Melodikrysset nummer 3 2019

19 januari 2019 22:51 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag ska jag börja mitt lördagskåseri med en sångtext som jag 2002 publicerade i Laboremus’ 100-årsjubileumsbok ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002):

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek
men ändå inte uppgivenhet:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Jag hör för egen del till de socialdemokrater som inte tycker att metoden att på begäran av två högerliberala mittenpartier sälja ut så mycket av vårt partis vänsterinriktade politik – vägen att återerövra socialdemokratins forna styrka går nog dess värre via en tid i opposition.

* * *

När jag nu ändå är förbannad, vill jag starta med att skälla på Anders Eldeman för det även i dag upprepade tilltaget att göra en dubbelfråga vars beståndsdelar inte har med varann att göra: Cleo Lane – hur många av krysslösarna har över huvud taget hört talas om henne? – sjöng 1976 in sin version av ”Eleanor Rigby”. Jag har alla skivor med The Beatles, så jag hörde förstås genast vad det var för låt, men det var ju inte låttiteln som efterfrågades. Den andra brittiska artist vi skulle identifiera var Dusty Springfield. Det var hon som 1969 sjöng in ”Son of a Preacher Man”.

När vi nu ändå är inne på brittisk musik, kan vi ju också ta Roxy Music, en grupp med Bryan Ferry som ledande medlem. Den här gruppen sjöng 1975 in ”Love Is the Drug” på ”Siren”.

Elvis Presley sjöng 1969 in ”Are You Lonesome Tonight”, men den fick vi i dag i instrumental version.

Amerikanskt ursprung har också den av Lill-Babs 1961 insjungna ”Mina kärleksbrev dom vill jag ha igen” – 1959 hade den sjungits in av The Isley Brothers. Fast här fick vi höra den på finska med Pirkko Mannola, och så skulle vi dessutom svara på vad den svenska texten egentligen handlar om. Jo, om en fnurra på tråden.

Amerikansk till ursprunget är också filmen ”La La Land” från 2016. I den sjunger Ellinor Stone ”Audition (The Fools Who Dream)”.

Två låtar som spelades var hämtade från ”Så mycket bättre” i TV.

Kikki Danielsson sjöng ”Varför är kärleken röd” redan i Melodifestivalen 1983, men den förekom också i ”Så mycket bättre” 2017, fast nu med Sabina Ddumba.

Och Charlotte Perrelli sjöng ”Kommer du tro på mig” i ”Så mycket bättre” 2018, men den hade Eric Gadd sjungit in redan 1991, fast då under titeln ”Do You Believe In Me”.

Barnmaterialet var också dubbelt:

Jag har massor av barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, har också träffat honom personligen vid en middag med kulturtema, anordnad av min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. Eftersom han satt bredvid värdinnan, som höll välkomsttal, kontrade Hellsing med att genast, alltså före maten, hålla sitt tacktal. Hur som helst blev det en mycket trevlig middag. I dag fick vi höra Hellsings ”Dinkeli, dunkeli doja” i en insjunbgning av Rolf Lassgård 2009.

Lennart Palm spela signaturmelodin till ”Ville, Valle och Viktor” som sändes i TV 1970 och 1972. Ville spelades där av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren. För regin stod Gunilla Ambjörnsson.

Ytterligare en Viktor förekom i det här krysset, han i paret Samir och Viktor. Det här paret gjorde tillsammans ”Shuffla” 2018.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men hennes version från 1961 av Gösta Rybrants (text) och Jules Sylvains (musik) ”Sång om syrsor” är alldeles underbar.

Och då är det väl alldeles lagom att sluta med PepsPer – Persson i ”Alldeles lagom” från 2005.

* * *

Varför det har tagit sån tid att skriva och lägga ut den här texten?

Farfar och farmor har haft de två yngsta barnbarnen, Sofia och Ella på besök tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och sin mamma, Karin. Birgitta hade lagat en jättegod eftermiddagsgryta, och sen lekte barnen tills de blev hungriga igen.

Därefter har Birgitta och jag sett ”Morden i Midsomer”, och först nu har jag haft möjlighet att korrekturläsa och lägga ut texten om krysset.

Fast jag har fortfarande en del disk kvar.

Svansjön ytterligare en gång

18 januari 2019 1:23 | Mat & dryck, Musik, Teater | Inga kommentarer

Min hustru har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Jag har jag tillsammans med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Vi har nu tillsammans sett ”Svansjön” för andra gången gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, det var inte i Ryssland – baletten i fråga gavs för andra gången i vårt Musikens hus här i Uppsala, och jag fick biljett i julklapp.

Alltså fanns det likheter med den föregående uppsättningen, till exempel att medlemmar av Bolsjoj-teaterns ensemble fanns bland dem som agerade på scenen, men flertalet av dem som gjorde föreställningen och dansade i den vara andra än förra gången.

För koreografin stod även nu Marius Petipa och Lew Iwanov. För librettot stod Vladimir Begichev och Vasily Geltser. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike, men visst hade det blivit bättre, om dansarna hade backats upp med levande musik. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Yelysaveta Barkolova, prins Siegfried av Mykhailo Tkachuk, trollkarlen Rothbon, som höll Odette fången, av Albert Salimov. Särskilt sevärd var Edilar Marat Uulu i rollen som narr.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I tredje akten är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. När trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna. Och som det står i programbladet: ”Det luckliga (!) paret vandrar tillsammans mot soluppgången.”

* * *

Före föreställningen bjöd mig Birgitta på middag, den här gången på Dryck & mat, som vi aldrig har besökt, ganska långt ner i den gamla stationsbyggnaden (Olof Palmes plats 2). Vi valde att äta renlägg, serverad tillsammans med mycket gottpotatismos gjort av mandelpotatis. Renläggen, serverad tillsammans med tillbehör i en aningen söt sås, var inte alldeles lättäten med de bestick vi fick och lite för söt för min smak – jag lagar själv gärna renskav men kryddar då med svart- och vitpeppar plus enbär.

Men det var ett intressant ställe, och jag går gärna dit igen.

Melodikrysset nummer 2 2018

12 januari 2019 16:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag är ganska frustrerad över utgången i regeringsförhandlingarna, men det ska jag skriva om separat. I dag är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Och för att genast hitta en lämplig övergång: ”We Are All the Winners” gäller nog inte riktigt resultatet för Socialdemokraterna i den segdragna process som i går ändade i en överenskommelse om regeringsprogram och budget – mitt parti fick visserligen behålla regeringsmakten men fick betala ett mycket högt pris för att få det. Nick Borgens bidrag till Mellon 1993 backades upp av en kvinnlig trio i vilken bland andra Maria Akraka ingick.

Den kryssfrågan var ju inte särskilt svår, men Melodikrysset i dag innehöll låtar som var betydligt svårare att klara, för mig i alla fall.

”Private Emotion”, ett samarbete 1999 mellan Meja och Ricky Martin, hade jag till exempel aldrig hört tidigare, fastän jag förstås känner till båda.

Ed Sheeran har över huvud taget inte fäst sig i mitt musikminne, och ”Be Mine Forever” från 2014 är ett exempel.

Och jag har ju tidigare bekänt att TV-serier inte riktigt är mitt bord. Så vitt jag minns har jag aldrig någonsin sett TV-serien ”Skenet bedrar”, vilket är den svenska titeln på en engelsk serie som sändes 1990-1995, ”Keeping Up Appearances”.

Äldre svenska schlager är normalt något jag behärskar, och när jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget spelades ofta Sven-Olof Sandberg i radio. Men ”Lyssna till mig i kväll, lilla mor” har inte fastnat i mitt melodiminne, och kanske beror det på att SOS sjöng in den så tidigt som 1928, alltså drygt tio år innan jag föddes.

När jag, med lite åldersfördröjning, fick börja i svensk skola, var Alice Tegnérs sånger ständigt närvarande. Hon var den som skrev den mest använda svenska texten till en engelsk barnklassiker, ”Baa, Baa, Black Sheep”: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?”.

Jag hade en mamma, som i hela sitt liv läste kopiösa mängder av skönlitteratur, och bland det hon köpte till sin egen bokhylla fanns BFB-utgåvan av Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i amerikanskt original (från 1936) hette ”Gone With the Wind”. Den filmades också, år 1939.

Och för att då fortsätta på USA-spåret: Dolly Parton har jag faktiskt skivor med, dock inte countrylåten ”Blue Smoke” från 2013.

Country kan vara OK ibland, så också enstaka dansbandslåtar, men ”Sträck ut din hand” med Carina Jarnek är faktiskt inte tillräckligt bra. Jag förstår motivet att inte spela den med upphovsmannen, Lasse Berghagen – det hade blivit för lätt – men lite fånigt var det också att konstra till det genom att fråga efter hans riktiga förnamn, Lars. Berghagen har jag för övrigt inte mött bara genom Allsång på Skansen. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm, blev hustrun och jag inbjudna till en middag hos Ulf och Lena, och bland de övriga gästerna fanns bland annat Lasse Berghagen.

Lill Lindfors har jag däremot aldrig träffat personligen. Men naturligtvis har jag mängder av gånger hört henne sjunga ”Du är den ende” (1967). Den svenska texten skrevs av poeten Bo Setterlind. Musiken, ”Romance”, är spansk och äldre. Fast i dag hörde vi den i en instrumental version.

Kul ar det också att åter få höra ”Snabbköpskassörskan”. Jag minns den från 1985 med gotländska ”Di sma under jårdi”, där Göran Ringbom var sammanhållande kraft och var den som var kund. Fast upphovet till den här succén är Tomas Ledin – visste ni det?

Jag har varit på Gotland ganska många gånger, så också i Finland, och min ganska stora sibeliusavdelning i skivhyllorna innehåller förstås också ”Finlandia”. Jean Sibelius skrev den redan 1899, och den är fortfarande ett av hans mest hörvärda verk.

Efter att ha hört ”Finlandia” en gång till, dessutom strax efter att ha läst om det sakpolitiska resultatet av regeringsförhandlingarna, känns det underbart att få möta något som både är något bestående och ett känslomässigt lyft.

Melodikrysset nummer 1 2019

5 januari 2019 13:32 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag trodde inte att jag skulle hinna lägga ut bloggtexten om dagens melodikryss, men ett omkastat dagsschema har nu gjort det möjligt. Fast lite bråttom har jag, så jag lägger ut svaren i den ordning Anders Eldeman ställde frågorna.

Krysset började med Edvard Grieg och ”Anitras dans”, som jag under min skoltid hörde i Charlie Normans utmärkta tappning. I början av andra ring i gymnasiet var jag för övrigt i Norge – det var en stipendieresa – och vi besökte bland annat Griegs Troldhaugen.

Sen fortsatte det med ”My Love Is Not Blind” med Magnus Carlsson och Weeping Willows. Kanske inte någon av deras allra bästa men klart hörvärd.

James Last har väl aldrig hört till mina favoriter, och inte tycker jag att Beatles vinner på att göras av honom och hans orkester.

Carl Michael Bellman har jag allt av på skiva, också i olika svenska sångares versioner. Detsamma gäller Lars Winnerbäck, som även han har tolkat Bellman. Och givetvis har jag Bellmans ”Fredmans epistlar” i musikbokhyllan. Där finns också ”Fredmans sånger”.

Den numera nästan obligatoriska dubbelfrågan med två frågor som inte har något att göra med varann fanns med också i dag. Först hörde vi ”Allt detta och himlen därtill”. Och sen spelades ”Ute blåser sommarvind”. Särskilt den sista är mycket fin, men själva frågekonstruktionen förstör upplevelsen.

Jag gillar också Zara Larsson, även att hennes ”Either” inte föstes ihop med något annat på samma sätt.

Jag går gärna på opera, men operett är jag inte lika begeistrad i. Fast ”Fågelhandlaren” har jag förstås hört tidigare. Kompositören, Carl Zeller, kom jag dock inte ihåg namnet på – i det fallet var jag tvungen att googla.

Byte av genre till klassisk rockmusik: I dag fick vi höra Chuck Berrys ”Roll Over, Beethoven”. Låttiteln skulle ge oss första ordet i svensk översättning, rulla.

Monica Zetterlund har jag det mesta av på skiva, och jag har också sett henne på scen, både i Hasses och Tages revyer och på fullkomligt gigantiska socialdemokratisk valmöten. Jag gillar också Edda Magnasons fina tolkningar av Monicas gamla succéer, till exempel ”Sakta vi gå genom stan”.

Och Don McLeans ”American Pie” är inte dum den heller.

Däremot är jag ingen vän av ”Så mycket bättre”. Agnes må vilja ha ”Allt ljus på mig”, men nog var Bo Kaspers Orkester mycket bättre.

Det slutade i alla fall OK med Smokie i ”Needles And Pins”.

Själv sitter jag på nålar – vi ska på trettondagskonsert i ”Musikens hus”.

Melodikrysset nummer 52 2018

29 december 2018 17:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kom vi ut till vårt sommarhus i Öregrund och stannar här ungefär en vecka, alltså bland annat över årsskiftet. Här ute vid kusten är det mer vinter än i Uppsala. Trädgården är snötäckt – dock är gången upp till huset snöfri; förmodligen har vår trädgårdshjälpreda Henrik varit här med sin snöslunga. Men i övrigt såg man rådjurs- oh harspår lite varstans. Tur att vi i höstas fick höga hönsnät på plats runt våra båda nya estniska äppelträd. Äppelskörden på de äldre äppelträden blev riklig, och vi har fortfarande kvar av våra juläpplen trots att vi har ätit egna äpplen hela hösten.

Inomhus gick det hyggligt snabbt att få upp värmen. Vi har så här års en viss grundvärme på för att slippa frysa, när vi kommer ut under vintern, och för att klara att gå och lägga oss utan att bli mänskliga istappar.

Jag sover gott i den lantliga tystnad som präglar Öregrund så här års, men givetvis tvingas en gammal man som jag att ett antal gånger gå upp och kissa, och då gäller det att komma i håg var man är – vägen till toa här är ju inte identisk med motsvarigheten inne i stan. Men är man väl ute ur sovrummet, vägleds man ju av en viss nattbelysning. Jag hade satt väckarklockan på sju för att hinna göra mina morgonbestyr, bland annat koka kaffe för hela den kommande dagen, men spontanvaknade en kvart tidigare och beslöt då att gå upp och ta itu med dagen.

Så i dag har jag löst krysset i relativt piggt tillstånd, även om både sämre syn och sviktande hörsel ställer till en del djävulskap.

Jag tackar Eldeman för att vi i dagens kryss slapp ologiskt sammansatta dubbelfrågor – men är det verkligen musikkunskap att känna igen ”Fågeldansen”, spelad baklänges? (Jo, jag har själv dansat den i yngre dar, vet till och med att den ursprungligen kommer från Schweiz.)

Till det svåra i dag (alltså för mig, inte för dansbandspubliken) hörde ”Nu glittrar trädens kronor” med Elisa Lindström, som ajg veterligen aldrig har hört talas om.

Sten & Stanley känner jag i alla fall till, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört deras ”Nere i hamnen”. Amerikanska The Drifters känner jag likaså till, men jag tror att jag aldrig har hört deras original, ”Under the Boardwalk” (1964).

Jag har hygglig kunskap om barn- och ungdomsböcker, både för att jag har läst och recenserat många sådana och gett bort många till barn och barnbarn i mycket spridda åldrar. Nils Olof Franzéns böcker om Agaton Sax (sammanlagt elva< böcker, skrivna 1955-1978) känner jag förstås till, men jag har aldrig riktigt fastnat för dem.

Eldeman har en viss förkärlek för musik som har blivit känd genom TV-serier, och det bereder mig ibland problem.

"Törnfåglarna” från 1977 har jag åtminstone sett en smula av, när den visades i TV 1983, men jag har aldrig läst den bakomliggande boken. Filmtemat, ”Anywhere the Heart Goes”, skrevs av Henry Mancini och sjöngs av hans dotter.

Ted Ström, som jag har mycket av på skiva, skrev musiken till filmen ”Tre kärlekar”. Den gjordes 1989 av Lars Molin, som faktiskt har varit kommunalpolitiskt aktiv (s) i Östhammar, också gjort film här i Öregrund. Vi har träffats personligen , bland annat på en socialdemokratisk kulturkonferens.

Magnus Uggla har jag skivor med och av, och självklart har jag ”Jag mår illa” från 1989, i dag dock i Lennart Palm-tappning. Av hustrun fick jag förresten Ugglas nya bok i julklapp.

Men min musiksmak är vid – självklart gillar jag också Johann Sebastian Bach. Och inte nog med det: Jag har också Roger McGuinn spelandes Bach på skiva.

Rent amerikansk och dessutom rolig att lyssna på är Al Jolsons inspelning 1920 av George Gerswins och Irving Berlins ”Swanee” (1919).

Jag är ju i den ålder för vilken Max Hansen är en välbekant scen- och skivartist, så hans medverkan i Ralph Benazkys (kompositör) ”Värdshuset Vita hästen” klarade jag utan vidare, men jag strök sen den här frågan, eftersom jag felaktigt trodde at jag hade redovisat den i bloggtexten. Hansen sjöng tillsammans med Evy Tibell ”Det måste vara underbart”. Tack, Hans Wikell, för påpekandet!

Lite mer av upprepning tycker jag präglar Eldemans val av två i och för sig utmärkta kvinnliga artister.

I dag fick vi höra ”Vart du än går” med Lisa Nilsson.

Och sen avslutade han med Adele och ”Send My Love” från 2015.

Men själv väljer jag att avsluta med en i alla avseenden fantastisk maning, ””Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” Texten är skriven av Tove Jansson och musiken av hennes sambo, Erna Tauro. Den finns insjungen av flera olika artister, på flera olika språk, men jag undrar om inte väldigt många rankar Cumulus’ insjungning från 1965 mycket högt.

Jo, nu har dagarna mörknat länge, timme för timme och minut för minut.

Fast hav tröst. Håll modet uppe. Nu vänder det, och det vänder mot vår.

Melodikrysset nummer 51 2018

22 december 2018 20:10 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Nej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.

Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).

Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.

När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.

Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.

Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.

Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).

Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.

På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.

Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).

I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.

Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.

Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.

För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.

Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.

Jag saknar honom.

Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.

Melodikrysset nummer 50 2018

15 december 2018 16:35 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag gillar julkryssen framför allt när de innehåller de allra bästa insjungningarna av de allra bästa och mest stämningsskapande julsångerna, men dagens julkryss innehöll mycket lite av det slaget. Och Bach, spelad av Nils Landgren på trombon, är ett exempel på att även instrumental julmusik kan låta bra.

Men sen blev det med förlov sagt ganska mycket julmusik som inte håller måttet eller val av artister och inspelningar som verkligen inte hör till de allra bästa.

Det här började redan med den allra först spelade låten, ”Tänd ett ljus”, 1969 inspelad med Triad.

”Den julen”, 2011 med Jenny Silver (Ölund), hör väl inte heller till de bästa julsångerna, men i dag skulle vi kunna, att det var Wham som gjorde originalet och att detta hette ”Last Christmas”.

Bo Kaspers orkester gillar jag normalt, men inte hör ”Önska dig en stilla natt” från 2012 till deras bästa låtar.

Och nog finns det bättre inspelningar av ”Jingle Bells” än den Jim Reeves gjorde 1968?

Justin Bieber har aldrig hört till mina favoriter, och hans insjungning 2011 av ”Santa Claus Is Coming To Town” från 1934 har inte fått mig att ändra uppfattning.

Familjen Glenmark rymmer en hel del musikalisk förmåga, men varför hade Eldeman i dag valt att spela ”Givmilda blå” med Karin Glenmark?

Sen kom en lite märklig trippelfråga. I min ålder hör Bertil Boo till de schlagerartister man självklart känner till, och jag har naturligtvis också hört hans insjungning från 1949 av ”Jag drömmer om en jul hemma”. Den är en julklassiker, vars engelskspråkiga originaltext finns insjungen av en rad artister, den ena bättre än den andra. Men ingen kallade den här låten för ”I Am Dreaming of a White Christmas”. Den hette och kallades överallt för ”I’m Dreaming of a White Christmas”.

Och riktigt tjatigt blev det att höra rabblet av kända julmelodititlar i medley-tappning. Det var nästan så att jag fick lust att kräkas på radion.

Då innebar ”Sound the Trumpet” (1968) med Bob Marley and The Wailers åtminstone lite omväxling.

Shirley Clamp har jag heller inget emot, men nog är originalversionen av ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid ändå lite bättre.

En riktigt bra jullåt är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus” från 1957, samma år inspelad på svenska av Lisbet Bodin och här i Sverige kallad ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt.

Även en hundhedning som jag tyckte att det till slut blev lite julstämning i slutet av årets julkryss, när vi fick höra en julpsalm, visserligen relativt ny i just Psalmboken, men under nästan 100 år sjungen så här års i frikyrkor och skolor – jag sjöng den i Nylands skola under mina pojkår.

I dag fick vi höra den med Agnetha Fältskog och dottern Linda. Fast som vanligt försökte Anders Eldeman krångla till det lite – som om vi inte visste att Agnetha Fältskog förr var medlem i ABBA.

Nu tändas tusen juleljus

Text och musik: Emmy Köhler (1898)
In i Den svenska psalmboken först 1986, som psalm nummer 116.

1. Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll
går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

Jag visste inte att den här julpsalmen numera också finns översatt till estniska, men på nätet har jag hittat både den estniska texten och en kyrkoinsjungning på mitt barndomsspråk:

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid

Estnisk text från 2011, gjord av Tähti Lehtsaar, EKB Liidu muusikasekretär

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid
ja öö nii valgeks saab
ja taevas tähti miljoneid
nii kaunilt säramas.

Taas üle kogu maailma
käib sõnum auline,
on sündinud Poeg Jumala,
kes Päästjaks kõigile.

Täht Petlemmast on säramas
veel täna ilmale,
toob rahu, lootust, õnnistust
ta iga majasse.

Nüüd tehke lahti südamed
kõik jõulurahule,
et igas hinges särama
lööks jõulutäheke.

Last chorus: Villy Bergström (1938-2018)

14 december 2018 23:39 | Last chorus, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sist jag träffade Villy Bergström var den 18 januari 2017, vid en återträff med laboremiter från det tidiga 1960-talet. Min hustru, Birgitta Dahl, hade bjudit hem ett antal av de mest aktiva och tongivande medlemmarna i det tidiga sextiotalets Laboremus. Gästerna bjöds på middag, men huvudsyftet med den här återträffen var att, med Sverker Gustavsson som inledare, diskutera den i politik och samhälle allt mer utbredda populismen, och debatten blev både livlig och intressant.

Bland de inbjudna gamla laboremiterna fanns, ganska självfallet, Villy Bergström, ett år yngre än jag och Birgitta och samtida med oss i Laboremus, ett närmast självklart föreningsval för en brukspojke från Smedjebacken. Jag var, när jag valdes till ordförande i Laboremus, humanist men kom sen också att plugga statskunskap och sociologi. Villy kom att inrikta sig på nationalekonomi och blev med tiden allt mer känd och respekterad inom det fältet. Ingen av oss släppte någonsin vårt radikala samhällsengagemang.

Vi var båda aktiva under första hälften av 1960-talet, som nog måste betecknas som Laboremus’ storhetstid, och jag syftar då både på politisk ovh kulturell verksamhet och på medlemstal. När jag i början av 1960 blev medlem, hade föreningen 125 medlemmar. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade den 254 medlemmar. Under nästa verksamhetsår, då jag hade posten som vice ordförande, ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemstalet uppe i drygt 500, och som mest hade föreningen över 600 betalande medlemmar.

Villy pendlade både under den aktuella tiden och senare mellan politiskt engagemang och vetenskap:

Han medverkade 1967 i Socialdemokratiska studentförbundets bok om inkomstfördelningen under efterkrigstiden, ”Välståndsklyftor och standardhöjning” och satt 1965-1970 i redaktionen för partiets idétidskrift Tiden. 1963-1981 var han forskare och lärare på Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet och blev 1981 filosofie doktor och docent. Men det här betydde inte att han klippte banden till arbetsliv och arbetarrörelse. 1981-1984 arbetade han på Arbetslivscentrum. 1985-1995 var han chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. 1995-1999 återvände han till barndomens och den tidiga ungdomens trakter och var chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. I början av 1999 utsågs han till vice riksbankschef och var det till slutet av 2005.

Till den här svårslagbara meritförteckningen skulle jag vilja lägga ytterligare en mycket intressant uppsats av Villy, ”Ljuva drömmar: Mötet med verkligheten”, publicerad i den bok jag var med om att ge ut till Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Det här är en drygt 20 sidor lång essä om Villys livslånga förhållande till socialdemokratin. Han gör här, med ett bibehållet kritiskt perspektiv, en mycket intressant genomgång av socialdemokratins idéutveckling, till exempel Nils Karlebys, Ernst Wigforss‘ och Alva Myrdals positioner och förslag, försvarar också idén om löntagarfonder och kritiserar den rörelse han själv alltid har varit en del av för att ha släppt jämlikhetsmålet.

Mot den här bakgrunden kan det tyckas vara förvånande att Villy, nu när han inte längre finns bland oss, har fått så varma minnesord både på Svenska Dagbladets ledarsida (av Benjamin Kazeff Silberstein) och på SvDs och Dagens Nyheters avdelningar för eftermälen (av Hans Tson Söderström, som själv betecknar sig som ”forskarkollega. trätobroder och jaktkamrat”.

Den respekten inför döden borde vi alla visa rakryggade människor, även sådana som inte delade just våra egna uppfattningar. För egen del har jag verkligen inga problem med Villys radikalism; jag gillar mycket hans hållningar och analyser.

Det var ett av de bärande skälen till att han inbjöds till det seminarium med gamla laboremiter jag startade med att nämna.

Det enda som förvånade mig den kvällen var att just Villy inte sa så mycket.

Varför förstod jag inte då, och Villy själv berättade inte.

Men nu förstår jag.

Jag känner förstås sorg men är ändå glad för att jag kan berätta lite om det som förenade oss genom åren. Mitt djupaste deltagande till Villys familj!

* * *

Det här sa jag, fast i lite friare form, vid minnesstunden i dag på Västmanland-Dala nation på S:t Larsgatan 13 i Uppsala. Också andra gamla laboremiter höll minnesanföranden: Peter Wallensteen och Lena Gonäs, Per Silenstam, Sverker Gustavsson och Carl Lindberg. För familjen talade Villys och Evas dotter Ylva.

Dess förinnan hade vi och många bekanta från 1960-talets Laboremus (plus en samtida meningsfrände, Olle Svenning, under det röda sextiotalet en av de ledande i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, sedan många år bosatt i Stockholm och skribent bland annat i Aftonbladet) deltagit i begravningsceremonin i Stillhetens kapell i Uppsala fredagen den 14 december. Officiant var Tone Tingsgård, och programmet innehöll inte något enda religiöst inslag. Tone läste själv ett par dikter: Olle SvenssonsAtt samla spillsäd” och Dan AnderssonsPaiso”. Dan Andersson förekom också i tonsatt form, Hootenanny Singers‘ ”Omkring tiggarn från Luossa”, men annars spelade Erik Lundberg, Leif Österlund och Jan Algander jazz med tonvikt på Duke Ellington-låtar (”Creole Love Call”, ”In a Mellow tone”, ”Black and Tan Fantasy”). Under defileringen blev det mer Ellington, och så slutade ceremonin, mycket välvalt, med Harry Warren‘s ”There Will Never Be Another You”.

Melodikrysset nummer 49 2018

8 december 2018 16:27 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 9 kommentarer

I dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.

BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).

Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.

Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!

Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.

Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.

Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.

Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.

Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.

Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.

I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.

Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.

Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.

Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.

Melodikrysset nummer 48 2018

1 december 2018 17:57 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har drabbats av ett obegripligt trassel på datorn, men som tur är har också hustrun en i sitt arbetsrum, och den har jag fått låna.

Själva krysset innehöll i och för sig ingen för mig helt olöslig fråga, men som vanligt fanns det ett par frågor som jag måste grunna lite på.

Den allra sista kryssfrågan löste jag därför att jag kunde gissa svaret med hjälp av alla de bokstäver jag hade fått fram genom att lyssna på ljudillustrationerna till en rad tvärgående frågor: Icona Pop- Men egentligen har jag inte lyssnat på dem. Här hörde vi dem hur som helst i ”Rythm In My Blood” (2018).Och nu har jag lärt mig att de båda sångerskorna heter Aino Jawa och Caroline Hjelt.

Amanda Jenssen hör väl inte till de sångartister jag brukar lyssna på, och samma sak gäller ”Så mycket bättre”. Men jag känner ändå till henne, fast jag hade ldrig tidigre lyssnat på hennes version av ”När planeterna stannat”.

Sen envisas Anders Eldeman att ställa dubbelfrågor, där de båda ingående frågorna inte har något rimligt samband med varann. Gör han det för att reta mig och likasinnade, kan jag meddela honom att jag kommer att fortsätta kritisera honom ända tills han ändrar sig, i annat fall tills jag själv dör. Själva delfrågorna var lätta i dag. Beatles har jag allt av på skivor- I dag fick vi höra George Harrisons ”Here Comes the Sun” från 1969. Och sen fick vi höra ”Till Österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet.

Andra dubbelfrågor innehöll delfrågor, som hade ett inbördes samband.

I det första fallet skulle vi klara vilken grupp som hade spelat in låten som spelades (”Fernando” skriven av Björn, Benny och Stikkan) och vem som var sångsolist. Jo ABBA 1976 och Anni-Frid Lyngstad, kallad Frida- Minns jag inte fel, var det här en inspelning på spanska.

Robban Broberg har jag massor av skivor med och har dessutom hört live på scen, så för mig var det inte särskilt svårt att känna igen ”Båtlåt” från 1966, som här skulle leda oss till singularen båt.

Thomas Funck har jag faktiskt sett live, vid en midsommarfest i Juniskär. Dessutom hörde jag hans berättelser om Kalle Stropp och hans vänner, bland annat Grodan Boll i radio och senare på skiva, och jag har förstås de här berättelserna också i bokform, har även läst dem för egna barn. Så jag ler saligt, när jag i dag hör Grodan Boll i ”Skiffle i ett skafferi”.

Därifrån är steget inte långt till Walt Disneys tecknade filmversion från 1967 av Rudyard Kiplings ”Djungelboken” från 1894 – jag har för övrigt både filmen och originalboken. Här skulle ”Jag vill va som du” leda oss till svaret apor. Ni minns väl King Louie?

När jag 1959-1960 läste nordiska språk, ingick det att läsa skönlitteratur på danska och norska, och bland de danska böcker jag hade valt fanns H C Andersens ”Eventyr”. Men jag är ett stort fan av Danny Kaye också och gillar hans ”Wonderful Copenhagen” (1952), en film om H C Andersen. Det här för oss till Danmark med landförkortningen DK.

Cornelis Vreeswijk, som jag har allt på svenska utgivet av på skiva, var under sin tid på Socialinstitutet medlem i den socialdemokratiska studentklubben, och när jag i mitten av 1960-talet var ledarskribent på Örebro-Kuriren, skrev jag en uppskattande ledare om en konsert i Brunnsparken i Örebro. Sen gjorde han en kort visit i Vänsterpartiet men återvände sen till socialdemokratin: valturnerade tillsammans med min hustru, satt i juryn för en valvisetävling i min tidning, Aktuellt i politiken (s), och gav ut skivor på a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland det han har skrivit svensk text till finns ”Jag och Bosse Lidén”, en försvenskning 1964 av Kris Kristoffersons ”Me And Bobby McGhee”. Jag har lyssnat en del på Alf Robertson också, men jag har faktiskt inte uppmärksammat, att också han har sjungit in den här sången på skiva.

Jag och Bosse Lidén

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1974
Amerikansk originaltext och musik: Kris Kristofferson (”Me And Bobby McGhee”, 1970)

Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans..
Åkte tåg från Kiruna, klämde ett par malt,
hade ganska trevligt, vad jag minns..

Så jag plocka fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna, och konduktören sa
medan norrlandsskogen dundrade fram:

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet, kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

Ifrån Malmö till Brasilien, det är en iskall trav
Mönstra på i Santos, om du kan..
Jag blev av med passet mitt, i någon konstig stad!
Bosse såg en flicka och försvann.

Så jag tog en båt till Panama
på ett pass jag tjingsat till mig,
och en riktig mördare den skeppar’n var!
Men så kom vi till S:t Louis, och gissa vad jag såg!
Där satt Bosse, ensam på en bar!

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

Fågeldansen” är väl mest känd här i Sverige i Curt Haagers’ dansbandsversion från 1982, men egentligen är den här låten äldre och kommer från Schweiz.

Jag kan inte hjälpa det, men för egen del föredrar jag vida ”Mr Tambourine Man” (1963) med och av Bob Dylan. Jag tror jag till och med har dansat till den.

Sista låten att redovisa i dag blir då ”Sång om syrsor” från 1961, skriven av Jules Sylvain och Gösta Rybrant. Zarah Leander hade en stor hit med den, men både text och melodi bidrar starkt till framgången:

Sång om syrsor

Text och musik (1961): Gösta Rybrant och Jules Sylvain:

Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist
Men det är en överkomlig brist
Syrsans sång är inte någon oersättlig sång, men ändå jag minns en gång

Det var då det var en vår, jag var knappa 17 år
Och han var förstås min unge Casanova
Han sa varmt och ömt
Vad? Det har jag glömt
Men det var nånting han lova’
Evig kärlek, ja jag tror att det var nå’ sånt han svor
Jag var drakens fånge, han var sagans prins
Liksom vaknad nyss, utav prinsens kyss
Jag såg honom i ögonen och syrsor sjöng sin serenad
Jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns

En dag kan det hända, det kan hända ganska snart
Tekniskt går ju allt med sådan fart
Att vi kurar hop oss i ett skrymsle på vår jord
Någon söker efter ord

Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd
Men den var vårt hem, och syrsor sjöng om kvällen
Vårar kom i grönt, allt var ganska skönt
Åtminstone på vissa ställen
Nu har solen blivit skymd, i Aniaras isblå rymd
Och vi tvivlar på att goda gudar finns
Men jag minns en gång, syrsor sjöng sin sång
För den som hade öra till att höra
Kärlek, tro och hopp – ja, nåt vi då fann opp
Men det är nästan allt jag minns

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^