Lena Willemark: Älvdalens elektriska

Lena Willemark är en artist jag alltid gärna hör på, som sångerska, som instrumentalist på fiol och i alla de olika konstellationer som hon har förekommit och förekommer i. Jag har haft lyckan att höra henne inte bara på CD utan också från scen.

Som många andra förknippar jag henne med kulning, en form av locksång efter kreatur framförd i mycket höga register. I de trakter där kulning praktiserades (till exempel i Västerdalarna; Lena kommer från Evertsberg) fanns ofta också fäbodar.

Men Lena sjunger ofta och gärna även folkliga sånger och psalmer, både à capella och till komp. Det gör hon på rikssvenska men även på älvdalsmål, som en del språkvetare är benägna att klassificera snarare som ett eget nordiskt språk än som en svensk dialekt.

Jag ska ge er ett exempel:

Immiln blaunkk
sos wär an nytwaidh.
Knåjtnevå ev an upp
so int nogh add kummidh i.
Og ljosedh kwedh och stjåv
mes edh wåler nidh.
Og fugler flågu.

Jag kan inte älvdalsmål men hittar i det häfte som följer med Lenas CD ”Älvdalens elektriska” (Amigo AMCD 757, 2006) följande översättning:

Himlen utan en fläck
– som rentvättad.
Denna tyngdlösa glädje –
öppnande handflator.
Och sången skimrar
som en ström av ljus.
Och fåglarna flög!

Melodin, en polska, är från Evertsberg. Men texten har Lena lånat från författaren Yaşar Kemal, och Gunnar Nyström har översatt den till älvdalsmål. Folkmusik bär ett arv men behöver inte vara inåtvänd. Som ytterligare ett bevis vill jag anföra medverkan på den här skivan från Haci Ahmed Tekbilek, som i några låtar spelar ney (turkisk flöjt) eller mey (ett oboeliknande turkiskt blåsinstrument).

Vi kan då ta och presentera också övriga medverkande musiker. Lena spelar, utöver att förstås sjunga, fiol och altfiol. Mikael Augustsson spelar dragspel och bandonéon (ett slags minidragspel). Leo Svensson spelar cello. Verf Lena Egardt spelar fiol. Och Mikael Marin, som jag har hört tillsammans med Lena på skivor och konserter med Väsen, spelar altfiol.

Tillsammans åstadkommer de här ofta fantastisk musik. Ett exempel är den redan nämnda ”Immiln blaunkk”. Mycket fin är också den avslutande låten, ”Dejlig rosa” (”Jag vet en dejlig rosa”). För egen del blev jag kanske allra mest tagen av den minimalistiska (Lena på fiol och Leo Svensson på cello) ”Mikkelkwenn” efter Ekor Anders Andersson, ett stycke som i konstfullhet inte står den klassiska musiken efter.

Mycket annat vore värt ett omnämnande, men jag nöjer mig med att avslutningsvis ge en kort förklaring till CDns titel. ”Älvdalens elektriska” är den ljudanläggning driven av ett bilbatteri, som Lena många gånger har använt vid fältinspelningar från sina gamla hemtrakter.

Ewert Ljusberg på engelska

Ewert Ljusberg, född 1945 i Hede i Härjedalen, blev under 1970-talet en av de stora svenska trubadurerna. Ännu mer känd blev han sannolikt, när han 1983-1996 med Margareta Kjellberg som parhäst ledde ”Har du hört den förut?”, en serie TV-program med roliga historier för och under medverkan av publik på en krog i Sundsvall. Och så blev han förstås känd som president i republiken Jämtland.

Sen har han synts och hörts mindre, vilket sannolikt inte beror på honom själv – han har nämligen fortsatt att turnera och att ge ut skivor. Boven i sammanhanget är i stället media, vars recensenter under de senaste årtiondena inte har förefallit överdrivet intresserade av den viskonst Ewert utövar.

Genom ett (sällsynt) tidningsomnämnande uppmärksammades jag på hans nya dubbel-CD ”Songs for Beauties and Beasts” (Musikens Makt / Nacksving studio MMCD 12, 2008) och köpte den på Musikörat i Uppsala. Jag noterade då också, att skivbolaget har hämtat sitt namn från proggerans ledande publikation, Musikens makt, och att det göteborgska proggbolaget Nacksving uppenbarligen lever vidare åtminstone i skepnad av en inspelningsstudio. Vet någon något mer om detta?

Det kanske mest överraskande med den aktuella skivan är att Ewert Ljusberg, känd för att inte bara sjunga på svenska utan också ofta på mål, här genomgående sjunger på engelska. Eftersom idiomet, många av melodierna och ett antal av låttexterna så tydligt vetter åt det amerikanska, kan man ju gissa, att Ewert har just den amerikanska publiken för ögonen – men når man den, ens om man blir recenserad i till exempel ”Sing Out!”?

Detta sagt, trots att CDns inledande låt, ”Whatever Happened to Bombadill”, inte handlar om någon amerikan utan om Tom Bombadill i J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”. Men kanske har det här ändå att göra med den mer amerikanska (och mer våldsamma) tyngpunkten i låtmaterialet; om Tom Bombadill sjunger Ljusberg ”he never fought and he never will”.

Särskilt den andra CDn av två, ”Songs for Beasts”, har sedan flera låtar med udden riktad mot amerikanska krig och företeelser. En låt heter ”Bored of the War”, en annan ”On Terrorism” – i den senare understryks målet med dixietoner. Det senare gäller också ”On Birth Control”. Och i ”Moral Majority Song”, ett stycke countrymusik, sjunger Ljusberg i refrängen:
And we’ve got Fighting Spirit, Mickey Mouse and Jesus
And we’ve made a cross of gold for our beloved boy.

I själva verket står Ljusberg i flera avseenden en speciell gren av amerikansk radikalism, IWWs anarkosyndikalims, nära; märk att han själv kommer från gamla syndikalistbygder i Härjedalen. ”On Terrorism” har lånat melodin från en Joe Hill-klassiker, ”Ta-ra-ra-boom-de-ay” (som i sin tur lånade melodin från en revyvisa). I sin introduktion till ”Who Controls the Blame Pattern?” citerar Ljusberg den nutida IWWaren Utah Phillips.

I övrigt andas den här skivan i stor utsträckning sjuttiotal.

Fina instrumentala insatser görs av Bernt Andersson, känd från Nationalteatern: i till exempel bluesen ”Mental Morning Workout” (piano) och i några låtar av Shel Silverstein, den mexikanskinspirerade ”Yes Mr Rogers” (dragspel) och den mycket välljudande ”Michelangelo” (piano).

Den här utgåvan rymmer vidare flera låtar som vi förknippar med Cornelis Vreeswijk. Cornelis’ egen ”Ballad på en soptipp” gör Ljusberg lite à la irländsk pub – men riktigt lika bra som Cornelis’ originalversion är den inte, vilket inte har att göra med att den här görs i engelsk översättning (”Song from a Damp”). Lite roligare blir då ”Little Samba” (Atahualpa Yupankis ”La Pobrecita”), den som Cornelis döpte till ”Sambaliten”. En mycket rolig sak med den musiken (och flera andra låtar) är att två gamla Cornelis-musiker medverkar, Conny Söderlund på gitarr och Owe Gustafsson på bas – det var de här båda som kompade Cornelis, när han gjorde skivor för salig a disc. Den allra bästa låten med de här båda musikerna plus Ewert Ljusberg är också den en Cornelis-klassiker: Victor Jaras ”Neither Beer Nor Booze”, den som i Cornelis’ svenska version kallades ”Varken det ena eller det andra”.

Och så slutar CDn med ”One Day a Year”, Stig Dagerman tonsatt av Tore Haraldsen men här alltså framförd på engelska.

Naturligtvis är inte allt lysande på den här dubbel-CDn – den kunde gott ha sovrats lite mer – men det är ändå en utgåva värd att skaffa och lyssna på, verkligen inte bara för det politiska budskapets skull. Jag kunde gott ha nämnt ytterligare några låtar, men jag ska nöja mig med en kul sak, brorsan Arne Ljusbergs ”Reconsidering”. I den utövar Ewert Ljusberg något som liknar strupsång från Tuva – men i det här fallet är väl strupsången snarare från Härjedalen.

Finn Kalvik sjunger Inger Hagerup och André Bjerke

Den norske sångaren Finn Kalvik (född 1947) är inte helt okänd heller här. Han har i omgångar samarbetat med till exempel Fred Åkerström, Björn Ulvaeus och Benny Andersson samt Freds dotter Cajsa-Stina Åkerström. För egen del kom jag i kontakt med hans musik främst genom norska partivänner, på den tiden då jag var de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Nu har jag inte hört honom på länge; det är ju inte så att han finns i staplar i svenska skivaffärer. Men när jag nyligen var inne på Musikörat i Uppsala för att beställa lite skivor, fick jag tips om att de hade CDn ”Bjerke / Hagerup / Kalvik” (daWorks DACD 540, 2007) inne, och jag köpte den förstås bums – killarna på Musikörat känner min musiksmak vid det här laget.

Som skivtiteln antyder, rör det sig om tonsatt poesi. Sådant blir verkligen inte alltid lyckat – alltför ofta blir musiken där en ljudkuliss till sång-likt deklamerad poesi. Men jag ska genast lugna er: Det här är en lysande skiva! Tonsättningarna är utmärkta, fångar tonen i poesin. Och den beledsagande musiken är njutbar och uppfinningsrik, ibland rent av fräck. En viktig del av jobbet gör (utöver Finn Kalvik, som är en skicklig gitarrist) främst Kjell Harald Litangen på olika stränginstrument som banjo, high strings, mandolin, akustisk gitarr, dobro och slide guitar. Men till den musikaliska mångfalden bidrar också akustisk bas, trummor och percussion, fiol, cello, orgel, flöjter med mera.

Inger Hagerup, född 1905, får nog, trots att hon dog 1985, fortfarande räknas till Norges största nutidslyriker. Hon har drag gemensamma med både Arnulf Øverland och Nordahl Grieg, var kommunist och ateist och tog under krigsåren då Norge var ockuperat av tyskarna sin tillflykt till Stockholm.

André Bjerke (1918-1985), lyriker, prosaförfattare, essäist och dramatiker plus översättare (bland annat av dramatik) men också barnboksförfattare och deckarförfattare (!), var även han en av efterkrigstidens stora i norsk litteratur. Nämnas bör också hans starka intresse för psykoanalys.

Finn Kalvik öppnar CDn med ett mycket starkt stycke, Inger Hagerups ”Den ene dagen”. När jag skriver så, syftar jag på både Hagerups dikt, ett sinnligt, konkret och levande barndomsminne, och på Kalviks tonsättning, som inte står dikten efter i sinnlighet och levnadslycka.

Men annars är det ännu oftare kombinationerna av André Bjerkes lyrik och Finn Kalviks musik jag har fäst mig vid på den här skivan: ”Oslohøst” får mig att längta tillbaka till den där byen. ”Minuttene” får mig att inse vilka korta stunder i ens liv som gör detta liv värt att ändå leva: ”Riker går under, / og sekler tar slutt. / Ett blir tillbake: / ett levet minutt.” ”Veslefrikk med fela” med sitt intressanta komp, en blandning av rock och spelmansmusik, är värd att nämna främst för musikens skull.

Och så kan jag väl få avsluta med en fräck sak, också den skriven av André Bjerke:

I ren distraksjon

”Du tror det er deg jeg er glad i?
Da tar du nok skammelig feil!”
Og inn i hans handflate stakk hun
en flammende langfingernegl.

”Du tror at jeg gjerne vil se deg?
Nei, deg vil jeg slett ikke se!”
Det sa hun – og presset tilfeldig
et knitrende kne mot hans kne.

”Så glem at jeg har en adresse!
Og glem at jeg har telefon!”
Det sa hun – og bet ham i øret
i absolut ren distraksjon.

”Jeg liker deg ikke”, sa hun,
og kysset hans munn en passant.
”Kan simpelthen ikke fordra deg.”
Hun satte seg opp på hans fang.

”Jeg elsker deg ikke det minste.
Jeg er ikke engang din venn!”
erklærte hun fast – idet hun
i ren distraksjon gav seg hen.

Melodikrysset nr 18 2008

Eldeman presenterade i dag ett melodikryss med hygglig bredd – en bredd som ibland brukar ställa till besvär för en del av krysslösarna. Själv klarade jag alltihop, på några punkter dock efter lite funderande.

Längst från min privata musiksmak låg kanske ”Don’t Get Me Wrong” med sjuttiotalsgruppen Pretenders. Med Eldemans lilla ledtråd bör det dock inte ha varit allt för svårt att komma på gruppnamnet.

Jag kan ju heller inte påstå att ”En gång för alla” från Melodifestivalen 2004 hör till det jag brukar höra på. Men Nina och Kim kom jag faktiskt ihåg från deras framträdande där.

Inte heller Eskobar brukar jag lyssna på. Men eftersom årets melodifestival ligger så nära i tiden, minns jag fortfarande dem och ”Hallelujah New World”. Men det går nog över.

Då ligger, för att vända på perspektivet, Sting mitt hjärta närmare. Här sjöng han ”Love Is the Seventh Way”.

Céline Dion med temat ur ”Titanic” (som jag fortfarande inte har sett), ”My Heart Will Go On”, har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Men här hade Eldeman varierat sig lite: Han ville veta om vi visste, att hon kommer från Kanada.

Från filmens värld kan vi gå över till TVns.

Vi hörde musik ur Staffan Westerbergs berömda (och av många orättfärdigt förtalade) 70-talsserie för barn, ”Vilse i pannkakan”.

Själv hade jag då till att börja med betydligt svårare att komma i håg, att H C Lumbyes ”Jernbanegalop” (fyndigt nog!) spelas som bakgrundsmusik till resorna i Ingvar Oldsbergs ”På spåret”. Eftersom hustrun och jag ser alla avsnitt vi kan av det här trevliga programmet, borde jag ha klarat det bums – men jag har ju gång på gång tvingats konstatera, att jag sällan lägger musiken i TV-serier på minnet.

Dagens två musikaler har jag själv inte sett – men de är för den skull inte obekanta för mig.

Visst har jag, som väl de flesta melodikrysslösare, många gånger hört Jan Malmsjö sjunga ”Vår bästa tid är nu”; för egen del har jag den till och med på skiva med honom. Han sjöng den i den svenska versionen av ”La Cage Aux Folles” (Harvey Fierstein efter Jean Poiret, Jerry Herman), som gick upp på Malmö stadsteater 1985.

Richard Rodgers och Oscar Hammerstein gjorde den också filmade ”The King and I”, ur vilken vi här hörde ”Hello Young Lovers Whoever You Are” med Frank Sinatra. På svenska kallas den här musikalen ”Kungen och jag”.

Jo, som Eldeman påpekade, har det faktiskt funnits sångare som har varit ännu större än Frank Sinatra. Den han syftade på var Bing Crosby, här med ”Please”.

Mycket stora var också Andrews Sisters på sin tid. Till det de blev älskade för hörde ”Rhum and Coca Cola”, som här skulle ge rom. Men för att göra frågan svårare spelade Eldeman en Cornelis-text till den melodin; följaktligen hörde vi i stället Östen Warnerbring sjunga ”dricka hembränt och varm choklad / och sen kan du jojka bra”.

Mer traditionell var då Evert Taubes ”Albertina”, som vi sjöng mycket under min folkskoletid. Den börjar ”Där byggdes ett skepp uti Norden”, vilket gav svaret på Eldemans fråga om var tillverkningen ägde rum.

Sen har vi bara en fråga kvar, där svaret, något ur växtriket, också levererades av Evert Taube: ”Min älskling, du är som en ros”. Den är så fin, så jag tar hela texten:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube (efter Robert Burns, ”A Red, Red Rose”)

Musik: Evert Taube

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

* * *

Letar du efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Två sätt att möta våren

Sista april respektive Första maj mötte vi våren på två formellt skilda sätt. Ändå är gapet mellan de här två sätten att fira våren inte så stort som man skulle kunna tro.

I Öregrund var Lions Club arrangör för valborgsfirandet i och utanför Societetshuset. Brasan tändes på en flotte en bit ut i havet utanför Societetshuset, det såldes lotter till förmån för Akademiska sjukhusets barnfond och folk minglade utanför och inne i Societetshuset. Folk hälsade på och småpratade med varandra och hejade också på oss; i en så liten stad som Öregrund känner många varann. Innan det hela började på allvar, hann vi, medan solen gick ner i havet – jo, det sker på denna del av ostkusten – prata bland annat med våra gamla badstrandsvänner Mary och Lasse Lundh och med våra nya sommarbekanta Anna-Karin Hammar och Nina Edgardh Beckman. Men tro inte att det är bara sommargäster som går på det här evenemanget – bland dem vi hälsade på fanns många åretruntboende öregrundsbor.

Så sjöng Ö-kören in våren på Societetshusets veranda; senare återkom den inne i Societetshuset. Programmet bestod, helt naturligt, av många kända vårsånger för blandad kör, men på slutet körde den manliga delen av kören ett par bejublade nummer: Frank Sinatras gamla hit ”My Way” och så Hasses och Tages ”Stetsonhatt”. Det var festligt, folkligt och fullsatt. Körens ledare visade sig förresten vara mamma till Tomas Rudin, som jag vet att några av mina läsare känner.

Namnet Societetshuset kan lätt, antar jag, föra tanken helt fel. Det är bugning åt sekelskiftets mytomspunna badortsliv i Öregrund, men Societetshuset har i dag i sitt renoverade skick karaktären av föreningsgård, dit folk förlägger allt ifrån bröllopsfester till mer triviala sammankomster. I går serverades fika samt korv med bröd, och i ett hörn av dansgolvet spelade Lill-Bengts med vänner. Ni som har minsta kunskap om nöjesliv och umgänge på mindre orter i Sverige skulle omedelbart känna hemkänsla vid det här valborgsfirandet.

Birgitta hade ombetts hålla vårtalet, den här gången inte för att hon är sommarörgrundare och lokal kändis, utan för att hon är ordförande i Akademiska sjukhusets barnfond, en fond för intagna barns och ungdomars lek- och kulturbehov, viktiga led i terapin. Lions överlämnade 10.000 kronor till den här fonden.

Tacktalsdelen av Birgittas vårtal innehöll därför allvarliga betraktelser över barns och ungdomars levnadsvillkor i det svenska samhället, på många sätt avundsvärda i ett internationellt perspektiv – men också med sina luckor, som man alltså kan hjälpa till med att täppa till genom till exempel den här fondens verksamhet.

Men hennes vårtal handlade förstås även om allt det som gör att så många av oss, som från början är utsocknes, har sökt oss just hit till Öregrund och sen hållit oss kvar här. Och så läste hon, sin vana trogen, ett par dikter, den här gången av Harry Martinson och Erik Blomberg, ”Göksång” respektive ”Våren”.

Självfallet fanns det inga element av partipolitik i Birgittas vårtal i Öregrund – under sin talmanstid fick hon lång träning i att inte överträda gränserna för vad man får lov att göra, när man har valts till främsta företrädare för en folkrepresentation, bestående av många, delvis skarpt motstående meningsriktningar.

För de politiska lidelserna och övertygelserna finns ju då påföljande dag, Första maj, också den ett sätt att möta våren.

Birgitta hade ombetts att förstamajtala i Tierp, och vi blev hämtade här i Öregrund och sen skjutsade tillbaka hit av Erik Laaksos mamma Anna-Lisa Laakso, som bor i Östhammar; Anna-Lisa är gammal partiveteran och har således mött Birgitta tidigare, då Birgitta besökte Dalsland för ett möte. Anna-Lisa kör oss först kustvägen förbi Forsmark – på hemvägen tar hon vägen över Gimo och Östhammar, varifrån hon tar en mindre och vackrare väg än vår vanliga till Öregrund. Bilturerna väcker vårkänslorna: Här i norra Roslagen har björkarna än så länge bara en mycket skir, nästan dislik slöja av begynnande grönska. Men under dem och längs vägkanterna blommar vitsipporna som galna.

Vi är framme vid samlingsplatsen, Stora torget i Tierp, lite före utsatt tid, 10.30. Sen kommer, några i taget, demonstrationsdeltagarna, dessutom också bilar med fanor, banderoller och plakat. Det kommer partivänner även från andra delar av kommunen, till exempel Karlholm. Folk småpratar och hälsar, inte minst på Birgitta.

Och så formerar vi oss på led. Demonstrationen sätter sig i rörelse. Skutskärs blåsorkester går i täten.

Det är för all del ingen jättedemonstration, men när jag i dag, fredag, i UNT läser artikeln om demonstrationståget vi gick i, blir jag ledsen över att den där skildras på ett så negativt och uppenbart illvilligt sätt. Bilden, blickfånget, visar blåsorkestern och de första par demonstranterna på avstånd och med mycket tomma ytor runt om för att riktigt understryka rubrikens och artikeltextens huvudtes, det ljumma intresset.

Vi som gick med i tåget och sjöng med i ”Internationalen” och ”Arbetets söner” upplevde en helt annan värme och gemenskap än det som förmedlas i referatet. Alltsammans byggs under med formuleringar som ”Bland dem som fortfarande envist framhärdar i firandet är få under 40 år.”

Jo, arbetarrörelsen (liksom många andra gamla folkrörelser – dock inte nykterhetsrörelsen) har problem med en stigande medelålder bland aktivisterna; jag har själv skrivit om det här. Men rörelsen själv försöker med olika medel kämpa mot den här tendensen. Själva miljön för mötet, Gammelgården (en hembygdsgård med både grönytor, tak över åhörarstolarna och servering), var vald för att locka hela familjer att delta, och efter det politiska Första maj-mötet följde bland annat ett program för barn, Bodils minicirkus, med hundar, katter, en papegoja, en gris och en gås bland de uppträdande. Mycket uppskattat av barnen som satt i ring runt omkring och såg på och dessutom gav gåsen tal att räkna ut. (Den klarade matematiken med glans.)

Birgittas Första maj-tal var ett av de bättre jag har hört henne (och någon annan) hålla. Allvarsamt, genomgående om internationella utmaningar som miljöhot, krigshot, svält, prostitution och sexuella övergrepp, alltför många barns eländiga uppväxtvillkor. Här var hon rak och konkret i sina exempel, bland annat från Malawi, Indien och Kambodja, hämtade från egna fältstudier i hennes egenskap av ordförande i svenska UNICEF. (På den här punkten hade UNTs reporter mage att blanda in ett påstående att Birgitta skulle ha stött Pol Pots regim i Kampuchea – hon har aldrig någonsin varit kommunist eller Pol Pot-anhängare; det hon har bett om ursäkt för är att hon inte tidigt nog förstod vidden av det Pol Pots regim genomförde i det då slutna landet.)

Publiken däremot förstod det som UNT-reportern inte förstod eller ville förstå. Många kom fram efteråt och tackade för ett ideologiskt och starkt berörande tal. Det kom till exempel fram en äldre kvinna som presenterade sig själv som pensionerad präst och sa, att det här var det bästa tal hon hade hört i sitt liv!

Efter det här har jag lite svårt att hitta en naturlig övergång till det jag hade tänkt binda ihop den här texten med: två sätt att möta våren, både olika och ändå lika.

Jag startade med det folkliga firandet av våren i vår lilla roslagsort, Öregrund.

Folkligheten fanns också vid Första maj-firandet i Tierp, där det var färre deltagare (och framför allt färre sommargäster) men där deltagarna från olika norduppländska bruksorter inte på något nämnvärt sätt skiljer sig från öregrundsborna. Jag har redan nämnt fikat och varmkorven; Bodils minicirkus för de yngre är samma andas barn.

Sångrepertoaren var förstås olika: vårsånger på det ena stället, kampsånger på det andra. Men från Öregrund har jag nämnt ”My Way” och Hasse & Tage, och där börjar vi närma oss en gemensam nämnare.

Första maj-programmet i Tierp avslutades nämligen med en scenshow, 2 x Elvis. De två elvisarna på scenen heter Daniel Larsson och Stefan Wårdsäter, båda från Vendel i Uppland. En viktig roll spelar också Stefans fru Pia Wårdsäter, före detta landstingsråd (s): hon sköter nämligen ljudbordet och matar fram musiken till elvislåtarna som grabbarna sjunger.

Bortsett från ”In the Ghetto” är de här gamla elvishitarna knappast att hänföra till kategorin politiska sånger. Men jag vill nog våga mig på att påstå, att det här är arbetarmusik. Var det i USA och blev det i Sverige under 1950-talet. Och på de uppländska bruksorterna (och på många andra ställen) lever den här musiken kvar, har en fast folklig förankring.

Så helt halsbrytande är det inte, att vi sen – när elvisshowen är till ända – reser oss upp och avslutar med ”Internationalen”.

Sen tar oss Anna-Lisa i sin bil till Erik Laaksos och hans hustrus Stationskiosken Tierp X-press. Innan hon kör oss vidare hem till Öregrund, vill Erik bjuda oss på den mjukglass han säljer. Birgitta får en hel strut, men jag, försiktige diabetiker, nöjer mig med litegrann i en bägare.

Sen sitter vi utanför kiosken, pratar om dagen och njuter av vårsolen och mjukglassen.

Eriks skildring i text och bilder av Första maj i Tierp kan du läsa här.

* * *

På kvällen tittar vi förstås på den insamlingsgala TV 4 anordnar tillsammans med svenska UNICEF.

Insamlingen gav 25.673 nya världsföräldrar, vilket ger drygt 30 miljoner kronor årligen till UNICEFs arbete för utsatta barn världen över.

Mozart med Martin Fröst

Vi är ständigt i rörelse. Birgittas måndag är fullpackad av sammanträden. Själv måste jag in till Uppsala i ett mer trivialt men ändå nödvändigt ärende: Åsa på Folktandvården fullbordar den senaste tidens behandlingar genom att sätta in en ny krona i en av hörntänderna i underkäken.

Eftersom vi ska till Konserthuset i Stockholm tidigt på tisdag kväll, är det lika bra att stanna i stan över natten. Birgitta får dessutom på tisdag eftermiddag besök av en DN-journalist: hon är föremålet för en av två stora artiklar som kommer i Dagens Nyheter; den andre intervjuade är en person som både hon och jag läser med glädje, Sven-Eric Liedman.

Före konserthusbesöket måste vi hinna få en bit mat i oss. Det får bli på London på Bryggargatan, dit förr Annas flickor jämt ville gå, när vi var ute på stan med dem.

På Konserthuset ska vi på konsert med delar av Filharmonikerna. Kvällens program kallas ”Frösts Mozart” – klarinettvirtuosen Martin Fröst både dirigerar och är solist.

Före pausen spelas Mozarts ”Serenad i B-dur, Gran Partita”, Köchel 361, från 1784. Dess sju satser spelas här nästan helt av blåsare, bland dem klarinetter – men Frösts roll här är inte som musiker utan som dirigent.

Inget fel på det, men det är först efter pausen – i Mozarts ”Klarinettkonsert i A-dur”, Köchel 622 från 1791, som den här konserten blir så där översinnligt härlig – något så underbart har jag inte hört på länge, och med det senare avser jag både Mozarts musik – välkänd för Birgitta och mig genom åratals skivlyssning – och Frösts virtuosa spel, dessutom hans samspel med de övriga musikerna – här också bland annat stråkar – ur Filharmonien.

Publikens jubel, även vårt, kände inga gränser, och vi fick förstås också vårt efterlängtade extranummer: ett stycke svindlande vacker klezmermusik.

Efter en sådan här musikupplevelse känner man sig lyft i anden under flera dagar.

I morse åkte vi, fortfarande med musiken i huvudet, ut mot Öregrund, våren och faktiskt värmen. Trädgården prunkar: Scillorna bildar hjärtknipande mattor i gröngräset, i körsbärsträdgården har tusenskönorna börjat slå ut, rabatterna är plötsligt fulla av olika slags blommande narcisser.

Jag plockar in två stora buketter med påskliljor och andra slags narcisser.

Det är sista april, och snart ska vi ut och fira våren: Birgitta talar på Societetshuset, och det blir naturligtvis också brasa.

Och i morgon är det Första maj!

Birgitta talar förstås då med, i Tierp. Det blir avmarsch för tåget klockan 11.00 från Salutorget, och mötet hålls klockan 11.30 i Gammelgården.

Mer om Första maj i Tierp på Erik Laaksos blogg.

Melodikrysset nr 17 2008

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. En enda fråga var jag tvungen att googla på: Eftersom jag sällan ser TV-serier, slog jag på Cops och TV-serie och fick genast upp att ledmotivet ”Bad Boys” spelades av reggaebandet Inner Circle. Så lätt är det oftast att lösa Melodikrysset, om man själv inte kan svaret. Detta sagt som ytterligare en kommentar till den då och då uppflammande debatten om det berättigade eller förkastliga i att jag publicerar mina förslag till svar här på bloggen.

I övrigt klarade jag i dag samtliga frågor utan hjälp. Sen har jag förstås kontrollgooglat och på Google också hittat en del publiceringsvärda sidouppgifter.

Jag brukar ju ibland klaga över att melodifestivallåtar ofta tycks gå in i mitt ena öra och sen, utan att fastna i det som finns där emellan, lika raskt gå ut genom det andra, men den här gången hade Eldeman valt bidrag med schlagertycke, med vilket det just menas, att de snabbt fastnar i musikminnet.

Publikfavoriten Sanna Nielsen, här med sitt bidrag ”Empty Room” till årets melodifestival, har väl knappast någon krysslösare missat, antar jag. Inte jag heller.

Från 2008 års melodifestival hämtades också ”Just a Minute” med Henrik och Magnus Rongedal, som ju är tvillingar.

Py Bäckmans ”Stad i ljus” sjöng Tommy Körberg i Melodifestivalen 1988. Visste ni förresten, att Tommy Körberg också har sjungit in arbetarrörelsemusik på skiva och att Py skickade en av de finaste kransarna till Olof Palmes begravning?

Ur den något äldre svenska schlagerrepertoaren hämtades ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”. Det var väl Schytts som hade stora framgångar med den.

Till kategorin schlagerparodier får man väl räkna Byfånarna (Björn Skifs med flera) med låten om Åsa Bodén. Originalet, Y.M.C.A., gjordes av The Village People 1978 och blev en jättehit året därpå. Den efterlysta förkortningen står för Young Men’s Christian Association.

Rod Stewart har gjort stor succé med sina djupdykningar i den klassiska populärmusikrepertoaren. Bland annat har han sjungit in Cole Porters fina ”Night and Day”, som vi hörde här.

Till populärmusikklassikerna får vi väl också räkna Evert Taubes ”Den glade bagaren”, han som bodde i San Remo.

Sen återkom Evert Taube med ytterligare en melodi, ”Som stjärnor små”, en serenad till hustrun Astri. Här hörde vi den med deras son Sven Bertil Taube och Lisa Nilsson, på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

En annan gammal favorit – läs mer under Kulturspegeln, Musik – är Monica Zetterlund. Henne har jag träffat under socialdemokratiska valturnéer fordomdags. Men här sjöng hon inget politiskt – vi hörde Gustaf Frödings ”Elin i Hagen”, tonsatt av Torgny Björk.

Lasse Åberg alias Trazan intervjuade vi i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Sen dess har jag lärt känna honom lite närmare. Vi brukar träffas vid den årliga middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Han är, liksom min hustru, utsedd till hedersupplänning. Här sjöng han dock tillsammans med kumpanen Banarne Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” i djungelmiljö, där man ju förflyttar sig per lian.

Veckans filmfråga utgick från ”Doktor Zjivago”, ursprungligen en roman av Boris Pasternak; jag fick den i julklapp 1958, när den hade översatts till svenska. Filmen med samma namn är sevärd men lite mer romantisk. Filmens musiktema, ”Laras Theme”, syftar på den kvinnliga huvudfiguren, Lara, som för övrigt spelades av Julie Christie.

Slutligen den fråga som låg väl till för gamla radioter som jag: Vi hörde Paul Linckes ”Berlinerluft”, och då var det ju helt uppenbart att det efterlysta landet var Tyskland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hej då, Robert Sund!

I lördags eftermiddag var det dags att ta sig till Konserthuset igen, det i Uppsala alltså. Orphei Drängar gav en av sina sedvanliga vårkonserter. Konserthusets stora sal var fullsatt, och den här gången var konserten njutbar inte bara för örat utan också för ryggen – stolarna där är oändligt mycket mer bekväma än de i universitetsaulan, och man har också plats för benen.

Programmet, valt av avgående OD-dirigenten Robert Sund, var en höjdare.

Det började, som sig bör, med Carl Michael Bellmans ”Hör, I Orphei Drängar” och innehöll också annat traditionellt material för manskör: Herman Sätherbergs och Otto Lindblads ”Längtan till landet” (”Vintern rasat ut bland våra fjällar”), Carl Wilhelm Böttigers och Frederik Kuhlaus ”Majsång” (”O, hur härligt majsol ler”), Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”) och annat sådant. Men kören sjöng dessutom flera modernistiska sånger, även de mycket hörvärda, till exempel Edwin Brocks och Bob Chilcotts ”5 Ways to Kill a Man”, R Murray Schafers ”ur Magic Songs” och så ett verk av Anders Hillborg, som jag saknar alfabet för att här kunna återge titeln till.

Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – har blivit något av ett husband för OD och släpptes den här gången också lös i ett instrumentalt nummer, Hugo Alfvéns ”Roslagsvår”, ett stycke mycket svängig jazz i den här versionen.

Dagens två inlånade artister var fullkomligt suveräna, både som soloister och i samklang med kören.

Lena Willemark bevisade åter igen att hon är en Singing Witch; dessutom är hon spelman (fiol) – hon har förresten haft Robert Sund som en av sina lärare på Musikhögskolan. Hon fullkomligt excellerade i ”Vallsvit”, sju stycken med både traditionellt material, text och musik av Lena Willemark själv, arr av Lena och Ale Möller. Hon behärskade allt: solosång, sång i samspel med kören, kulning, fiolspel. Vid middagen efteråt – se mer nedan – gick jag fram till henne och uttryckte hela den beundran jag känner.

Och tro mig, Claes Janson, Uppsalas egen bluesman, var inte sämre han! En av den här konsertens absoluta höjdpunkter var hans framförande tillsammans med OD av Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – han tackade förresten Robert Sund för det perfekta och roliga arret genom att sjunga, att det var till Sund han hade förlorat hembiträdet Anna i poker förrgår natt.

Claes kom förresten fram till mig innan vi satte oss till bords för middagen – han och Lena Willemark satt två pers från mig och Birgitta – och sa, att han brukar titta in här på bloggen. Så han hade mycket riktigt läst vad jag tidigare har skrivit om hans framträdande på Regina-teatern.

Men jag tror att de övriga nämnda förlåter, om jag skriver att den här dagen ändå främst var Robert Sunds. Den här mannen har lett OD 1985-2008, 1985-1991 först som parhäst till Eric Ericson, en annan svensk körgigant. (Dess förinnan hade han 1970-1989 lett Allmänna Sången i Uppsala, också bland annat ingått i Kvintetten Olsson.) Robert har en härlig bredd: han behärskar både det traditionella och det modernt intrikata, har heller inget emot att körmusiken blandas med show och populärmusik. Han kommer att saknas av både OD och publiken men kommer säkert tillbaka på gästspel av olika slag. Och efterträdaren känner vi alla redan som en mycket duglig och begåvad kördirigent. Med Cecilia Rydinger Ahlin får manskören OD, grundad 1853, sin allra första kvinnliga chefdirigent.

Hur som helst fick Robert Sund vid konserten både hyllningstal och medalj och applåderades av en stående publik.

När vi sedan i buss färdades vidare till Stor-OD uppe på Uppsala slott – min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, är så kallad moster i OD – svepte bussen förbi Norrlands nation, inte bara för att Robert Sund ursprungligen kommer från Sandviken: På ytterväggen till Norrlands hade man hängt upp en jättelik vepa med bild av Robert Sund, 5 x 5 meter stor! Den kunde han se det första han såg på morgonen (det här var också hans födelsedag) från fönstret i bostaden på andra sidan Fyrisån. Redan har skämten börjat hagla om hyllningen av Kim Il-Sund.

Också på väggen i Rikssalen på Slottet, där Stor-OD (en galamiddag i frack och långklänning med mycket sång och garanterat roliga tal) genomfördes, hängde också Kim Il-Sund på väggen. Och inte nog med det: Ett porträtt av honom, en oljemålning, avtäcktes. Hans bild fanns både på ölunderlägget och på den chockladmoussebakelse med apelsinsallad och hallonsås, som vi fick till efterrätt. (Jag, diabetiker, åt upp bara själva Robert Sund.) Och allra roligast: Slottskällans bryggeri hade levererat ett öl med specialetikett (med bild av, ja gissa vem) och namnet Avslaget.

Till det senare fick vi lax- och nässelpaté med ungsbakad tomat, örtvinaigrette samt surdegsbaguette.

Det var inte dumt, vilket också gällde huvudrätten: ankbröst med tryffelsky, sparrisragu och råstekt örtpotatis.

Måltiden ackompanjerades hela tiden av dryckesvisor, så vackert framförda i stämmor att man förmodligen, om man vore helnykterist, skulle lockas att snabbt avfalla. Men skämt åsido, de här middagarna med OD liknar inget annat. Till stämningen bidrar för övrigt inte bara all sången utan också framför allt hedersordförandens, Hans Dalborgs, tal; han är spirituell och lärd, och en middagstalare med större elegans torde man få leta efter.

Den här sortens sammanhang och miljöer befann sig långt bort från den värld som var min under min studietid vid det här universitetet. På något sätt känns det som att akademien nu, efter alla dessa år, på min ålders höst har hunnit i kapp mig, och då tänker jag inte främst på sådant som att jag vid middagen hade det nuvarande rektorsparet tvärs över bordet och det förutvarande till vänster om mig. Jag är i dag beredd att erkänna, att den akademiska tradition, som vid mitt bord representerades av bland andra Robert Sund, Folke Ahlin och Cecilia Rydinger Ahlin (jo, de är gifta, och hon besegrade honom i den ädla tävlingen att få bli ODs chefdirigent), faktiskt är en viktig del av vårt kulturarv.

Och man ska i sammanhanget inte glömma bort att Robert Sund, för att citera honom själv, är en arbetargrabb från Sandviken. Som verkligen inte har glömt bort sin bakgrund.

När vi efter kaffet och cognacen – som vi intog tillsammans med våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren – gick ner för att dansa, fick vi en ny påminnelse om detta. För dansmusiken stod ett storband, och inte vilket storband som helst – Sandviken Big Band.

Den här sortens swingbetonade storbandsmusik är jag uppfödd med, och det var faktiskt hemskt roligt att få dansa till gamla godingar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Take the A-Train”.

Till min häpnad upptäckte jag också, att jag – efter mer än ett halvårs ischiaslidande – kunde dansa.

Som en oavsiktlig hyllning till den estniska fanan – jag i svart frack och vit frackskjort, Birgitta i en glänsande blå långklänning – gav vi oss ut i dansens virvlar.

Pastischer

Mitt skrivande är just nu inte i kapp med mitt eget liv.

I dag kom vi tillbaka till Öregrund efter en veckas sammanträden, kulturevenemang, tandläkarbesök med mera inne i Uppsala.

I Uppsala var det i morse, när vi väntade på bussen, mild vårvärme. Här ute vid kusten är det inte lika varmt. Solen skiner, men brisen från havet känns kylig.

Tomten är fortfarande vattensjuk efter det plötsliga snötäcket och sen snösmältningen, också efter regn. Det egendomliga vädret har åstadkommit en blomning i en enda röra. Krokusarna blommar fortfarande, men nu kommer också scillan i rask takt: tomten blir fläckvis intensivt blå. Och under den stora asken nere vid vägen, vårdträdet, blommar blåsipporna.

I torsdags kväll var vi åter igen på Konserthuset i Uppsala, på en av abonnemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Det ser ut att bli den sista för säsongen. Den allra sista i serien kommer vi att inte kunna gå på: Vi har lovat Kerstin och Bo att passa barnbarnen då; Viggo och Klara kommer ut till oss i Öregrund ett par dagar, eftersom deras båda föräldrar är borta i jobbet då. Nå, det är också roligt.

I torsdags förlade vi vårt uteätande till Konserthusets kombinerade kafé och restaurang. Sandwicharna med kyckling och bacon var goda, när vi äntligen hade fått dem. Dröjsmålet visade sig bero på att det var fel på det automatiska bongsystemet till köket. Själv ser jag fram mot att det när det blir varmare ska bli uteservering på plattan utanför Konserthuset, också mot att restaurangen får à la carte-meny, vilket ska vara på gång.

Konserten som sedan följde hade intressanta paralleller med en tidigare konsert som jag, inte fullt uppskattande, också har skrivit om: den inrymde musik av både Maurice Ravel (1875-1937) och Richard Strauss (1864-1949).

Den här gången utföll konfrontationen med deras musik bättre. Till det kan det finnas minst tre förklaringar.

En kan vara att samlingsrubriken för kvällens konsert var Pastischer. Begreppet innebär att det i samtliga tre framförda verk fanns stilmässiga inlån från äldre musik.

Richard Strauss’ orkestersvit ”Borgaren som adelsman”, opus 60, som bygger på Molières sceniska verk med samma namn, lånar följaktligen drag från barockmusiken. Kanske är det så att Richard Strauss som kompositör är mer lyhörd och anpasslig än originell?

Maurice Ravel, ofta etiketterad som impressionist, hade i kvällens verk, ”Le tombeau de Couperin”, också lånat drag från barockmusiken.

Den allra tydligaste pastischen tyckte jag dock att kvällens inledande stycke var, Edvard Griegs (1843-1907) ”Från Holbergs tid”, svit opus 40 för stråkorkester. Helt uppenbar var här Griegs ambition att även musikaliskt knyta an till den norsk-danske författaren Ludvig Holbergs tid (1684-1754). Mer barockmusik alltså.

Den här gången var det också helt uppenbart att kammarorkestern hade fått tillräcklig tid att under ledning av Johannes Gustavsson öva in programmet, och alla de särdrag som utmärkte de tre framförda styckena lyftes fint fram.

Själv vill jag särskilt framhålla konsertmästaren Nils-Erik Sparfs (violin) soloinsatser, men där fanns också åtskilligt annat att uppskatta.

Det här programmet kunde ju, särskilt med tanke på den sammanbindande tråden, ”Pastischer”, behöva lite extra presentation, och det fick vi också, med besked: Programvärd var Christer Åsberg, och han höll inför varje stycke något som nästan var ett litet föredrag, vilket man verkligen inte ska tolka som att det skulle ha varit för långt eller störande. Nej, hans framställning präglades av både spiritualitet och lärdom.

* * *

Nu har vi alltså, under hösten så väl som våren, gått på en hel, lång konsertserie med Uppsala kammarorkester. (Dessutom har vi gått på en rad konserter i helt andra genrer.) Vi är mer än belåtna och kommer nog att boka oss för ytterligare en serie för säsongen 2008-2009.

Melodikrysset nr 16 2008

Liksom uppenbarligen studiopubliken hade jag problem med titeln till låten skriven och framförd av Lasse Berghagen. Så småningom fick jag tre ledbokstäver, och med ledning av dem gissar jag på att låten heter ”Någon”. Men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört den.

Uno Svenningsson hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst var det han som sjöng ”Jag längtar efter värme”.

Nanne Grönvall har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, och jag såg henne också i Melodifestivalen 2005, då hon sjöng ”Håll om mig”.

Östen med resten gillar jag för deras respektlösa frejdighet. Här hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Också Göran Fristorp har jag hört en del på, även om han är en väl städad vissångare för min smak. Men visst kände jag igen honom här (där han sjöng tillsammans med Helen Sjöholm).

”Då hör jag fåglar sjunga / marken börjar att gunga” sjunger GES i ”Stanna världen en stund”. GES är Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt, och det är alltså efternamnsinitialerna som bildar gruppnamnet.

Dagens äldre melodier var alla melodikryssrepriser.

Vi hörde åter Stig Olins ”Jag tror på sommaren” men här förstås inte med sonen Mats Olin – det hade varit för lätt.

Vi hörde åter Zarah Leanders signaturmelodi ”Vill ni se en stjärna” – fast inte heller här förstås med sång.

Och så hörde vi åter Gunnar Wiklunds gamla hit ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” – men inte med Per-Martin Hambergs text. Då hade det blivit för lätt att lista ut att om detta inte hade hänt så skulle kvällen ha blivit mörk.

Slutligen dagens två filmfrågor.

Filmmusiken ur filmen från 2003 var tagen ur Quentin Tarantinos ”Kill Bill”.

Den tecknade långfilmen för barn var Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”, där, i den svenska versionen, Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt”. En inte oäven låt – men jag kan inte låta bli att notera, att den som tror att H C Andersen är upphov till allt det där ni då och då ser på TV tar grundligt (som det väl ska heta i havssammanhang) fel.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.