Melodikrysset nr 15 2008

I dag gick det trögt för mig, men till slut löste jag i alla fall hela krysset.

Det började med en fråga av en typ som jag har notoriskt svårt för, vilken TV-serie den spelade musiken kom ur – jag ser nämligen nästan aldrig TV-serier. Men med lite ledbokstäver kom jag så småningom på att låten måste komma från ”Mistrals dotter”. Så när vi i snabbgenomgången fick ytterligare en ledtråd, Nana Mouskouri, hade jag redan fyllt i rätt svar.

Inte blev det bättre av att jag till att börja med inte kom på första ordet i titel och refräng i den schlager som spelades därnäst. Men så efter en stund dök först ordet lyssna upp i musikminnet, sen att låten hette ”Lyssna till ditt hjärta”, så småningom också att det var Friends som sjöng den.

Att det länge knölade sig för mig berodde alltså på att jag inte från allra första början fick ledbokstäver. Sådana bidrar i hög grad till att man snabbt kommer på melodititlar, ord ur texter, kompositörer och annat som efterfrågas.

För mig lossnade det när jag fick höra Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” – och då var det ju lätt att räkna ut att motsatsen skulle bli stäng.

”Med hundra gitarrer” hette en gammal schlager som jag vill minnas att Sven Olof Sandberg (SOS) sjöng in.

Ytterligare en gammal goding var Jules Sylvains ”När en stjärna från himlen faller”.

Och visst har jag också hört Svante Thuresson sjunga ”Noaks ark”, som Noak ju byggde av trä.

Två svenska låtar lyckades jag lösa med hjälp av Google. Jag känner till (och har en smula lyssnat på) både Robyn och Marit Bergman, men just deras ”With Every Heartbeat” respektive ”No Party” hade jag tidigare inte hört.

Lättare var det då att bums identifiera Basshunter (Jonas Erik Altberg) med ”Boten Anna” – den har till och med förekommit i Melodikrysset tidigare.

Men dagens allra bästa poplåt var M A (Mauro Antero) Numminens obetalbara version av Lena Philipssons och Orups ”Det gör ont”.

De utländska bidragen till dagens kryss var inte särskilt svåra.

Neil Young har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så hörde vi en instrumentalversion av Frank Sinatras gamla paradnummer ”My Way”.

Allra sist spelades i dag ett stycke känd klassisk musik, Guiseppe Verdis ”Fångarnas kör”. Och de som sjöng där var förstås fångarna.

PS En läsarfråga gör mig uppmärksam på att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Den eftersökta klassiska kompositören var Johann Sebastian Bach.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sveriges radios symfoniorkester i Musikens hus

Torsdag och åter igen en abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress.

Vi kombinerar ofta de här konsertkvällarna med att gå ut och äta middag. Den här gången hade vi valt Katalin, som finns i det gamla godsmagasinet på Östra station, i realiteten en del av Uppsala C-området.

Katalin drivs som musikställe men har faktiskt också riktigt bra mat. Magnus Bäckström, bas för Uppsala konsert & kongress, har vid ett tillfälle berättat, att hans nya stora konserthus visserligen har berövat Katalin en del musikpublik men att Katalin i gengäld har fått fler matgäster; kroglivet runt Musikens hus (Uppsala konsert & kongress) har fått ett uppsving på grund av de många hungriga konserthusgästerna.

Vi väljer oxbringa och skånsk potatis. Gott, varmt och vällagat!

Var sin dubbel espresso dricker vi sen i Konserthuset, beläget ett stenkast från Katalin. Aktuella bilder av Konserthuset och av dess restaurang finns här, på min dotter Kerstins blogg.

Kvällens program i abonnemangsserien är ett gästspel av Sveriges radios symfoniorkester under ledning av Daniel Harding.

Programmet börjar i det något mindre formatet, med ”5 satser för stråkorkester”, opus 5 av Anton Webern (1883-1945) – dödsåret, 1945, kommer sig av att en amerikansk ockupationssoldat av misstag sköt Webern. Webern, som studerade för Arnold Schönberg, har kanske aldrig hört till de kompositörer, som jag har haft en stark dragning till – även om vi förstås har något av honom på skiva. Och jag kan väl inte säga att jag, trots att den här konserten bjöd på ett och annat som var intressant, blev någon webernentusiast nu heller.

Inte heller Maurice Ravel (1875-1937) har någonsin tillhört mina musikaliska husgudar, möjligen då med den reservationen, att jag liksom många andra har fångats av den del av hans musik, som är starkt påverkad av spansk folkmusik; ”Bolero” är väl det mest kända exemplet. Här spelade radiosymfonikerna dock ett relativt tidigt (1903-1904) verk av Ravel, ”Shéhérazade”, som är tonsättningar av dikter ur Tristan Klingsors diktsamling ”Shéhérazade”. Intressant men ändå inte gripande – det sista sagt trots att det i det här partiet ingick sång av den fina mezzosopranen Malena Ernman.

Själv hade jag störst utbyte av den del av konserten som låg efter pausen, tre konsertouvertyrer (1891-1893) – ”I naturen” opus 91, ”Karneval” opus 92 och ”Othello” opus 93 – av Antonin Dvořák (1841-1904).

Man kunde tro att denna min uppskattning främst har att göra med större förtrogenhet med Dvořáks verk; vi har mer Dvořák än Webern och Ravel i våra skivhyllor. Något kan det naturligtvis ligga i detta. Men jag tror att jag också här fångades av musikens väldighet i den meningen att man här utnyttjade symfoniorkesterns hela besättning och bredd. Uppsala kammarorkester, som vi normalt lyssnar till i den här abonnemangsserien, är för det mesta bra men en betydligt mindre orkester än radiosymfonikerna, och jag tror att jag helt enkelt den här kvällen hade förväntningar om att få lyssna på just en mycket större orkester.

Ulrika Bodén: Vålje å vrake

Jag är uppvuxen i Juniskär i Medelpad och hade under mina pojkår och tonår också en hel del kontakter med grannlandskapet Ångermanland: besökte på somrarna en moster och hennes man i Berghamn, gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå och lite annat sådant.

1950-talet var dock en tid då folkmusiken var starkt tillbakaträngd – den fick en renässans långt senare – och jag har följaktligen inga minnen av att ha kommit i kontakt med den på den tiden. När jag sen under framför allt 1970-talets nya folkmusikvåg lärde mig att lyssna på svensk folkmusik, kom jag snarare i kontakt med folkmusik från andra håll än mina gamla hemtrakter, bland annat då den från min nya hembygd Uppland. Långt senare, på 1990-talet, började jag förstås lyssna på Garmarna, som ju bildades i Sundsvall, men ångermanländsk folkmusik har jag mött i ringa utsträckning.

I alltför ringa utsträckning, förstår jag nu när jag har lyssnat på Ulrika Bodéns CD ”Vålje å vrake” (Drone 024, 2001).

Vi fick den här CDn på vårt 70-årskalas av Per Strömberg, bror till Bo Strömberg som är gift med vår dotter Kerstin. Bakgrunden till att det blev just en ångemanländsk CD är lätt att ana: strömbergarna kommer från Sollefteå.

Om jag nu berömmer skivan, kan läsarna förstås ana familjekorruption bakom formuleringarna, men ingenting kunde vara mer felaktigt: Ulrika Bodén, född 1974, är en sångerska värd att lyssna på, så väl när hon sjunger à capella som när hon beledsagas av musiker: Jens Engelbrecht, gitarr, mandola, kantele, Niklas Roswall, nyckelharpa, kontrabasharpa, cittra, och Anders Norudde (också känd från Hedningarna), säckpipa, härjedalspipa, fiol, stråkharpa, moraharpa; instrumentsammansättningen varierar från låt till låt. Jag kan för egen del inget alls om några av de nämnda instrumenten men nämner dem alla för att få läsarna att förstå, att tre musiker kan åstadkomma avsevärd variation. Variation åstadkommer den här lilla gruppen också till exempel genom tempobyte (som i ”Fanteguten”).

Repertoaren omfattar polsktrallar, visor, instrumentella polskor med mera, och många av sångerna har Ulrika efter traditionsbärare som Ester Isaksson. För Ulrika är det här musikmaterialet inget främmande tillägnat – hon växte, läser jag, upp på en getgård i Helgum i Ångermanland.

Sitt sångmaterial för Ulrika fram med ren och klar stämma.

Henne kommer jag nog att lyssna mer på fram över. Hon finns ju dessutom tillgänglig i andra konstellationer som Ranarim och Rosenbergs sjua – om Rosenbergs sjua har jag faktiskt läst berömmande ord i amerikanska ”Sing Out! The Folk Song Magazine”.

Melodikrysset nr 14 2008

Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)

Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.

Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan ”Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).

Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.

Men jag kan mycket väl avstå från att synas på s-bloggars ”Mest lästa inlägg”, så jag meddelade redaktionen, att de, om jag måste börja selektera inläggen, då lika gärna kunde plocka bort mig därifrån. Så ni partivänner till mig, som inte hittar mig där längre, ska inte dra slutsatsen att jag numera har tappat alla mina många läsare.

Jag har nämligen nått min mycket stora dagliga läsekrets utan att annars någonsin pinga (alltså med en kort tids undantag för s-bloggar). Och den gamle chefredaktören i mig säger mig, att en av förklaringarna till att jag når så många läsare just är, att min blogg inte kan kategoriseras som bara en politisk blogg. Min blogg speglar – i likhet med den tidning jag en gång i världen var framgångsrik chefredaktör för – mycket mer än politik, sådant som både sossar och andra också är intresserade av: teater, resor, skönlitteratur (prosa så väl som lyrik), media, serier, mat och dryck, film, konst, deckare, barnkultur och vad det kan vara, inte minst då musik av alla de slag (inklusive Melodikrysset). Och jag konstaterar åter igen, att personliga kåserier om mitt och hustruns och barnbarnens liv verkar ha ett oförändrat högt läsvärde – när jag var chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken, ett socialdemokratiskt familjemagasin mycket olikt dagens nyhetsmagasin med samma namn och med många gånger så hög upplaga som dagens namne, var mitt personligt hållna ledarsideskåseri ”Det händer” – en blogg före bloggarnas tid, hävdar min dotter – den i särklass mest lästa avdelningen i tidningen.

Efter denna osedvanligt långa omväg äntligen en redovisning av hur jag har lyckats med veckans melodikryss, nyss avlyssnat på webben. Även det senare tog mer tid än beräknat, eftersom jag inte begrep att den långa pausen mitt i berodde på bortplockade nyheter utan råkade gå ur programmet och alltså sen måste börja om från början.

En enda av dagens (eller rättare sagt lördagens) frågor låg en smula utanför min musikkunskapssfär. Jag har inte sett ”Ally McBeal” i TV (men känner förstås till serien) och fick därför googla för att få fram namnet på den sångerska som sjunger ”Searching My Soul”: Vonda Shepard.

Annars hade jag den här gången inga besvär ens med den senaste pop- och schlagermusiken.

Cardigans sjöng ”Give Me Your Eyes”.

Vi hörde också Ola Salo i The Ark sjunga sin vinnarmelodi i Melodifestivalen 2007 ”The Worrying Kind”, den som i Eurovision Song Contest hamnade på artonde plats, en enligt min mening mycket för låg placering.

Och visst kände jag igen After Dark i ”La Dolce Vita”.

Den lite äldre svenska populärmusiken representerades av Thore Skogmans ”Plättlaggen”, och använder man den, uppstår ju ofta os i köket.

Fast rent musikaliskt fanns det i dag med ett annat svenskt stycke, som är oändligt överlägset allt det hittills nämnda: ”Ta av dig skorna” med ljuv musik av Povel Ramel och en underbar text om mogen kärlek och om äpplen som faller med sorgsna dunsar; som medförfattare till texten har Povel Beppe Wolgers.

Från revyscenen kommer också ett ännu äldre nummer, från 1942, ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” av Karl Gerhard.

Vart tar alla vackra flickor vägen?

Text: Karl Gerhard
Musik: Kai Gullmar

Ungdom, skönhet och charm
gör en människa varm.
Vackra flickor finns det gott om i vår huvudstad.
Detta framgår titt och tätt
av en massa porträtt
utav nyförlovade som finns i alla blad.
Ja, det är kanske djärvt,
men jag vill våga
att ge offentlighet åt denna fråga:

Vart tar alla vackra flickor vägen,
och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter flamman sin,
som gift sig med ett fån.
Av midjan så smal,
så att Royal
sig vände och tittade på gazellen,
har blivit en madam
med skunk bak och fram,
och köttkuponger har hon på ett par tre ställen.
Vart tar alla vackra former vägen,
och var kommer alla hakorna på makorna ifrån?

För att få symmetri
uti min poesi
låter jag min versfot glida uppåt i spagat.
Handsken kastad ju är,
men med lite besvär
kan den ledigt vändas ut och in med resultat,
att refrängen blir en kvinnoslogan.
Damerna har ordet nu för frågan:

Vart tar allra vackra gossar vägen,
och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån?
Det är rentav så att man blir förlägen,
när man ser det lilla som är kvar av Romeon.
Han fordom var slank
och flott och dansant.
Nu snarkar han när det inte kluckar
i grogglaset hans.
Hans hjässa är blank.
Så undra på att ni stackars kvinnor sucka:
Vart tar alla vackra gossar vägen,
och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?

Om Karl Gerhard kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

Det blev väldigt mycket operett och musikal i det här krysset.

Vi hörde musik – bland annat ”Låt oss liksom svalorna” – ur Emmerich Kálmáns ”Czardasfurstinnan” från 1915.

Och som det inte hade varit nog, fick vi sen höra musik ur ytterligare en Kálmán-operett, ”Grevinnan Maritza” från 1924.

Sen fick vi höra sång ur en filmad musikal från 1946, ”Annie Get Your Gun” med musik av Irving Berlin.

Ännu en filmfråga rörde förstås ytterligare en James Bond-film – Eldeman måste ha sett hela kollektionen. Den här gången hörde vi Rita Coolidge sjunga i ”Octopussy”.

Eftersom ett av de andra svaren skulle bli ”os”, fanns det väl en upprepning också i att fråga vad det är som besvärar i ”Smoke Gets In Your Eyes” (Jerome Kern, Otto Harbach, 1933). Jo röken förstås.

Kvar att svara på är väl då bara veckans barnvisefråga. I den lyder texten: ”Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade han som körde.” Och svaret på frågan vad det var som ingen kunde göra är förstås då köra.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset dröjer

Jag lever just nu ett hektiskt liv. I går kväll var jag och Birgitta på Uppsala stadsteater och såg iscensättningen av Göran Tunströms ”Tjuven” i regi av sonen, Linus Tunström.

I dag ska jag och Birgitta åka till Tierp. I egenskap av partiveteraner (s) ska vi bevista socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län.

I morgon, söndag, ska jag ha heldagssammanträde med oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden. Därefter åker jag ut till hustrun i Öregrund.

Men nästa förmiddag (måndag) ska jag åter ta bussen in till Uppsala – jag ska till Folktandvården och få en avtrillad krona ersatt.

Så där håller det på.

Under dagens melodikryss är jag alltså upptagen av distriktskongress.

Jag kommer förstås att försöka lösa krysset på webben (och sen berätta hur det gick), men jag vet ännu inte när jag kommer att kunna passa in det.

Persisk middag + naturtrumpet

De senaste morgnarna i Öregrund har varit kalla, råa och dimmiga. När man går gången ner till brevlådan för att hämta upp tidningarna, ser man genom dimman sammandragna krokusar, som liknar flockar av hattifnattar från Mumindalen. Men Mårran, isfrun, har trots allt inte kommit tillbaka.

Vi tar bussen in till Uppsala för några dagar av olika ärenden, kulturevenemang och förrättningar.

Eftersom vi först ska till Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), stiger vi av vid Vaksala torg. Vi har medvetet valt en buss som anländer långt före kvällens konsert – vi måste nämligen äta middag före konserten.

Vi har i förväg valt ut restaurang Saffran Polo på Vaksalagatan 35, två kvarter från Musikens hus. Det är en persisk restaurang; vi har tidigare, fast i Stockholm, ätit god persisk mat och har också en persisk kokbok.

Saffran Polo visar sig vara en mycket bra restaurang. Miljön är trevlig och maten god.

Mest för att pröva frestande saker ur menyn bestämmer vi oss för att, mot våra normala restaurangvanor, också äta förrätt. Jag väljer isbergssallad, tomat, gurka, pepperoni och persisk saltgurka, lika snyggt upplagsd som smaklig. De vinbladsdolmar med mosir, youghurt, mynta och rödlök som Birgitta väljer, faller henne i smaken. Till huvudrätt väljer vi båda chenjeh, grillspett på oxfilé med paprika, lök och grillad tomat samt förstås ris.

Med all säkerhet är det här inte sista gången vi besöker Saffran Polo.

Därifrån går vi sedan till Uppsala konsert & kongress för kvällens konsert med Uppsala kammarorkester.

Det visar sig, när vi får programmet, att kammarorkestern inte som utannonserat dirigeras av Eva Ollikainen – hon har fått hoppa av på grund av halsont – utan av orkesterns ordinarie dirigent, Paul Mägi.

Mägi är en utmärkt dirigent; jag har tidigare skrivit mycket uppskattande om honom. Men kanske har han den här gången fått hoppa in på lite för kort varsel: Musiken lyfter inte så som den brukar göra.

Det märks kanske allra tydligast i det avslutande stycket, Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Symfoni nummer 39 Ess-dur”, Köchel 543. Mozart är ju ofta, även om det här är ett av hans mer komplexa verk, lätt att komma i håg i musikminnet; man relaterar gärna till tidigare konsertuppföranden och skivor man har hört.

Kvällens konsert började å andra sidan med ett verk som vi garanterat inte hade hört förut: orkestern uruppförde ett beställningsverk från i år, Håkan Larssons (född 1959) ”Minnets röster”.

Personligen gillade jag dock ännu mer ett annat modernt verk, Benjamin Staerns (född 1978) ”Ballo för naturtrumpet och stråkorkester” från 2006 men reviderat 2008.

Det här med naturtrumpet, här exekverad av Pierre Torwald, kan fordra en särskild kommentar. Naturtrumpeten har, i motsats till den moderna trumpeten, inga ventiler och har följaktligen tillgång till ett mycket mindre antal toner. Dess toner är, således även i det här stycket, alla hämtade ur övertonsserien.

Torwald fortsatte att spela naturtrumpet även i det stycke som följde efter pausen, nu ett stycke barockmusik, Giuseppe Torellis (1658-1709) ”Sonat för trumpet och stråkar i D-dur”.

Sammantaget måste man – även om jag alltså inte tyckte att kammarorkestern var på topp – ändå ge en eloge för helheten, blandningen mellan gammalt och nytt och, via naturtrumpeten, också bryggan mellan gammalt och nytt.

Slutligen en utommusikalisk iakttagelse. Vi har, eftersom vi har årsabonnemang, fasta platser ganska långt fram i Stora salen i Konserthuset. Genom ett slags märklig slump blev det i går så, att vi hade Håkan Larsson sittande i stolen bakom mig och Benjamin Staern sittande precis på andra sidan gången i samma rad där jag och Birgitta satt. Det var en särskilt sorts upplevelse att få se Staern, genom minspel och kroppsrörelser, leva med i sin egen musik, när den strömmade ner till oss från scenen.

USA-förstärkt Väsen

Jag var, som jag har berättat, nyligen på konsert med Väsen plus gästartister. Två av de senare, Mike Marshall på mandolin och Darol Anger på fiol, ”the San Francisco boys” som Lena Willemark kallade dem, finns också på skiva tillsammans med Väsen. Jag köpte CDn vid konserten. CDn heter ”Mike Marshall & Darol Anger with Väsen” (Adventure Music America AMA 1039 2, 2007).

Skivan gör samma positiva intryck på mig som konserten gjorde, allt ifrån öppningslåten ”Loke’s Troubles” av Mike Marshall till avslutningsstycket ”Os Pintinhos”, som kommer från Brasilien (men inte är skrivet av Hamilton de Holanda, som var med vid konserten; han finns inte med på den här skivan).

Mike Marshall verkar, att döma av hans ”Cous Cous” respektive ”Egypt” på CDn, ha en dragning till dels det orientaliska. dels till jazz. Men egentligen gillar jag mer ”Yew Piney Mt.”, där the San Fransisco boys lockar Väsen att spela traditionellt amerikanskt material.

Mycket bra blir det också i det omvända fallet, det vill säga när Marshall och Anger av Väsen sugs in i svensk folkton: ”Penknife Killer” (som också spelades vid konserten, då benämnd under sitt svenska namn, ”Pennknivsmördaren”) är det bästa exemplet, men jag vill också nämna Olov Johanssons ”Skridskolåten” med sina lätt symfoniska drag samt två låtar av Roger Tallroth, ”Timo’s Jig” och ”Forslund” (snyggt gitarrspel!).

På den här skivan består Väsen av Olov Johansson, nyckelharpa, Mikael Marin, fiol, och Roger Tallroth, gitarr.

Sven-Bertil tolkar Evert, nu från Alderville Road

Evert Taube är en av giganterna i svensk viskonst. När hans röst så småningom började svikta, tog sonen, Sven-Bertil Taube, vid: dels som partner vid de årliga Skansen- Gröna Lund-konserterna, dels som självständig och skicklig uttolkare, ofta med utsökta arrangemang av och orkesteruppbackning under ledning av Ulf Björlin.

Under årens lopp har sedan många artister ur ännu yngre generationer hyllat Evert och hans visor.

Nu återinträder den vid det här laget själv åldrande Sven-Bertil Taube på scenen. Det sker med CDn ”Alderville Road” (EMI 514469 2 5, 2007). Alderville Road är den gata i London där Sven-Bertil och hans familj sedan länge bor; skivan är till stora delar inspelad hemma hos familjen Taube. Det senare betyder inte, att den tekniskt skulle vara amatörmässigt gjord. Arrangörerna Johan Norberg (som är poducent och själv också medverkar bland annat på gitarr) och Martin Östergren har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Och för att ta det sista först: arrangemangen här är mycket mer avskalade än Björlins, men de har särprägel och lyfter utmärkt väl fram innehållet i texterna.

Även Taube den yngre har åldrats. Rösten har mörknat och har inte längre den bredd den en gång hade. Men det gör ingenting. Det här har, även sångligt, blivit en mycket hörvärd skiva och då inte bara på grund av duettmedverkan av Håkan Hellström (i ”Vackert så”) respektive Lisa Nilsson (i ”Och skulle det så vara…” och ”Som stjärnor små”).

Deras medverkan gör skivan mer varierad och levande, men Sven-Bertil Taube behöver verkligen inte stöd för att komma till sin rätt. Lyssna till exempel på ”Bibbi”, ”Morgon i Ligurien”, ”Albertina” och ”Sjösalavår” eller varför inte ”Linnéa” och ”Fragrancia”, där också gitarrspelet verksamt bidrar till den läckra helheten. Till de allra bästa numren på den här skivan hör, noterar jag lite förvånat, ”Balladen om Gustaf Blom från Borås”, med sitt lätt bluesaktiga gitarrkomp.

Den här balladen är förresten ett exempel på att Evert Taube också hade en politisk sida. ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” har en antirasistisk knorr: ”Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing”.

Ibland, som i ”Här är den sköna sommaren” (”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”), kan jag förstås tycka, att den politiske Taube blir för allmän och generaliserande.

Men på den här CDn finns en mycket sällan spelad taubevisa, ”Målaren och Maria Pia”, som har ett politiskt budskap som går rakt in i hjärtat. Lyssna själva!

Beethoven och Strauss i Stockholms konserthus

Vi har ju numera ett fantastiskt konserthus här i Uppsala, men då och då åker vi också till Konserthuset i Stockholm, när det är intressanta program där.

Till en konsert i går hade vi köpt biljetter i förväg, så vi fick bryta upp från Klaras treårskalas för att åka vidare till Stockholm; farmor Kristina skjutsade oss till Uppsala C – tack!

Eftersom vi därmed hann med ett lite tidigare tåg, fick vi hyggligt med tid för att före konserten äta middag i Stockholm. Vi valde en gammal bekanting, Sala Thai (Sawadee, rättar mig min hustru) ganska nära Konserthuset. Och eftersom vi valde en kötträtt med den starkaste formen av thaikryddning, bör maten ha kunnat motverka eventuella smittoeffekter från vår fortfarande förkylda dotter Kerstin.

Gårdagens konsertprogram ingick i en serie, där stora symfoniorkestrar gör framträdanden i främst de nordiska huvudstäderna. Kvällens symfoniorkester var tyska NDR (= Norddeutsche Rundfunks) Sinfonieorchester under ledning av Christoph von Dohnányi. Och det var verkligen en upplevelse att få höra en så stor och en så välspelande orkester.

Kvällen inleddes med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pinaokonsert nummer 4 i G-dur” från 1806, för övrigt den pianokonsert där Beethoven för sista gången själv framträdde som pianosolist med orkester. Beethovens roll som pianosolist innehades här av Yefim Bronfman, född 1958 i Tasjkent men sen 1973 bosatt i Israel. Jag hade aldrig hört honom tidigare men är efter den här konserten klart imponerad. Samspelet med symfoniorkestern, som spelar en framträdande roll i det här verket, fungerade också utmärkt.

Besvikna blev vi däremot över programmet efter pausen och då inte bara för att vi enligt det ursprungliga programmet skulle ha fått höra något annat. ”Ein Heldenleben” (”Ett hjälteliv”) opus 40 av Richard Strauss (1864-1949) visade sig vara ett svårartat fall av programmusik: vi får i tur och ordning möta Hjälten, Hjältens kritiker, Hjältens hustru, Hjälten på slagfältet, Hjältens fredsarbete och Hjälten som drar sig tillbaka. Nej, inte heller musikaliskt tyckte jag det här var intressant.

Årets folkmusikgala i Uppsala

I lördags var det åter dags för folkmusikgala i Uppsala konsert & kongress (Musikens hus). Birgitta hade köpt biljetter redan i höstas – jag fick dem i farsdagspresent – men den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Och vi fick valuta för biljettpengarna, både kvalitativt och kvantitativt – konserten varade bort emot en timme längre än vad som hade angetts.

Programmet hade byggts upp av och kring Väsen, med Lena Willemark som konferencier; dessutom sjöng hon och spelade fiol. Och jag håller med om det en av deras gäster, Mike Marshall på mandolin, sa, nämligen att Väsen är en av de bästa grupperna i världen, naturligtvis i sin genre; likaså håller jag med Lena Willemark i hennes mycket höga uppskattning (vid presentationen) av ”the San Franscisco boys”, Marshall plus hans kompanjon, fiolspelaren Darol Anger.

Också mandolinspelaren Hamilton de Holanda från Brasilien var väl värd att lyssna på, men jag fångades i hans fall mer av den tekniska skickligheten än av känslan.

Väsen – Olov Johansson, nyckelharpa, Mikael Marin, fiol, Roger Tallroth, gitarr, och André Ferrari, slagverk – utgjorde navet i programmet, men också gästerna från USA respektive Brasilien fick sina egna avsnitt framför allt i den del av programmet som föregick pausen. Efter pausen smälte de här konstellationerna (även Lena Willemark) ihop till något man skulle kunna kalla världsmusik, men det var i så fall en världsmusik med omisskännliga svenska drag, med drag av Väsen för att vara mer exakt. Det var fascinerande att höra hur lätt de utländska gästerna, med sina mycket olikartade musikaliska bakgrunder, gled in i ett svenskt idiom.

Nämnas bör också den ungdomliga ensemblen Linnaeusdansarna, som dansade både i början och i slutet av programmet.