Sommar i P1 med Johan von Schreeb

19 juli 2017 0:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Johan von Schreeb är läkare, kirurg, men mer känd som en av dem som startade den svenska sektionen av Läkare utan gränser, alltså en medmänniska som modigt gör insatser för människor i nöd också i andra, ofta farliga delar av världen.

Sitt ”Sommar” i dagens P1 startar han dock med att redovisa alla sina rädslor och tillkortakommanden. Som mycket ung var han varken våghals eller stridis. Han var rädd för allt från möss till mörker, vågade heller inte hoppa från högsta trampolinen i badet – han fick klättra ner igen, medan hans syster klättrade upp och gjorde det han inte hade vågat.

Han var i motsats till sin syster inte någon rebell: gjorde läxorna och skolkade aldrig, drack te och ville bli som pappa, valde läkarlinjen.

Sista året på läkarlinjen mötte han Susanne, som skulle komma att bli hans fru, och hon var mer djärv och äventyrlig – hennes attityd var ”Rädsla är kemi”.

Hon fick honom att också hänga med till en kurs hos Médecins Sans Frontières, franska Läkare utan gränser, där han mötte attityder och en djärvhet han tidigare inte hade kommit i kontakt med på samma sätt. Det här ändade i ett halvårs tjänstgöring i det krigshärjade Afghanistan, och steg för steg lärde hans sig att hjälpa andra i större nöd än den hans egna rädslor förorsakade.

Han återkommer senare i programmet till andra uppdrag, till exempel i ett orkandrabbat Filippinerna; han berättar där bland annat om kampen att under primitiva förhållanden försöka rädda livet på ett nyfött tvillingpar.

Men fokus i det här dramatiska och mycket hörvärda programmet ligger på kampen mot ebolaepidemin i Sierra Leone 2014-2015.

Ebola är en mycket smittsam och lättspridd blödarsjukdom, som det inte finns någon medicinsk bot för. De flesta som drabbas dör, men de måste identifieras och avskiljas från andra människor, innan smittan sprids vidare, vilket kan vara lättare sagt än gjort i ett fattigt u-land.

Vårdpersonal måste bära skyddskläder med handskar och munskydd men bör ändå inte ta i de smittade.

När Johan von Schreeb fick en förfrågan om att göra en insats i det inte bara fattiga utan också läkarfattiga Sierra Leone, ville heller inte hans hustru och dotter, som insåg hur farligt det här uppdraget var, att han skulle åka, men han beslöt sig ändå för att ställa upp. Och bidrog på så sätt mycket aktivt till att den här dödliga och mycket smittsamma epidemin hejdades.

Han berättar om sin egen rädsla, ja skräck, men han kom sen hem efter att ha gjort en fantastisk insats.

Men han heroiserar inte sig själv. Utöver att beskriva sin egen ångest markerar han också att även hans vilja att ta risker för att hjälpa andra har sina gränser: Till inbördeskrigets Syrien ville han inte åka, eftersom en insats där ofta innebär helt oparerbara risker.

Ändå blir hans slutsats av hans egna livserfarenheter, att även fega krakar kan göra skillnad.

Själv skulle jag vilja tillägga, att människor som vågar visa sina rädslor men ändå handlar är de som har verkligt mod.

Musikaliskt började programmet med en text på samma melodi (av Bill Cook), som vi känner igen från Anita LindblomsSånt är livet” och avslutades av Freddie Wadling och Fläskkvartetten i ”Walk”. Däremellan fanns ett pärlband av välvalda låtar: ”All Apologies” med Sinéad O’Connor, ”Kaffe och en cigarett” med Olle Ljungström, Leonard CohensSuzanne” med Nina Simone, ”Ebola” med Steady Bongo, ”Avestaforsens brus” med Carl Jularbo (till vännen och inspiratören Hans Rosling), ”Old Beauty”/”Du kan nu dö” med Anna von Hausswolff och ”Med ögon känsliga för grönt” med Barbro Hörberg.

Dessutom annat vars artister och/eller titlar inte säger er något, men jag dristar mig ändå till att nämna ”Keep Change Kairitu” i dansrytm med sång och musik av Gatanga Boys Band från Kenya.

Sommar i P1 med Linnéa Claeson

18 juli 2017 1:51 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har varit borta över dagen, på dubbel födelsedagsfest på annan ort, så det har dröjt innan jag hade någon chans att lyssna på måndagens ”Sommar”. Strunt detsamma, tänkte jag i falsk förvissning om att möta ytterligare en av dessa inkvoterade idrottstjejer – jag läser som bekant inte sportsidor, och min erfarenhet av idrottsstjärnor i ”Sommar” är att de ofta aktar sig för att ta upp något mer kontroversiellt än de egna upplevelserna från idrottsarenor.

Men tji vad jag bedrog mig: Dagens sommarvärd, handbollsspelaren Linnéa Claeson, nämnde naturligtvis sina VM-guld, men hon berättade också att hon var helt ointresserad av idrott ända tills hon fann handbollen.

Som brukligt är i sommarprogrammen nämnde hon också de övriga medlemmarna i sin familj – men hennes ”Sommar” handlade i stort sett helt om mycket mörkare erfarenheter av verkligheten, av hur allt för många män beter sig mot kvinnor. Så hon talade om sexuella trakasserier och sexuellt våld, killars och mäns utbredda tendens att reducera henne och andra av hennes kön till sexobjekt.

Hon hade rikliga erfarenheter av det här från skoltiden, från hemfärder sena kvällar och inte minst från Internet.

Hon berättade om en gång då hon blev förföljd av ett killgäng på väg hem från tunnelbanan, då en vaksam killkompis förmodligen räddade henne.

Men oftast har det handlat om skabrösa förslag från okända killar/män via nätet. Dem har hon valt att besvara med raljanta, ofta ganska roliga svarsmejl, och i vissa grövre fall har hon också skickat sin korrespondens till frun eller flickvännen.

Där tycker jag hon har gjort alldeles rätt. Manliga fän bör få vad de förtjänar! Fler tjejer/kvinnor borde göra som hon, och om vi män får reda på vad våra kvinnliga bekanta, sannolikt oftare än vad många av oss har haft reda på, råkar ut för, ska vi självfallet inte dra oss för att ställa oss på de utsattas sida.

Risken för att vi själva då råkar ut för näthat bör vi ta med ro.

För mig – jag är en gammal jämställdhetsförkämpe – är det här ett självklart ställningstagande; jag var en av de unga socialdemokrater som på sextiotalet vidgade mitt partis jämlikhetsvision till att omfatta också jämställdhet mellan kvinnor och män.

Enligt min mening skulle ett inträde även i partipolitiken från Linnéa Claesons sida betyda mer glöd och engagemang i jämställdhetsarbetet, och min enda besvikelse i hennes fall är att hon berättade att hon trots erbjudanden från fyra olika partier har valt att stå utanför. Människor med henens engagemang kan aldrig tvingas att dämpa sin strids- och reformvilja som en följd av att de ger sig in även i partipolitiken.

Jag är nyss fyllda 80, hon 25 år, men jag är mycket övertygad om att dagerns jämställhetspolitik skulle vitaliseras (i viktiga stycken återföras till sin ursprungliga radikalism) om fler i hennes ålder och med hennes åsikter tog det här steget.

Den här tjejen äger mod och handlingskraft också i andra stycken – hon berättar, utan att heroisera sig själv, om hur hon räddade ett fyllo som föll ner på spåren i T-banan.

Och i slutdelen av sitt sommarprogram räcker hon ut en hand också till männen, till de jämställda och solidariska männen. Säger: ”Jag vill fan bara leva, med samma rättigheter som män har. Föregångarna, banbrytarna i tidigare generationer, får löftet: ”Vi ska ta över facklan”. Därefter slutar programmet med konstaterandet ”Vi har bara ett liv, men vi kan göra skillnad”.

Och sen spelar hon ”Mitt enda liv” med Gertrud Stenung.

Gertrud Stenung har jag sett och hört på Reginateaterns scen i Uppsala, och Linnéa Claesons ”Sommar” innehåller också i övrigt ovanligt många artister som jag har i mina egna skivhyllor, ofta med ett stort antal skivor: Dixie Chicks (”Not Ready To Make Nice”), Totta Näslund och Jenny Öhlund i Dan HylandersDet vet bara jag”, Plura Jonsson i Bruce SpringsteensSkuggan av Tom Joad” (tre favoriter i en smäll: Plura, Springsteen och John Steinbeck), Ebba Forsberg i Mikael Wiehes översättning av Leonard Cohen, ”Ta min vals”, och så Frida Andersson i Ulf LundellsJag saknar dig”.

Uno SvenningssonsUnder ytan” blir bättre i Sofia Anderssons version, och jag får en ny syn på Kiss genom att hon här spelar deras ”Heaven’s On Fire”. Jag gör också ett par nyupptäckter: Glee Cast med ”Survivor” / ”I Will Survive” och Lily Allen i ”F**k You”.

Tack, Linnéa Claeson, för ett mycket hörvärt ”Sommar”.

Sommar i P1 med Anders Arborelius

16 juli 2017 17:54 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Arborelius blev 1998 utnämnd till biskop för Stockholms katolska stift, men riktigt känd blev han 2017, när han av påve Frnciscus utnämndes till kardinal – han mottog sin nya värdighet tillsammans med andra, från Mali, Laos och El Salvador. När jag ser bilderna på kardinalerna i sina röda dräkter, kommer jag att tänka på huvudfilmen på julafton – jag talar inte om något kyrkoanknutet utan om ett avsnitt i Disney-kavalkaden.

Med det sista har jag markerat att jag inte har mitt eget hjärta hos katolska kyrkan, inte heller i någon annan kyrka eller i någon annan religion. Därmed inte sagt att jag tror på tomten heller.

Men jag gör mitt bästa för att i olika sammanhang lyssna också på människor som inte delar min verklighetssyn och mina uppfattningar i religiösa frågor.

Och på det hela taget tycker jag att Anders Arborelius gjorde ett hörvärt ”Sommar”, detta alltså sagt mot bakgrund av att programmet naturligtvis innehöll sådant som jag inte håller med om.

Han berättade om sin familjebakgrund med en ensamstående mamma, men jag fick aldrig riktigt klart för mig, varför han 1969, då han var 20 år och student i Lund, konverterade till katolicismen. Och inte nog med det: han beslöt sig också för att bli katolsk präst. De glimtar han ger av resor och studier är intressanta, men de ger inte svar på frågan varför. I andra stycken, som lovprisandet av tystnaden, kan jag dela hans syn – men det här är ju inte avhängigt av något sådant som religiös tro.

Arborelius har en glasklar hållning till illgärningar utförda av ofta ledande företrädare för den katolska kyrkan: prästers sexuella övergrepp på unga pojkar, folkmordet i Rwanda och annat liknande – uppenbart är här tron inte någon garanti för ett mer humant beteende.

I det först nämnda fallet kan ju vi som inte är Arborelii trosfränder ana att det i grunden onaturliga celibat, som katolska kyrkan kräver av sina aktiva företrädare, är en viktig del av förklaringen.

Men åter igen: Det är lätt att hålla med om annat som Arborelius säger till exempel om ungdomar, både de empatiska och omtänksamma och de som är motsatsen. Bland de senare finns det de som lever ensamma, dör ensamma och begravs ensamma.

Fast egentligen tyckte jag att det bästa med Anders Arborelius’ ”Sommar” var en del av musikvalet.

Självfallet innehöll skivlistan verk med anknytning i vid mening till hans tro och verksamhetsfält, till exempel gregoriansk sång, syster Marie Keyrouz med ”Ya Sûrûri” och karmeolitnunnorna i Glumslöv; annat som ”The Rivers of Babylon” i reggaetappning och Adolphe AdamsO helga natt” med Jussi Björling hör förstås åtminstone innehållsligt också till den här gruppen. Näraliggande är även ”Hey! Zhankoye!”, klezmermusik sjungen av Lucie Skeaping.

Sådant som ”Kära mor” med Göingeflickorna, här spelad till hans ensamstående mors ära, får man väl acceptera, men ”La Paloma” på flamencogitarr och ”In the Ghetto” med Elvis Presley var riktiga höjdare.

Och ”Chiquitita” med ABBA försvarade väl sin plats genom historien om hur han försökte få Björn Ulvaeus, ateist men mycket vänlig, att få det vid vid det laget skingrade ABBA att åka till Australien och sjunga på en stor katolsk konferens.

PS Det ska bli intressant att få se hur många + Aftonbladets Sommar-recensent i morgon ger just den här sommarprataren under den dagligen återkommande bedömningen av programmets Åh Fan-faktor.

Sommar i P1 med Tove Lo

15 juli 2017 21:34 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Tove Lo, egentligen med efternamnet Nilsson, är född 1987, således 50 år yngre än jag själv är. Trots den här stora åldersskillnaden har jag gillat det jag har hört med henne i radio, och det lilla där hon själv är inblandad och som hon spealar i dagens ”Sommar” ändrar inte den bedömningen.

Hennes låtval i Sommar lyfter fram artister och grupper som Rihanna, Coldplay, Robyn, Icona Pop och Seinabo Sey, och varken de eller andra som jag alls inte har hört tidigare stöter bort mig trots min höga ålder.

När det gäller programmets talade innehåll, är jag däremot besviken.

Och det borde inte vara så, till exempel eftersom jag gillar hennes attityd till feminism – jag är själv en tidig jämställdhetsförkämpe och välkomnar alltså att hon på den här punkten är en stridis.

Inte heller är jag av den sorten att jag håller för öronen när hon öppenhjärtigt pratar om sex.

Men på andra punkter – droger, flykt och bulimi – är vi inte av samma sort. Här anar jag en verklighetsflykt, som inte är min. Även om hon vid tidig ålder använder devisen ”Jag kan själv”, är det nog just det hon inte kan i alla stycken. Men jag vågar tro att det självutlämnande avsnittet om ätstörningarna faktiskt kan bidra till läkningsprocessen.

Fast helt säker kan man inte vara på den punkten. Hon har en tendens att hoppa från tuva till tuva, från ämne till ämne, och till slut ställer hon själv en fråga, som känns allt mer berättigad: ”Varför sitter jag här och babblar osammanhängande om mitt liv?”

Melodikrysset nummer 28 2017

15 juli 2017 12:50 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som så ofta på lördagsmorgnarna var jag uppe före alla andra, i dag förutom hustrun också dottern Kerstin och hennes båda barn, Viggo och Klara. Jag rakade mig, duschade och åt sen frukost: juice och fil, ett par mackor (varav en på estniskt surbröd) och så ett par koppar nykokt kaffe. Under frukosten hann jag också läsa våra tre morgontidningar.

Dagens melodikryss klarade jag utan att behöva googla. Google har jag sen använt för att komplettera med korrekta årtalsangivelser och annat sådant.

Jag är själv ganska road av barnkultur, och eftersom vi har barn och barnbarn i ganska olika åldrar – just nu är dottern Kerstin med barnen Viggo och Klara sedan en vecka här i Öregrund, och i kväll ska vi hälsa på sonen Matti med hustru Karin och de betydligt mindre barnen Ella och Sofia i det hus de har hyrt på Gräsö – har jag fortsatt koll på nytillskott i den här genren.

Men böckerna om Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, i dagens ljudillustration spelade av Lars Ekborg och Yvonne Lombard, har jag också i min egen bokhylla. För övrigt har jag personligen träffat författaren bakom de här figurerna, Lennart Hellsing, vid en middag som gavs i Riksdagen av min hustru, på den tiden talman.

Vi hade Krakel Spektakel på skiva också. Samma sak gäller Gullan Bornemark. Varför Anders Eldeman inledningsvis kallade hennes ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min” för svensk visa vet jag inte, men kanske kan man kalla den för barnvisa. För att vi inte skulle få höra svaret, fick vi i dag höra den i instrumentalversion med Nya Bröderna Färm.

I barngenren hör också den nya filmen ”Alice i Spegellandet”, baserad på en historia av Lewis Carroll, hemma; i original från 2016 heter filmen ”Alice Through the Looking Glass”. I den hör vi Pink (Alecia Beth Moore) sjunga ”Just Like Fire”.

Och för att beta av filmerna i dagens kryss: ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack förekom i Colin Nutleys ”Black Jack” från 1990. Ja, jag har sett den.

Melodifestivalen brukar jag också se i TV.

Anna Book med ”Samba Sambero” från Melodifestivalen 2007 kommer jag i alla fall spontant fortfarande i håg.

Även Robin Bengtsson och ”I Can’t Go On” från 2017 finns kvar i melodiminnet, men frågan är hur länge – att jag minns den nu beror förstås på att den är så färsk.

Men det finns alltså melodier som för evigt fastnar i det man har mellan öronen. Ett bra exempel är väl Jacques Offenbachs ”Can-Can”, som också förekom i dagens kryss.

På samma sätt minns jag i olika versioner den låt, som på franska heter ”Commes d’habitude”, på engelska ”My Way”. Paul Anka, som skrev den engelska texten, sjöng den i dag tillsammans med Jon Bon Jovi.

”Mockin’ Bird Hill” från 1949 fick vi i dag höra i en instrumentalversion med Tutti Frutti Boys. Men här i Sverige är den väl mest känd i Alice Babs’ insjungning från 1951, ”Adress Rosenhill”.

Redan 1944 gjorde Harry Brandelius sin mycket spelade version av ”Gamla Nordsjön”.

Från samma epok, 1955, är också Olle Bergmans ”Sjung och le”. Också i det fallet minns jag delar av texten, till exempel uppmaningen ”sorgerna göm”.

Men det går att även i modern tid skriva schlager som på samma sätt krokar fast sig i melodiminnet. Ett exempel är Björns och Bennys ”Du är min man”, i dag spelad instrumentalt men normalt sjungen av Helen Sjöholm till komp av BAO.

Ja, det var väl hela Melodikrysset.

Om en stund väntar dagens ”Sommar”, ett program som jag skriver om varje dag.

Men i kväll blir det knappt om tid. Vi ska över till Gräsö för middag med Matti och hans familj.

Sommar i P1 med Johannes Anyuru

14 juli 2017 22:30 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Dagens sommarvärd, författaren Johannes Anyuru, har ingen muslimsk bakgrund – han konverterade till islam i vuxen ålder. Men han har afrikanska rötter: pappan var landsflyktig från Uganda och träffade i Kenya kvinnan som skulle bli Johannes’ mor; hon arbetade där som biståndsarbetare. Johannes föddes 1979 i Borås, men han växte sedan upp i Växjö. Där började han redan under gymnasietiden skriva dikter.

I ”Sommar” berättade han från den tiden att han av sin bäste vän fick en volym med dikter av Allen Ginsberg – jag gissar att det kan ha varit ”Howl och andra dikter” i översättning av Per Planhammar (Bakhåll, 1995). Den här vännen dog för övrigt i cancer, detta trots strålningsbehandling, vilket ledde till en existentiell kris hos Johannes Anyuru.

Men Anyuru fortsatte att skriva poesi och fick 2003 sin första diktsamling, ”Det är bara gudarna som är nya”, utgiven. Därefter har han fått en rad allt mer prisade böcker utgivna, senast prosaboken ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017).

Johannes Anyuru har ingen muslimsk bakgrund, men han fick vid ett tillfälle en svensk översättning av ”Koranen” av sin pappa, och det här kan ha bidragit till att han 2007 konverterade till islam.

Jag nämner hans religiösa tro, därför att den har en viktig roll i hans sommarprogram, som på ett nästan maniskt sätt ständigt återvänder till det som hände den 7 april 2017, det vill säga mordet, med en varubil som redskap, på helt slumpmässigt drabbade gående på Drottninggatan vid Åhléns i Stockholm.

Eftersom det här extremistiska dådet hade islamska motiv, ville Anyurus förlag – kanske på grund av innehållet i hans senast publicerade bok – få honom att ställa upp i TV och, antar jag, distansera sig från extremistisk islamism, men sådan har väl ingen heller försökt pådyvla just honom. Men trots att den nämnda illgärningen säkert har bidragit till att sprida rädslan för alla former av islam, ställde han inte upp. Däremot har han på andra sätt bidragit till att ge en nyanserad bild av den tro han omfattar.

Och också i sitt sommarprogram omfamnar han ett mångkulturellt samhälle, där människor med olika ursprung och olika tro lever sida vid sida.

För egen del hoppas jag att ett sådant tolerant samhälle också accepterar människor av mitt slag, sådana som inte har någon religiös tro, till och med dem som argumenterar mot religiösa dogmer eller hädar gudar de inte tror på.

Mot Anyurus ”Sommar” och också mot musikvalet i det kan man rikta invändningen att det varken var somrigt eller lättlyssnat.

Mycket av det han spelade var säkert helt okänt för normallyssnarna, och inte heller den jazz som förekom i programmet fick benen att börja dansa.

Den enda skivartisten i programmet som är känd i lite bredare kretsar är Nina Simone, men av henne hade han valt att spela ”Don’t Let Me Be Misunderstood”.

Sommar i P1 med Birgitte Bonnesen

13 juli 2017 18:24 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sommar” i P1 brukar varje år ha några program med programvärdar från de nordiska grannländerna. I princip gillar jag det här greppet – jag anser att grannländerna hör till samma kultursfär som Sverige, och det finns också mycket i historia och samhällsutveckling som bidrar till att vi ibland kan förstå oss själva bättre, om vi också studerar grannarna. Själv har jag mycket i bagaget som gör att jag både förstår grannländernas språk och kan ganska mycket om deras kultur och politik: Jag hamnade redan mot slutet av andra världskriget, tillsammans med familjen på flykt från Estland, i Finland och lärde mig under de åtta månaderna där ganska mycket finska (som är släkt med mitt ursprungsspråk), jag fick under min gymnasietid här i Sverige en stipendieresa till Norge, jag läste som första ämne vid Uppsala universitet nordiska språk, i vilket ingick bland annat norsk och dansk skönlitteratur samt fornisländska och eddadiktning och jag var under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare i det socialdemokratiska partiet i Sverige – gjorde då ständiga arbetsresor i grannländerna och skrev rapporter om den aktuella politiken i de här länderna åt mitt partis VU; när jag inte själv var på besök där, följde jag framför allt politiken i de berörda länderna genom att prenumerera på och läsa tidningar därifrån. Jag följer fortfarande politiken i grannländerna därför att den intresserar mig och ofta sprids också till övriga länder, bland dem Sverige, och jag skriver här på bloggen om vad som sker i Norden och Baltikum.

Så rimligen har ni vid det här laget förstått, att jag inte hade några problem med att lyssna på och förstå den lätt danskinfluerade svenska dagens sommarvärd, Birgitte Bonnesen, talade.

Inte heller har jag, trots att jag hör till de socialdemokrater som har pläderat för banksocialisering, något horn i sidan till Bonnesen på grund av hennes långa värv i och som VD och koncernchef för Swedbank.

Hon berättar ganska utförligt om sitt arbete där, först med ansvar för olika delområden i bankens verksamhet, sen som chef för bankens verksamhet i Estland, Lettland och Litauen, därefter som chef för den svenska delen av bankens verksamhet och från 2016 VD och koncernchef.

Men jag tycker att redogörelsen för allt det här (och lite till) med förlov sagt är ganska tråkig, på vitala punkter som argumentationen för bankernas vinster och redogörelsen för ett par bankkriser ganska förutsägbar.

De aningen mer personanknutna delarna av hennes sommarprat får mot den här bakgrunden en viss lyster:

Med det jobb hon har och som frånskild tvingas hon bland annat att be sina i Danmark bosatta föräldrar ibland komma över och passa sonen. Bra också med en näringslivshöjdare som även själv tar ansvar för sitt barn!

Och ganska kul är hennes historia om hur hon, när hon flyttade till Sverige, ville låna penar av Swedbank för att köpa ett hus. Skälet där var varken det faktum att hon kom från Danmark eller att hon var ensamstående utan att hon inte hade tillräckligt stort sparkapital. Men det här hände alltså långt innan hon hade avancerat till koncernchef. För övrigt lyckades hon i alla fall hyra ett radhus.

Med några enstaka undantag – Sergej Rachmaninov spelad av Svjatoslav Richter och ”Born To Run” med Bruce Springsteen – var den musik Bonnesen spelade till stor del dansant pop; jag har ingenting mot den, men jag skulle ha föredragit större variation.

Till det mina öron gillade hörde ”Walking On Sunshine”, ”Barndommens Gade” med Anne Linnet, QueensDon’t Stop Me Now”, Justin Timberlake i Max MartinsCan’t Stop the Feeling”, ”Boogie Wonderland” med Earth, Wind & Fire och så ”Euphoria” med Loreen.

Sommar i P1 med Angela Gui

13 juli 2017 0:59 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Den historia Angela Gui berättar i sitt ”Sommar” får inget avslut men är ändå hörvärd och spännande. Den handlar om hur Kina behandlar politiska frondörer. Och den handlar om hennes far, Gui Minhai.

Pappan kom 1988 till Göteborg som student och tog där också sin doktorsexamen. Han gifte sig med en kvinna som var svensk medborgare, och de fick 1994 dottern Angela. Gui Minhai fick också sympati för det politiska systemet i Sverige, blev svensk medborgare och avsade sig sitt kinesiska medborgarskap.

År 2000 startade han i Hong Kong tillsammans med två andra ett bokförlag, specialiserat på kritik av det politiska systemet i det kommunistiska Kina. Han kallade sig då Ah Hai, men det är klart att myndigheterna i Fastlandskina ändå kunde lista ut, vilka som låg bakom den här förgripliga bokutgivningen, där namngivna höjdare pekades ut för både det ena och det andra.

2015 – dottern Angela studerade då vid ett engelskt universitet – var Gui Minhai i Thailand; hans bostad i Hong Kong höll på att renoveras – bland annat byggde man om köket. Han brukade regelbundet ringa till dottern, men nu hördes han plötsligt inte av på länge. Eftersom han varken fanns i bostaden i Hong Kong eller kvar på sitt thailändska hotell, började hon göra efterforskningar. Och när pappan inte heller svarade på sin mobil, blev hon rejält orolig. Hon blev också uppringd av den ende medarbetare på förlaget, som inte, även han, hade försvunnit.

Hon påbörjar något som närmast kan liknas vid ett detektivarbete: kollar mejl och dokument, spårar upp hans advokatkontor som meddelar att han inte längre är deras klient. Men varför har han gett sig i väg från Hong Kong, där det fortfarande finns kvar en viss frihet?

Det Angela Gui lyckas få fram är bland annat att pappan på hotellet i Thailand tycks ha fått besök av ett par kineser och sen följt med dem i en bil. Spåren leder vidare till Kambodja, så hon anar att hans kanhända ofrivilliga resa har ändat i Fastlandskina.

Och med hjälp av ett kinesiskt TV-inslag får hon i slutet av 2015 reda på att pappan faktiskt finns i Kommunistkina. I ett TV-inslag i januari 2016 erkänner han, att han 2004 var inblandad i en trafikolycka där en kinesiska dödades. Oavsett hur det var med den saken, var saken när han förvann, alltså greps av kinesisk polis, preskriberad.

Den här förklaringen måste kinesiska myndigheter ha läckt till internationella media, eftersom representanter för dessa ringde ner henne för kommentarer.

Också med pappan har hon så småningom fått kontakt, först genom mejl på märklig engelska. Pappans sporadiska kontakter med henne har gått ut på att få henne att ligga lågt, detta med argumentet att han ju är skyldig och frivilligt har återvänt till Kina. Hon argumenterar emot, och det blir sista samtalet med honom.

Fast hon har fått stöd från annat håll. 2016 fick hon tala för USAs kongress – det här var före Trumps tid – och 19 september samma år för FNs människorättsråd. Hon har också fått framträda inför till exempel det brittiska parlamentet.

Sitt skivval, låtar från sextitalet, tillägnar hon pappan – det här är hans musik.

Första låten, Thomas Di LevasVem ska jag tro på?”, kan ju sägas ha bäring på det det här programmet handlade om, så också kanske ”We Did’nt Start the Fire” med Billy Joel.

Det blir kanske lite väl mycket Michael Jackson (men dit räknar jag då inte Jackson Five och ”I Want You Back”). Och det kommer mer som är bra: Peps Persson (”Oh Boy”), David Bowie (”Changes”), The Police (”Every Breath You Take”), The Beatles (”Let It Be”) och Max MartinsBang Bang” med Jessie J, Ariana Grande och Nicki Minaj.

Sommar i P1 med William Spetz

11 juli 2017 18:26 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag började lyssna på dagens ”Sommar”, visste jag praktiskt taget ingenting om William Spetz. Men eftersom jag gärna vill veta åtminstone lite om de sommarvärdar jag lyssnar på och sen skriver om och hans program heller inte gav mer information, har jag efter programmets slut sökt mer information men på viktiga punkter inte hittat någon.

Redan i Sveriges Radios presentation av Spetz och hans sommarprogram ser jag av bilden på honom att han inte har ett utseende, som skulle kunna förknippas med hans uppväxt i Västerbotten och den, för övrigt träffsäkra, imitationen i programmet av den älskade mormoderns idiom. Ingen av föräldrarna verkar heller ha utländsk bakgrund, men via Google hittar jag en text ur Västerbottens-Kuriren som ger svar: William Spetz är ett adoptivbarn med ursprung i Bangladesh. Men om just det här berättade han ingenting.

På en annan punkt, sin homosexualitet, berättar han lite mera men mest om hur han så småningom – märk att han bara är 21 år, därmed årets yngste sommarvärd – efter att vid 17 års ålder fortfarande ha funderat över om han ville kyssa en tjej eller kille – kom fram till att han drogs till personer av hans eget kön. Sådana val är väl ganska allmänt accepterade i dag, och även om han i sitt program berättar om sina kontakter med en kille ur idolvärlden, vill han inte avslöja namnet – men det var Erik Rapp.

Mot den givna invändningen mot uppläggningen av det här programmet, att det inte berättar hans livs historia, gör han själv redan i programmet följande utsaga: ”Vad ska jag säga om mitt liv? Jag är 21 år.”

Programmets inledning fladdrar alltså lite hit och dit, men när han väl kommer in på sitt huvudspår, kärleken till mormor Ulla, blir programmet mycket hörvärt Den långa och ömsinta relationen mellan dem skildras ömsint och illustreras med ganska roliga episoder. Men sen mörknar historien: Hennes myckna hostande visar sig vara orsakat av kol, en sjukdom som också jag har sett människor jag kände dö av. Det här leder till ambulanstransport till sjukhuset, och trots hennes heroism och motståndskraft dör förstås även mormodern. Hans egen pappas avsked innan dess av svärmodern och sen alla gråtande anförvanter och även ungdomar på begravningen är ingen känsloporr av en sommarpratare – allt det här och även hans egen sorg känns äkta.

Musiken i programmet, alltså vald av en 21-åring, är inte riktigt min, men han spelar också, fast med viss ironisk knorr, Lotta EngbergsFyra bugg och en Coca cola” och Siw MalmkvistsFlickor bak i bilen”.

Fast även Dolly PartonsI Will Always Love You” och Whitney HoustonsI Go To the Rock” och ”Greatest Love of All” känner jag till, så också Jackson 5.

Andra, som Darin, Backstreet Boys och Justin Bieber, är mest bekanta till namnet, men William Spetz spelar också skivor med artister som jag vad jag kan minnas aldrig har hört. Se inte det sista som ett fördömande, snarare som ett exempel på att radiolyssnare/skivköpare i dag är mycket mer insnöade på sin egen generations musik än vad som var fallet under mina egna unga år, då det inte gick att selektera sitt radiolyssnande på det sätt som man kan i dag.

Sommar i P1 med Dagny Carlsson

10 juli 2017 17:20 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater | Inga kommentarer

Själv bloggar jag vid 80 års ålder, men jag är ju gammal journalist och lärde mig hyggligt tidigt att skriva även på dator. Fast vad är det mot 105-åriga Dagny Carlsson, möjligen världens äldsta bloggare – hon fick överta en dator efter systersonen som kom hem från USA och sen bytte dator, lärde sig använda den och började blogga vid 100 år ålder.

För att lära sig hantera en sådan här apparat gick hon en datakurs och lärde sig med hjälp av en instruktionsbok och övning. Undra på att omgivningen blev imponerad. Biblioteket i Solna bad henne hålla i en datakurs för äldre, hennes lärare skrev om henne i lokaltidningen, TV gjorde en dokumentär om henne och media i länder långt borta gjorde program om henne. Allt det här har lett till att hennes blogg har enormt många läsare. Och hon själv har på ålderns höst blivit kändis.

Själv tar hon allt det här med ro och viss distans. ”Man ska inte gamla till sig”, sa hon i sitt ”Sommar” i dag.

Hennes liv har långt ifrån varit en framgångssaga.

Hon hade det ganska motigt i unga år: Hon hade velat studera, men det fanns inga pengar. Pappan dog när hon var 17, och på den tiden fanns det ännu inte något välfärdssamhälle som kunde stötta unga i hennes belägenhet. Hon kände sig också mindervärdig när hon jämförde sig med sin duktiga syster.

Samhället gick heller inte, varken då eller tidigare, in för att stötta kvinnor. Hon berättar bland annat om mormor som fick bli piga och då blev med barn, av allt att döma med husbonden som barnafader. Men han betalade en dräng för att ta på sig faderskapet och gifta sig med hennes mormor.

Om 1930-talet berättar hon som så många andra om arbetslösheten, den som i hennes eget fall ledde till att hon trots handelsskola inte fick något adekvat jobb. Det enda jobb hon lyckades hitta var på en syfabrik, och där blev hon kvar till 1937.

Sen fick hon nys om en syfabrik i Örebro, dessutom med veckolön, även om man där liksom överallt annars på den tiden måste jobba också på lördagar.

Under tiden där blev hon bekant med en man, som uppvaktade henne och friade, och trots att han rökte och drack sa hon till slut ja, när han lovade skärpa sig. Men det gjorde han inte, och till det kom att han dessutom var sjukligt svartsjuk – en gång låste han in henne när hon hade tänkt gå på en julfest på arbetsplatsen.

Så hon bröt upp och återvände till Norrköping, där hon tidigare hade jobbat – gick en fortbildningskurs som visade sig vara svår att klara på grund av algebran.

Men hon gav sig inte, gick en Hermods-kurs, och nu lyckades hon bra. Det här ledde till att hon fick jobb som arbetsledare på Försäkringskassan i Sundbyberg.

När hon nu bodde i storstockholmsområdet, vidgade hon sina vyer ytterligare, började till exempel regelbundet gå på Operan.

Och så träffade hon, vid dansbanan på Gröna Lund, en ny man, fåordig men spännande. Den här gången blev det inget kyrkbröllop; de gifte sig på pastorsexpeditionen i Solna.

I honom fann hon en partner, som på olika områden vidgade hennes liv. Med honom reste hon till fjärran mål som Spanien, Samarkand, Marocko och USA.

Hur de hade råd? Han var snickare men också från Småland, så han startade tillsammans med en kompis egen firma.

Allting kunde ha slutat hur lyckligt som helst. Men när han inte längre orkade gå ut och dansa och blev fysiskt allt mer tagen, visade det sig vara det hon befarade, och cancern tog hans liv.

Slutet blev mycket jobbigt. Hon fick till exempel hela tiden hjälpa honom ut på toaletten.

Först var hon inställd på att själv också dö. Men sen kom insikten ”Man måste leva, i nuet”.

Fast det där nuet skiftar genom åren. Själv minns hon både första världskrigets gulaschbaroner och andra världskrigets kafferansonering och surrogatkaffe men då fisk fortfarande såldes utan ransoneringskort.

Och när den här 105-åriga damen var klar, sa hon tack och hej till oss lyssnare och önskade oss en trevlig sommar.

Hennes musikval i programmet var delvis förvisso mer traditionellt och äldre än det som utmärker flertalet av dagens sommarprogram – hon spelade till exempel ”Beatrice-Aurore” och ”Med dig i mina armar” med Sven-Olof Sandberg, ”Ungmön på Kärringön” med Harry Brandelius och ”Min soldat”, krigsårens stora svenska schlager med Ulla Billquist. Kanske ska man där också nämna ”Så skimrande var aldrig havet” med Evert Taube, men Taube är ju inte utplånad ur yngre människors musikminne.

Något var knutet till reseavsnittet i hennes program: ”Chicago” med Frank Sinatra.

Ett par av låtarna kunde sägas illustrera de ekonomiska problem som löpte som en röd tråd genom delar av programmet: ”The Winner Takes It All” med Abba och ”Somliga går med trasiga skor” med Cornelis Vreeswijk.

Ytterligare annat var väl valt det också: ”Båklandets vackra Maja” med Fred Åkerström, ”Unforgettable” med Nat King Cole, ”Matilda” med Harry Belafonte, ”Man får aldrig en karl med gevär” med Sonja Stjernquist och Carl Michael BellmansLiksom en herdinna” med Mikael Samuelsson och Mats Bergström.

Och sina kunskaper om klassisk musik redovisade hon genom att spela Pjotr TjajkovskijsNötknäppren” och ett stycke ur Giacomo PuccinisLa Bohème”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^