Melodikrysset nummer 15 2017

15 april 2017 12:15 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

För första gången på mycket länge missade jag ett melodikryss – förra lördagen var jag per tåg på väg till Göteborg, och jag visste heller inte att sändningen av krysset på grund av de tragiska händelserna i Stockholm i stället sändes på söndag – fast inte heller då hade jag ju kunnat lösa Melodikrysset, eftersom jag då var på Socialdemokraternas partikongress. Det finns saker som är viktigare än att lösa Melodikrysset.

Dagens kryss har jag emellertid löst, nu återbördad till huset i Öregrund. Allt var inte så lätt, för mig i alla fall.

Jag har till exempel för egen del varken sett den brittiska TV-serien ”Arvingarna” eller lyssnat på dansbandet ”Arvingarna” – men jag medger att det var en kul grej att låta två helt olika frågor få samma svar, som skulle in på olika ställen i krysset.

Då var dagens filmfrågor lättare.

Agent 007 har ju Anders Eldeman närmast fnatt på. I dag fick vi höra Carly Simon i ”Nobody Doe’s It Better” ur Bond-filmen ”Älskade spion” – fast här skulle vi veta att James Bonds skapare heter Ian Fleming.

Hyggligt lätt med hjälp av sångtexten var det också att känna igen ”Springtime For Hitler”, på svenska ”Det våras för Hitler”, som vi ju förknippar med Mel Brooks.

Och ”April In Paris” förekom i en film från 1952 – jag har sett den flera gånger.

Också ”Ich bin von Kopf bis Fuss an Liebe eingestellt” sjöngs av Zarah Leander i filmen ”Blå ängeln”. I dag sjöngs den dock av Malena Ernman.

”Pappa jag vill ha en italienare” minns vi med Galenskaparna och After Shave.

Izabella Scorupco är dock inte italienare utan polack, så där hjälpte det inte att hon sjöng ”I Write You a Love Song”.

Ina, Nina och Stina”, sjungen av Mona Wessman, minns jag inte heller.

Egendomligt nog minns jag heller inte Eva Dahlgrens ”Inga tårar mer”.

Svante Thuresson har jag till och med hört live, och jag gillar honom, men i melodiminnet fanns i dag inte ”Du ser en man”, men jag mindes Burt Bacharachs oriuginal, ”This Guy’s In Love With You”, även om vi i dag hörde en instrumental version.

Sen återstår två gamla favoriter i dagens kryss.

Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, i dag i ”Släkthuset”, var på sin tid mycket stora i svenskt scen- och musikliv.

Och jag minns fortfarande med glädje ”Natttuppen” i radio med den alltid hörvärde Pekka Langer. Honom minns jag också från salig AT, LO-ägda Aftontidningen, och senare som villigt blickfång i socialdemokratiska valannonser.

På den tiden klev artister frimodigt fram och tog politisk ställning.

Christian Zacharias som solist och som dirigent för Uppsala kammarorkester

14 april 2017 17:00 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

I torsdags kväll i förra veckan var jag på Uppsala kammarorkesters abonnemangskonsert i Musikens hus, men eftersom jag har varit på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg, har jag inte hunnit skriva om det här evenemanget förrän nu.

Gästdirigent och dessutom pianist var den skicklige Christian Zacharias.

Före pausen agerade Zacharias dock bara i rollen som dirigent. Till ovanligheterna vid en konsert med kammarorkestern hörde att man växlade konsertmästare: före pausen hade Klara Hellgren den här rollen, efter pausen Nils-Erik Sparf.

Konserten inleddes med musik av den för mig okände Frank Martin (1890-1974), ”Etudes pour orchestra à cordes” (1956). Jag vet mig inte tidigare ha hört någon musik, skriven av den här schweizaren, kanske för att han primärt inte var kompositör utan fysiker och matematiker. Däremot vet jag en del om hans inspirationskällor Rudolf Steiner och antroposofin – jag har bland annat besökt den antroposofiska Steinerskolen i Oslo och har en gammal kompis, uppvuxen i antroposofisk miljö i svenska Rönninge. De konsertetyder av Frédéric Chopin som inspirerade Martin till det här verket är mig inte heller obekanta. Av de etyder i lite olika stil som spelades uppskattade jag för egen del mest ”Etude 3 pour l’expression et le ‘sostenuto'”.

Joseph Haydn (1732-1809) har vi förstås däremot på skiva. Av honom spelades ”Symfoni nummer 96 i D-dur, Miraklet” (1853). Miraklet syftar på att en ljuskrona vid uruppförandet ramlade ner, dess bättre utan att skada någon. I det här verket gillade jag främst Andante-satsen och så finalen, Vivace Assai.

Efter pausen öppnade Christian Zacharias med att solo på piano spela ”Tre fantasistycken”, komponerade 1851 av Robert Schumann (1810-1856). För egen del gillade jag främst det andra, tämligen långsamma stycket, men även det mer kraftiga och markerade avslutande stycket var hörvärt.

Även orkestern gick in i nästa Schumann-verk, ”Konzert-Allegro mit Introduktion” (1853). Den tillägnade hustrun Clara Schumann (senare dock Johannes Brahms). Det här konsertallegrot är absolut hörvärt.

Och så avslutades konserten med musik ur Antonin Dvoráks (1841-1904) ”Legender” (1881). Också här gillade mina öron främst Andantet.

* * *

Birgitta och jag anlände till Konserthuset per buss från Öregrund, men efter konserten fick vi skjuts hem till vår uppsalalägenhet i bil av Bengt och Inger – vi skulle ju vidare till Göteborg. Anna fortsatte direkt hem till sig.

Före konserten åt vi middag tillsammans på Lucullus. Jag åt även den här gången Cevapcici, en jugoslavisk rätt bestående av grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås plus pressad potatis.

”Internationalen” har sjungits inom socialdemokratin långt innan kommunistpartiernas tillkomst, Viktor Barth-Kron

7 april 2017 17:30 | Media, Musik, Politik | 3 kommentarer

Dagens Nyheter blir allt mer borgerlig och inte bara på ledarsidan – även i valet av kolumnister finns en tydlig trend åt det hållet.

Men också bland tidningens fast anställda kolumnister kan man se denna högerböjelse. Det tydligaste exemplet på detta är Viktor Barth-Kron, som skriver om högt och lågt i svensk politik. Läs själva dagens kolumn, ”Sveriges böjligaste parti laddar om” (gissa vilket) i DN dagen före den socialdemokratiska partikongressen.

Jag ska inte ge mig in i en polemik mot olika saker som finns i den här texten, men jag vill åtminstone polemisera mot en ren felaktighet. Barth-Kron kallar ”Internationalen” för ”den kommunistiska kamp- och fredssången”, men texten skrevs av Eugen Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871, alltså långt före kommunistpartiernas bildande. Dess förinnan var ”Internationalen” en samlande kampsång i hela arbetarrörelsen. Henrik Menander, som 1902 gjorde den svenska översättningen, var köpenhamnskorrespondent för socialdemokratins flaggskepp i Skåne, Arbetet, och valdes även till LOs andre vice ordförande. Menander har också skrivit texten till de svenska socialdemokraternas andra stora kampsång, ”Arbetets söner”.

Att kommunistpartierna sedan, när de bildades, också delvis använde de sånger som sjöngs i den tidiga arbetarrörelsen, ändrar inte det faktum, att de här sångerna sedan gammalt var självklara kamp- och samlingssånger för de större och tidigare bildade socialdemokratiska partierna.

Melodikrysset nummer 13 2017

3 april 2017 23:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

Piedmont Blues

27 mars 2017 22:21 | Musik | 2 kommentarer

Fantastiska Smithsonian Folkways fortsätter att producera skivor, som speglar det amerikanska kulturarvet. Nu kommer en CD, som täcker 70 års musikhistoria med rötter i södra Applacherna, ”Classic Piedmont Blues From Smithsonian Folkways” (SFW 40221). Utgivarna betonar korsbefruktningen i det här områdets musik, lantlig och urban, svart och vit – här möttes också immigranter som kom från olika håll.

Den här skivan rymmer musik av John Jackson (tre låtar, bland annat ”Red River Blues”), John Cephas och Phil Wiggins (två låtar), Warner Williams och Eddie Pennington (två låtar), Brownie McGhee och Sonny Terry (två låtar, bland annat ”Sweet Woman”), en med bara Brownie McGhee), Josh White (”T. B. Blues”), Elizabeth Cotten (”Going Down the Road Feeling Bad”), Pink Anderson, Baby Tate, Warner Williams och Jay Summerour, Reverend Gary Davis (”Mountain Jack”) och Doc Watson (”The Train That Carried My Girl From Town”).

Gå in på Smithsonian Folkways’ hemsida och kolla!

Familjeangelägenheter

27 mars 2017 17:55 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, fyllde år för ett bra tag sedan, men förkylningar i hans hem (han själv och yngsta dottern) har hindrat den planerade uppvaktningen.

Men nu fyllde Klara, dotter till vår i Uppsala boende dotter Kerstin, 12, och eftersom Matti och hans dotter Ella skulle komma till det här lilla familjekalaset, beslöt hustrun och jag oss för att passa på att samtidigt gratulera Matti. Vi hade en gemensam gåva, men dessutom fick han av mig pengar för ett eget inköp – han är en flitig gitarrbyggare – och så hade jag köpt en bukett blommor i vår lokala blomsterhandel vid Torbjörns torg.

Där hade jag också köpt en tulpanbukett åt Klara. Av mig fick Klara DVD-filmen ”Miss Peregrins hem för besynnerliga barn” plus presentkort till ytterligare en film, som snart finns i handeln, ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, vidare pengar att användas efter eget önskemål och så två bokpaket: dels Ingelin AngerbornsSal 305”, dels tre skräckklassiker, Mary ShelleysFrankenstein”, Robert Louis StevensonsDr Jekyll och Mr Hyde” och Bram StokersDracula”.

Kerstins barn var jättetrevliga, och Viggo verkade tycka det var kul, när jag berättade en historia om när han var mycket liten och jag frågade honom vad morfar heter. Han tänkte noga efter, och så sa han ”Ett”.

Kerstin bjöd på födelsedagslunch: rostbiff med röra och olika slags grönsaker plus bröd från bageriet där hon arbetar, sedan tårta plus osötade hallon (dock med sötningsmedel åt mig) och så vispgrädde till hennes pappa som är diabetiker.

Men under huvudrätten råkade jag ut för en olycka: satte en bit rostbiff i halsen och måste springa ut på toaletten för att få rostbiffen att lossna. Nå, det gick, men jag märkte, att jag skrämde upp mina vuxna barn – Matti och hans lilla Ella följde efter mig till toaletten.

Nå, jag fick bra kontakt med Ella; vi pratade bland annat om när farfar hjälpte henne att få tag på söta, mogna bigarråer ur det stora trädet i trädgården i Öregrund.

Och snart var det dags att bryta upp från kalaset. Klara och Viggo skulle hem till pappa Bo. Och Birgitta och Anna plus Annas dotter Amanda skulle gå på konsert. På vägen dit skulle Anna skjutsa mig hem i sin bil.

Så vi tog adjö av de övriga i all hast. Av Matti fick jag på väg mot Annas bil en adjökram, men sen hann jag inte långt förrän Matti ropade på mig att stanna. Lilla Ella ville också ge farfar en kram.

Såna kramar gör att hjärtat blir varmt.

Och kommande söndag får jag träffa Ella och hennes lillasyster Sofia igen, då hemma hos Matti och Karin. De yngsta barnbarnen har födelsedag med så kort mellanrum, att det känns naturligt att ha ett gemensamt födelsedagskalas.

Radovan Vlatković med träblåsare och stråkar

27 mars 2017 14:59 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester var ovanlig på flera sätt. Dels medverkade bara delar av orkestern, i första spelade verket bara blåsare, dessutom utan ledning av någon närvarande dirigent. Senare spelade även stråkar, nu ledda av Radovan Vlatković. Den senare är också mycket känd som hornist, och han använde också, med suveränt resultat, sitt instrument. Publikens jubel mötte han genom att solo spela ”Il sogno de un cacciatore” av Krzyszof Panderecki.

Konserten inleddes med att blåsarna – flöjt, oboe, klarinett, fagott och horn – spelade tre satser ur Charles Gounods (1818-1893) ”Petite Symphonie” i B-dur från 1885. Särskilt de två första delarna, adagio et allegretto samt andante cantabile, var mycket hörvärda. Hanna Gustafsson hade en nyckelroll på flöjt och skötte detta värv med den äran.

Rumänen George Enescu (1881-1955) och hans musik, till exempel den vid det här tillfället spelade ”Dixtour för blåsare” i D-dur, har jag inte någon kunskap att tala om, och jag kan inte säga, att jag fick något säkert intryck nu heller. Men bland blåsarna fanns nu den suveräne Vlatković.

Desto mer förtrogen är jag med det första verket som spelades efter pausen, Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Hornkonsert nummer 3 i Ess-dur”, komponerad någon gång kring mitten av 1970-talet. Mycket hörvärt är framför allt larghettot.

Kvällens avslutande stycke, fyra satser ur ”Serenad nummer 10 B-dur Gran Partita” är från mitten av nästa årtionde och dess exakta omfång är heller inte känt. Allting tyder på att den här musiken skrevs av Mozart, men det vi hörde i torsdags var en bearbetning gjord av den franske oboisten David Walther. Hörvärd även den!

* * *

Birgitta och jag fick skjuts både dit och hem av Bengt och Inger, och vid middagen på Amazing Thai anslöt även Anna. Jag valde att äta Geng Keo Wan (grön curry), nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, basilika, paprika och limeblad i cocos.

På arbetarekommunens årsmöte

25 mars 2017 23:53 | Musik, Politik | 5 kommentarer

På grund av Melodikrysset missade jag första delen av Uppsala arbetarekommuns årsmöte, men i slutet av lunchpausen hann jag till Missionskyrkan, där mötet ägde rum.

Inget dramatiskt hände medan jag var där, och hustrun, som satt ordförande, berättade sen, att också mötesdelen före lunch hade avlöpt fridsamt.

Efter lunchpausen startades förhandlingarna med att vi, ackompanjerade av Erik Lundberg, tillsammans sjöng Woody Guthries klassiker ”This Land Is Your Land”, i Mikael Wiehes översättning ”Det här är ditt land, det här är mitt land”.

Senare blev det bland annat en oändligt lång presentation av kandidaterna i kyrkofullmäktigevalet, inte särskilt intressant för mig som inte är med i Svenska kyrkan eller något annat religiöst samfund.

Så småningom avslutades mötet med ”Internationalen”. Jag kan den allt sedan unga år utantill – jag har också publicerat text och noter i min gamla arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp!” – så jag sjöng med utan att egentligen behöva den text, som projicerades på en stor skärm ovanför scenen.

Men som det vanedjur jag är, tittade jag också på den projicerade texten och hoppade till, när jag plötsligt läste följande rad: ”från allt vi intet vilja bli”.

Nej, jag läste inte fel. Det visade sig att arbetarekommunens ordförande, faktiskt en mycket sångkunnig man, utan att kolla närmare från nätet hade laddat ner den text som projicerades.

Där finns det mycket egendomligheter, om man inte ser upp.

Melodikrysset nummer 12 2017

25 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Eldeman utlovade ett lättare kryss i dag, och lättare var det utan tvivel, särskilt som flera av frågorna, åtminstone musiken i dem, har varit med tidigare i krysset.

Nog har han haft med filmen ”Top Gun” tidigare, den ur vilken vi fick höra ”Take My Breath Away”.

Och nog har väl ”Sällskapsresan” i regi av Lasse Åberg också tidigare förekommit i krysset?

Som jag nyligen fick anledning att skriva, känner jag Lasse Åberg därför att han, liksom min egen hustru, är så kallad hedersupplänning.

Och en annan av dagens artister har jag hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm, den stad där hon sedan länge bor. Jag talar om Ane Brun, som vi idag hörde i ”Miss You More”.

Galenskaparna/After Shave förekommer då och då i krysset. En av deras succéföreställningar, också visad i TV, är ”Stinsen brinner”, som i dag skulle ge oss ordet stins. Och den vi skulle identifiera var Per Fritzell.

Snäppet svårare var det inte att känna igen temat ur Adrew Lloyd Webbers ”Starlight Express” från 1984 men att komma i håg ur vilken av hans många musikaler den var hämtad.

De barnanknutna frågorna har i den ena eller andra varianten varit med tidigare och var ganska lätta.

Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag sjungen av Tommy Körberg, förekom ursprungligen i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och under min egen småskoletid fick vi lära oss att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg” – på den tiden skrev och sjöng man ”gå” i pluralis.

Dagens svåraste fråga, för mig i alla fall, var det att komma i håg låten ur förra årets Eurovision Song Contest, ”I’ve Been Waiting For This Night”. Men nu frågade inte Eldeman efter titeln utan vilket land den spelade låten representerade, och eftersom jag hade varannan bokstav, var det lätt att komma fram till att det var Litauen. Nå, nyfiken som jag är: Vem var det som sjöng? Jo, en ung man som märkligt nog sades heta Donny Montell. Fast i själva verket heter han något betydligt mer litauiskklingande, Donatas Montvydas.

Gamla schlager är jag en jävel på.

Så visst mindes jag omedelbart ”Två små fåglar på en gren”.

Samma sak med ”Oh Mein Papa”, oförglömlig med Arne Lambert på trumpet.

Och visst minns jag ”Do You Know What It Means To Miss New Orleans” med Louis Armstrong! Fast här skulle vi kunna delstaten New Orleans ligger i, Louisiana.

Sist kvar att redovisa blir då en fråga, vars svar jag har ett mycket personligt förhållande till. ”Den vackraste visan om kärleken” har jag med i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970, som bland annat innehåller sånger om fred. Texten är skriven av Ture Nerman, som jag har träffat och haft annan kontakt med medan han levde. Och musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh, vars son Michael Söderlundh jag senast träffade på ett födelsedagskalas för hans hustru, Christina Mattsson – jag har skrivit om det här på bloggen.

Och nu, när jag har lagt ut den här texten, ska jag ägna mig åt politik i annan form: Jag ska åka till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun genomför sitt årsmöte. Under ordförandeskap av min hustru, förr bland annat Riksdagens talman.

Melodikrysset nummer 11 2017

18 mars 2017 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^