Kolla Kulturspegeln!

Jag brukar publicera, ibland i redigerad och förlängd form, bloggtexter under Kulturspegeln.

De senaste dagarna har jag åstadkommit en sådan, längre och bearbetad text om Jaan Kross. Klicka på Kulturspegeln, Prosa & lyrik, och sök alfabetiskt på Kross, Jaan.

Här ute i Öregrund har jag under Kulturspegeln, Sångtexter, publicerat en längre text, som även innehåller till exempel skivtips, om och med Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Joe Hill” samt om Rune Lindströms översättning till svenska, ”Balladen om Joe Hill”.

Kulturspegeln härbärgerar främst recensionsmaterial om barnkultur, deckare, film, musik, politik, prosa & lyrik, serier, teater – och så alltså sångtexter med bakgrunder och tips om skivinspelningar och böcker med text och noter.

Botanisera gärna! Klicka gärna ovan.

Melodikrysset nr 52 2007

Årets sista melodikryss hörde inte till de svårare under 2007 – men det som gäller för mig behöver ju inte gälla för andra.

Hur som helst: Det är klart att jag har kontrollgooglat, men jag klarade faktiskt samtliga frågor för egen maskin.

Komedin om övernaturligheter (Eldemans ledtråd) har jag visserligen inte själv sett, men med hjälp av några få ledbokstäver kom jag snabbt fram till att det måste röra sig om ”Ghostbusters”. Den gjordes mycket riktigt på 1980-talet, närmare bestämt 1984.

Inledningsfrågan var desto lättare. Det som spelades var Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, och som framgår av texten nedan, är brevet undertecknat av Ellinor:

Brevet från Lillan

Text och musik: Evert Taube

Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa.
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett halsband av korall.
Ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här.

Sjön är så varm och vi badar varje dag
Och jag hoppar i utan att bli rädd
För nu simmar jag så bra.

Vi har så fint, nu i vårat lilla skjul
Och en liten gran har vi också sett
En som vi kan ha till jul.

Detta har jag
Skrivit nästan bara själv,
Och jag skall börja i skolan till hösten.
Pappa, kom hem, jag vet något som du får.
Nu slutar brevet från din Ellinor.

Till de klassiska svenska skivartisterna hör inte bara Evert Taube utan också Zarah Leander, här med ”Det skönaste som livet gav”.

Agnetha Fältskog hörde vi på engelska, i en låt som då kallas ”The Queen of Hearts”. Jag mindes bums den svenska titeln: ”När du tar mig i din famn”.

Inte heller de ännu mer nutida svenska artisterna i dagens kryss var svåra att känna igen.

Vi hörde Gyllene Tider i ”Speciell” – Per Gessles röst är lätt att identifiera.

Kent har jag själv i mina skivhyllor. Här hörde vi deras ”Dom som försvann”.

Inte heller Ola Salo och The Ark hör till de svårare att känna igen. Dessutom är ju deras bidrag till Eurovision Song Contest 2007, ”The Worrying Kind”, i motsats till mycket annat i den tävlingen lätt att bevara i melodiminnet.

Det gick ju inte så bra för Ola, men vore det inte för en enda sak, skulle jag ha haft mycket svårare att få några som helst associationer till Sertab Ereners vinnarlåt 2003, ”Everyway That I Can”; för att få namnet och titeln måste jag mycket riktigt googla. Men den här låten hade något som eurovisionsschlagerlåtarna dess värre oftast brukar sakna, nationell identitet. Så jag kom bums på att svaret på Eldemans fråga, vad kallas en man från vinnarlandet?, var turk.

Nå, vem har då hyllat Fats Domino genom att till egen pianoackompanjemang sjunga in ”My Blue Heaven”? Jo, Norah Jones, en utmärkt artist – jag har henne på skiva.

Ytterligare en evergreen förekom i dagens melodikryss, Cole Porters och Frank Sinatras ”I’ve Got You Under My Skin”.

Evergreen är väl numera också ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s musikal ”Evita”. Här hörde vi den med Gheorghe Zamfir.

Dagens andra filmfråga handlade om en berömd kompositör av filmmusik. Han heter Elmer Bernstein och har gjort musiken till bland annat en rad västernfilmer, också till den äventyrskomedi som förekom i krysset här om veckan, ”Tre amigos”.

Allra sist en fråga, som jag av naturliga skäl hade ganska lätt för att besvara: Tor Isedal var det som sjöng ”Balladen om Joe Hill”.

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) egna sånger i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

Allra sist: gott nytt kryssår på er, alla mina medlösare och läsare!

* * *

På jakt efter svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julmusik och om alla dessa McGarrigles och Wainwrights

Jag har ett kluvet förhållande till religiös musik och, mer specifikt, julsånger.

Jag är främmande för det religiösa innehållet i psalmer och julsånger men fångas ofta av både poesin i dem och de musikaliska uttrycken hos dem; de är givetvis också en del av den kultur vi är en del av, vare sig vi vill det eller inte.

Bland det värsta jag vet är olika popartisters och dansbandssångares smöriga, insmickrande och, ofta viktigast, kommersiellt säsongsanpassade julskivor.

Betydligt mer njutbar är då ofta körmusik från det här fältet, särskilt då om arrangemangen har den rätta känslan och körledaren lyckas locka fram det allra bästa ur sin kör.

Hos oss brukar man redan på julaftons morgon hitta ett par små paket under granen, och i år innehöll ett av dessa en present till mig från den före detta ordföranden i Riksförbundet Svensk körsång, CDn ”Julens stjärna” (Naxos 8.557790, 2005) med Solvieg Ågrens kammarkör Stella. Solvieg Ågren har bland annat varit riksförbundsdirigent i Svensk körsång.

Den här CDn innehåller en fin blandning av sådant som hör julen till: luciasånger och staffansvisor, christmas carols och i vårt land kända (inte alltid svenska) julsånger som ”Det är en ros utsprungen”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Stilla natt”.

Det finns naturligtvis uppriktigt troende människor även i det sekulariserade Sverige, men för väldigt många av oss som bor här har julsångerna och julpsalmerna mer en musikalisk och kulturell (och ibland sentimental) innebörd än en religiös.

Jag har av olika skäl umgåtts mycket med amerikansk musik och har då slagits av hur genomsyrad den amerikanska folkmusiken är av religiösa referenser – och då tänker jag inte bara på gospelmusik, spirituals och annan uttalat religiös musik. Min ingång till den här musikvärlden var delvis 1960-talets medborgarrättsrörelse, och jag upptäckte snabbt, att många av kampsångerna härstammade från de afroamerikanska kyrkorna: ibland hade man satt ny text till de gamla psalmerna, men ofta lyste originalens ursprungliga, religiösa budskap igenom även i de nya versionerna.

Och jag lärde mig att se en viktig skillnad mellan europeisk och amerikansk vänster: Den europeiska vänstern var till största delen socialistisk och sekulär. Också i USA fanns det socialister eller i vart fall vänstermänniskor, men förbluffande många av dem var samtidigt religiösa. Det här speglades också i den europeiskia respektive amerikanska vänsterns musik.

Alltså finns det fullt med religiösa referenser till exempel hos den gamle vänsterradikalen Pete Seeger; mycket riktigt har han spelat in både psalmer och julsånger.

De kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigle, som jag nyligen skrev om, är ju – trots att en av deras sånger på svenska blev ”Ingen kommer undan politiken” – inte kända främst för politiskt engagemang, och i deras fall är det kanske inte så förvånande, att de har gjort en julskiva, ”The McGarrigle Christmas Tour” (Nonesuch 79925-2, 2005, distribution Warner); jag fick den i julklapp av Anna, märkligt nog utan något som helst samband med att jag har skrivit om systrarna McGarrigle – Anna hade beställt den för nästan ett år sen.

Till det yttre skulle den kunna vara en svensk julskiva: med snöhöljda berg och skogar, med skidspår och slädfärd. Men där finns mer än engelskan (en låt görs också på franska) och countrystuket i den avslutande ”Blue Christmas” som får en svensk lyssnare att förstå, att här finns en kulturskillnad. Sångerna – nya så väl som gamla – ger uttryck för en religiös innerlighet som får mig att ana, att det åtminstone i delar av Kanada finns en befolkning med en lika fast förankrad tro som den som jag har hittat i USA. Egentligen är det bara en låt som sticker ut lite grann:

Rebel Jesus

Text och musik: Jackson Browne

All the streets are filled with laughter and light
And the music of the season
And the merchants windows are all bright
With the faces of the children
And the families hurrying to their homes
As the sky darkens and freezes
Theyll be gathering around the hearths and tales
Giving thanks for all gods graces
And the birth of the rebel Jesus

Well they call him by the prince of peace
And they call him by the savior
And they pray to him upon the seas
And in every bold endeavor
As they fill his churches with their pride and gold
And their faith in him increases
But theyve turned the nature that I worshipped in
From a temple to a robbers den
In the words of the rebel Jesus

We guard our world with locks and guns
And we guard our fine possessions
And once a year when christmas comes
We give to our relations
And perhaps we give a little to the poor
If the generosity should seize us
But if any one of us should interfere
In the business of why they are poor
They get the same as the rebel Jesus

But please forgive me if I seem
To take the tone of judgement
For Ive no wish to come between
This day and your enjoyment
In this life of hardship and of earthly toil
We have need for anything that frees us
So I bid you pleasure
And I bid you cheer
From a heathen and a pagan
On the side of the rebel Jesus.

Skivan innehåller solonummer; som gästartist uppträder i ett sådant fall – ”O Little Town of Betlehem” – Emmilou Harris. Men egentligen är CDn musikaliskt bäst i de fall, där det förekommer stämsång av det slag som vi förknippar med systrarna McGarrigle.

På den här CDn sjunger för övrigt inte bara de utan nästan hela klanen: Kates och Loudon Wainwrights son Rufus Wainwright respektive dotter Martha Wainwright, Annas man Dave Lanken och deras dotter Lily Lanken. Och så vidare. Jag ber att få citera mitt eget föregående inlägg om den här klanen: ”Ingen kommer undan genetiken”.

Inspirerad av detta satte jag mig i går kväll ned framför TVn för att se konsertinspelningen från London, ”Rufus Wainwright sjunger Judy Garland”. Rufus berättade själv också, varför han hade gjort den här covern på Judy Garlands berömda Carnegie Hall-konsert 1961: När Rufus var liten, bodde Loudon Wainwright granne i Hollywood med Judy Garland och Rufus själv var både kompis och skolkamrat med Liza Minelli.

Visst var det kul att åter få höra alla de berömda låtarna, ”When You’re Smiling”, ”Puttin’ On the Ritz”, ”The Bells Are Ringing For Me And My Gal”, ”Hellelujah, Come On Get Happy” och så ”Over the Rainbow” – med också mamma Kate McGarrigle på scenen.

Men den musik bandet åstadkom var för mjäkig. Och Rufus Wainwrights ljusa, ibland nästa kvinnliga röst fick mig att – gud hjälpe mig – längta efter Frank Sinatra.

Från min son Matti fick jag också en skiva i julklapp, ”Civilians” (Anti 6890-2, 2007) med den för mig hittills okände Joe Henry.

Varför jag inte kände till honom vet jag inte riktigt. Han är 47 år gammal, är singer-songwriter och har gjort elva egna album samt procucerat plattor åt bland andra Elvis Costello och Ani DiFranco.

Jag är van vid att nutida singers-songwriters är påverkade av pop- och rockmusik, men Joe Henry är en intressant avvikare: hans musik är starkt influerad av jazz. Det blir tydligt redan i den inledande ”Civilians” med sina snygga disharmonier, det är helt uppebart i ”Time Is a Lion”, som vibrerar av jazz, och det är fortfarande lika uppenbart i en av de avslutande låtarna, ”I Will Write My Book”.

Någon julskiva är det här inte, men i en låt, ”Civil War”, hittar jag åtminstone en referens åt det hållet: ”Christmas mornings and New Years Days / They flood with dreams and drift away.” Men det finns en – åter igen mycket märklig och från givarens sida helt oavsiktlig – anknytning till vad jag har skrivit ovan: Loudon Wainwright III gör backing vocals på den här skivan, och han och Joe Henry är gamla kompisar.

I USA tycks Joe Henry – jag har googlat lite – ses som en samhällstillvänd sångare. Men det går för den skull inte att karaktärisera hans sånger som kampsånger. Joe Henry beskriver gärna i stället samhället som det är – om det är ödet eller Gud eller några mörkare krafter som styr och ställer är inte alltid lätt att veta. Men Gud finns och åberopas, och därmed är vi tillbaka vid dagens huvudtema.

”Life is short but, by the grace or cruel Heart of God / The night i long”, heter det i ”Civilians”. Och i ”Time Is a Lion” sjunger Henry: ”God may be kind and see you like a son, / but time is a lion when you are a lamb.” Och så här går sista strofen i ”Our Song”:

This was my country,
This was my song,
Somewhere in the middle there
Though it started badly and it’t ending wrong.
This was God’s country.
This frightful and this angry land,
But if it’s His will the worst of it might still
Somehow make me a better man.

Joe Henry sjunger illusionslöst om krig: ”Most died among us without God or honor / As blood became our faith and currency.” – – – ”Life is brutal to the weak and sober.”

Den här illusionslösheten, med kärleken understundom som tillflykt, finns som CDns avslutande budskap. Det här är sista strofen i ”God Only Knows” och därmed det allra sista som Joe Henry sjunger på skivan:

God only knows that we can do
No more or less than He’ll allow,
God only knows that we mean well
God knows that we just don’t know how.
But I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now,
I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now.

Melodikrysset nr 51 2007

Som traditionen bjuder innehöll dagens melodikryss idel julmusik.

Julmusiken innehåller ju så många psalmer och visor och schlager med många årtionden – i några fall ännu fler år – på nacken, att en 70-årig radiolyssnare nog bör ha hört de flesta.

I mitt fall hade jag problem bara med en enda låt, Kikki Danielssons svenska version av Dolly Partons ”With Bells On” (”I’ll be home with bells on”). Jag fick googla på Eldemans fråga ”Vart önskar hon sig då?”, och fick då upp svaret ”Jag vill hem till julen”.

Betydligt lättare var då en annan hem-fråga, den med ”Jag drömmer om en jul hemma” som illustration. Originalet, ”White Christmas”, lanserades av Bing Crosby. Om sen Lasse Berghagen har gjort den bästa svenska versionen låter jag vara osagt.

Hemtema har också ”När ljusen tändas därhemma” (”When It’s Lamplighting Time In the Village” – ”…in the Valley” ska det vara, påpekar en påpasslig läsare). Den svenska texten tillkom 1935. Själv förknippar jag den främst med Sven-Olof Sandberg.

Några kan ha haft problem med den julvisa Edvard Persson sjöng, den som var med i filmen ”Livet på landet”. Svaret på vem som skrev visan (och mycket annat åt Edvard) är Alvar Kraft.

Luciasångerna får väl anses höra till julmaterialet, och mycket riktigt spelades ”Luciasången” (”Sankta Lucia”), här med Åsa Jinder. Sången börjar ”Natten går tunga fjät runt gård och stuva”.

På luciafirandet den trettonde december syftar också ”Lusse lelle”, som börjar ”Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul”.

Och ännu fler kan väl ”Det lyser en stjärna”, den som vi här hörde med Magnus Johansson. (”Det strålar en stjärna” heter den egentligen, skriver Kalle i en kommentar.)

För att inte tala om ”Tomtarnas julnatt” från 1898, även kallad ”Tipp-tapp” och, efter sin inledning, ”Midnatt råder”.

Och ”Gläns över sjö och strand” har väl alla sjungit under sin skoltid?

En annan åldring bland julsångerna är ”Amazing Grace”, vars text John Newton skrev redan 1772. Den har väl inte fått lika starkt fäste i den svenska jultraditionen som flera av de andra amerikanska julsångerna i dagens melodikryss. Men lyssna gärna på till exempel Joan Baez’ version!

Ett mycket, mycket yngre amerikanskt juloriginal, som har fått fäste här hos oss, är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”. På svenska heter den ”Jag såg mamma kyssa tomten, jag”. Jag vet att Agnetha Fältskog med flera har gjort mycket senare inspelningar, men själv förknippar jag den med Lisbeth Bodin.

Hur många vet, att den kanske mest kända av de amerikanska julsångerna, ”Jingle Bells” (”One Horse Open Sleigh”), skrevs så tidigt som 1857 – även om vi här hörde den med Jim Reeves? På svenska känner vi den som ”Bjällerklang”.

Jag gissar att betydligt fler kände igen Jerry Lee Lewis’ röst än den julsång han sjöng: ”I Can’t Have A Merry Christmas, Mary Without You”.

Och så då det som för många är julsångernas julsång: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin upphovsman Adolphe Adam. Den som sjöng den var förstås Jussi Björling.

Allra sist ber jag att få önska mina många medkryssare och läsare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då antingen in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ingen kommer undan genetiken

Jag har nyligen skrivit om hur systrarna Kate & Anna McGarrigles ”Complainte pour Ste-Catherine” blev ”Ingen kommer undan politiken”; båda texterna finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Systrarna McGarrighles fina original hade jag hört men hade den inte själv på skiva.

När jag i höstas var på IOGT-NTOs julmarknad här i Uppsala, hittade jag bland skivorna till försäljning ”Kate & Anna McGarrighle” (Warner 9362-45677-2), där den ingår. Den här CDn låg bland andra som hade tillhört min i höstas avlidne bror Matti; bland hans arvtagare fanns min dotter Kerstin, aktiv i nykterhetsrörelsen. Jag köpte skivan för tio kronor.

Sen har jag haft stor glädje av den. Den innehåller åtskilligt som jag gillar.

Jag har också funderat lite över vad systrarna McGarrighle gjorde sen och vad det blev av dem.

En del av svaret hittar jag i dagens DN, i en artikel om Rufus Wainwright, nu aktuell med ett par Judy Garland-CD.

Jag visste redan tidigare, att Rufus är son till singern-songwritern Loudon Wainwright. Men jag hade faktiskt ingen aning om att hans mor heter – Kate McGarrigle.

I DN läser jag också, att Rufus efter föräldrarnas skilsmässa växte upp hos sin mamma i Montreal i Canada.

Ingen kommer undan genetiken!

Jean Sibelius och Carl Nielsen på Stockholms konserthus

I vår skivsamling finns mer än ett dussin LP och CD med musik av Jean Sibelius (1865-1957), några av dem inspelningar med min landsman Neeme Järvi som dirigent.

Sibelius’ Symfoni nummer 2 D-dur, opus 43, från 1902 har vi dock inte på någon av våra skivor. Den avslutade lördagens konsert i Konserthuset i Stockholm med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Vladimir Ashkenazy, och den minskade verkligen inte mitt intresse för Sibelius och hans musik. Den här symfonin blandar det ljusa med det mörka, det idylliska med det dramatiska. Och vilken dirigent Ashkenazy är! Han lockar verkligen fram det individuellt yppersta ur musikerna och får dem samtidigt att spela i skön samklang.

Sibelius’ Okeaniderna, opus 73 (1914), som fick inleda den här konserten, har jag inte hört tidigare. Den är ett beställningsverk för en festival i Norfolk, Conncticut, i USA och har drag av programmusik: musiken böljar som det hav den beskriver.

Mellan de båda verken av Sibelius spelades Carl Nielsens (1865-1931) Klarinettkonsert opus 57 från 1928.

Nielsen har jag inte mycket till förhållande till. Vi har visserligen en box med hans symfonier, men som så många andra minns jag mest hans ”Dimman lättar” (för övrigt en återkommande gäst i Melodikrysset.)

”Taagen letter” är ju musik för flöjt och harpa – däremot skulle det dröja länge innan Nielsen komponerade något med klarinett som huvudinstrument. Men när han väl gjorde sin Klarinettkonsert, blev resultatet fantastiskt, i varje fall om jag får döma efter det virtuosa klarinettspel Martin Fröst presterade vid lördagens konsert. Publikens jubel ville aldrig ta slut, och Fröst tackade genom att utan orkesterstöd spela ett klarinettsolo.

* * *

Till Stockholms konserthus ska Birgitta och jag återvända ytterligare några gånger under den kommande vårsäsongen. Biljetter till den här konserten hade vi köpt för det presentkort vi under vårt gemensamma 70-årsfirande fick av våra gamla laboremusvänner Anna-Greta Leijon samt Gun-Britt och Göran Andersson. Och inspirerade av detta har vi nu alltså förköpt fler biljetter för egna medel.

Eftersom vi har abonnemang också på Musikens hus i Uppsala, är det intressant att jämföra. Det nya konserthuset i Uppsala är vackrare och har faktiskt lite bättre akustik. Men det är klart att filharmonikerna är ett strå vassare än Uppsala kammarorkester.

En iakttagelse har jag gjort både i Uppsala och i Stockholm: En mycket stor del av konserthuspubliken består av äldre människor. Jag har all förståelse för att unga familjer med barn har svårt att komma ifrån, särskilt när det gäller regelbundet återkommande abonnemangskonserter. Men varför är det inte så många riktigt unga eller medelålders i publiken? Är den seriösa musik som framförs i konserthus en döende konstart?

Sen en iakttagelse till. Jag hör till dem som klär mig snyggt, när jag ska gå på konsert. Med det menar jag inte uppstyltat; jag går gärna i en marimekkoskjorta som är uppknäppt i halsen. I lördags hade jag för all del väst och slips, men jag minns fortfarande vilken befrielse jag kände, när jag i början av 1960-talet (då Sverige fortfarande var mycket konventionellt) i Israel upplevde konsertpublik, som i ledig klädsel verkade ha kommit direkt från jobbet. Men någonstans går en gräns: var och en må bli salig på sin fason, men jag tycker faktiskt inte att man kan komma till en konsert hur slafsigt klädd som helst. Och ännu sämre tycker jag om det tilltagande ofoget att ta med ytterkläder, ryggsäckar och annat liknande in i salongen.

Melodikrysset nr 50 2007

En enda fråga hade jag besvär med den här gången: vågrätt 6. Jag mindes den romantiska tryckarklassikern men kom för mitt liv inte i håg titeln. Men när jag genom att lösa lodrätt 3 också hade fått DY, var det klart att svaret skulle bli Melody. Och ledtråden Righteous Brothers och kontrollgoogling ledde mig sen till hela titeln, ”Unchained Melody”.

Och för att förklara DY ovan: Andy Williams var det som gjorde ”Moon River” till sin signaturmelodi.

Eftersom jag inte läser nöjes- och skandalsidorna i Aftonbladet, hade jag först också lite problem med att komma på, att det var Victoria Silvstedt, som sjöng ”Rocksteady Love”. Men eftersom hennes namn har förekommit i krigsrubrikstorlek, har jag naturligtvis stött på det. Kontrollgoogling visade, att både Bollnäs och 1974 stämde.

Annars började krysset superlätt, med ”Sankta Lucia” som man ju brukar få höra den trettonde december.

Sen följde några frågor, som jag tror mig minnas att Eldeman har haft med förut i Melodikrysset.

Vi hörde trumpetaren Arne Lamberth i ”Oh Mein Papa”.

Och så hörde vi ledmotivet ur filmen ”Rännstensungar”, där först Edvard Persson, senare Cornelis Vreeswijk sjöng ”En fattig trubadur”, den som börjar ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Mer svensk film, också i det här fallet en som jag har sett: I ”Så som i himmelen” sjunger Helen Sjöholm ”Gabriellas sång”. I centrum för filmens handling står en kör.

För övrigt har jag också sett äventyrskomedin om en hårt banditansatt mexikansk by ”Tre amigos” med bland andra Steve Martin.

Tre av dagens frågor passade perfekt radioter av min typ, sådana som ihärdigt lyssnade på radio redan på 1940- och 1950-talen.

Förr spelades nämligen Paul Linckes ”Lysmaskidyll” ofta i radio – här skulle den ge pluralen lysmaskar.

Och vem av oss har inte hört ”Sju ensamma kvällar” (”Seven Lonely Days” i original), till exempel med Harry Brandelius och Ingalill Rossvald? Här skulle sången ge svaret ensamhet.

Och så Evert Taube – han spelades verkligen mycket i radio. I dag fick vi höra hans ”Möte i monsunen”, den som börjar ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”.

Märkligt nog klarade jag också dagens två melodifestivalanknutna frågor:

I det första fallet gällde frågan dock inte Björn Skifs med ”Michelangelo” i 1975 års melodifestival utan den cover en skånsk grupp har gjort. Gruppen är Wilmer X; jag har faktiskt de flesta av deras skivor i hyllorna.

Och jag minns också, med gillande, ”Mama Take Me Home” från Melodifestivalen 2006. Gruppen som med stort schwung framförde den heter Rednex.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Luciakonsert med Uppsala musikklasser

Som vanligt håller musikklasserna i Uppsala luciakonsert i Domkyrkan. Som vanligt är det fullt.

Pågående ombyggnad inne i kyrkan gör dock, att koreografin vad gället hur luciatåget skrider fram genom kyrkan något måste ändras. Kyrkan har också gjorts mörkare den här gången. När jag hör några av sångerna, särskilt när skolungdomarna finns placerade både längst fram och längst ner i kyrkan och sjunger växelsång, får jag känslan att vara förflyttad till ett medeltida kloster eller en mycket gammal katedral – och i en sådan befinner jag mig ju faktiskt.

Annars är det ljushögtid och de gamla vanliga luciasångerna, en del mer ovanliga också förresten. Luciavisor och staffansvisor sjungs i olika varianter. Där finns kända psalmer som ”Bereden väg för Herran” och ”Härlig är jorden”, givetvis alla de kända jul- och luciasånger jag själv kommer i håg från tiden i Nylands skola i det Njurunda som numera är inkorporerat med Sundsvall: ”Det är en ros utsprungen”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla natt”. Och så förstås Adams ”Julsång”.

Det religiösa innehållet lämnar mig oberörd, och jag deltar inte heller i den i och för sig vackra församlingssången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men det är vackert och stämningsfullt – man förs ideligen tillbaka till den religiösa oskuldens och de ständigt blöta vantarnas adventstid i barndomen.

De yngsta i luciatåget rör sig dessutom med lätt kalviga rörelser, vilket också det bidrar till att i minnet föra oss gamlingar tillbaka till våra egna yngre år.

Men vackert är det alltså.

* * *

På väg mot Domkyrkan, ungefär mitt emot Helga Trefaldighet, händer en olycka i senhöstmörkret: En dam, som också är på väg till kyrkan, observerar inte den stenkant, som ändar hennes genväg över en bit gräsmatta. och faller precis handlöst i asfalten: slår hål i pannan, blöder häftigt ur näsan, har möjligen knäckt näsbenet. Vi och ytterligare en tillskyndande dam försöker hjälpa henne; den för oss okända tillskyndande damen hjälper till med att stilla blodflödet med pappersnäsdukar. Birgitta ringer omgående 112 och beställer en ambulans, medan ytterligare en tillskyndande flicka, efter att ha kollat vad den skadade kvinnans köande make heter, springer till kön och förbluffande fort lyckas hitta honom. Han är på plats och hjälper hustrun, när ambulansen efter cirka fem minuter anländer.

Vi går då in i Domkyrkan, men jag tänker under kvällens lopp, att någon av de där änglarna, som så frekvent förekommer i sångerna så här års, om de nu hade funnits gärna kunde ha fått hjälpa den här kvinnan att slippa få en sådan start på julen.

Hon kunde verkligen ha behövt ”en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”, som det heter i ”Nu tändas tusen juleljus”.

Färgsprakande Caprice + Stor-OD

För de många körentusiasterna i Uppsala är ODs – Orphei Drängars – årliga Caprice ett måste. Dock har allt flera under senare år tvekat, i vart fall om att också köpa biljett till Stor-OD, den frackmiddag som traditionsenligt har följt på Uppsala slott. Det har helt enkelt sammantaget blivit alldeles förbannat dyrt.

I år hade därför OD tagit det djärva steget att flytta Stor-OD från slottet till V-Dala. Och Alvar Aaltos skapelse dög gott som substitut, möjligen med undantag för kaffet efter maten, som av de flesta måste intas stående.

Maten var också OK.

Till förrätt fick vi skogsduva på smördegsbotten med vitvinssky och örtsås. Till detta serverades vitt vin, Bourgogne Chardonnay Prestige 2005.

Eftersom det till snapsvisorna samtidigt serverades snaps – i vårt fall Bäska droppar – blev det dock en del märkliga smakbrytningar. Förekomsten av snapsar förklaras av att ODisterna – dagens så väl som gårdagens – sjunger snapsvisor på ett sätt som saknar motstycke; deras stämsång är betagande vacker. Man kan bli berusad redan av sången.

Till huvudrätt serverades dubbelmarinerad antilopytterfilé med hasselbackspotatis, rotsaksstuvning och vitvinssås. Till detta drack vi rött vin, Bridlewood Syrah 2004. Gott – men antilopytterfilén var kall.

Efterrätten, svartvinsbärstårta med chokladmousse och hjortronsås, hoppade jag över, diabetiker som jag är. Men Birgitta hade upplyst servitrisen om att jag behövde ett alternativ, och in kom ett generöst och vackert upplagt fruktfat. Jag smuttade också lite på det söta man fick till efterrätten, Romariz LBV 2000.

Under middagen omgavs vi av människor vi inte behöver anstränga oss för att tala med. Bredvid Birgitta satt Hans och Karin Alsén, bredvid mig Jan-Erik Wikström (Cecilia hade blivit sjuk). På andra sidan bordet satt bland andra Eric Ericsson med hustru Monica, Ingemar och Lillemor Mundebo, Anders och Kajsa Wejryd samt, ett litet snäpp längre bort, Hans och Anna Dalborg och Robert och Margareta Sund. OD tillämpar den sympatiska ordningen att inte sära på paren.

Till höjdpunkterna på Stor-ODna hör – och så var det också i år – Hans Dalborgs välkomsttal. Dalborg är både intelligent och rolig – han är en av de bästa talare jag någonsin har hört. Och tro det eller inte, Ingemar Mundebos tacktal gick inte av för hackor det heller.

I kaffepausen efter middagen talade vi bland annat med våra gamla vänner Hans och Käthe Elmgren. Men vi passade på att avvika före dansen. Min ischias har avtagit något, men jag är fortfarande inte dansant. Och Birgitta hade problem med en rem till sin ena sko.

Men tillbaka till huvudämnet, Capricen.

Vi såg den andra av dagens två föreställningar, och Universitetsaulan var varm redan när vi kom.

Jag skrev ovan att Capricen är ett måste för Uppsalas körentusiaster, och den drog i år som alla år flera fullsatta hus. Om programmet får man inget veta i förväg – överraskningar ligger i Capricens natur.

I år startade det med att kören tågade in från huvudingången; ODisterna sjöng, utstyrda till flagellanter från digerdödens tid, ”Ja, jag kommer”, samtidigt som de piskade sig själva och varann.

Detta följdes, mycket stilenligt, av scenen ur Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där riddaren spelar schack med döden.

Döden, givetvis utrustad med en stor lie, slänger lite senare av sig sin kåpa och visar sig vara Pia Johansson, känd från Stockholms stadsteater, På minuten och Parlamentet. Hon fullföljer undergångstemat genom att sjunga ”Cigarrett, cigarrett”.

Kompad av Trio X sjunger hon också det berömda Marilyn Monroe-numret ”Diamonds Are a Girl’s Best Fiend”.

Kvällens andra gästartist visar sig vara ytterligare en blondin, sopranen Emma Wetter. Hon gör rollen som Brünhilde och sjunger sedan ett par nummer ur Richard Wagners ”Tannhäuser”, vilket introduceras och backas upp av Orpei Drängar, nu utstyrda i viktingadräkter.

Spännvidden mellan de båda blondinerna markeras ytterligare genom att Pia Johansson, som förvisso kan sjunga men inte är någon sångerska, markerar det senare i duettsång med Emma Wetter.

Över huvud taget är det ganska mycket buskis över den här Capricen. Ett mycket roligt inslag i detta är det delvis pantomimartade nummer Pia Johansson gör tillsammans med en man, upphämtad ur publiken (men möjligen införstådd med sitt uppdrag).

Och över slutnumret finns det inte bara bildligt en aura av färg och fyrverkeri – det smäller på riktigt också!

Jag är införstådd med att det är just de här underhållningselementen som årligen drar stor publik till capricerna, men tycker nog själv i själ och hjärta, att man gott kunde ha fått höra mer av kören. Dock fick vi höra OD sjunga ett par mycket fina slovakiska folksånger och så, framför allt, och detta redan i inledningsdelen av konserten, den suveräne estniske körkompositören Veljo Tormis’ ”Järnets förbannelse”.

Den anrika mansören leddes i år, med stor bravur, av en kvinna, Cecilia Rydinger Alin.

På väg hem från Stor-OD mötte vi henne i trappen och uttryckte vår stora tillfredsställelse med hennes insats som årets Caprice-dirigent.

Melodikrysset nr 49 2007

I dag har jag sumpat en fråga, lodrätt 5. Frågan gällde filmmusik av Gheorghe Zamfir: en popgrupp-melodi som han använde i en hollywoodfilm. Jag känner till hollywoodfilmer där han har medverkat men får trots ihärdigt googlande ingen ordning på den här frågan. Två bokstäver, börjar på i – måste således bli in, is eller it. (”Roxettes It Must Have Been Love” ur ”Pretty Woman” ska det vara, meddelar två tillskyndande läsare. Tack!)

Det enda svåra i övrigt för mig var Idol-vinnaren från 2004 – Idol ser jag absolut aldrig. Men jag har googlat. Han som sjöng ”Coming True” heter Daniel Lindström.

Resten hade jag faktiskt inga större besvär med.

Monica Zetterlund sjöng ”Gröna små äpplen”. En intressant sak med den är att den svenska texten har skrivits av Stikkan Andersson.

”Jag vill ha plommon och päron” sjöng Lennart ”Nacka” Skoglund, åtskilligt större som fotbollsspelare än som sångare.

Alice Babs sjöng ”Adress Rosenhill”, i amerikanskt original ”Mockin’ Bird Hill”.

Vi hörde dessutom ytterligare en melodi med amerikanskt ursprung (Stephen Foster), ”Drömmar av silver, drömmar av guld”. Här skulle den ge ordet dröm.

Sen hörde vi Sven-Olof Sandberg, kallad SOS efter sina initialier. Jag minns inte vad låten heter, men jag uppfattade frasen ”utan några om, utan några men”.

Stefan Demert har jag på skiva och vet alltså, att han gjorde om den amerikanska ”Freight Train” till ”SJ. SJ, gamle vän”.

Jag har aldrig hört just ”Beata solitudine”, men Eros Ramazzotti är ganska lätt att känna igen.

Och så kommer vi till visan som här spelades av Göteborgs Sinfonietta. Det var Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, som här skulle ge ordet tiggare:

Omkring tiggarn från Luossa

Text: Dan Andersson (ur ”Svarta ballader”)
Musik; Gunde Johansson

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
och de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymnrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att rumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

Vägen därifrån till ”Lyckliga gatan” – låten som skulle ge ordet gata – kan tyckas lång, men så är det ju i Melodikrysset. Här hörde vi Anna-Lena Löfgren sjunga en tysk version, ”Immer am Sonntag”.

Tori Amos, med ”Big Wheel”, klarade jag, ska jag bekänna, med hjälp av hjälpbokstäverna.

Filmmusiken ur ”Love Story” fick jag också googla på, fast jag bara saknade en bokstav. Jo, han som gjorde musiken heter Francis Lai.

Sista frågan var superlätt. Povel Ramel sjöng sin egen ”Köp inte en zebra!”.