någon melodi med utsikt att fastna i melodiminnet, försökte man kompensera detta genom att artister (?) och dansare särskildes med hjälp av olika färg på kläderna, så kanske var det här egentligen en kläd-, ljus- och rökfestival.

Om ni i det här stycket tycker som jag är ju risken uppenbar att ni kommer att möta någon som säger att xxx med yyy var väl ändå bra?!

Då tycker jag att ni ska säga följande: ”Sjung den!”.

Melodikrysset nummer 9 2018

3 mars 2018 13:40 | Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Den här veckan har inte varit mycket att hurra för. Jag har hostat och hostat, haft snuva och aningen feber också, och till slut gick jag till Vårdcentralen. Där ordinerades jag en stor flaska Mollipect, som bland annat innehåller efedrin, och den har jag nu tagit enligt förskrivning – jag vill ju inte smitta ner Ella och Sofia som i morgon kommer och hälsar på farfar och farmor.

Det här besöket har också fått mig att läsa och skriva recensioner av ett antal fina barnböcker jag har lagrat för att vid lämpligt tillfälle ge de båda yngsta barnbarnen. Ni kan själva läsa om de här böckerna här på bloggen.

Som om detta inte vore nog har jag dessutom drabbats av datorproblem – förhoppningsvis får jag hjälp av sonen, Matti, i morgon. Att jag över huvud taget har lyckats publicera de nämnda texterna om barnböcker har jag hustrun att tacka för – jag har fått låna hennes dator. Det är vid den jag sitter också nu.

Eldeman har ju de senaste gångerna följt Melodifestivalen i spåren, och dagens omgång med de bidrag som har fått en andra chans sändes följaktligen från Kristianstad.

Jag kan inte påstå att det kryss som sändes därifrån var särskilt svårt – den enda fråga jag inte kunde mer eller mindre spontant var en med signaturen till en TV-serie som ljudillustration. Jag ser praktiskt taget inga TV-såpor, men i det här fallet hade jag till slut alla bokstäver utom den allra första, så den efterlysta serien måste vara Ally McBeal.

Då hade jag alltså löst den allra sista av en hel mängd melodifesivalsfrågor – 2009 sjöng Molly Sandén ”Så vill stjärnorna”.

Nu är ju deltagande i Melodifestivalen inte någon garanti för att en låt automatiskt ska ingå i den svenska hitskatten – och inte heller det bidrag från 2013, ”C’est la vie” med Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist, det som spelades allra först i dag, lär hamna i den svenska schlagerhimlen.

Och hur många minns fortfarande ”Upp över mina öron”, 1989 med Orup och Anders Glenmark?

Siw Malmkvist förekom för övrigt ytterligare en gång, den här gången med ”Alla andra får varann” 1960. Fast hon sjöng den först i ESC – i den svenska Melodifestivalen 1960 sjöngs den av Östen Warnerbring.

Även dansband har förekommit i melodifestivalerna. Dansbandsmusik är inte mycket att dansa till, tycker jag – men naturligtvis finns det enstaka dansband som lyckas med enskilda låtar. Något exempel på det senare är inte ”En blick och någonting händer” – Lasse Stefanz deltog med den i Melodifestivalen 2011.

Då svängde det mycket mer i ”Not a Sinner, Not a Saint” med Alcazar 2003.

Och även om jag brukar skälla på det mesta i melodifestivalerna nu för tiden, detta helt enkelt för att låtarna där aldrig i helvete kommer att bli schlager, kan också jag hitta undantag som bekräftar regeln. Jag är ingen Måns Zelmerlöw-beundrare, men utan tvekan har hans ”Cara mia” från 2007 det där lilla extra, som fäster sig i melodiminnet.

Hur som helst – förr gjordes de riktigt bra låtarna av en kompositör och en bra textförfattare, ibland som i fallet Lasse Berghagen och ”Teddybjörnen Fredriksson” av en enda upphovsperson. Och då minns man för evigt att Fredriksson hade en nos.

Jag är i princip för att det som är avsett att bli en schlager ska ha svensk text, sjungas på svenska. Men det är inte alltid som översättningar blir lika bra som originalet. Lill-Babs’ ”Mina kärleksbrev dem vill jag ha igen” (1961) är väl OK, men nog är originalet, ”I’m Gonna Knock On Your Door” med Eddie Hodges ett strå vassare.

Men i dag spelade Eldeman en låt som slog också den (och dessutom allt annat han spelade), ”All of Me”. Den finns i ett otal mycket hörvärda insjungningar och inspelningar, med Ella Fitzgerald, Anita O’Day, Bill Evans, Frank Sinatra, Miles Davis, Sammy Davis, Sarah Vaughan… Och till och med i en finsk inspelning på dragspel är den värd att lyssna på-

All of Me

All of me, why not take all of me?
Baby, can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I’ll never use them
Take my arms, I want to lose them

Your goodbye left me with eyes that cry
Tell me how can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

All of me, why not take all of me?
Can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I want to lose ‘em
Take my arms, I’ll never use them

Your g-g-goodbye left me with eyes that cry
How can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

Schlager blir det här aldrig. Är det ens längre en meloditävling?

25 februari 2018 16:32 | Media, Musik | 3 kommentarer

Efter sista delfinalen, den i Örnsköldsvik, konstaterar jag att det i den här etappen inte förekom något bidrag, som skulle kunna bli en schlager, alltså en låt där åtminstone refrängen, ibland hela melodin fäster sig i lyssnarnas minne och där dessa lär sig hela eller delar av texten för att själva kunna sjunga låten. Melodifestivalen är numera mest en scenshow där deltagarna exponerar sig själva genom klädval och koreografi. Lika stor betydelse har dansare och effekter som ljus och rök. Text och musik är numera skapade av en hel hord av människor som leds av vad de tror slår bäst.

Det enda glädjande med gårdagens deltävling var att de röstande redan i första omgången lyfte ut de värsta uttrycken för det jag ovan beskriver, ”Icarus” med Emmi Christensson och ”Break That Chain” med Felicia Olsson.

I nästa omgång åkte också Elias Abbas och ”Mitt paradis” ut.

Däremot tog sig Olivia Eliasson med ”Never Learn” till Andra chansen, något jag inte förstår efter att ha sett de gröngula dansarna i den.

Ett snäpp bättre var då ”Every Single Day” med Felix Sandman, som också gick vidare till Andra chansen.

Direkt till final tog sig ”Fuldans” med Rolanz, det vill säga Robert Gustafsson & co. Till det här bidrog säkert flera saker: Robert Gustafssons position som känd komiker, musik och kläder à la dansband och driften med tävlingen det här var en del av. Jag förstår det här valet – men skulle det här komma att begripas av eurovisionspubliken, om det här blev Sveriges bidrag till ESC? Jag tillåter mig tvivla.

Den andra finalplatsen togs, mycket väntat, av Mariette och ”For You”. Hon var bäst – men inte heller ”For You” kommer någonsin att bli det slags schlager forna tiders melodifestivalsegrare nästan undantagslöst blev.

Melodikrysset nummer 8 2018

24 februari 2018 14:16 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en besvärlig vecka, och än är inte alla besvären över.

Jag har haft en tilltagande förkylning – har snorat och hostat och haft feber – vilket bland annat fick mig att avråda sonen, Matti, med döttrarna Ella och Sofia från att komma till Uppsala den här helgen; de får komma nästa helg i stället. Hustrun har hjälpt mig genom att ta över att handla och laga mat, delvis också diska. Ett par dagar somnade jag under tidningsläsningen i min läs- och TV-fåtölj, sov bort nästan all normalt vaken tid.

Som om inte det räckte, slutade också datorns skärm att fungera. Jag har inte riktigt orkat lokalisera felet, men jag har fått låna hustruns dator för att klara det allra viktigaste.

I morse lyckades jag ändå ta mig upp sju, lagom tidigt för att hinna bli klar till Melodikrysset. Men då visade det sig, att krysset skulle sändas en timme senare än vanligt, detta på grund av sportsändningar i P4. Jag är inte det minsta intresserad av idrott. Men andra är det ju, så ge gärna sporten en egen radiokanal.

Det var väldigt mycket melodifestival- och ESC-musik i dag, förmodligen för att programmet direktsändes från en deltävlingsstad, Örnsköldsvik. Eftersom de låtar som tävlade i Melodifestivalen åtminstone tidigare hade melodier som lätt fastnade i minnet, var dagens kryss i det stora hela hyggligt lätt.

Men även bland de svenska bidragen fanns det åtminstone en som hade försetts med en fråga, som åtminstone jag inte kunde spontant utan måste googla på. Jessica Andersson tävlade även 2007 och hennes låt då hette ”Kom”. Men nu ville Eldeman ha namnet på en av upphovspersonerna, uppenbart Lina Eriksson.

Också i andra fall gjorde Eldeman sitt bästa för att konstra till frågorna.

”Love, Love, Love” sjöngs 2009 av Agnes – men här vill Eldeman ha det efternamn hon inte brukar använda som artist: Carlsson.

I fallet ”Hon kommer med solsken” från 2002 fick vi inte lyssna på originalet med Östen med resten utan här serverades en parodi.

M A Numminen sjöng på sitt oefterhärmliga sätt Lena PHs succé från 2004, ”Det gör ont”.

Friends vann Melodifestivalen 2001 med ”Lyssna till ditt hjärta”, men här fick vi höra den i engelskspråkig version.

Nicole från Tyskland vann 1982 ESC med ”Ein Bißchen Frieden”.

Bröderna Rongedal, som 2008 tävlade med ”Just a Minute”, är inte bara bröder utan också tvillingar.

Men ändå faller det sig naturligt att, när vi nu är inne på brödrapar, nämna också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” och filmatiseringen av den, som ju ljudillustrationen var hämtad från.

Jules Sylvain-melodier spelar Eldeman, med all rätt, ganska ofta. I texten förekommer både ”en röd liten ros” och en äkta spanjor.

Hett till går det också med norska A-ha, som sjunger ”Take On Me”.

Och så går vi i mål med en franskspråkig version av den av Lars Forssell i Sverige lanserade ”Snurra min jord”, i Leo Ferrés original ”Elle tourne la terre”.

Jag publicerade Ferrés ”Le piano du pauvre” och Forssells översättning, ”De fattigas piano”, i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^