Palmepriset till Daniel Ellsberg

31 januari 2019 23:17 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Under sen eftermiddag/tidig kväll (med början klockan 16.00) var Birgitta och jag inbjudna att delta i utdelningen av 2018 års Olof Palme-pris i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus vid Hötorget. Min kondis är det ju inte mycket med längre, så vi tog bil från Centralen, men jag är glad över att jag fick vara med om den här ceremonin.

Årets pristagare, Daniel Ellsberg, är utan tvekan meriterad för att få prissumman 100.000 USD. Han är född 1931, således 87 år, och kunde gärna ha fått det här priset tidigare – 1971 avslöjade han USA-ledningens planer för kriget i Vietnam och riskerade då att hamna i fängelse på livstid, rent av bli likviderad. Han höll sig därför undan under en period, men det hela slutade i stället med att Richard Nixon tvingades avgå.

Ellsberg har för sin del inte bytt åsikter, och han fortsätter sin kamp mot den nuvarande amerikanska ledningens och Pentagons krigsplaner och att varna för global nukleär förintelse.

Ceremonin i Konserthuset inleddes av ordföranden i Palmecentret Pierre Schori med en presentation av pristagaren och med en motivering av varför Ellsberg hade tilldelats priset. Schori assisterades vid prisutdelningen av Olof Palmes äldste son Joakim Palme.

Prisutdelningen, i vilken deltog även utrikesminister Margot Wallström, följdes av att Rickard Söderberg, gay och tenor, ackompanjerad av Majsan Dahling sjöng ”Till havs”, och det här paret återkom sedan, innan Pierre Schori avslutade hela prisceremonin, med ytterligare ett par nummer. Söderberg är verkligen en suverän artist, och publiken i Konserthuset jublade.

Men programmet innehöll mer.

Pristagaren tackade för priset, inte bara med ett tacktal utan med ett genomtänkt anförande i den anda han verkar i och avbröts flera gånger av publikens applåder.

Sedan följde ett framträdande av en artist jag har nästan allt av på skiva, Mikael Wiehe. Jag har inte bara hört honom live, ensam och tillsammans med andra – vi har också haft personlig kontakt, och nu tänker jag ändå inte främst på skivsigneringar. En gång, och då hade vi aldrig träffats personligen, blev jag i sommarhuset i Öregrund uppringd av honom, och det visade sig då att Wiehe, som var känd för att vara vänsterpartist, via sin hemsida sålde den Olof Palme-CD jag hade låtit producera till minne av Olof Palme och nu behövde fler exemplar. CDn hade redigerats av Sven Ove Hansson och fick namnet ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996).

En sång till modet

Text och musik: Mikael Wiehe, 2000

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa Mikael Wiehes CD ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på Wiehes CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.

Fast här sjöng han den här sången till stor del på engelska.

Sen fick vi se en videofilm med MIT-professorn Max Tegmark, och därefter följde ett samtal med Daniel Ellsberg och Joefin Lind, generalsekreterare för Svenska fysiker mot kärnvapen, lett av Anna Sundström, generalsekreterare i Olof Palmes internationella center.

Som ni säkert förstår fanns det oerhört många i publiken som vi tidigare kände, men vi hörde till dem som hade fått platser vikta (med namnskylt), hyggligt långt fram vilket ändå inte riktigt kompenserade vår på grund av ålder nedsatta hörsel. Eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri, gör jag inte ens något försök att nämna alla vi såg och hälsade på, men jag gör tre undantag. Till höger om Birgitta satt Anna Karin Hammar, som vi känner från vår sommarstad Öregrund och även från Uppsala, men här deltog hon som ledamot i palmecentrets styrelse. Till höger om henne satt den gamle folkpartisten Hans Blix, som Birgitta känner allt sedan folkomröstningen om kärnkraften. Fast här var han förstås i egenskap av tidigare palmepristagare, vilket också mannen jag hade framför mig, Kurdo Baksi, är.

Men efteråt, när det blev mingel (tre snittar och ett glas vin, i vårt fall Ramlösa), brast det lös: Gamla vänner fann varandra, och även här kom det fram människor som ville tacka Birgitta för radioprogrammet om memoarerna. Själv träffade jag många gamla vänner, till exempel Jonas Sima, som till det redan nämnda tioårsminnet av Palmemordet gjorde en film på mitt uppdrag, och en hel drös forna arbetskamrater från min tid på 68an.

När man efter lång tid åter träffar gamla vänner, faller det sig förstås naturligt att prata om gamla minnen och om hälsa, det sista naturligt med tanke på vår ålder.

Men en gammal bekant tog själv och inte i särskilt vänliga ordalag upp Stefan Löfvens – han var inte med i Konserthuset – reträtt från klassiska socialdemokratiska ståndpunkter i förhandlingarna med Centern och Liberalerna. Vederbörande, som vet att jag skriver, ville uttryckligen inte skylta med sitt namn på bloggen, och det respekterar jag. Men jag vet också att det inte bara är två partimedlemmar som tycker på det här sättet.